tisdag, augusti 03, 2010

DEN VÄRSTA HITTILLS

Jag skrämmer säkert snart bort er läsare med min ständiga klagan över att jag har ont, men i morse var det nog den värsta morgonen hittills. Tyckte rätt synd om mig själv som var tvungen att ta mig ur sängen och så nerför trappan och ända till skåpet i köket för att hämta medicinerna. Minsta lilla rörelse fick mig att må illa. Vågar ju inte ha några tabletter intill sängen för jag är rädd att barnen ska hitta dem.



Nu har barnen varit hos mina föräldrar ett par dagar. Även fast jag har träffat dem varje dag så längtar jag ihjäl mig efter dem när de inte är här. Det är förstås skönt att kunna vila och ta det lugnt, men det är alldeles för tomt utan dem. Men min sambo jobbar bara idag också sen kommer han vara hemma ett tag igen. Ska bli skönt att ha hela familjen samlad.

Ibland man har sådär ont är det lätt att jobbiga tankar dyker upp. Sjukdomen gör sig påmind genom smärtan och det är svårt att förtränga alltihop. Inte blir det särskilt mycket bättre tankar av att "roa sig" med att googla på bröstcancer + metastaser + prognos i sin iPhone. Nu är ju inte JAG = statistik, utan jag är bara en liten del av den. Mirakel KAN ske och jag kommer inte sluta kämpa eller sluta leva i första taget! Men visst, bara tanken på att den där siffrorna även kan stämma in på mig känns inget vidare.



Det är väl kanske inte döden i sig som skrämmer mig mest, men mer att inte få finnas kvar här med de personer jag älskar mest. Jag kan ju knappt vara utan min familj en enda dag utan att det känns jobbigt. Men det är klart, alldeles ensam i himlen (om det nu finns en himmel där man hamnar?) utan någon jag känner kommer jag inte vara. Min snälla farfar finns där. Likaså min nästan jämnåriga fina farbror. Även min söta lillasyster som jag aldrig hann träffa. Några av våra katter och hundar som vandrat över regnbågsbron finns också där och väntar. Nu hoppas jag förstås att det går att hålla sjukdomen i schack länge till, men när det inte går att göra mer känns det ändå skönt att veta att jag inte kommer vara ensam.


Detta vackra bildspelet får alltid mina tårar att rinna.

En person som jag beundrar mycket och som ger mig hopp om livet är George. Hans prognos för att vinna över cancern var urdålig, men han lever fortfarande trots att det snart gått fyra år sedan han fick sin diagnos (medellivslängden för någon med den typen av cancer han drabbats av var 8 månader). Särskilt detta som han skriver är riktigt tänkvärt:
"Jag lever, jag tror att jag lever mer än andra friska människor, jag och Sara njuter av varje dag, varje regnskur, varje solglimt! Det handlar inte om hur länge man lever, det handlar om HUR man lever! Tänk goda tankar, gör goda ting!"

13 kommentarer:

Kajsa Bergman Fällén sa...

När jag ser såna där siffror försöker jag tänka på att de faktiskt utgår från äldre personer eftersom de allra allra flesta som får bröstcancer faktiskt ÄR äldre. En 85-åring som får metastaterad cancer kanske inte ens vill underkasta sig de tuffa behandlingarna...

Min läkare tröstade mig med att det blir allt vanligare att man lever med kronisk cancer. Många lever som vanligt mer eller mindre, han har en patient som fick bröstcancer på åttiotalet och fortfarande går hos honom, hon är pensionär men ute och dansar flera kvällar i veckan :). Det finns ju inga garantier förstås, men det finns mycket hopp!

Anonym sa...

Linda
Det gör mig så ont, att du får uthärda så mycke smärta å lidande !
Absolut orättvist, vidhåller jag !
Du finner din styrka hos dina fina barn och din fine sambo Vad mycke du har att kämpa för ! Så många som behöver dig och som du behöver själv !
Det här cancermonstret SKA du jaga på flykten !!!!!!!!!!
Och vi alla HEJAR på dig, av bara katten !!! Åh jag höll på glömma dina underbara katter å hundar, dom bara ÄLSKAR dig!!
Du måste FINNAS, Linda !!!
Åh, om jag fick krama om dig!!
Skickar bamsekramar härifrån !!
Inger M

Anonym sa...

Styrkekramar till dig och din familj!!!
Du måste finnas!
Cancermonstret ska bort!


Gunilla N

Mia sa...

Vilket fint bildspel.

Ja du ska finnas länge till. Förstår att det är tungt ibland och det är svårt att inte kolla på statistiken.

men visst ska du visa motsatsen. Du ska vara en av de mirakel som vinner mot monstret.

Massa Kramar

Ludmilla sa...

Ja, hur ska man förhålla sig till sådana fakta?

Å ena sidan kan man se det positiva att det är medianöverlevnaden vilket ju betyder att det finns de som lever längre. Det finns också "mirakel" där personer blivit friska...

Å andra sidan kan man se det hela realistiskt. Det vanligaste är faktiskt att man inte lever längre. Om det nu är så kanske man måste förbereda sig på ett realistiskt sätt. Tänka på att tiden inte är oändlig (men som du skrev så klokt så är den ju inte det för någon av oss).

Du har som du skrivit själv, en allvarlig och aggressiv form av bröstcancer. Nu är det konstaterat att den är spridd. Det är inte någon bra prognos på det.

Men, för att vända det ett varv till: Sjukdomen kan stoppas upp och den vilja och beslutsamhet som du verkar ha kan påverka förloppet också. Man ska aldrig ge upp för då låter man sjukdomen ta över.

Lev varje dag med kärlek till livet och de som står dig nära. Jag önskar att jag kunde ändra det grymma faktum som du och din familj står inför.

Mina varmaste kramar

Ludmilla

Annelie sa...

Det är snart två år sedan jag började få ont i ryggen. Det tog några månader innan dom kom på att det var en spridning så jag har nog gått med mina skelettmetastaser i drygt två år nu och har ingen mer spridning. Ska iofs röntgas om fyra veckor men jag har svarat bra på cellgifterna så jag räknar kallt med att metastaserna minskat och inga fler har tillkommit. Som flera säger så kan man leva länge med skelettmetastaser och jag hoppas det snart finns medicin så vi kan leva som kroniker. Tänk att HIV var en dödsdom förut men räknas nu som en kronisk sjukdom.
Vi får väl se till att vi inte hamnar i statistiken på många år än, eller hur? Det tar tid innan man kan ta till sig sitt öde, men jag kan säga att jag njuter mer av mina bra dagar nu än när jag var frisk. Försök att hitta de bra stunderna mitt i all värk och annat skit, och ge ALDRIG upp.
Många kramar från mig!

Fia sa...

Du kommer att bli väl mottagen på andra sidan regnbågsbron då den dagen kommer. Och jag hoppas den dagen är långt långt bort! Och din familj kommer att finnas för dig och sedan för varandra. De kommer att sakna dig, men deras liv kommer att gå vidare med ljusa ljusa minnen av en mamma som gav allt för att få många år tillsammans med dem. Vi hoppas på MÅNGA år till Linda!!!

Ango sa...

Som tur är finns det många, många som slår dessa siffror med hästlängder och självklart finns det chans att du skulle vara en av dem. Vi hoppas såklart på det!
För ett par år sedan läste jag en bok om en kvinna som fick bröstcancer och som fick ett fåtal år kvar att leva av sin läkare. Hon levde mycket längre än så. Visst, hon dog alldeles för tidigt, men långt senare än läkaren sagt. Jag kan varmt rekommendera den boken: Målgång av Jane och Mike Tomlinson (de har även en hemsida om Jane som du kan googla efter). Vill du läsa mer om boken kan du läsa vad jag tyckte om den: http://bokfilm.blogspot.com/2006/07/mlgng-jane-tomlinson.html

Kram
/Ango

Sandra sa...

Jag har suttit och sträckläst din blogg. Och jag har gråtit. Som jag har gråtit!

Jag hoppas att allting ordnar sig och att du får vara med under hela din sons uppväxt.

Sandra

Anonym sa...

Statistiken är missledande, den är oftast mellan 5-10 år gammal och mycket har hänt sedan dess inom forskning och framställandet av nya mediciner. Med din vilja och styrka kommer du tillhöra den nya statistiken, de som besegrar!

Lotta A sa...

Ibland så känns det inte som jag kan finna de rätta orden.....
Jag blir så ledsen över att du får gå igenom allt detta som denna sjukdomen innebär. All smärta , behandlingar och allt annat tufft.
Vi tänker på dej.
Kram Lotta med familj

Mindi sa...

Lina.... nu sitter jag här och storgråter. :( Jag har inga ord att skriva just nu mer än att jag vill säga att jag tänker sååååå mycket på dig och just nu bara gråter jag...

Stooooor kram
M I N D I

Matilda sa...

Jag hoppas att du får leva länge till och njuta av din familj och livet!