VERKAR HA PRICKAT RÄTT?

Igår kväll var jag hemma på permission och kunde fira nyårsafton med min familj. Det kändes skönt att få komma utanför trista sjukhusets väggar ett slag. Men samtidigt bjuder ju det här stället på mycket vila och ganska goda chanser att att ta igen sig. Allting är lite dubbelt, och sjukhuset bjuder på vissa positiva saker också. En sån sak som att ta sig från den ena våningen till den andra hemma i vårt hus kan ibland kännas jobbigt. Likaså att lyssna från allt bus, stoj och stim från de små grabbarna. Hur underbara och härliga de än är så är det långt ifrån nån vilosemester att komma hem. Det gäller ju även om man är helt frisk.

Ganska snart efter att vi kommit hem från sjukhuset kom även mina föräldrar hit. Det var kul att de kunde komma, även om det blev bestämt så där "i sista minuten". Mamma ställde sig vid spisen och fixade till fläskfilé i gräddsås, jättegoda klyftpotatisar och wokgrönsaker. Hon är verkligen superduktig på att laga mat och allt som hon gör blir gott!

Det blev inget jättesent nyårsfirande. De två små grabbarna slocknade runt sin vanliga sovtid, dvs runt halv åtta - åtta. Mina föräldrar åkte hem nån timma senare och då följde även Adam med dem hem. Runt samma tid gick även Simon och la sig. 

William myser i morfars famn tillsammans med Tomteliten och Ninni. Men att hålla sig vaken till tolv-slaget?! Nä, tror inte det!

Den enda som var vaken vid tolv-slaget var faktiskt jag! Det berodde till största delen på att jag hade sovit middag ett par timmar under eftermiddagen och för att jag fick besök av Avancerad hemsjukvården strax efter klockan elva så att de kunde hjälpa mig med antibiotikan. Maken slocknade ganska omgående efter att de hade åkt och även för att lättare orka upp på morgonen när de små vaknade.

För min egen del dröjde det en bra stund innan jag kom till ro så pass mycket att jag kunde somna, men det var lite mysigt att sitta uppe och titta på fyrverkerierna också. Dessutom gjorde jag gärna husdjuren sällskap för jag var inte helt säker på hur de skulle reagera när det började smälla och blixtra i alla möjliga olika färger utanför vårt hus. I det lilla samhället där vi bodde innan var det betydligt färre smällare på nyårsafton.


Vid tolvslaget kikade jag ut genom dörren uppe på vår balkongen. Det sköts upp vackra fyrverkerier från alla håll.


Nyårsafton 2010-2011.

I morse när barnen vaknade och alarmet på klockorna började spela så var jag verkligen jättetrött!! Vi låg kvar och drog oss i längsta laget, Jag hörde inte ens att min klocka ringde igen, så när jag väl gick upp blev det riktigt bråttom för att hinna iväg i tid. Det ska egentligen gå max 8 timmar mellan antibiotika-doserna, så det blev rätt stressigt att åka för att få den i rätt tid. Skulle även få besök av någon från labb som skulle komma och sticka mig för att se hur mina värden såg ut idag. Men att få alla klara i tid... frukost, ren blöja till de små, deras mediciner, kläder... ja, det kräver både tid och energi!

Jag fick själv ta extra doser smärtlindring för att kunna klara av att göra något. Såna här stunder är det liksom inte riktigt läge att ha ont och bara kunna ligga på soffan och vänta på att alla andra ska bli klara. Erik lyckats kicka ett par rejäla sparkar rakt på mina onda revben när jag skulle byta hans blöja och William sprang iväg det snabbaste han bara kunde för att slippa ta på sig sina kläder. Men till slut var vi alla klara och kom vi iväg. Vi blev inte jättemycket försenade trots allt, men fy vad jag hatar att behöva stressa på morgonen!

Men över till något roligare - för när läkaren kom in här till mig på förmiddagen så fick jag ett bra besked av henne. Det verkar nämligen som att antibiotikan jag bytte till igår verkar vara en sort som fungerar, för mitt crp har äntligen börjat sjunka. Det ligger fortfarande högt, men det har så att säga ändrat sig från jättehögt till "bara" högt. ;-) Som det ser ut nu kommer jag att få det intravenöst under ytterligare några dagar till och att följa upp mina värden med hjälp av blodprover för att se så att det inte vänder uppåt igen. Jag har även förhoppningar om att svaret på vilken bakterie det rör sig om ska komma så snart som möjligt och att det finns någon antibiotika i tablettform att ta till. Det skulle underlätta mycket om det finns en sort som jag själv kan ta hemma.

Visserligen kan ju hemsjukvården komma hem och hjälpa mig om jag måste fortsätta att få det intravenöst, men när det handlar om minst tre besök om dagen så blir det ju ganska mycket. Hundarna skäller ju som bara den när det kommer någon. Det är såklart bra att de reagerar om det kommer främmande, men risken är stor att de väcker de små barnen med allt sitt skällande. Dessutom har jag fortfarande så ont i örat är de skäller och det är jobbigt!

På måndag börjar jag min strålbehandling också. Jag ser förstås fram emot att kunna dämpa smärtan i ryggen, men samtidigt oroar jag mig lite för att inte orka ta mig igenom hela behandlingen. Jag ska infinna mig där varje veckodag under två veckors tid, dvs tio dagar. Som det har känts idag så har det tyvärr inte känns som att jag kommer klara av det. Inför första strålbehandlingen har jag fått en bokad tid, men jag tror att det är dropp-in som gäller efter det så då får man alltid vänta på sin tur. I somras hade jag tyvärr ganska mycket otur med att maskinerna inte fungerade som de skulle och jag fick sitta och vänta ganska länge.

Ja, hur ska man sammanfatta den här dagen?! Kan väl säga att jag ofta börjar känna mig så less på allt det här! Tvivlar bara mer och mer på att jag kommer orka mig igenom särskilt mycket mera nu. Det är så mycket bakslag och motgångar precis hela tiden och jag känner mig så misslyckad! Inställningar, röntgen, behandlingar, mediciner, smärtor av olika slag, resor fram och tillbaka, m.m. Det som gör att allt känns så jobbigt är nog den där tröttheten som ligger som ett lock över allting. Jag somnar titt som tätt. Nu har jag blivit lite förkyld också. Känns som en relativt lätt förkylning än så länge, men det är lite som att den är droppen som får bägaren att rinna över.

Snälla infektionen, var så söt och försvinn nu så att jag kan börja fightas mot cancermonstren igen!! Fortsätter det så här så känns det som att jag kommer dö av någon infektion snarare än av cancern i sig.