VANLIGASTE ORDET I MIN BLOGG?

Jag tror att ett av de vanligaste orden i min blogg måste vara "trött". Det är något jag känner mig så gott som varenda dag för tillfället, och idag är tyvärr inget undantag. Har dessutom ganska svårt att koncentrera mig på att skriva något. Det känns som att orden mest hoppar runt på skärmen. Får ofta hålla ena ögat stängt för att kunna se vad det står. Ibland blundar jag lite för att vila ögonen, men då slutar det oftast med att jag somnar till någon eller några minuter. Tror även att den här febern som jag dras med gör mig extra trött. Igår låg den runt 39, men idag har den än så länge bara varit runt 38. Får hoppas att den håller sig där eller allra helst försvinner helt.

Jag är fortfarande hemma på permission, men det känns inte som någon större "ledighet". Var 8:e timma får jag besök av hemsjukvården som ger mig antibiotika. Det tar en stund varje gång de är här eftersom man måste spruta in antibiotikan ganska långsamt. Så när de är färdiga och har åkt så dröjer det inte särskilt länge förrän det återigen knackar eller ringer på dörren. Då går 8 timmar rätt så fort!

I natt efter att de hade åkt hade jag ganska svårt att komma till ro. Sen vaknade jag redan vid halv sju i morse då våra små troll tyckte att det var morgon. De har tack och lov börjat sova bättre om morgonarna. Erik hade ju dille ett tag på att vakna redan runt 4-4;30. Så det är klart att några riktigt långa sovmorgonar blir det sällan, men man får vara glad för det lilla! Båda de små kottarna hade kommit in till vår säng under natten, så vi låg där och hade en riktigt mysig morgon.

I morse hade vi "Åsnan" här på besök. Hihi, ja iallafall om man frågar William! Sköterskan heter nämligen Åsa, men han har svårt att säga det så det blir Åsnan. Hon är  alltid så snäll och trevlig. Det tyckte nog William också för han fick en egen spruta av henne. Fast undra hur kul det är att bli kallad för Åsnan?! ;-)



I eftermiddag har jag tid för första strålbehandlingen av ryggen. Har aldrig förut känt att det ska bli så jobbigt med dessa behandlingar som inför den här gången. Förmodligen för att jag mått lite bättre de andra gångerna än jag gör nu. Jag kommer nog göra som så att jag stannar kvar på sjukhuset natten som kommer. Just nu medan jag får antibiotikan så pass ofta så känns det lika bra och då kan jag även försöka få lite mer vila än det blir här hemma.

Fast det är samtidigt så dubbelt det där. Jag önskar att jag hade mycket mer ork och energi. Men så igår när jag åkte hem och hade hög feber och mådde allmänt dåligt, ja då kändes det ändå inte som att jag fick ut så jättemycket av permissionen.

Likaså blir min make så himla orolig så fort jag är sämre och tror att jag ska dö vilken minut som helst. Han kan knappt tänka på något annat. Exakt hur framtiden ser ut är det ingen av oss som vet, men jag är inte sådan att jag går runt och tänker på döden särskilt mycket.  Kanske har jag bara en dag eller två kvar att leva, kanske en månad eller kanske närmare ett år?! Det jag ganska säkert vet är att min prognos är dålig i och med att metastaser från bröstcancern finns så gott som överallt, men exakt vilken dag som är min sista är det (som tur är) ingen som helst säkert kan veta. Men det känns inte som att jag kommer att dö just idag!



På den här punkten är vi rätt olika. Han vill gärna veta mera exakt hur lång tid jag kan tänkas ha kvar och frågar mig ofta om någon har sagt något mer om min prognos. Själv frågar jag sällan om prognosen eftersom jag troligtvis inte kan få något vidare säkert svar på den frågan ändå. Mycket beror på om jag kommer igång med någon behandling och hur bra eller dåligt den fungerar. Jag vill inte ta ut döden i förskott utan vill hellre känna att jag lever den här tiden då jag faktiskt fortfarande lever! Sen är kanske allt detta ibland lättare sagt än gjort. Det finns helt klart stunder då även jag känner att det så snabbt går åt fel håll, vilket gör att det är svårt att orka kämpa eller tänka särskilt positivt.