DEN VÄRSTA HITTILLS

Jag skrämmer säkert snart bort er läsare med min ständiga klagan över att jag har ont, men i morse var det nog den värsta morgonen hittills. Tyckte rätt synd om mig själv som var tvungen att ta mig ur sängen och så nerför trappan och ända till skåpet i köket för att hämta medicinerna. Minsta lilla rörelse fick mig att må illa. Vågar ju inte ha några tabletter intill sängen för jag är rädd att barnen ska hitta dem.



Nu har barnen varit hos mina föräldrar ett par dagar. Även fast jag har träffat dem varje dag så längtar jag ihjäl mig efter dem när de inte är här. Det är förstås skönt att kunna vila och ta det lugnt, men det är alldeles för tomt utan dem. Men min sambo jobbar bara idag också sen kommer han vara hemma ett tag igen. Ska bli skönt att ha hela familjen samlad.

Ibland man har sådär ont är det lätt att jobbiga tankar dyker upp. Sjukdomen gör sig påmind genom smärtan och det är svårt att förtränga alltihop. Inte blir det särskilt mycket bättre tankar av att "roa sig" med att googla på bröstcancer + metastaser + prognos i sin iPhone. Nu är ju inte JAG = statistik, utan jag är bara en liten del av den. Mirakel KAN ske och jag kommer inte sluta kämpa eller sluta leva i första taget! Men visst, bara tanken på att den där siffrorna även kan stämma in på mig känns inget vidare.



Det är väl kanske inte döden i sig som skrämmer mig mest, men mer att inte få finnas kvar här med de personer jag älskar mest. Jag kan ju knappt vara utan min familj en enda dag utan att det känns jobbigt. Men det är klart, alldeles ensam i himlen (om det nu finns en himmel där man hamnar?) utan någon jag känner kommer jag inte vara. Min snälla farfar finns där. Likaså min nästan jämnåriga fina farbror. Även min söta lillasyster som jag aldrig hann träffa. Några av våra katter och hundar som vandrat över regnbågsbron finns också där och väntar. Nu hoppas jag förstås att det går att hålla sjukdomen i schack länge till, men när det inte går att göra mer känns det ändå skönt att veta att jag inte kommer vara ensam.


Detta vackra bildspelet får alltid mina tårar att rinna.

En person som jag beundrar mycket och som ger mig hopp om livet är George. Hans prognos för att vinna över cancern var urdålig, men han lever fortfarande trots att det snart gått fyra år sedan han fick sin diagnos (medellivslängden för någon med den typen av cancer han drabbats av var 8 månader). Särskilt detta som han skriver är riktigt tänkvärt:
"Jag lever, jag tror att jag lever mer än andra friska människor, jag och Sara njuter av varje dag, varje regnskur, varje solglimt! Det handlar inte om hur länge man lever, det handlar om HUR man lever! Tänk goda tankar, gör goda ting!"