lördag, januari 01, 2011

VERKAR HA PRICKAT RÄTT?

Igår kväll var jag hemma på permission och kunde fira nyårsafton med min familj. Det kändes skönt att få komma utanför trista sjukhusets väggar ett slag. Men samtidigt bjuder ju det här stället på mycket vila och ganska goda chanser att att ta igen sig. Allting är lite dubbelt, och sjukhuset bjuder på vissa positiva saker också. En sån sak som att ta sig från den ena våningen till den andra hemma i vårt hus kan ibland kännas jobbigt. Likaså att lyssna från allt bus, stoj och stim från de små grabbarna. Hur underbara och härliga de än är så är det långt ifrån nån vilosemester att komma hem. Det gäller ju även om man är helt frisk.

Ganska snart efter att vi kommit hem från sjukhuset kom även mina föräldrar hit. Det var kul att de kunde komma, även om det blev bestämt så där "i sista minuten". Mamma ställde sig vid spisen och fixade till fläskfilé i gräddsås, jättegoda klyftpotatisar och wokgrönsaker. Hon är verkligen superduktig på att laga mat och allt som hon gör blir gott!

Det blev inget jättesent nyårsfirande. De två små grabbarna slocknade runt sin vanliga sovtid, dvs runt halv åtta - åtta. Mina föräldrar åkte hem nån timma senare och då följde även Adam med dem hem. Runt samma tid gick även Simon och la sig. 

William myser i morfars famn tillsammans med Tomteliten och Ninni. Men att hålla sig vaken till tolv-slaget?! Nä, tror inte det!

Den enda som var vaken vid tolv-slaget var faktiskt jag! Det berodde till största delen på att jag hade sovit middag ett par timmar under eftermiddagen och för att jag fick besök av Avancerad hemsjukvården strax efter klockan elva så att de kunde hjälpa mig med antibiotikan. Maken slocknade ganska omgående efter att de hade åkt och även för att lättare orka upp på morgonen när de små vaknade.

För min egen del dröjde det en bra stund innan jag kom till ro så pass mycket att jag kunde somna, men det var lite mysigt att sitta uppe och titta på fyrverkerierna också. Dessutom gjorde jag gärna husdjuren sällskap för jag var inte helt säker på hur de skulle reagera när det började smälla och blixtra i alla möjliga olika färger utanför vårt hus. I det lilla samhället där vi bodde innan var det betydligt färre smällare på nyårsafton.


Vid tolvslaget kikade jag ut genom dörren uppe på vår balkongen. Det sköts upp vackra fyrverkerier från alla håll.


Nyårsafton 2010-2011.

I morse när barnen vaknade och alarmet på klockorna började spela så var jag verkligen jättetrött!! Vi låg kvar och drog oss i längsta laget, Jag hörde inte ens att min klocka ringde igen, så när jag väl gick upp blev det riktigt bråttom för att hinna iväg i tid. Det ska egentligen gå max 8 timmar mellan antibiotika-doserna, så det blev rätt stressigt att åka för att få den i rätt tid. Skulle även få besök av någon från labb som skulle komma och sticka mig för att se hur mina värden såg ut idag. Men att få alla klara i tid... frukost, ren blöja till de små, deras mediciner, kläder... ja, det kräver både tid och energi!

Jag fick själv ta extra doser smärtlindring för att kunna klara av att göra något. Såna här stunder är det liksom inte riktigt läge att ha ont och bara kunna ligga på soffan och vänta på att alla andra ska bli klara. Erik lyckats kicka ett par rejäla sparkar rakt på mina onda revben när jag skulle byta hans blöja och William sprang iväg det snabbaste han bara kunde för att slippa ta på sig sina kläder. Men till slut var vi alla klara och kom vi iväg. Vi blev inte jättemycket försenade trots allt, men fy vad jag hatar att behöva stressa på morgonen!

Men över till något roligare - för när läkaren kom in här till mig på förmiddagen så fick jag ett bra besked av henne. Det verkar nämligen som att antibiotikan jag bytte till igår verkar vara en sort som fungerar, för mitt crp har äntligen börjat sjunka. Det ligger fortfarande högt, men det har så att säga ändrat sig från jättehögt till "bara" högt. ;-) Som det ser ut nu kommer jag att få det intravenöst under ytterligare några dagar till och att följa upp mina värden med hjälp av blodprover för att se så att det inte vänder uppåt igen. Jag har även förhoppningar om att svaret på vilken bakterie det rör sig om ska komma så snart som möjligt och att det finns någon antibiotika i tablettform att ta till. Det skulle underlätta mycket om det finns en sort som jag själv kan ta hemma.

Visserligen kan ju hemsjukvården komma hem och hjälpa mig om jag måste fortsätta att få det intravenöst, men när det handlar om minst tre besök om dagen så blir det ju ganska mycket. Hundarna skäller ju som bara den när det kommer någon. Det är såklart bra att de reagerar om det kommer främmande, men risken är stor att de väcker de små barnen med allt sitt skällande. Dessutom har jag fortfarande så ont i örat är de skäller och det är jobbigt!

På måndag börjar jag min strålbehandling också. Jag ser förstås fram emot att kunna dämpa smärtan i ryggen, men samtidigt oroar jag mig lite för att inte orka ta mig igenom hela behandlingen. Jag ska infinna mig där varje veckodag under två veckors tid, dvs tio dagar. Som det har känts idag så har det tyvärr inte känns som att jag kommer klara av det. Inför första strålbehandlingen har jag fått en bokad tid, men jag tror att det är dropp-in som gäller efter det så då får man alltid vänta på sin tur. I somras hade jag tyvärr ganska mycket otur med att maskinerna inte fungerade som de skulle och jag fick sitta och vänta ganska länge.

Ja, hur ska man sammanfatta den här dagen?! Kan väl säga att jag ofta börjar känna mig så less på allt det här! Tvivlar bara mer och mer på att jag kommer orka mig igenom särskilt mycket mera nu. Det är så mycket bakslag och motgångar precis hela tiden och jag känner mig så misslyckad! Inställningar, röntgen, behandlingar, mediciner, smärtor av olika slag, resor fram och tillbaka, m.m. Det som gör att allt känns så jobbigt är nog den där tröttheten som ligger som ett lock över allting. Jag somnar titt som tätt. Nu har jag blivit lite förkyld också. Känns som en relativt lätt förkylning än så länge, men det är lite som att den är droppen som får bägaren att rinna över.

Snälla infektionen, var så söt och försvinn nu så att jag kan börja fightas mot cancermonstren igen!! Fortsätter det så här så känns det som att jag kommer dö av någon infektion snarare än av cancern i sig.

72 kommentarer:

Anonym sa...

Vilket efterlängtat och långt inlägg. jag fattar verkligen att du mår dåligt och är mer än less på att hela tiden få massa bakslag. Vi är många som tänker på dig.

Maja sa...

Härligt att ni verkar ha haft det trevligt på nyår!:)
Vet inte vad jag ska skriva, önskar bara att cancermonstren kunde försvinna men en gång!
Det är en sådan hemsk sjukdom som ingen borde drabbas av...

Massa kramar till dig Linda.
Gott nytt år på er! Hoppas verkligen att du får må bättre!

Sister Moonshine sa...

Ja, snälla snälla gör så att Linda mår bättre och orkar fightas mera mot cancern. Jag ber för dig och håller tummarna så hårt jag kan. Kram.

/Åsa

Eva T sa...

Hej Linda !
Ja du det kan nog vara jobbigt att komma hem till vardagen hemma med de små. Men du kom hem och du överlevde 2010.
Hoppas på att infektionerna hämmas och att du kommer igång med dina behandlingar så att orken och lusten återvänder. Håller alla tummar och tår de närmaste dagarna att värdena blir bättre.
Massor av styrka till dig.
Just nu ligger du på 3 dje plats på Blog of the year :-)

Josefin sa...

Kämpa på Linda <3 Kram

Anonym sa...

Åh, vad jag önskar dej krafter till att orka klara av din vardag. Varför, varför ska någon behöva gå igenom detta. Jag kan inte se en endaste liten mening med det. Mina tankar går även till dina fina föräldrar som verkar finnas vid er sida.

Jag önskar dej och dina nära och kära massor av kraft.

Kramar
Jennie - en trogen bloggläsare

Anne sa...

Du har det tungt nu och ändå kämpar du på som vilken mamma som helst. Du är fantastisk, ville framföra det så här första dagen på året.

Någonstans i vår högteknologiska värld kan jag undra, varför i herrans namn man inte kan smärtstilla fullt ut eller varför man inte hittar bakterier och annat skit snabbare så folk slipper lida.

Du säger att du behöver gå upp och ner i huset. Är det sängen som är uppe? Man kan få en säng lånad och levererad från sjukvården, som du kanske kan ha på nedervåningen?
...men det kanske inte är där problemet sitter. Bara en fundering jag hade.

Min dotter fick en säng hem som var höj o sänkbar med trägavlar som gick att ta av.
Den var väldigt bra för den hade hjul också.

Mycket kan man be om som hjälper i vardagen hemma, var inte rädd för att kräva det du har rätt till.

Det funkar så idag att ingen erbjuder något utan du måste själv begära och alla får tyvärr inte samma vård, särskilt inte via hemsjukvården.

Hoppas dagarna är någorlunda uthärdliga ändå, att du får lite livskvalitet mitt i det svåra.

Kram från en trogen bloggläsare.

Anonym sa...

Åh, vad jag önskar dej krafter till att orka klara av din vardag. Varför, varför ska någon behöva gå igenom detta. Jag kan inte se en endaste liten mening med det. Mina tankar går även till dina fina föräldrar som verkar finnas vid er sida.

Jag önskar dej och dina nära och kära massor av kraft.

Kramar
Jennie - en trogen bloggläsare

Anonym sa...

Kära du, önskar verkligen jag kunde göra något för dig, men allt jag kan åstadkomma är önskningar och hopp om att det ska bli litet lättare. Som till exempel att du ska få sova i natt och att du känner dig bättre i morgon.
Inga-Britt

Linda sa...

Anne: Ja, det stämmer. Det är pga sängen som jag går upp och ner. Men jag har en sjukhusstäng (som går att höja och sänka och så också) som står nere om man inte orkar gå upp och lägga mig. Det är bara det att det är så himla trist att ligga på en annan våning och annat rum än sin make. :-( Men den finns där om det krisar. Och faktum är att jag nog får ta och använda den om hemsjukvården ska komma hem vid midnatt och ge mig antibiotika.

Å andra sidan, sover jag nere kommer nästa lilla problem och det är att jag då ligger nere och sover på morgonen då resten av familjen vaknar och är morgonpigga... och då får jag ju försöka traska upp igen! Dessvärre har jag bara en skön madrass (från Temperamed) och den är ganska tung så det blir nog inte aktuellt att flytta med mig den på morgonen då jag går en trappa upp. Kanske får överväga att köpa en madrass till?! Den madrassen som kom med sjukhussängen var tyvärr inte alls sköna! :-( Den är otäckt plastig!

kram Linda

Carolina sa...

Är inne här varje dag och kollar dina uppdateringar efter att jag hamnade på din blogg av en slump. Du har det inte lätt som ska dribbla din sjukdom och att vara mamma till fyra fina pojkar samtidigt.

Angående strålning så undrar jag om du har en "egen" läkare som du kan prata med, eller din man eller annan anhörig/vän om du inte orkar själv, och på det viset få hjälp med fasta strålningstider - inte sjutton ska du behöva avstå behandling för att du inte orkar sitta där på kö!

Jag hoppas nu bara att infektionen ger med sig så du får ny ork till livet!

Beata sa...

Hej Linda!
Vilken mysig nyårsafton tillsammans med familjen!
Vad skönt att din antibiotika verkar fungera för dig! Det skulle vara toppen om du kan orka med strålningen, du är en helt otrolig kämpe, känn dig ALDRIG misslyckad, för det är du absolut inte! Önskar dig allt gott 2011!!!
Kramar från Beata med familj i Uppsala!

Anonym sa...

Så skönt Linda att du kunde vara hemma i går kväll och jag förstår att ni fick jättegod mat när Elisabeth fixat den.Du har underbara föräldrar och de har en underbar Dotter.Kanske är det skönt att vara några dagar på sjukhuset nu i början av strålningen så du inte behöver åka fram och tillbaka alla dagar, sen förstår jag att du helst vill vara hemma.Positivt att Ditt CRP går åt rätt håll hoppas det fortsätter så.
Så härliga bilder du tagit på fyrverkeriet som du såg från ert hus.Härligt att du fick uppleva det.Mång många kramar från Inger och Bosse

Anonym sa...

Så skönt att ni fick en kväll tillsammans där hemma. Så fina föräldrar du har Linda som finns där för er. Jobbigt att ha tid att passa så där på morgonen, inte lätt för någon och allra minst med sådana smärtor som du har.
Hoppas att ni hittar en lösning på logistiken nu när du ska strålas och att de även ser till att du slipper långa väntetider.

Kram på dig och kämpa på!
Anneli okt99

Anneli sa...

Så skönt att ni fick en kväll tillsammans där hemma. Så fina föräldrar du har Linda som finns där för er. Jobbigt att ha tid att passa så där på morgonen, inte lätt för någon och allra minst med sådana smärtor som du har.
Hoppas att ni hittar en lösning på logistiken nu när du ska strålas och att de även ser till att du slipper långa väntetider.

Kram på dig och kämpa på!
Anneli okt99

Anonym sa...

Hej Linda!
Hoppas infektionen ger med sig nu så du får nya krafter.
Jag tycker det är konstigt att det inte finns någon möjlighet att boka stråltid, med tanke på hur dåligt du mår. När min dotter strålade huvudet i Linköping under förra hösten fick vi tider för en vecka åt gången och jag kunde vara med och bestämma till viss del själv hur vi ville ha tiderna. Men alla sjukhus har väl sina egna rutiner.

All styrka till dig Linda. Kramar Camilla

Anonym sa...

All kraft och styrka till dig Linda!! Kram från Anna

Therése sa...

Hej Linda! Jag kan inte lova dig att du ska må bättre men jag vill tro det och jag hoppas innerligt att din trötthet blir mindre i takt med att infektionen dämpas. Du får inte hoppa över strålningen även om det känns svårt för dig just nu. Jag vet inte vad jag ska skriva till dig mer än att jag känner din förtvivlan och att jag hoppas att du slapp lida så som du gör nu. Du har otroligt mycket ork ändå som tar dig hem över en nyårsafton!
Du har haft en inre kraft och en glöd inom dig under lång tid och jag vet att den kommer att komma igen! Kram! <3 <3 <3

Sandra med Oliver och William sa...

Tusen kramar till dig!
Vad jag önskar att de dumma jäkla cancermonstren bara kunde försvinna!!!!

Kämpa på, du är fantastisk!

Många kramar!

Jag är Elisabeth sa...

Härligt att höra att crpn sjunker. Du ska se att det kommer att kännas lite lättare inom kort. Det är klart du kommer orka strålningen. Du är tuff mamma som gör allt för dina barn.
Jag brukar sitta och lägga puzzel i väntan på strålningen. Ganska kul faktiskt och rogivande, och skönt att kopplat bort övriga i väntrummet. (jag förutsätter att det finns puzzel på ditt sjukhus också!?)
Nattikramen

Anonym sa...

Linda!
Du är så stark!
Jag beundrar dig.
Ge inte upp.
Tänker på dig dagligen.
/ Martina Lööv

Linda S sa...

Tänker på dig! Sänder dig en massa stärkande kramar från en trogen bloggläsare.

Anonym sa...

Skönt att du fick komma hem igår! många krya på dig och nyårskramar! Gunilla N

Anonym sa...

Tänker på dig och din familj och hoppas så att allt vänder för er. Kram A

Maud sa...

Skickar varma tankar till dig och din familj från Kumla!!

thile sa...

Jeg har tenkt så mye på deg og din underbare familie igår.
Du har det så tøft, enda kjemper du på og skriver så flotte, varme og informative innlegg.
Jeg vil ha en tryllestav, så skal jeg trylle så du har det bra igjen.
Mye genuin kjærlighet fra dine underbare foreldre. Så glad du har et varmt og godt nettverk rundt deg.
Mange varme tanker og klemmer.

birgitta sa...

Många kramar och tankar till dig.


Birgitta

Kristina sa...

Först av allt Linda du är inte misslyckad. Självklart rår du inte för att du drabbats av allt detta,men du är fantastisk på att kämpa. Du har haft så många bakslag och ändå tar du nya tag, men du måste få ge uttryck att du är mer än less. Men du själv är aldrig misslyckad utan du är en Kämpe av största mått. Du inspirerar oss andra att kämpa. Hoppas verkligen att den nya behandlingen ska fortsätta att ge bra resultat. Däremot akn ajg ej fatta varför du somär så dålig ska ha droppintider. Det msåte väl gå att ordan att få en tid så du slipper vänta. SÅ fixade de för mig eftersom jag ej kunde sitta o ej orkade stå och vänta och dessutom var beroende av bårbil fram o tillbaka, så det var alltid exakta tider som gällde och det funkade bra. Kräv att du får exakt tid för att du är så dålig. Det måste väl gå att få , de andra är säkert inte lika dåliga som du. Dropp intider måste vara det sämsta när man är sjuk. Kram till dig Kristina i Umeå

Lotta A sa...

Härligt att ni fick en fin Nyårsafton, kul att dina föräldrar kunde komma :-)
Mysigt att sitta uppe och titta på alla fina raketer.

Stora kramar från Lotta

Annica sa...

Inte roligt att höra att det är svårt att orka!?....på väg att ge upp!...men jag förstår dig Kämpe Linda....modiga starka du....snälla ge inte upp!! Kramisar från för dig okänd norrlands Annica.

Tessan sa...

Tänker på dig - varje dag.

Anonym sa...

Styrkekramar till dig!

anna sa...

Hej Linda.

Tänker på dina älskade hundar som skäller... Finns det kanske någon möjlighet att de tillfälligt bor någon annanstans så att det blir mindre ont/jobbigt för dig när ni får besök!?

Jag och mina flickor har två hundar och två katter, så jag förstår hur mycket de fyrbenta betyder för dig och familjen men kanske något att tänka på ändå!?

Styrkekramar från anna i uppsala.

Ida sa...

Låt inte den här skiten ta över dig nu, tänk på hur starkt du känt att du ska kämpa på när du känt dig stark och frisk, det är samma sak nu, det är bara det onda och trötta som spelar dig ett spratt. Kick it in the ass! Jag hoppas hoppas hoppas att du blir fri vad det nu är som håller på att tramsa med dig så du får lite ny energi. Kram

Anonym sa...

Så skönt att se att du orkat göra ett långt inlägg i din blogg, man blir orolig varje gång det dröjer ett tag, tänk bara då hur du och din övriga familj måste känna. Jag önskar så att du får må bättre så du kan ta upp kampen mot monstren igen.


Många varma kramar till dig

Pernilla i Växjö

Anonym sa...

Du är INTE misslyckad! Du ligger ju inte bakom några av bakslagen! Jag tycker du är en högst lyckad människa som orkar kämpa så som du gör. Bara det att du är småbarnsmamma tar på krafterna. Det vet jag av egen erfarenhet. Bara en liten förkylning tar mycket kraft från en och när man ska fajtas med småbarn för att få på kläder osv behöver man nästan övernaturlig kraft. Jag förstår att det känns motigt för dig nu. Själv försöker jag lära mig av rådet jag fått att inte tänka längre fram än nån timme när det känns jobbigt. Tex i ditt fall så blir det ju skitjobbigt om du ska tänka 10 dagar framåt. Strunta i det och ta en dag åt gången. och känn dig inte misslyckad. Du är en kämpe som inspirerar många!
Kram, Anette

Christina / Synål / Stina sa...

Härligt att läsa dina texter även om det är inom det jobbiga bitarna hoppas att du har kraft och många ängalr som finns hos dig som kan hjälpa dig igneom detta tuffa som ingen ja ingen i världen skulle behöva gå igenom.
Håller alla tummar för dig och familj
Ha det så gott
KRAM

Anonym sa...

Det låter som om du ääääntligen får goda nyheter. Det är på tiden!!

Samtidigt förstår jag att det inte är ett.. allas positiva inre tankekraft styrs ju till jättestor del av hur kry man är.. och så länge som du gått med den här infektionen som tagit en massa ork du behöver till annat.. (+ allt annat naturligtvis) vore det konstigt om du inte tappat mark i humör!!

Nu ska det bara att gå åt rätt håll. Snart är du med i en rejäl match med cancermonstret igen!!

Jag vill inte låta negativ.. men ingen människa ska väl behöva fundera om de klarar av att få strålning på grund av drop-in-system??? Det låter ju rent omänskligt i mina ögon.

Är det ändå på det viset (drop-in) så kanske det kan finnas möjligheter till att få vänta liggandes på något lugnt ställe i en okej säng?

Jag håller alla tummar och tår för dig och din familj.

/Kerstin

Elin sa...

Hittade din blogg via en annan blogg... Det finns inte några ord som kan lindra din situation just nu... Vi har det här förbannade cancermonstret i vår familj också. Min systerdotter drabbades för ett och ett halvt år sedan, och hennes pappa drabbades för några månader sedan. Men vi ser ljust på framtiden för dem båda.
Skickar många stora styrkekramar till dig och din familj!! <3 <3 <3

Emilia sa...

Strålbehandlingar är ganska jobbiga med att vänta på sin tur och sedan ligga alldeles still på den hårda britsen. Du går igenom så mycket omänskliga smärtor, men ändå orkar du fånga dagen. Du fångar verkligen livets små och fina stunder. Så mycket vilja, så mycket styrka som finns i dig! Kämpa på, Linda, ge inte upp!
Sänder dig styrkekramar

Anonym sa...

Du är allt annat än misslyckad!!! Förstår inte hur du orkar med allt, du är en hjälte! Tillåt dig att känna precis det du känner. Det är viktigt. Försök att sätta dig själv och dina behov främst även om det är svårt med man, barn och husdjur... Stor kram till dig och god(are) fortsättning!
/A-K

Madeleine sa...

Grattis till att Crp är på väg ner! Så typiskt oss kvinnor egentligen, att känna sig MISSLYCKAD för att man är sjuk!! Sluta genast med det, Linda! Gör som de flesta män gör - tyck synd om DIG SJÄLV! Du är inte misslyckad, för guds skull - du är sjuk och det är inget du valt själv! Sen tycker jag verkligen att det är sjukvårdens plikt att se till så sjuka patienter orkar få vård.. Herregud, vi bor ju inte i något u-land! Stackars dig, att vara tvungen att kämpa även för sådaa självklarheter. Usch och fy så jag lider med dig. Men i och med att dina värden börjar gååt rätt håll, så kanske du också kommer att känna dig lite piggare. Det rätta pencillinet kommer nog att göra susen, ska du se!

Anonym sa...

Linda är inte misslyckad !!! Hur skulle du kunna vara det ???????
Du är en väldigt lyckad person med så många personliga goda egenskaper som vi andra avundas dig!
Din mamma och pappa skulle väl aldrig se dig som misslyckad, eller hur ? Skulle Lars det, eller dina barn ? Nej du är inte misslyckad ! Däremot skulle du behöva mer tur och färre bakslag just nu.
Du har inte förtjänat din sjukdom du förtjänar att må bra men din sjukdom sätter käppar i hjulet. Det är inget du kan rå för !
Jag är imponerad av hur fint du skriver i din blogg och hur rart du uttrycker dig om din familj. Du måste vara en helt underbar person att ha i sin närhet :)
Kramar till världens bästa Linda från Kristina

Anonym sa...

Äntligen vänder det!!
Snart är infektionen borta och jag hoppas att din kropp återfått kraften så du kommer igång med cyton igen!
Nu ska monstren stoppas, så är det!!

Härligt att du knde vara hemma med familjen nyår
Tänker på er <3

KramKram Jenny

Anonym sa...

Fint att höra att antibiotikan verkar göra nytta! Tänker på dig varje dag och hoppas du orkar fortsätta kämpa!
Varma styrkekramar!
/ Sofi

Anonym sa...

Fint att höra att antibiotikan verkar göra nytta! Tänker på dig varje dag och hoppas du orkar fortsätta kämpa!
Varma styrkekramar!
/ Sofi

Sandra sa...

Hej Linda! Skönt att läsa att du fick ett förhållandevis bra nyår ändå! Jag hamnade i din mans blogg häromdagen och som jag skrev till honom så fastnade jag i den så att jag höll på att komma för sent till jobbet; precis samma sak som höll på att hända när jag hittade din! :) Ni skriver så fint och bra båda två! Däremot ganska olika. Du skriver att du har ont, att du har tröttnat, inte orkar mer och vad det är, men man får ändå känslan av att "det funkar", att du hänger i ett tag till, Lars skriver att han är rädd att han ska vakna en morgon och du inte andas... Att han var osäker på om du skulle finnas kvar 2010 ut. Så jag undrar, är det så illa..?? :-/ Säkert en dum fråga, men jag har ställt dumma frågor förut som jag fått fina och bra svar på :)
Ta hand om er allihopa!!
Kramar

Anonym sa...

Gott nytt år till dig o din familj =) Fortsätt kämpa. Många styrke kramar från Eva#

~ankiann~ sa...

Många kramar till dig Linda! De saker som vi inte rår över kan vara svårt att hantera, och jag är ledsen att du fått så många bakslag. Jag hoppas att du känner kraften från oss alla som följer dig.

Nea sa...

Du är så tuff som orkar kämpa på. Att få igång en skock barn på morgonen under lite press är fullt tillräckligt utmanande då man är frisk. Du är otrolig!

Och hoppas, hoppas infektionerna ger sig. Vet du, det kan gott och väl komma långa, goda tider ännu. Cancermonstren är ju inte förutsägbara och ibland kan det innebära också goda nyheter.

Ninna sa...

Kärleks tankar i massor, älskade Linda.
Kramen om länge, ger dej styrka.
Cecilia

Mamma Fido sa...

Tänker hela tiden på dej o sänder alla styrkekramar jag bara kan önskar verkligen att du skulle få slippa allt! Kramiz

Berit sa...

Mitt intryck av dej är att du är en helt enastående person, stark, kärleksfull, omtänksam, modig, närvarande... Dessutom en jätteduktig fotograf!
Som någon redan har sagt så kan ju inte din strålbehandling stupa på att du inte orkar med de praktiska bestyren runt det hela. De måste du ju få hjälp med.
Varm varm cyberkram från mig! :)

Sandra sa...

Vad skönt att du fick fira nyåret hemma med dina att närmaste! Jag hoppas verkligen att 2011 kommer att bli ett bättre år och att du besegrar denna hemska sjukdom!!!

Carina sa...

Åh va skönt att få vara hemma, att få vara nära sina käraste...kärleken och omtanke från dem man tycket mest om ger styrka att fortsätta kämpa...
Sänder dig många varma kramar..Linda och hoppas att infektionen ger med sig snart...
Gott nytt År!

"störst av allt är kärleken"

Anonym sa...

Du är absolut inte misslyckad!!! Du går igenom mycket mer än de allra flesta, men orkar ändå vara en kärleksfull mamma och medmänniska!!!
Hoppas infektionen ger med sig nu med rätt antibiotika och att du orkar med strålningen! Det borde väl finnas någon möjlighet att slippa sitta och köa?
Försök att vila dig och hitta små glädjeämnen i vardagen, som en bra film, en god choklad eller en bra bok!!
Det är många som tänker på dig!

Anonym sa...

Tänker på dig mycket, ofta! många nyårskramar Gunilla N

Anonym sa...

Tänker så på dig Linda.
Styrkekramar malin

Marica sa...

Jag är så imponerad av att du orkar kämpa!!! Du är ärlig mot dig själv och alla läsare vilket gör dig till en så stark människa! Jag beundrar dig på många sätt! Kram

Anonym sa...

Är mer än imponerad utav dig. Vilka inlägg du gör, kan inte annat än undra? Vart får du krafter ifrån.
Hoppas du kommer orka igenom dina behandl. Tror hoppas du gör det.
Go for it
//Annika

roxanna - kamp efter cancern sa...

skönt att du fick fira hemma. :)
hemma bäst, vet hur det känns.

Ann sa...

Skickar en massa Styrkekramar!
Hoppas dom hjälper dig att klara dig igenom behandlingen du har framför dig utan några bakslag!

Lycka till!

//Ann

Anonym sa...

Vill bara säga att du låter som du håller på att ge upp men snälla vi förstår dig allihop härinne men ta en dag i taget, det kommer säkert att ordna sig igen, men låt inte ge upp känslorna ta över för då kommer även cancern att börja härja med dig igen, Försök att vila dig så mycket du kan och tänk inte så långt framåt ta en dag i taget, t om ½ dag men ge inte upp vi håller alla tummar för dig och tänker på dig varje dag. KRam Eva (1177)

Pia sa...

Hej, hittade länken i Millahs blogg. Så jag kikade in och fastnade och har suttit och läst länge nu. Jag bloggar själv om min sjukdom. Jag har det inte på långa vägar så besvärligt som du har just nu, men jag har min eget lilla helvete med min EDS, ett monster som härjar i form av värk. Men jag ska inte klaga. Jag beundrar dig, känner igen mig i vissa saker, som tecx hur det är att vara sjuk och ha småbarn, om hur det är att inte kunna få den där vilan hemma, som man får på sjukhus. Jag har legat typ halva hösten på sjukhus, dels pågrund av min sjukdom och dels på grund av en akut inflammerad galla. Just nu är jag hemma med en inflammerad bukspottskörtel. Min man har det rätt så slitigt med våra 3 barn som han många gånger får ta hand om själv. Visserligen är vår äldsta 12 år och kan hjälpa till själv men sen har vi 2 små huliganer på 2 och 4 år. Önskar dig allt gott och att det vänder nu under 2011. Tänker på dig! kramar EDSmamman / Pia

Anonym sa...

Hej gumman!!
Hoppas, hoppas att infektionen försvinner snart så du kan börja behandlingen! Önskar dej och familjen ett riktigt gott nytt år och hoppas att detta året blir ERT år. Och DU misslyckad?!!! Kommer ALDRIG att hända!!! Många många STOOOORA kramizar från mej och familjen i Värmland. //Ewa.

Sarah sa...

Förstår att det är jobbigt. Jag beundrar din styrka. Kram!

Therése sa...

Saknar ett dagens inlägg från dig Linda och hoppas att du mår bra och bara inte har tid att prata med oss.. :)

Kram och massor av omtanke till dig.

<3 <3 <3

Jenny sa...

Hej finaste Linda! Har följt din blogg länge nu, och vill bara skickar miljoner, miljoner med kramar till dig och din familj.

All kärlek ♥

Ulrika sa...

Det är klart att du är less och det är klart att det känns jättejobbigt med alla tider att passa, alla undersökningar, provtagningar och behandlingar att utstå. Jag förstår också att det kan kännas vilsamt att vara inlagd när du är så trött. Precis som du skriver så är det slitsamt med barn och familjeliv mellan varven även om man är frisk. Jag åkte på blindtarmsinflammation tisdag före julafton och oftast får man åka hem inom ett dygn efter en sådan op. Jag hade barnen den veckan och även om de är större än dina så är det mycket att stå i. Jag bad att få vara kvar en natt till och det fick jag då de hade få patienter på avdelningen och jag klarade ju det mesta själv. Det var så skönt! Känn dig inte misslyckad Linda, du gör ett fantastiskt jobb och kan ju inte rå för det som skett och sker. Du har all rätt att tappa sugen men nu ber vi lite till en högre makt att infektionen försvinner. Stor kram! Ulrika

Anonym sa...

Massa styrkekramar till dig och din fina familj!!

Helena sa...

Skönt att du kunde fira nyår hemma!

Jag har funderat på detta med drop-in på strålningen. När jag gick, i somras, så hade de som var inskrivna förtur före oss som tog nummerlapp. Om du är inskriven på avdelningen har du ju per automatik förtur, men nog fixar de det till dig även om du kommer att bo hemma framöver, när dina värden blir bättre?

Ingen kommer att ta illa upp om du "går före" kösystemet. Som jag minns det, var stämningen i väntrummet ganska avslappad, vi satt och pratade och läste osv. Och om man får vänta på sin tur "ytterligare" en patient, dvs. du, så tar det ju bara en kvart extra för dem som väntar. Men för dig i din situation betyder ju förturen väldigt mycket.

Lycka till med strålningen! Jag hoppas innerligt att den ger snabb effekt! / Helena

Sara sa...

Oh vad du är stark! Ge inte upp! Jag tänker på dig ofta!
Kram