GÖR CANCER ONT?

Nästan överallt kan man läsa om att bröstcancer inte gör ont. Känner man en knöl KAN det vara cancer, men gör det ont - nej då kan man vara rätt säker på att det INTE är det! Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Jag har ju själv ingen knöl alls, utan symtomen här är att det är inflammerat (rött, svullet och varmt). Dessutom är det ömt och kliar lite ibland. Det gör lite ont som sagt, men jag kan inte säga att det är en outhärdlig smärta det handlar om, men jag äter ganska mycket värktabletter ändå bara för att känna av det onda så lite som bara går. För bara det att det känns gör liksom att man hela tiden påminns som att det finns någon skit där inne som kan göra mig väldigt sjuk.

Har lite svårt att ens tänka mig själv som sjuk, så därför är det lite svårt att egentligen kunna ta in att det här faktiskt kan vara något som är riktigt allvarligt och livshotande. Det jag känner mig allra mest nu är gravid! Tänk om man nu BARA kunde få känna sig gravid! Slippa oron och ovissheten. Slippa sjukhus och läkarbesök.

EN LÖRDAG I JULENS TECKEN

Lördagen har varit helt fullspäckad. På morgonen hade vi kompisar på besök som åt frukost här. Det var jättemysigt! De skulle åka vidare efteråt och hämta hem sin nya katt, så honom ser jag fram emot att få träffa sen. Jag har bara sett honom på bild, men han såg jättefin ut!

Sen åkte vi vidare till andra kompisar där vi blev bjudna på jättegod lunch och efter maten åkte vi på julmarknad. Det var mysigt! Fast det är klart, någon riktig julkänsla infinner sig tyvärr inte när det är gräs på marken och runt 10 grader varmt.



När vi kom hem så fixade vi lite julmat. Hade köpt prinskorv på marknaden, så det fick bli det, köttbullar, Janssons frestelse och lite annat smått och gott. Det är ju kanske lite tidigt att äta julmat redan en månad före jul, men eftersom vi inte vet ett dugg om hur vår jul i år kommer att bli så är det lika bra att passa på nu.

MVC-BESÖK V 30+0

I morse var vi på mvc. Har gått 30 fulla veckor nu (eller 30+1 som en del sidor och graviditetsräknare på nätet säger). Egentligen skulle jag på kontroll först nästa vecka, men det kändes bättre att ta det nu denna veckan. Allting såg bra ut med bebisen och mina värden var också bra. Som jag trodde har han även vänt sig med huvudet neråt nu!

Hb: 130
Sf-mått: 29 (tror jag?)
Bt: 110/70
Glucos: 5... komma nånting...
Fosterljud: 136
Vikt: kollades inte, men jag har själv sett här hemma att den gått ner lite senaste veckan (inte jättekonstigt med tanke på att det är lite svårt att tänka på mat just nu... men jag ligger inte på något svältgräns för det direkt, har ju gått upp ca 10 kg sen inskrivningen så det finns lite att ta av *s*).



De har även ringt mig från spec.mödravården idag och efter läkarbesöket på tisdag kommer troligen de också vara inkopplade på allt vad som händer. Lite beroende på vad nu de slutliga provresultaten visar och exakt hur behandlingen kan komma att bli så kommer de göra upp en "plan" för vad som kan tänkas bli bäst för bebisen. Vi skulle väl mer eller mindre mentalt förbereda oss på att det är mycket möjligt att de väljer att bebisen ska få komma ut tidigare. Bara tanken på att ha en prematur bebis på neo samtidigt som man själv kanske mår dåligt känns jobbig.

Blir till att försöka ta en dag i taget och hoppas på att det som kommer hända framöver blir så bra som möjligt. Hoppas hela tiden på positivare besked någon gång. Tänk om de kunde säga på tisdag att de visst hade helt fel i sina misstankar och vad tidigare prover kommit fram till. Tänk om de kunde säga att detta är något helt annat som kommer gå över av sig själv! Ja, den chansen är väl ungefär lika stor som att vinna drömvinsten på Lotto... men men... önska och hoppas får man ju alltid!

MIN SKYDDSÄNGEL

Idag kom ett paket från Inger (hon som sytt så fina selar till min katt) och där i låg en jättefin ängel som hon har gjort. Min alldeles egna skyddsängel! Tack så jättemycket! Det betyder verkligen mycket för oss att ni är många där ute som tänker på oss och hoppas på det bästa när det gäller den här gräsliga och näst intill ofattbara situationen vi hamnat i.



Igår eftermiddag hade vi trevlig besök. Maria och hennes härliga son som snart fyller 3 år kom förbi en sväng och fikade. Fick även en vacker Amaryllis och ett fint kort som hon scrappat. Tack!!


En liten busunge! Eller ja, inte så himla liten heller längre! Han fyller tre nu i december. Jag tycker det var nyss han låg i sin mammas mage ju.


Det fina kortet jag fick med blomman.

Ännu mera fika och trevligt sällskap blev det på kvällen. Då var vi hos Malin m familj och åt kladdkaka. Det är skönt att träffa kompisar och få lite annat att tänka på (men även att prata av sig lite och ventilera sina tankar).

TACK FÖR OMTANKEN

Är så glad över alla er som hört av er och även dagens post blev en glad överraskning. Där låg ett helt underbart fint namnsmycke från Sandi. Tack snälla söta!! Fick även ett par biobiljetter med posten från Market2Member som jag hoppas att vi kan få användning för snart (vill gärna se Luftslottet som sprängdes). Så posten idag var roligare än vanligt.



Men alla räkningar som dimper ner känns för tillfället extra jobbiga. Eftersom vi båda är hemma just nu lär det vara ett antal tusen mindre i inkomst varje månad framöver. Riktigt surt nu när det snart är jul och vi egentligen även skulle behövt lagt undan lite inför flytten och bröllopet. Vet inte riktigt hur allt ska gå ihop faktiskt. Men man får väl ta en dag i taget, precis som med allting annat.

För övrigt så ringde en av sköterskorna från sjukhuset idag. De är verkligen jättegulliga och hon ville höra hur det gick med mig. Fick även en tid till en läkare på tisdag. Hon sa att han var jättebra och att det förmodligen blir han som kommer bli "min" läkare framöver. Som det är nu så har man ju träffat olika nästan varje gång eftersom man varit på olika avdelningar på sjukhuset. Jag skulle även få tabletter utskrivna så att jag kan sova lite bättre. Tycker det är lite läskigt med mediciner man blir trött av och undviker helst sånt. Men å andra sidan MÅSTE jag ju sova också!

VÄNTAN TAR ALDRIG SLUT

Efter ett par fruktansvärda dagar av väntan så skulle vi i eftermiddag få besked från läkaren angående proverna som tagits. Det var egentligen meningen att han skulle ringa efter de hade haft möte idag, men sen bestämde vi oss för att se om vi kunde få träffa läkaren på sjukhuset istället eftersom vi ändå skulle in till stan och fixa en del ärenden. Jodå, det gick bra sa de och vi fick en tid klockan två.

När vi satt där i väntrummet kom en sköterska och ropade upp mitt namn. Vi reste oss och skulle följa efter, men då stannade hon och sa bara att tyvärr får vi inte träffa läkaren idag för de hade fortfarande inte fått svaren på proverna och behöver ytterligare ett par dagar innan de är klara. Alla frågor man samlat på sig, alla tankar, oro, funderingar... Ja allting om hur den närmaste tiden framöver kommer att se ut. De ska man alltså gå med ytterligare några dagar nu?! Kände mig besviken och tom när vi gick ut därifrån. Ovissheten och den väntan på vad som kommer att hända framöver är hemsk! Troligen blir det så att vi kommer veta mer först på måndag.

PRÖVNINGAR I LIVET

Nätterna är inte alls roliga. Det som är relativt små tankar och funderingar om dagarna växer sig stora som monster om nätterna. Så jag kan lika gärna sätta mig här en stund istället för att ligga och vända och vrida mig i sängen och ändå inte kunna somna om.



En del säger att man aldrig utsätts för större prövningar och utmaningar i livet än man klarar av. Hittills har mitt liv varit fullt av sådant och även om det emellanåt har varit tufft så har man ju på ett eller annat sätt klarat av det... för att man måste! Ibland finns liksom inget val.

Särskilt mina graviditeter har varit tider i livet då jag prövats lite extra. Att vara gravid är inte alltid en dans på rosor, men vanliga graviditetskrämpor som att ha ont lite här och var, att vara trött och må illa hör liksom till på något sätt. För min egen del har det varit en del andra saker också.

Min första graviditet gick jag igenom ung och ensamstående. Jag hade ju inget annat att jämföra med så det var väl ingen större grej i sig, men visst har man många gånger saknat någon att dela allting med. När sonen dessutom gång på gång drabbades av öroninflammationer, nässelutslag och krupp var det ibland rätt så jobbigt.

Min andra graviditet var inte heller någon dröm, framför allt inte när jag var höggravid. Det är ju inte så värst längesedan och jag vill inte gå in i detalj på vad som skedde då. Jag vet ju inte heller exakt vilka som läser detta. Men jag var stundtals rädd och är glad att det trots allt slutade så pass bra som det gjorde.

Den här tredje graviditeten har varit tuff redan från början. Mådde gräsligt illa och fick foglossning och har varit fruktansvärt trött. Hade trots det förutsättningarna för att detta skulle bli min bästa graviditet... men så händer allt detta som sker just nu...

Ja, vad säger man?! Mitt liv har ibland tagit en ganska krokig väg. Till slut har saker och ting löst sig och man har hittat rätt ändå. Men nu är det lite som att åter kastas ut mitt ute i skogen på en liten slingrig stig och inte riktigt veta vart den slutar. Det är väl kanske därför som nätterna är värst. Att sitta där ute i mörkret ensam är såklart mer skrämmande än om det hade varit mitt på ljusa dagen och man har folk omkring sig.



I eftermiddag ska läkaren ringa. Får hoppas att dagen går någorlunda fort fram tills dess så att vi får veta vad som väntar framöver...!

TÄNKVÄRDA ORD

För några år sedan fick jag tag i en sån jättebra sele till vår kattunge och det är verkligen många som frågat mig vart jag hittat dem. Hon som sydde dem heter Inger och är verkligen jättegullig, och i takt med att min katt växte så skickade hon en ny större sele åt honom.



För en liten stund sedan skrev hon några rader till mig och de var så fina och tänkvärda att jag gärna vill dela med mig av dem...

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längst en strand med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: Det ena var hans, det andra Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fann han bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.

”Herre, Du sa att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämna mig när jag behövde dig som mest.”

Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tiden av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – Då bar jag dig.”