måndag, februari 14, 2011

DAG 29 - MINA AMBITIONER

Detta är näst sista inlägget i mitt 30-dagars tema-bloggande som har dragit ut en aning på tiden. Mitt mål var att hinna klart lagom till jul, men då var jag så pass dålig och låg inlagd på sjukhuset en hel del att det inte blev något av det.

Det jag ska skriva om idag är mina ambitioner. Jag har alltid satsat ganska högt och haft rätt så höga krav på mig själv. När jag går in för något så vill jag känna att jag har gjort bra ifrån mig... eller åtminstone tillräckligt bra! Jag vill känna att jag är nöjd.

Höga ambitioner... ja... det hade jag iallafall tills den dagen då jag gjorde mitt val inför gymnasiet. Då ville nämligen min klassföreståndare prata med mig och en kompis i enrum. Han tyckte nämligen att det var totalt bortkastat av oss att söka till barn- och fritidsprogrammet. Han tyckte att vi kunde mycket bättre än så. Med våra betyg kunde vi komma in på det mesta och just barn- och fritid krävde väl ett snittbetyg på runt 1,8 om jag inte minns fel (det var på den tiden man hade betygssystemet 1-5). Men nu var det ju så att jag gärna ville jobba med barn. Varför var det då så fel att söka mig till detta?! Bra betyg innebär ju inte automatiskt att man måste vara superintresserad av alla de utbildningarna som kräver bra betyg att komma in på.

Sen har det svängt lite hit och dit när det gäller val av yrke. Jag gick bland annat en turismutbildning på folkhögskola när jag var runt 20 år. Sedan har jag även haft en dröm att starta egen fotostudio här hemma. Men valet att utbilda mig till barnskötare är inget jag har ångrat. Jag har jobbat som det i många år och även vidareutbildat mig på högskolan till förskollärare.


En annan amibition är att leva mitt liv fullt ut om det nu är så att det blir ett kort liv pga cancern. Jag skulle vilja känna att jag har tagit vara på de bra dagarna och jag vill vara med min familj och vänner så mycket som möjligt.

Vet inte om även följande kan räknas till mina ambitioner, men det är iallafall att jag ska hinna göra en fotobok till vart och ett av våra barn innan jag dör. Jag har börjat på den första, men tyvärr har det inte hänt så mycket mer där. Har inte riktigt orkat eller haft någon vidare inspiration. Jag vill även få upp lite foton på väggarna. Som det är nu så finns det inte ett enda foto där, så man kan inte tro att jag älskar att fotografera så mycket som jag gör.

43 kommentarer:

Nonna sa...

Härligt Linda, då har du mål att förverkliga jag tror det är oerhört viktigt. Börja gärna med flera album samtidigt jag har märkt att man kan hitta inspiration till en del ibland, andra går trögare och låser man sig vid ett och samma så tar det ibland tvärstopp. Hoppas på en fin vår och smärtfritt så långt det går för dig och hela familjen!
Kramar Nonna

Anonym sa...

Hur hinner du blogga så mycket?

Madeleine sa...

Men glöm inte bort att försöka få lite foton på dig själv också tillsammans med barnen. Hur det nu ska gå till.. Självutlösare, kanske? Det är så roligt att du mår lite grann bättre nu och tack igen för att du delar med dig så mycket av ditt liv. Hoppas det också ger dig lite kraft och andrum för ett litet tag, att få sitta och pyssla och lägga in bilder och greja lite grann. Du behöver verkligen få lite uns av egen tid och avkoppling. Det kan vara väldigt avstressande och ångerstreducerande att få "skapa" lite vid datorn. Fortsätt att göra PRECIS vad du vill - det ska ingen jävel ens försöka ta ifrån dig.

Anonym sa...

jag håller med kommentaren som föreslår börja med alla böckerna samtidigt. då kan man ju jobba lite när man känner för det. jag brukar göra så när jag layoutar sidor. plocka lite med en sida där och en sida här.

Fotograferande Maria sa...

Hej kära vän!

Hoppas du har haft en någorlunda bra dag och att du fått sova lite. Ja! Framkalla några av dina fina bilder och sätt på väggarna. De dagar du har ont och är trött kanske du kan sitta i sängen med datorn och fixa lite med fotoböckerna. Var beställer du ifrån?

Vad tråkiga kommentarer ni får nu. Försök att fokusera på det POSITIVA mitt i allt elände.

Många kramar / Maria

http://mariasdagbok.blogspot.com/

Caroline sa...

Hej Linda!
att göra en fotobok måste väl vara den finaste av dina ambitioner. Jag tror att måna människor stressar runt i det så kallade ekorrhjulet och känner att de inte räcker till. Ju fortare de springer desto fortare snurrar hjulet. Sedan sitter man där en dag, oavsett det är ett långt eller mindre långt liv man får leva, och undrar vad som egentligen hände? Var det livet?
Det är sorgligt tycker jag.
Livet är här och nu, alla ögonblick vi finns till, det som händer varje sekund, det är ju livet.
Och att föreviga några av de stunderna i en bok är väldigt vackert. Och fint!
Stor kram!

Linda sa...

Tack för förslaget att börja med fler än en samtidigt. Då kan man ju greja med en av de andra när man "kör fast".

Anonym: Jag skriver snabbt! ;-) Ett inlägg behöver inte ta ner än 5 minuter. Sen går det även skriva från mobilen, t ex när man sitter i olika väntrum och är allmänt uttråkad.

Madeleine: Har nog blivit lite bättre på att även få med mig själv på bilderna. Förut stod jag själv nästan alltid på andra sidan av kameran.

Linda sa...

Caroline: Tack för din fina och tänkvärda kommentar. Ja visst är det så. Det är otroligt lätt att fastna i ekorrhjulet. Har själv sprungit runt där ganska många varv under mitt liv. Men livet är här och nu! Det får inte glömmas bort. Och ingen vet egentligen heller exakt vad som väntar en där runt hörnet. Blir ens liv långt eller kort?! Kommer det hända något som gör att ens liv inte blir som förut? Det enda vi säkert vet är hur det är just här och nu!

Kram!!

Anonym sa...

Linda!
Jag har tidigare läst din makes blogg, men beslöt mig att sluta med det. Förstår nu att det är ngt på G igen. Men jag avstår. Väldigt svårt att läsa bådas, man blir tyvärr lätt partisk:-( vilket jag inte kan förstå hur man kan bli, när man inte känner ngn av er. Situationen är svår nog för er, just nu. Tror inte det gagnar ngn av er, att behöva läsa kritiska kommentarer.
Jag vill skicka massor med hjärtan till er alla. Tror Erik får det största fr mig.
Önskar av hela mitt hjärta att du klarar denna fight mot cancern. Jag tror du gör det!!!
Kram
//Ika

Anonym sa...

Hej finaste Linda. Var kväll undrar jag hur det ska gå för din fin fina som Adam denälste _S
Hoppas du får vara med tills han växer upp...... min knogar blånar. Tur du har toppenföräldrar
Kram kram från ett 32 rqader kallt norrland

Lotta A sa...

Jag tror att det viktigaste i livet ,det är nog ändå att följa sitt hjärta.

Över vad som känns rätt här och nu, sådana val i livet kan aldrig bli fel.

Även att man kanske har ambitioner och kan så mycket mera.

Så tror jag att huvudsaken är nog att man känner, att detta känns helt rätt för mej.......

Du passar ju perfekt som förskolelärare.Du är alltid så gullig och go med alla barn......

Kram Lotta

Anonym sa...

Jag förstår inte alls din mans situation;/
Min man storknade av hans blogg. vi har ju själva genomlidigt cancer i vårt hem och din mans agerande är inte normalt när du är så sjuk
Gå och få stöd Linda så fort du kan, och en psykolog skulle kunna ge Lars de verktyg som fattas!
Du kan INTE ha det såhär mycket längre....

Monica sa...

Hej Linda!
Du är ju helt otroligt duktig på att fotografera...har du gått någon typ av kurs och lärt dig grunderna där?

Ja visst är det tufft för unga människor att bara teoretiskt ta ställning till vad man ska satsa på för utbildning utan att man fått prova rent praktiskt på yrket!? Få förunnat att ha en känsla för vad som är rätt för en då man är ung och oerfaren.
kram
monica

Inger M sa...

Linda, jag blir så lessen, när jag läser om er situation just nu.
Alla dessa kommentarer från människor, som tror, att dom vet bäst.
Ta hand om varandra, måna om varandra, lämna andra obehöriga utanför !
Jag ber verkligen för din fina familj !!
Kärleken övervinner det mesta !

- " Giv mig en enda stjärna att fästa blicken på
när i nattsvarta mörkret jag tvingas gå
Den ska leda rätt, giva stöd och tröst
när jag tycker jorden gungar och sorgen fyller mitt bröst
Det finns så mycket gråt och smärta på vår jord
men ett litet ljus kan falla blott av ett vänligt ord
Det hjälper mig på vägen som jag här måste gå
så giv mig en enda stjärna att fästa blicken på."

Okänd författare
Hoppas du/ni får sova gott i natt !
Varmaste kramen
Inger M

Anonym sa...

Vilken fin blogg du har<3! Fortsätt så länge du orkar att skriva jag är inne flera ggr om dagen....Min mamma dog för några månader sedan i cancer, min pappa var under hela hennes sjukdom vid hennes sida. Stöttade och stred för henne så många gånger, men vek aldrig från hennes sida även att vi barn sa att han borde vila själv, då sa han bara hon är min fru och själsfrände det kommer hon att vara tills sista andetaget. Jag vill bara med detta säga att jag läst din mans blogg. Otroligt att du ska behöva se vad han skriver. Hoppas du kan finna ro och vila när du behöver. Tänk på dig själv och försök orka med album till dina barn. För dom minsta måste få veta vilken Hjälte deras mamma är! Varm kram Mia

Anonym sa...

Bästaste Linda du gjorde ett helt perfekt yrkesval !
Ha det bäst och fortsätt leva ditt liv !
Kramar Kristina

Linda sa...

Jag har återinfört kommentars-granskning eftersom kommentarsfältet återigen har blivit lite av ett "diskussionsforum". Har deletat ca 10 helt anonyma kommentarer. Flera av dessa kommer dessutom från samma dator och det blir lite löjligt när personen ifråga svarar sig själv enbart för att få igång diskussioner här på min blogg. Så vill du ha diskussioner ber jag dig istället att besöka nåt forum som är avsett för detta!

Kommer inte ha nån hård granskning på kommentarerna, men de anonyma som inte törs stå för sina ord och som bara har negativa saker att säga om min familj kommer till stor del att tas bort.

Har även tagit bort de kontaktuppgifter till min makes jobb som någon la ut. De hör inte heller hemma här, utan vill ni vända er dit får ni söka efter adressen på nätet.

Sen vill jag också klargöra att det som står skrivet här på bloggen inte är 100 procent av våra liv. Tyvärr tycks många tro det och bilda sig egna uppfattningar. Sen tolkas alltid det man skriver på så många sätt. Igår skrev jag om att vår familj drabbats av denna hemska magsjuka. Tyckte synd om maken som inte fick sjukskriva sig när han uppenbarligen mådde så dåligt, men detta tolkades ändå av någon som att jag bara skriver negativt om honom för att han jobbar. Ber om ursäkt ifall det lät så för det var inte min mening. Jag menade enbart att jag inte tycker att det är lämpligt att vistas i en mataffär då man är magsjuk! Både för smittoriskens skull (vilket det blev många kommentarer om som jag inte riktigt hade räknat med), men även för att man oftast behöver vila och ta det lugnt när man inte mår bra.

Men som sagt, "troll" och anonyma som inte kan stå för sina ord hänvisas någon annanstans.

Kram Linda

Anna sa...

Hej,

Jag vill tacka för receptet på grötbullarna. Igår testade jag att baka dem och MUMS vad goda de blev!

Allt gott till dig och din familj!

Anna

Anonym sa...

Hej Linda

Du har en på många sätt mycket bra och välskriven blog och det har du ju också fått bekräftat i form av priser och utmärkelser. Välförtjänta sådana!

Men du och din man skriver om varandra och ert privatliv på ett sätt som får folk att reagera. Det är smärtsamt att läsa om hur ni tar tillvara den tid ni har. Det måste du förstå när du läser kommentarerna.
Det är fint att du vill fotografera så att dina barn har minnen men ord är också minnen så jag hoppas att din blog inte sparas för deras ögon.
Jag önskar er inget annat än gott

Marie

thile sa...

Fineste William. Bamseklem til han :-)
"Mye lys, og mye varme", ønsker jeg du skal ha i ditt liv. Du er så varm og underbar, Linda. Håper dagen din blir bra. Her er det 7 minus og vinden blåser, virker som minst 20 minus - brr..
Du har et bra grep om dine småttinger, men så har du også en fin utdannelse. Kjærlighet.

Nyt øyeblikket, det er ditt liv....

Varme tanker og klem fra meg.

Anonym sa...

Bra rutet Linda!

Lev ditt liv som du vill. Vi är jätteglada att du delar med dig.

Men ta ingen skit!!

Mvh Ylva

marianne boström sa...

Mina åsikter om din blogg och dina inlägg i Lars blogg är tyvärr borttagna.
Kan visserligen förstå att du inte ville läsa och att det inte var det du ville höra!
Jag vill bara påpeka att jag står för varje ord jag skrivit och jag heter Marianne Boström.
p.s. vad jag heter har väl knappast nån betydelse för vare sej dej eller nån annan d.s.

Anonym sa...

finaste Linda! <3 jag började läsa din blogg ifjol någongång och går in på den åtm en gång per dag. gråtit floder över er situation men du ska veta att många helt utomstående tänker på er massor, jag finns inte här för att döma någon av er utan jag finns här endast för att skicka Kämpa på kramar . du är en jätteduktig mamma och fru , man kan inte in a million years förstå hur ert liv e. de tär klart att cancern spökar på alla sätt och vis och att det är den som skapar frustration gentemot varandra (du och din make)men också utåt mot andra samt mot er själva . då jag var sängliggande under minandra graviditet sattes vårt liv och relation på prov ordentligt min sambo är härligt snäll och vi älskar givetvis varandra men att vara sjuk och för den anhörige, att se En sjuk, är inte lätt. nu visste vi ju att jag snart blir frisk vilket givetvis gjorde att vi "orkade " kämpa, vi visste att de endast är för en viss tid men ändå , då när vi var inne i det var allt ärligt talat skit. allt kretsa till de facto att jag var sjuk. jag blev less på att vara sjuk, och kände att jag var dålíg mor till min 3åring hemma , min sambo tyckte det var tungt att "dra hela lasset " hemma osv. osv. och jag har flere gånger tänkt att varför i H.lvete hade Han tungt då JAg var sjuk. men alllt går inte att förklara. han var rädd att jag och barnet skulle dö, han var trött över at tta mer ansvar hemma än han e van vid tillika som han arbetad elånga dagar för att vi skulle klara ekonomin m.m och sist men inte minst han hade svårt att acceptera heltenkelt att jag var sjuk. jag vet inte hur vårt liv skulle se ut idag om jag -som du- antagligern aldrig mer blir frisk- hur skulle vår familjn orkat då? det kan man inte veta nu men det som min sambo alltid sade under min "sjukdomstid" -gravidkrämporna- var det att detta tar vi igenom oss tillsammans. nu är er situation så vidrig, jäkla cancer som drabbat er, den e så vidrig och jag kan bara tänka mig hur du måste känna vrede över de facto att Du kanske inte får vara med dina närmaste mångalånga år ännu. men försök, att ta vara på varandra. jag förstår att ni behöver tala, skriva, skrika om detta och om inte bloggläsarna förstår detta är det underligt. vi som inte är drabbade kan omöjligt ju förstå hur de e som drabbad, jag kan tänka mig att din man ibland vill fly men han måste oxå förstå att även du säkert nån gång skulle vilja fly. de e bara så krasst att man kan inte fly undan. igrunden finns ju ändå er kärlek till varann, till livet till barnen m.m kanske ni skulle kunna ge varandra lite egentid (regelbundet, beroende på hur du mår), samt familje tid alla tillsammmans samt egentid gemensamt med bara ni 2?? i "vanliga" familjer med flere barn, jobb osv. glöms oxå ibland parrelationen, det är klart att den ännumer sättsåtsidan i er situation. önskar dig styrka, ber för dig och din man och familj . kan inte med ord beskriva HUrmycket jag tänker på er. kram annika i dragsfjärd, finland

Anonym sa...

Hej Linda!

Något för dig som har så mycket bilder:

Bildutmaning!
Dagens bild i de 30 kommande inläggen enligt nedanstående lista:

1a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: Du och någon klasskompis.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En person som du vill vara med.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En person som är snygg.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Kram

Lizen

Hanna sa...

Älskar din blogg! Blir så inspirerad!

Jenny sa...

Massor av kommentarer både här och hos Lars...
Jag tycker att det är konstiga råd som skiljas, göra av med husdjur, byta boende osv...
Det är ju inte riktigt det som allt handlar om kan jag känna...
Jag är helt säker på att det finns massor av kärlek i er familj även om det är tufft och jobbigt och era känslor hoppar upp och ner och irritationen kommer.
Självklart vet inte vi hur ert liv är men vi försöker förstå...

En fantastisk människa som jag haft kontakt med,Skräppan kallades hon , som stöttat mig mycket men som sen gick bort, beskrev situationen fint så här:

Vi står utanför en tjock mur och där finns en stor tjock dörr. Innanför finns ett land, Landet Cannorlunda och i Cannorlunda kan man bara komma in om man har haft eller har cancer...
I den tjocka dörren finns ett litet litet nyckelhål som vi som står utanför kan kika in i...
Endel av oss som står utanför står alldeles intill muren och gråter förtvivlat över att inte kunna dela vårt liv på insidan...
Endel har mer distans och endel vill inte ens komma nära muren utan skyggar av rädsla för vad som finns innanför...
Och så är det säkert, man är olika som människor...

I nöd och lust heter det ju och just nu är det stor nöd...
Jag är helt säker på att massor av kärlek finns och att ni älskar varandra så:
På med flytvästarna
håll fast i varandra
flyt lite på vågorna mot fast mark
Håll hårt i varandra och tappa inte taget om varandra
så att ni guppar in på stranden tillsammans...

Styrka Värme Hopp & Mod
<3<3<3

Annica sa...

Det är bra Linda att du har ambitioner och att du försöker leva och njuta av varje stund du kan.
Kram Annica.

Anonym sa...

Hej linda!! Detta inlägg gjorde du bra ! Ingen ska gå in på familjens privata liv. Feltolkas görs det lätt med..Sagan blir otrolig.
Barnen får ju läsa allt o de kan väl inte vara så bra.Lev nu era liv å må bra. Var rädda om varandra Kram till er alla /kristina

Anonym sa...

Vilken ljuvlig gåva för dina barn att få varsin fotobok !!
Jag har gjort ett scrapbooking album till min son om när han kom till världen. Hoppas att det är något han vill bära med sig genom livet!
Kram Rebecca

Anonym sa...

Varför går det inte lämna kommentarer? varför ligger din mans blogg nere? Jag är djupt berörd av ert öde och vill bara säga att viktigast av allt är att ni har varandra. Varma kramar till er båda från en Habobo

Anonym sa...

En liten dikt:
Värd att tänka på!
"Gråtande till världen du kom, omgiven av leende vänner, Lev så att du leende dör omgiven av gråtande vänner."
Lev nu och ta vara på varandra vi vet aldrig när det tar slut.
Varma kramar till er båda + barnen så klart

Christina sa...

Oj oj Linda! Kommentarerna verkar ha helt spårat ur på båda era bloggar! "Sälj huset, bort med djuren" etc. Hur tänker folk?
Om man läser Lars blogg från november förstår man att kärleken finns där. Men det är en påfrestning att ha små barn. Att vara sjuk (och anhörig) är en extra påfrestning. Att vara sjukskriven kan dessutom ge ekonomiska påfrestningar. För att inte tala om sömnbrist.........
Jag tror att allt detta sammantaget har orsakat de kommunikationsproblem ni har idag.
Finns det ingen möjlighet att dina föräldrar kan ta alla barn från fredag kväll till lördag kväll så ni kan få sova ut och ha en dag tillsammans bara ni? Tror det vore välbehövligt!
Stor kram till er båda!

Anonym sa...

Det är bra Linda att du kollar igenom kommentarer som ibland är rent oförskämda.
Det finns så många som bara söker trubbel och även många vardagspsykologer verkar det som.

Har även varit inne på din mans blogg i kväll och ser att den inte finns längre, och det är bra.
Nu säger jag inte att det är fel att han skriver han med, men det där gick bara för långt.

Kommer fortsätta läsa din blogg och se hur det går för dig, och jag hoppas du och din man får det bra med alla barn och djur.

Stor styrke kram

Pernilla sa...

Vill bara uttrycka min djupaste beundran för dig, att du verkar stå så stadigt trots allt "gung" i ditt liv! Styrka o värme till dig! Hälsningar Pernilla fd habobo!

millasv sa...

Tänker på dig och de dina varje dag.
Önskar att du mår bra.
Håller tummarna för att du har ett långt och lyckligt liv framför dig..

Eva sa...

Läste även din mans blogg och jag kan verkligen också känna sympati för honom. Ni är båda drabbade och det är aldrig ens fel att två träter tänk på det.
Jag har tänkt länge på att du lever väldigt intensivt och folk kanske har svårt att förstå dig i ditt tänkande och agerande. Som jag sa till din man på hans sida som verkar till ha blivit nerlagd? att ni borde sätta er ner en kväll lämna bort barnen och djuren och bara ha tid för att prata med varandra och försöka reda ut ert liv för ni verkar inte till att ha någon glädje längre tillsammans och för efterlevande är det jobbigt nog. Alla förstår att du är den drabbade och du lider mest men dem anhöriga har också det tufft. Emellanåt så spelar du martyr och det är inte bra. Folk var jättestygga på din mans blogg och det var inte rätt mot honom heller. Vissa tyckte ni skulle gör av med djuren så hemskt att bara ens föreslå detta, ens djur som är som ens barn för mig är det samma sak som att säga lämna bort barnen eller sälja dem. Ni borde ägna mer tid åt varandra än att blogga tänk vilken tid detta tar ifrån dig och även från familjen. Jag hoppas du inte bara suddar ut denna åsikt för jag har själv varit där du är med en anhörig och jag vet vi gick igenom precis likadant som du eller ni. Ta en kväll tillsammans eller bjud in från vart läger och konfrontera varandras positiva och negativa sidor. Tänk också på att barn förstår mer än ni tror
Lycka till önskar er allt gott. Eva

Camilla sa...

Kämpa på Linda, tycker du verkar så himla stark jämt. Men förstår ju att även du har dina stunder med djupa tankar. Ville bara skicka en styrkande kram och tanke till dig och din familj. Skriver man så där öppet får man nog tyvärr räkna med en del komentarer som inte är snälla. Men hoppas inte du tar åt dig. Människorna som skriver elakt känner ju inte dig.
Ha en bra kväll och natt.

Anonym sa...

Kära Linda. Klart du måste sätta upp tavlor/foton på väggarna! Det är så fantastiskt fint och så är det ju en glädje att titta på :)Teckningar/målningar som barnen gör är också roligt att ha på väggarna (inramat). Stor varm kram till dig!

Sirpa sa...

Hej Linda,

vilka fina minnen barnen får av foto böckerna.
Försök även filma så att man får din röst med där du berättar olika händelser.
Jag försöker göra klart mina barnbarns minneslådor som min dotter hann inte färdigställa till sina döttrar. Den kommer innehålla hennes musik, foton, fläta av mammas hår, smycken, cd med inspelningar från video från barnens uppväxtid och där mamma är med. Du är så oerhört duktig fotograf så dina barn kommer ha massor av fina bilder som minne.
Hoppas också att du får må så smärtfritt så möjligt för att orka genomföra dina ambitioner.

"Livet kan inte vänta" en bok där min dotter är med och så sant...livet kan inte vänta, det ska levas här o nu.
Styrke kramar från Sirpa

Annica sa...

Magsjuka och "trassel" med oss som måste tycka!? Hoppas du slipper mer nu och fortsatt lycka till med kämpandet i cancervärlden.
Jag ber om ursäkt att jag försöker vara en "vetare" och ge goda råd....men det är bara så svårt att låta bli!
Jag förstår Lars situation och jag förstår din...tror jag!?
Men jag vet att relationer kan vara så infekterade, så ofta då barnen är små.

Sen tycker jag att man borde bita ihop mer och verkligen veta bättre då man är frisk!
Du är bara så duktig! (och jag vet att du kan inget annat..)
Men jag tycker att Lars kunde försöka förtränga sitt eget "panikpsykbrytångestskyllaifrånsigochskyllapåandrabeteende"!!
Jag blir så illa berörd då män blinkar och gråter med deras sanktbernadsögon och försöker få sympati då de tycker att de har gjort så mycket positiva saker i hushållet! (Städa bil och klippt gräset och skottat snö!)

Det är verkligen tufft att heta Lars i erat förhållande nu!! Men då man får så mycket hjälp som ni trots allt får.....eller den hjälp ni får är ju det du inte klarar av längre..!?
Så du gör det så "djävla" bra Linda! Lars gör det också så himla bra!
Men vi empatimänniskor skulle så gärna vilja att Lars kunde känna bara lite, lite, lite empati.
Och bara bita ihop och ge och ge och ge!!
Lars tid kommer den också, men nu är det din tid Linda!
Ge inte upp utan kämpa! Jag hoppas du får berika "alla" några fler år av ditt liv. Kämpa Linda....du är så unik och bra.

Kram från för dig okänd vanlig människa i Norrland....

Annica.

Ida sa...

Vad jag förstår har du o din man har de jobbigt. Ni kämpar båda två, försök kämpa tillsammans! Om det är de ni innerst inne vill. Önskar er all lycka o jag hoppas du överlever den dumma cansern så ni kan få ett långt liv tillsammans!! Styrkekramar till er!!

Linda sa...

Hej Linda
Läste att du så gärna vill sätta upp lite foton på väggarna.Om orken inte riktigt finns där, finns en underbar tapet att köpa, den heter FAMILJEN. Hela tapeten är en salig blandning av ramar. Tapeten är svartvitt. Vi har den i vår hall som en riktig härlig fondtapet med nära och kära i. Finns att köpa på Designonline.
Bara ett litet tips så du enkelt och lätt kan smälla upp dina vackra kort på väggen. Många tankar till dig och dina gossar. kram Linda

Anonym sa...

Marianne Boström: Hur kan du bara med att vara så elak? Nu ska jag vara elak mot dej.
Om du nu heter Marianne,vilket jag tvivlar på ,så är du född på 50-60 talet. Oavsett vad du heter så är du i den åldern. Jag tror att du är en panelhöna,som alltid fått se på när dina vänninor roat sej med pojkar,som man gör i ungdomen.
Därav ditt förakt för Linda.Du tycker nog hon ska vara nöjd och ta vilken skit som helst,bara hon har en man. Jag känner igen din typ av kvinnor. Tyvärr så finns såna som du ute i samhället och förpestar tillvaron för normala kvinnor. För det mesta så håller kvinnor ihop,och män håller ihop. Men sen finns det såna som du,som skulle förråda din bästa vän för att få kärlek av en man...
Tycker uppriktigt synd om denna varelse!!!1
Jag heter Ragnhild Svensson.