måndag, januari 03, 2011

VANLIGASTE ORDET I MIN BLOGG?

Jag tror att ett av de vanligaste orden i min blogg måste vara "trött". Det är något jag känner mig så gott som varenda dag för tillfället, och idag är tyvärr inget undantag. Har dessutom ganska svårt att koncentrera mig på att skriva något. Det känns som att orden mest hoppar runt på skärmen. Får ofta hålla ena ögat stängt för att kunna se vad det står. Ibland blundar jag lite för att vila ögonen, men då slutar det oftast med att jag somnar till någon eller några minuter. Tror även att den här febern som jag dras med gör mig extra trött. Igår låg den runt 39, men idag har den än så länge bara varit runt 38. Får hoppas att den håller sig där eller allra helst försvinner helt.

Jag är fortfarande hemma på permission, men det känns inte som någon större "ledighet". Var 8:e timma får jag besök av hemsjukvården som ger mig antibiotika. Det tar en stund varje gång de är här eftersom man måste spruta in antibiotikan ganska långsamt. Så när de är färdiga och har åkt så dröjer det inte särskilt länge förrän det återigen knackar eller ringer på dörren. Då går 8 timmar rätt så fort!

I natt efter att de hade åkt hade jag ganska svårt att komma till ro. Sen vaknade jag redan vid halv sju i morse då våra små troll tyckte att det var morgon. De har tack och lov börjat sova bättre om morgonarna. Erik hade ju dille ett tag på att vakna redan runt 4-4;30. Så det är klart att några riktigt långa sovmorgonar blir det sällan, men man får vara glad för det lilla! Båda de små kottarna hade kommit in till vår säng under natten, så vi låg där och hade en riktigt mysig morgon.

I morse hade vi "Åsnan" här på besök. Hihi, ja iallafall om man frågar William! Sköterskan heter nämligen Åsa, men han har svårt att säga det så det blir Åsnan. Hon är  alltid så snäll och trevlig. Det tyckte nog William också för han fick en egen spruta av henne. Fast undra hur kul det är att bli kallad för Åsnan?! ;-)



I eftermiddag har jag tid för första strålbehandlingen av ryggen. Har aldrig förut känt att det ska bli så jobbigt med dessa behandlingar som inför den här gången. Förmodligen för att jag mått lite bättre de andra gångerna än jag gör nu. Jag kommer nog göra som så att jag stannar kvar på sjukhuset natten som kommer. Just nu medan jag får antibiotikan så pass ofta så känns det lika bra och då kan jag även försöka få lite mer vila än det blir här hemma.

Fast det är samtidigt så dubbelt det där. Jag önskar att jag hade mycket mer ork och energi. Men så igår när jag åkte hem och hade hög feber och mådde allmänt dåligt, ja då kändes det ändå inte som att jag fick ut så jättemycket av permissionen.

Likaså blir min make så himla orolig så fort jag är sämre och tror att jag ska dö vilken minut som helst. Han kan knappt tänka på något annat. Exakt hur framtiden ser ut är det ingen av oss som vet, men jag är inte sådan att jag går runt och tänker på döden särskilt mycket.  Kanske har jag bara en dag eller två kvar att leva, kanske en månad eller kanske närmare ett år?! Det jag ganska säkert vet är att min prognos är dålig i och med att metastaser från bröstcancern finns så gott som överallt, men exakt vilken dag som är min sista är det (som tur är) ingen som helst säkert kan veta. Men det känns inte som att jag kommer att dö just idag!



På den här punkten är vi rätt olika. Han vill gärna veta mera exakt hur lång tid jag kan tänkas ha kvar och frågar mig ofta om någon har sagt något mer om min prognos. Själv frågar jag sällan om prognosen eftersom jag troligtvis inte kan få något vidare säkert svar på den frågan ändå. Mycket beror på om jag kommer igång med någon behandling och hur bra eller dåligt den fungerar. Jag vill inte ta ut döden i förskott utan vill hellre känna att jag lever den här tiden då jag faktiskt fortfarande lever! Sen är kanske allt detta ibland lättare sagt än gjort. Det finns helt klart stunder då även jag känner att det så snabbt går åt fel håll, vilket gör att det är svårt att orka kämpa eller tänka särskilt positivt.

72 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken fin bild du satte in!
ha en fin dag!


maarianne

Anonym sa...

Läser din blogg varje dag och jag beundrar ditt mod, din styrka och din förmåga att, precis som du säger, fortsätta leva trots den dåliga prognosen. Kämpa på och hoppas, hoppas att cancermonstren ger lite vika snart. Kram till dig och din familj.

Alexandra sa...

Fina Linda, du är så klok! ♥ Sluta aldrig kämpa!

Eva sa...

Linda! Du är helt fantastisk! När du skriver att du vill känna att du "lever när du lever" så är det ändå en tjej med så mycket smärta och trötthet och problem som säger det. Jag vet ingen som är som du! Du är sannerligen en förebild för många av oss.
Kram/E

Anonym sa...

Hej
När min dotter hade morfinpump så var hon oerhört trött, så trött att hon blev apatisk emellanåt. det är nackdelen men har man smärta så har man...sen gör det inte det bättre när du har en infektion;( oh vad jag hoppas att du ska svara bra nu på strålningen...som du säger så hjälper det inte att få ett datum när man ska dö för vi alla har olika datum oavsett sjukdom el ej. men vet man att en svår sjukdom kommer att förkorta livet radikalt så önskar man att kunna passa på att pressa ihop alla lyckliga stunder på ngt sätt...men hur liksom?! jag hoppas så varje gång jag stiger in hos dig att något hopp mot en bot ska komma och jag känner ändå hopp för dig. Jag vill så gärna att du ska få leva livet länge till med din familj.
Jag hade tur med min dotter då cancern försvann men återfalls risken? den finns där och det är fruktansvärt skrämmande:(
Livet är IDAG har jag lärt mig

Många kramar från mig

Anonym sa...

Du skriver så bra. verkligen verkligen bra. och vilken styrka att orka skriva trots att du kisar mot skärmen. jag är imponerad.
Känn inte något dåligt samvete för att du inte är hemma på permis. det är väl mycket bättre om du kan vila på sjukhuset mellan strålningarna nu när du dessutom får antibiotika.

Anonym sa...

Hej Linda
Jag har tänkt på just det du skriver om. Hur olika ni verkar tänka. Har läst din mans blogg och fattar hur tufft det är även för honom men jag skulle ändå vilja säga att man inte kan ta ut något i förskott. För ingen vet. Och man vet heller aldrig om medicinen börjar fungera och kan ge flera år mer än vad man tror. Det är så viktigt att få stöd i att våga hoppas och tro. Är sk obotligt sjuk själv och jag behöver omge mig av människor som vågar tro på mig mitt i allt elände. Lite som mental träning fungerar. Du har så mycket kraft själv men det känns som du blir ensam i din vilja att överleva länge än. Stor kram Sanna

Anna R sa...

Åh Linda!
Hoppas så på ett mirakel!!!!
Jag tänker på dig varje dag!!
Önskar så starkt att allt ska bli bra!! Ber för dig och hoppas!!!!
Mer kan jag tyvärr inte göra!!
Förutom att finnas här för dig och peppa dig!!
Många varma kramar Anna R

thile sa...

Linda, du er så utrolig fint menneske, så klok og varm. Jeg liker din innstilling. Jeg vet en del om kreftens (canceren) ubarmhertige hjeringer i kroppen vår.
Vet du, du vakre, fine Linda:
Love is always the answer. Du har kjærlighet rundt i hverdagen.
Den lille figuren du har med HOPE, har jeg også, men min står det MISS YOU. Jeg mister en nære og kjær, sist år.
Håper strålebehandlingen hjelper, ønsker deg lykke til.
Masse klemmer til deg og varme tanker.

Anonym sa...

Många styrkekramar från Gunilla, Anders och Ella. Tycker att du kämpar otroligt hela tiden!

kerstin sa...

skriv trött hur mycket du vill
Lycka till idag Kram Kerstin

Anonym sa...

Ja du gör nog helt rätt att stanna på sjukhuset över natt.Det kanske går att lösa så att du kan strålas tidigt nästa dag för att sen åka hem och vara hemma över natt och strålas sent nästa dag och då sova över på sjukhuset.Gör det som känns bäst för dej.Linda du tänker helt rätt när det gäller livets slut, bäst att inte veta när det sker.Egentligen så vet inte någon av oss det det kan bli fortare än man anar.Döden är inte något som någon kan planera in när det ska ske och det gäller vare sig man har en obotlig sjukdom eller är fullt frisk att ta vara på tiden som man har.Du om någon har levt efter det mottot och jag beundrar din livsgnista.Jag tror inte heller att läkarna kan säga exakt hur länge liver varar. fösök att njuta av tiden ni har, för det vi vet det är att alla ska vi dö någongång.Jag tycker den här versen är så fin så jag vill tillägna den till dej.
Det liv är inte längst
som längst har varit
Den levde längst
som fyllde livet bäst
Den är ej rikast
vilken mest har sparat
Nej den är rikast
som har givit mest

Hoppas att Du snart får några feberfria och smärtfria dagar som du kan njuta av.Kram Inger

Anonym sa...

"Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet"
Du är fantastisk.

Kram Bitte

Emilia sa...

Tänk om man skulle ha kunnat låsa in cancermonstret på Kalmar slott för att få död på det!
Tänk så många människors liv skulle kunna räddas!
Kämpa vidare, Linda och ta en dag i sänder. Döden får dröja länge!
Håller tummarna för dig och lycka till med dagens behandling!
Styrkekramar!

Anonym sa...

Hamnade av en slump på din blogg. Kan inte låta bli att följa den för jag är SÅ imponerad av hur du orkar vara så positiv! Har själv hamnat i en livskris under en längre tid och har svårt att se ljust på framtiden och då är jag ändå fysiskt frisk. Borde skämmas men orkar inte ens det.

Du om någon är värd att få en lite lugnare period när det gäller din sjukdom!

Och du - jag tycker du ska skriva ordet trött i fortsättningen också så länge du är det!!

Sister Moonshine sa...

Jag beundrar dig och din styrka. Ingen vet något om framtiden eller hur och när man ska dö. Ta chansen till vila ibland och åk hem och njut av barnen ibland. Kanske kan antibiotikan och strålningen sammantaget göra att du blir piggare nu. Det måste ju vända! Kram.

Åsa

Anonym sa...

Linda,
Du imponerar som vanligt.
Hoppas att behandlingen idag gick bra.
Kanske skulle det vara bra för din man att få ett samtal på tu man hand med någon av de läkare som behandlar dig. Allt som kan underlätta för er båda är av värde.
Kram Marie

Anonym sa...

hEJ FINASTE lINDA :-d
dU ÄR DEN MEST BEUNDRANSTE MÄNNISKA JAG MÖTT PÅ CHATTEN,
hUR DÅLIGT DU ÄN MÅR SÅ ORKAR DU SKRIVA O MEDDELA OSS OM DITT TILLSTÅND.HOPPAS NU DIN BEHANDLING SKA GÅ BRA ! SÅ DU FÅR KÄNNA DEJ BÄTTRE. dU ÄR VÄRLD ALLT GULD I VÄRLDEN.

KRAMAR OM KRISTINA

Inger M sa...

Du resonerar så klokt, Linda och samtidigt så otroligt starkt av en så utsatt mamma och maka, som du är !
Viljan att kämpa och finnas till för de dina, är absolut outstanding.
Stanna nåt dygn på sjukhuset för att få större möjlighet att vila och sova. De dina kan ju komma och hälsa på emellanåt.
Om du bara visste, så otroligt mycket jag tänker och ber att du ska få krafter tillbaka, bli kvitt den tärande tröttheten och den förhatliga febern.

Tänk om vi alla dina bloggläsare kunde bära dig genom alla svårigheter! Jaa, vi skulle rusa till allihopa med sträckta armar !

Vi vill så här genom cyberrymnden
att stötta och peppa dig, Linda och Lars !

" När du hamnar i en besvärlig situation och allting går emot dig, tills det verkar, som du inte alls kan stå ut en minut längre,
ge då inte upp för det är just där och då, som tidvattnet vänder"

Ett citat av Harriet Beecher stowe

Massor av kramar
Inger M

Anonym sa...

Även jag läser din mans blogg och jag har också noterat hur mycket hans tankar kretsar kring den stora rädslan. Och visst kan jag verkligen förstå hans känslor, jag har själv varit den som stod vid sidan om. Samtidigt MÅSTE ni ju försöka leva här och nu, naturligtvis med de begränsningar som din sjukdom innebär. Om man ständigt lever i rädslan inför vad som ska komma tappar man på ett sätt även nuet. Då har man redan givit upp. Och tappa inte hoppet, ingen av oss kan veta hur lång tid det är kvar av livet. Idag lever vi. Kram, Mia

Anonym sa...

urk :(
sänder kraft över till dig via texten du läser nu ♥
Du är stark, glöm inte det!
Kramar Annelie ♥

birgitta sa...

Vilken kämpe du är!! Jag håller alla tummar för dig att det blir lite mindre smärta nu med strålbehandlingen.

Kram / Birgitta

Mia sa...

Vad gulligt med den besökande Åsnan. Att ha blivit namngiven av en sån söt kille tror jag bara är en ära för Åsa. :)

Vad gäller din och Lars inställning just nu, så har jag reagerat på precis det som du säger. Jag förstår verkligen att man dalar ner i de djupaste av dalar, men samtidigt så måste man hitta några toppar, där man kan sitta och njuta av det som faktiskt är. Du ÄR här, du kan krama och pussa dina små (i begränsad form) och det i sig är underbart!

Kan Lars få prata med någon, så att han kan få hjälp med ångesten och rädslan? Någon som kan ge honom lite redskap att stötta dig i det här? Det är ju hur ditt liv ser ut nu och du ska ju ABSOLUT inte fokusera på slutet, du gör alldeles rätt.

Stor, stor kram till dig Linda. Jag önskar så att du kan fånga en, om än liten stund av glädje idag. Låt den fylla dig och håll kvar vid den känslan.

kram Mia

Jag är Elisabeth sa...

vilka kotor är det som ska strålas?
Kram,
Elisabeth
LEV LIVET NU!!!!!!!!!

Anonym sa...

Vilken styrka du har. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga till dig med ord. Hade önskat att man kunde skicka en kram och säga till dig att du är en enastående kvinna!! Hoppas cancern ger vika!!

susanne sa...

Du är en kämpe och en underbar människa, mamma och kvinna.
Kram Susanne

Anonym sa...

Du och maken är kanske i olika faser när det gäller att vilja veta hur din framtid ser ut. Du tycks ha hittat ditt tankesätt. Din man kanske behöver prata med kuratorn för att få stöd i att handskas med sin egen ångest och därmed orka möta dej på dina villkor där du befinner dej.

Sympati och värme till er!

CamKas sa...

Hej Linda!
Tänker på dig dagligen och sänder dig massor av styrkekramar!
Camilla (oxå en 4-barnsmamma, fast jag har tjejer) i Uppsala

moniccas sa...

Hej har precis börjat läsa din blogg vad jag beundrar dig som orkar med allt detta Själv fick jag Cancer i livmodern tar det ganska bra men mina förutsättningar kanske är bättre än dina Läs gärna min blogg Den är alldeles ny kram på dig / Monica

Inger sa...

Linda . Din Blogg ligger på 1 plats
Inte konstigt så bra som du skriver.Önskar nu att Du ska få må bättre feber bort smärtan ska också bort.Hoppas strålningen gick bra idag.Vi tänker på dej Inger och Bosse

Anonym sa...

Bästaste Linda vilka visa och kloka tankar du har och kan delge oss andra med här på din blogg.
Jag imponeras av ditt klara tänk och ditt förnuftiga praktiska sätt att förhålla dig till din egen död. Vi vet alla att vi ska dö, men precis som du, vet vi inte när det sker.
Jag önskar och hoppas att det dröjer länge än för både dig och mig. Mest av allt önskar jag dig din hälsa tillbaka !!
Hoppas din strålning går bra och att det ges möjlighet att få just dina strålningstider tidsbestämda eftersom det skulle underlätta för dig och din familj.
Kramar Kristina

Brannmannsfrun sa...

Trött är et förståligt ord efter allt det du är och har vart igenom.
Smärtstillande, feber ++
Inte konstigt alls.

Å jag kan tänka mej att ni står på lite olika ställen vedr diagnosen/tiden som är kvar, är väl sån det blir. Men som så många andra och du själv tänker " jag vill leva nu " och det är detta med ovissheten, kanske man ska va glad på ett vis att man inte vet. Svårt att spå i tiden framöver.
Styrkekramar til dej & en spark i rumpan till cancermonstret vill jag ge !! :D

Brannmannsfrun sa...

Å massa lycka till med strålbehandlingen !! Hoppas det gick bättre än du trodde och att väntan inte blev för lång!

Annica sa...

Carpe diem. Det låter så enkelt men är så svårt.

Hur fångar man dagar när man vet att solen håller på att gå ner?

Mina tankar är hos dig.

Annica

Anonym sa...

Jag vet inte om du tror på healing, men det kan ju inte heller göra skada, det finns en man som ger gratis healing och det sägs att han är riktigt bra. Tänkte bara tipsa dig om det, en cancersjuk släkting till mig har får healing och läkarna fattar inte vad som hänt när hon blev så mycket bättre. http://www.thorbjorn.se/

Många kramar till dig och din familj

Fotograferande fembarnsmamma sa...

Hej min vän! Det var mysigt att ses idag även om det bara var en kort stund. Tycker du såg så pigg ut jämfört med härom dagen!! Jag tror inte heller att det är bra att veta någon tid. Bättre att vara glad för varje dag! Hoppas du får BRA dagar nu. TACK för byxorna!! de var pefekta på Josef. Kram Maria
http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

Fotograferande fembarnsmamma sa...

Hej min vän! Det var mysigt att ses idag även om det bara var en kort stund. Tycker du såg så pigg ut jämfört med härom dagen!! Jag tror inte heller att det är bra att veta någon tid. Bättre att vara glad för varje dag! Hoppas du får BRA dagar nu. TACK för byxorna!! de var pefekta på Josef. Kram Maria
http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

jennifer sa...

Goaste, finaste Linda!
Jag har funnits här bredvid dig väldigt länge, men aldrig skrivit. Jag är inte så himla datorkunnig, känner mig osäker men jag tror att det var genom "cancertjejer" jag fick din kontakt och prövar här att nå dig. Din resa har varit så olycklig. Jag hade mer "tur", om man ens kan nämna detta ord i cancersammanhang. Ingen av oss vet hur vår framtid blir, inte du Linda, inte Lars, inte någon av oss. Som du så klokt säger själv, det är ju bara nuet som finns och du finns nu!
Jag tror att Lars "helvete" nu handlar mest om hur han ska kunna ratta allt hemma om du dör. Det är ju en praktisk sak och det löser sig alldeles säkert.
Det ALLRA viktigaste är ju att han isåfall förlorar DIG!!! Jag kan förstå att han knappt ens vågar ta in denna tanke Linda.
Det är säkert jättesvårt, jag tänker också mycket på Adam. Med en så underbar mamma som du, fantastiska mormor och morfar, Lars och alla småbrorsor, så har han en fin grund att stå på. Adam kommer att klara detta.
Nu ska vi hoppas att denna envetna feber ger sig, att din kropp orkar mer behandlingar och att du trots allt kommer att kunna se lite, lite framåt igen Linda!
Du är en fantastiskt fin människa och du är så sund och rak i ditt sätt att resonera, jag beundrar dig otroligt mycket och dina killar har säkert ärvt en hel del av detta. Så brukar det vara.
Jag "står" här bakom dig Linda och om du ramlar baklänges så lyfter jag upp dig snabbt!! Kram Jennifer

Johanna sa...

Hoppas strålningen har gått bra idag och att du kunnat vila mellan varven.

Tänker på dig så mycket

Kramar Johanna

Anonym sa...

Styrkekramar. Hoppas verkligen att strålningen går bra och gör nytta för dig. Som du sliter o kämpar är du värd en vändning. Kram Elisabet

Ludmilla sa...

Så fint att du delar med dig av dessa innersta tankar. Så otroligt svårt att leva med vetskapen om att livet snart kommer att vara slut... Hur lever man med att veta att man ska dö från sina barn? För mig var det den absolut värsta biten när jag inte visste om jag skulle överleva... Själv kommer man ju vara död när man är död liksom så det kommer ju inte påverka en själv på det sättet. Men barnen... och självklart Lars också... Klart att han är rädd. Samtidigt tycker jag att du har en väldigt klok inställning. Det är synd att ta ut något förskott eftersom du faktiskt lever NU.

Dagar handlar det sannolikt inte om, om inte en kraftig infektion plötsligt skulle tippa dig över kanten. Så än finns det tid kvar Linda!

Varmaste kramar till dig!

Ludmilla

malin sa...

åh Linda... finns som vanligt så mycket jag vill skriva.. Minns att Elin inte heller hade större koll och frågade, utan det va hennes man Magnus som höll i den delen, Elin va en kämpe, du är en lika stor kämpe som Hon, Ledsamt att läsa att det kanske inte är så långt kvar :(
Men kan Ja få be dig om en sak?! Om du träffa Elin sen, kan du krama om henne från mig då?
Kramar från Malin ( lillstrumpa )

Anonym sa...

Vad ska man säga? Du är helt otrolig som trots feber och annat elände orkar skriva.
Försår att det måste vara jobbigt för dig och din man. Jag har själv stått bredvid under min mans kamp mot cancern. Det är inte alltid man är i fas men det som hjälpte oss var att prata med varandra och vara öppna med vad vi kände. Sen hade jag kontakt med en helt fantastisk kurator.
Hoppas det går bra för dig på strålningen och att du får chans till återhämtning.
Många kramar
Helen

Miss Juni sa...

Jag tycker du är helt fantastisk!!

Och många gånger skäms jag för allt man själv kan gnälla över...småsaker!!

STYRKEKRAM!!

lilla@ sa...

All styrka och kraft till dig... slå monstret på käften nu!

Kajsa Bergman Fällén sa...

Som jag alltid brukar tjata om. En prognos är bara en siffra. Den säger ingenting om dig som person :)

Kämpa på Linda, kram!

Anne sa...

Förstår att både du och din man har det svårt, men från två olika håll.

Naturligtvis som vi alla vill, så kämpar du med alla medel för att få vara kvar ett tag till, för din man och dina barn och för dig själv. Vi alla som läser din blogg VILL att du ska få en mirakelmedicin som får dig tillbaka till livet!

Det går inte att mäta sorg, för du sörjer att du kanske inte får vara kvar så länge till, din man sörjer att inte få ha kvar dig som mamma och hustru. Två sidor av samma mynt.

Förstår om du inte vill ha jämförelser, men jag tror mig förstå vad din man menar och jag tror mig förstå din oerhörda frustration, och din makes.

Vet inte om jag får skit av det här, men jag vill bara försöka förstå er båda. Lidandet är så oerhört komplicerat för er båda och du och din älskade man har sorg, men på olika sätt.

Din man lider av att du lider, och han vet inte vart han ska ta vägen, för det är så smärtsamt.Du lider av den fysiska och existentiella smärtan som du inte kan förklara för andra.

Innan min dotter dog, så var det ett oerhört svårt trauma under tiden vi inte visste hur ont hon skulle behöva genomlida innan hon själv gav upp. Smärtan och lidandet fick vi se och uppleva väldigt länge, framför allt hon som led och skulle besegra cancern till varje pris.

Har själv genomgått en cancerbehandling i bröstet ett år efter att min dotter dog av sin cancer, och jag kan fortfarande inte sätta mig in i det lidandet det innebär att vara nära döden.

Till Er båda vill jag försöka säga, att prata med varandra om ALLT. Även om det kan kännas svårt att inse, så kan det vara skönt att gå igenom det ni båda vill förmedla till varandra.

Det jag skriver kan vara oerhört provocerande, men jag skriver det för att jag vet hur viktigt det är, så här "efteråt".

Förlåt om jag trampar på, men önskar så att ni verkligen kan prata om allt som är så svårt.
Av egen erfarenhet så önskar jag att jag hade kunnat prata om fler saker med min dotter innan hon dog.....men jag vågade inte...

Anonym sa...

Hej Jag beundrar dig modiga tjejen.Jag är rädd själv för återfall(BRC).När du beskriver hur du tänker och mår på något sätt jag blir mindre rädd.
Många varma kramar till dig.
Natalie

Lisa sa...

Styrkekramar till hela familjen!

Anonym sa...

Tror det beror på rädsla fr din man. Tycker han själv ska fr läkarna. Hur framtiden ser ut. Jag har alltid sagt. Tror bara cancern stannar upp.
Kram

Anonym sa...

Fantastiska människa!
Din inställning är beundransvärd!!!
All lycka till dig!

Kram en trebarnsmamma i Stockholm

Anonym sa...

Du verkar vara så bra på att leva i nuet och njuta av vad vardagen har att erbjuda. Jag ska verkligen försöka tänka mer som du. Tack Linda<3

Kram från Anna

Anonym sa...

Kära du, ingen vet hur lång tid vi har kvar. Jag som tror att jag är frisk kanske inte lever i morgon. Det gäller att göra som ni gör, njuta av varje stund, mysmorgon m barnen, samvaro m familjen, bio osv. Vi är många som behöver påminna oss om att njuta av varje dag och du hjälper oss med det Linda!
Önskar dig bara smärtfria dagar och många mysiga stunder m dina barn och man.
Åse i Trelleborg

Lotta A sa...

Linda....

Vi sänder här de varmaste kramarna, till dej.

Du och din familj finns alltid i våra tankar.

Lotta, Andreas & Barnen

Anonym sa...

Hej Linda!
Jag har också läst och tänkt på hur din man skriver.Han borde nog försöka att inte skriva om din ev.död som han gör.Vi måste tro att du klarar detta och får leva ett bra tag till.Min man har under min sjukdomstid trott och sagt-du klarar detta-du överlever detta,när jag pratar i detta ämne.Det måste vara fruktansvärd för dig att läsa hans text.Vi förstår ju att situationen är lika hemsk för honom,men han måste ta en dag i taget han också,vara beredd på det värsta men tro på det bästa!Kram Anneli

Anonym sa...

Hej Linda!
Jag har reagerat på detta du tar upp,nämligen att Lars skriver om din ev.bortgång.Han får inte tänka så,eller åtminståne inte skriva så.Får inte ta ut något hemskt i förskott.Vi måste alla tro och hoppas att du klarar detta,och får leva länge till.Min man har alltid trott att jag ska klara mig igenom min sjukdom,och vill inte höra talas om något annat.Jag har ibland tyckt han strutsar och inte förstår allvaret,men samtidigt är det enormt skönt med hans inställning.Förstår hur enormt jobbigt det måste vara för din man,men han får inte skriva om död och framtid utan dig...kramar Anneli

alkoholistfru sa...

Fina Fina Linda! Jag önskar så att jag kunde ta bort det onda och ge dig mängder av energi. Du är en fantastisk förebild! Stora Kramar fyllda med energi

Anonym sa...

Kramar om er, önskar dig pigga dagar, massor med styrka, kärlek o lycka.... Tuvan-Pia

Anonym sa...

Linda, du skriver så klokt, så klokt.Vill ge dig ett tips. Goggla på AVEMAR o läs om det är något för dig !Styrkekramar i mängder

Maud sa...

Sänder en tanke till dig och din make! Kan inte fatta hur det måste kännas för er båda... Hoppas ni har en bra och stark kärlek mellan er!
Kram

Habowoodfrun sa...

Kanske kan jag förgylla din dag med min ganska nystartade blogg! Så om du vill är du välkommen till

http://habowoodfruar.blogspot.com/

Kram Ann

exklusivvardag sa...

Skickar en kram när jag kikar förbi dig!

Joanna sa...

Just nu pågår två tävlingar på min blogg!
Ta chansen att vinna snygga underkläder värda 300 kr eller ett jättefint paket med namnnappar:)
Gå in på min blogg och anmäl dig, lycka till:)

LinaS sa...

Du är en sann kämpe Linda <3
Jag hoppas att du får måååånga dagar till med din älskade familj.
kram

Anonym sa...

läser din blogg nästan varje dag och är så tagen av din styrka, ditt mod och dennna otroliga kraft som finns hos dig. Jag tänker på dig ofta och hoppas så på något som ska ta bort allt det onda.
Massor med kramar från mig,
//Jenny

Albinssonskan sa...

Har precis hittat till din blogg och kan inte riktigt sätta ord på hur orättvist livet är. Jag tycker i alla fall att du verkar stark och modig!

Kram från Jossan

Anonym sa...

Lindalill ...

Åh, vad jag saknar dig. Hoppas att du mår någorlunda bra även om du inte skrivit något i bloggen.

Kramar

Lizen

Kickan sa...

gillar verkligen din blogg och jag beaundrar verkligen ditt mod :)
hoppas att du slipper denna skiten snart :)

Mvh Kickan

Ingela sa...

Vill bara instämma i att du är helt fantastisk! Du har en förmåga att se det positiva som är helt otrolig. Jag hoppas så att du kan få lite lindring av strålning och smärtmediciner, så du kan få leva livet riktigt härligt levande.
Storkramen från Busan

Mamma Mima på Landet sa...

Kära kära Linda! Blir så orolig när du inte skriver nåt! =( Hur går det?
Kramar! /Mima

Anonym sa...

Hej Linda! jag har precis börjat läsa din blogg och tycker att det är superbra att du fortsätter att skriva! :D <3
Jag beundrar din styrka och tänker på dig!! <3 <3
//Elin

Mumme sa...

Vad underbar du är kämpa på säger jag bara.
Min lille syster hade ungefär samma så hon finns inte bland oss idag men du ska kämpa till varje pris jag tror på dig!