söndag, januari 23, 2011

HEMMA

Lördagskvällen har jag fått tillbringa här hemma med min fina familj. Så skönt! Bara det att lämna sjukhuset ger en genast lite mera energi tycker jag. Men jag har varit riktigt risig idag och större delen av dagen har varit en plåga. En sån där dag som jag absolut inte vill ha en repris på.

Men nu ikväll känns det faktiskt lite bättre. Det kan säkert vara så att vätskan i kroppen har gjort sitt och jag har även kunnat äta lite grann. Inte mycket, men varje liten tugga av vad det än är känns bra. Det blir tyvärr en ond cirkel till slut med maten. Emellanåt mår jag illa bara jag ser eller känner lukten av mat. Sen gör ju halsen också det svårt att få ner något. Har testat alla möjliga tips som jag fått, men inget fungerar till 100%. I morse kändes det som att min ena tablett fastnade i halsen när jag svalde mina mediciner, så det kom tyvärr upp igen! Blää! :-( Men just i skrivande stund så känns faktiskt även halsen rätt okej. Tänk om det kunde få hålla i sig.

Det var så härligt att få kramar från mina grabbar när jag kom hem här förut. Fick tårar i ögonen när William kastade sig om min hals och gav mig en riktigt hård kram och utbrast "maaammaaa"!! Åh, just det där att vara ifrån sin älskade familj är så jobbigt.

Igår kväll när jag låg där i sjukhusssängen och väntade på att det skulle bli min tur att få komma in på operation så trodde jag att jag skulle gå i bitar av saknad efter de där hemma. Låg där och tårarna rann av alla möjliga orsaker. Jag mådde dåligt, var orolig, kände mig ensam... ja, jobbigt var det!

Men så blev det ju också missförstånd där i och med att de trodde att cvk:n skulle läggas in under enbart lokalbedövning. Jag vågar verkligen inte det och jag har från första stund krävt att få sova medan de lägger in den. Det hade jag också blivit lovad, men så när jag väl kommer in där så hade ingen en aning om detta! Men efter en stund så kom en av dem tillbaka och sa att de löser det ändå så att jag får sova.

Det gick ju sådär bra eftersom det var en riktig utmaning att få in nålen i handen eller armen. När en narkosläkare misslyckas ett flertal gånger så kan man nog säga att man är rätt svårstucken eller?! Kärlen är så dåliga att de inte håller längre, men jag hoppas att de kommer repa sig nu om de får vila medan jag har cvk:n på halsen. Till slut fick det bli en nål i handen på den opererade sidan, men även fötterna preparerades med Emla-plåster för det går att sticka där också (=aj!!).

Men sen kom det in någon överläkare och jag förstod på honom att jag tyckte att jag var världens mes som inte klarade av att göra ingreppet under lokalbedövning. Jag kände inte någon som helst förståelse från honom och han gjorde att jag kände mig ännu mer misslyckad. De hade mycket att göra på operation så förmodligen var det väl inte så poppis att jag kom dit med en massa "krav" på hur jag ville ha det. Tack och lov fanns det även väldigt gullig och omtänksam personal där också. Minns inte namnet på en av dem, men jag tackar för den varma och trygga handen att hålla i medan jag gång på gång blev stucken.

Jag sa att antingen söver de mig eller så går jag därifrån. Jag har så dåliga erfarenheter från de tidigare gångerna att jag helt enkelt inte vågar göra det när jag är vaken. Tydligen hade det inte gått helt smidigt igår heller, för det gick inte sätta dit den som det först var tänkt, så nu i efterhand är jag glad att jag stod på mig om att få sova. Men vad ledsen man blir när man varit så noga och sagt till att just DETTA är viktigt för mig - och sen struntar de bara i det!

Ja, det var lite om gårdagen. Som sagt, den sänds inte gärna i repris!

I eftermiddag har släkten varit på kalas här hemma. Tyvärr kunde jag ju inte vara med på det, men tack alla ni som var här och firade Simon. Vi beställde en tårta från samma ställe som min kusin Wilma fick sin. Simon älskar Star Wars, så denna blev en riktig favorit! Eller tårta och tårta... jag tycker snarare att det är ett konstverk! Jag är så imponerad av hur fantastiskt bra hon får till dem.




Det var en trött 7-åring som slocknade redan kl 19 på soffan ikväll. Det tar på krafterna att bli firad!

Nej, nu måste jag gå och försöka sova. Jag har ju slumrat till och från mest hela dagen eftersom jag inte somnade förrän kl 3:30-4:00 i morse, så det stämmer liksom inte alls med sovtiderna just nu.

En del undrar hur jag orkar blogga fastän jag mår dåligt. Det är mest för att jag inte orkar behålla precis allting inom mig. Sen känns det även skönt att ha bloggen lite som ett "extra minne". Jag glömmer ibland bort vissa saker och då är det skönt att kunna gå tillbaka och läsa hur det egentligen var. Jag bloggar också för att jag tycker att det är roligt att skriva! Likaså är det ibland ett bra tidsfördriv när man är vaken, men bara orkar ligga eller sitta ner. Sen så är det ju så snabbt och enkelt att slänga in ett inlägg i bloggen eftersom det går att göra det via mobiltelefonen. :-)

48 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas att du får sova i natt.
Tänker på dig!
Linda W

Anonym sa...

Bra att du står på dig. Det är vad du vill som är viktigt. Hoppas du får en skön natts sömn hemma i egna sängen. Kram från bloggläsare Karin.

Anonym sa...

Du är så enormt duktig. Tänk att orka med allt du gör.Tur mamma finns o fina kompisar.Dina barn är bara för söta. Hoppas nu du får må riktigt bra eller så bra de går.
Önskar dej all världens lycka nu
kramar i massvis /kristina

Anonym sa...

Kära kära Linda som jag inte känner. Du finns i mina tankar och jag önskar dig många fina dagar utan smärta och illamående. Kram!
Mia

Anonym sa...

Hej!
Du har rätt att få ställa krav..du har det jobbigt nu.
Hoppas du får vakna imorgon och känna dig lite piggare så att du orkar umgås med dina fina barn!
kram
monica

Christina / Synål / Stina sa...

JAg undrar med hur du orkar att blogga men är så glad att vi får följa din resa. Är tråkigt att behöva läsa om alla jobbiga saker men tyvärr är detta din vardag. SOm du bjuder in oss till på ett sätt som gör att mna vill läsa varje dag om dig och din familj. Det syns i texten att du gilla skriva. TACK för en underbar blogg som vi för möjligheten att följa
Hoppas du sover gott nu.
KRAM

Anonym sa...

Du gjorde helt rätt i som stod på dig om narkosen. Duktiga du som orkar säga emot! Bamsekramar från Carina i Mantorp

Anonym sa...

Otroligt oproffsigt av en läkare att behandla sina patienter så... Bra av dig att orka stå på dig. Hoppas natten varit ok och att du blir piggare nu med droppet.
Många kramar / Pia

Sara sa...

Skönt för dig att få vara hemma igen! Jag förstår att det måste vara skönt att få skriva av sig, det blir som en slags ventil. Jag tycker du är en stark kvinna Linda!
Nu hoppas jag att du slipper så mycket stick och att det fungerar som det ska efter operationen. Kram Sara

Anonym sa...

Hur kan man bete sig så på sjukhuset,dom måste väl veta hur dålig du är, usch vilken läkare,men stå på dig du,det har du all rätt i världen att göra.Hoppas nu du får må bra efter allt detta,det är du värd.

Anonym sa...

Bästaste Linda vilken otrolig kämpe du är !
Klart du bloggar för din egen skull! Håller med dig om att det blir viktiga dagboksanteckningar om hur det kändes precis då i ditt liv. Du är med om så många saker som vi andra har svårt att föreställa oss, ex. att ständigt vara "stand by" till sjukhuset är inget var man är under flera månader. Att bli bemött på ett kränkande sätt när man är sjuk och redan känner sig ynklig är så dåligt så det finns inte ord. Att vara överläkare innebär inte att man har känslomässig mognad, eller ett gott omdöme, Han verkar bara ha vetenskaplig erfarenhet, vilket också är viktigt men måste man vara okänslig för det ?
Fortsätt skriva av dig all dålig karma, du har en tillräckligt full ryggsäck ändå. Du är en kvinna med stor känslomässig kapacitet, ett stort varmt hjärta med plats för mycket gott, en familj som du älskar och en fantastisk förmåga att förmedla dina tankar i en situation som ingen vill hamna i.
Styrkekramar till Sveriges bästa Linda från
Kristina

Anonym sa...

Blir förbannad när jag läser hur du hade det igår Linda! Vilken brist på empati läkaren hade. Tycker du är så stark. Att du står på dig visar att än finns det liv i dig! Hoppas att du får sova ut. Kram Zukits

Anonym sa...

oj jag blir helt bedrövad över att höra hur illa du blir bemött inom sjukvården ibland! Bra att du står på dig!!! Fortsätt så.Men att en svårt sjuk ska behöva stå på sig... ja det är under all kritik. Gott att du kommit hem till de dina:) Hoppas du slipper repris på gårdagen o får vila o att du får lite mer energi så du kan mysa med de dina. Varm kram/Annica A L

Anonym sa...

Fasiken att det ska finnas läkare som får dig att känna dig mesig! Har du sagt till att du ska sova så ska det vara så! Jättebra att du stod på dig! Du är stark trots att du hade dåligt med kraft! Skönt att du är hemma. Hoppas att du tar igen dig nu. Jag förstår att det är skönt att ha bloggen som ventil! Tur för oss bloggläsare också att du orkar skriva :-) '
Kram,
Anette

Mamasnest sa...

Tänk att de inte kan behandla dig med mer värdighet när du redan får stå ut med så mycket. Jag skäms över den svenska sjukvården!
Kram och styrka till dig!

Trollmor sa...

Fortsätt stå på dig!
Hoppas du sovit gott under natten och att din dag blir fin.
Kan du inte få näringsdrycker att prova när du har svårt att äta. Att dricka kanske går lite bättre och så får du ju samtidigt i dig tillräckligt med näring. Det finns ju både "milkshakes" och klara.
Vilket underbart bemötande du fick av din son, jag fick tårar i ögonen!
Tänker på dig! Kram Helen

Anonym sa...

Kan inte förstå att de inte kan lyssna på dig på sjukhuset, det är ju faktiskt DU som är sjuk och borde få bestämma hur du vill ha det.
Hoppas att du har fått sova gott i natt.

Kram
Pernilla

Laila sa...

Älskade Linda om du bara viste vad jag önskar att du kunde få en pause i alla provtagningar och sjukhusvistelser. Att jag kunde skicka lite energi till dig genom detta meddelande. Att jag kunde låna ut min kropp till dig en vecka och jag kunde ta över din. Bara så att du fick vila lite och vara lite normal en stund utan smärtor, prover och tabletter. Bara kliva upp göra frukost leka lite med barnen. Krama gubben, ta långa promenader med hundarna. överraska familjen med en god middag.
Linda, allt detta önskar jag dig! Massor med kramar från en mamma som följer din blogg

Camilla sa...

Gumman.... Jag känner så för dej. Och du fick inte vara med på pojkens kalas, det gör mej så ont. Många varma kramar

m i l l a h . s e sa...

Fy för läkare som inte lyssnar.
Bra att du står på dig, du har ju gjort det där några gånger nu. De borde ju kunna kika tillbaka i journalen och se hur de gått tidigare. Du ska ju inte behöva lida i onödan.

Skönt att vara hemma med familjen igen.
Kramar!

Lisbet Lindell sa...

Du är fantastisk Linda!

Blir så ledsen när jag läser att dom inte bryr sig om önskemålen du hade, jag hoppas såna människor själv hamnar i en sån här situation någon gång så kanske dom lär sig att visa lite empati.

Tusen Kramar från Lisbet

Marit sa...

Tänkte på dig i natt vid två tiden när jag vaknade av att det var en panikångest attack på gång det var ett tag sen sist och jag vet inte varför den kom nu men i alla fall när jag låg där i mörkret och tampades med ångesten så tänkte jag på dig. Här ligger jag som vad jag vet är frisk och har dödsångest för någonting som går över när DU finns som har något som inte går över! Som jag skrivit förut så någonstans i din ärlighet om din situation så får jag min dödsångest i ett annat perspektiv.
Så tack snälla du för att du och din blogg finns. Hoppas du får en bra dag med familjen. Många kramar <3

Tårtspecialisten (Malin) sa...

Jag håller med som en anonym sagt. Det är bra att du står på dig på sjukhuset! Det är din vilja som skall räknas i slutändan!

Jag måste bara säga att dina söner som jag träffade igår (när de skulle hämta tårtan) var så otroligt snälla, rara och ja... helt underbara! Pojkarna var verkligen jättetrevliga och vänliga!
Kul att tårtan uppskattades. Och vilka fina bilder!

Jag skulle inte kunna få "låna" över en utav bilderna till min blogg och publicera där, eventuellt också länka till din blogg?
Berätta gärna om det är okej, eller ej. :-)

Många kramar!
Malin
www.tartspecialisten.se

Anonym sa...

Jag blir både arg och ledsen när jag hör vad du behöver vara med om på sjukhuset. Allra allra mest förbannad blir jag över läkaren som kommer och ger dig dåligt samvete. Det måste omedelbart till en patientkoordinator för svårt sjuka patienter. Om du har sköra kärl, har misslyckats flertal gånger ska du inte behöva lida på detta sätt. Vad är det för problem. Om du orkar tycker jag du ska mejla ditt blogginlägg till överläkaren och klinikledningen och även läkarutbildningen på KI. Inte för hämnas utan för att de alltid efterfrågar patientupplevelser och då tycker jag att den här oerhört relevant och lärorik.

Susi sa...

Ja, det är verkligen bra terapi att blogga!!!! Vad tråkigt att de inte brydde sig om det där att du ville bli sövd, vad jobbigt sånt där ska vara jämt!! Det är som att vissa procedurer som "brukar" göras i vaket tillstånd ska vara så svårt att ändra på, samlar själv redan krafter att tjata till mig 3 mg Dormicum för min nästa gastroskopi i sommar. Vad skönt att du mår lite bättre och har haft det skönt med familjen!

Linda sa...

Hej Linda!

Vad bra att du mådde lite bättre igår kväll, det gläder mig. Hopppas att du har fått sova.

Det var allt en fantastiskt fin tårta han fick. Stor kram på dig

Anonym sa...

varför har din man slutat blogga var det efter det Ni klagade på varandra visserligen lät det lite otrevligt nu i de läge ni befinner i med din sjukdom man borde väl vara mer ödmjuka mot varandra de blev vi när jag hade min sjukdomstid.

Kerstin sa...

BRA LINDA!
Stå på dig du har dina rättigheter.
Skönt för dig att du fick komma hem en sväng.
Fin tårta,
Och du tack för att du bloggar
bra att skriva av sig
Stor kram
Kerstin

Mia sa...

Oh gumman vad jobbigt att du blev behandlad sa nonchalant av lakaren pa op. Du ska ju INTE behova fajtas med sjukhuset, de ska ju hjalpa dig!

Jag blir sa glad nar jag laser att du mar lite, lite battre och den dar kramen fran William fick mig att nara pa borja bola har.

Harligt att du ar hemma med din familj, hoppas att Lars har styrkan att lyfta dig framover, och fa dig att ma sa bra som du bara kan.

Stor kram!

äppelblomman sa...

Linda bra att du stog på dej om att inte bara få lokalbedövning!
Jag är så glad och tacksam att du orkar blogga och dela med dej till oss så att vi vet hur du mår!
Du finns ständigt i mina tankar och mina tårar rullar ner för mina kinder för varje inlägg du skriver...n Du är sååå stark! ♥
Kämpa på fina du!
Kramar i massor K

Madeleine sa...

Jättebra att du står på dig, men så sorgligt att det finns så oförstående sjukhuspersonal och att du verkar vara tvungen att KÄMPA för ALLTING. Fy, så pigg man måste vara för att vara sjuk : (. Hoppas så att du får en skön söndag och att din hals blir bättre och bättre!

Anonym sa...

Skönt att du är hemma. Vätska i kroppen gör dig piggare:-) Måtte du klara av hela kuren nu! Så ska du se att din lever hämtar sig.
Hur gick det hittade ni makens ring? Hoppas på det bästa för er alla!

Lotta A sa...

Skönt att vara hemma igen.
Hoppas att du får må bra och att halsen bara blir bättre och bättre.

Vilken fantastiskt fin tårta Simon fick till sitt kalas!
Jag håller med dej, de är verkligen som konstverk......

Hoppas att du får en fin Söndag!
Många kramar från Lotta

Anonym sa...

Bytte maken sajt, för art slippa kommentarer som inte passade? Hoppas iaf att du ska må bra!

Anonym sa...

Tänker på dig, fantastiska människa. Ditt liv lämnar starka avtryck i mitt, trots att vi aldrig har träffat varandra. Hoppas på mirakel och på att du kan få vara med din familj länge än. Styrkekramar till dig och en hel drös med tistlar till den dryge läkare som tydligen hoppat över empatikursen under sin utbildning.
//Nike från januarigruppen

Anonym sa...

Usch vad arg man blir då man hör hur vissa inom vården behandlar dig. Det är inte så lätt att stå på sig när man är sjuk och de borde verkligen respektera vad du vill nu när du mår så dåligt. Jag hoppas att du kommer att må bättre nu efter operationen och att du orkar umgås och mysa lite med dina små. Kram från bloggläsaren Alexandra

Helena sa...

Men usch vilken hemsk sjukhusresa.
De var bra att dom gjorde operationen medans du sov....man måste ju ändå lyssna på patienten och du har varit med om så mycket.
Usch tycker det är hemskt!

Svåra tankar och den oron du har gör inte livet så lätt.

Många kramar till dig Linda från Helena

Linda sa...

Du är en sann hjältinna!Är själv otroligt svårstucken och nålrädd, lider så med dig som ska kämpa med även såna petitesser som att bli stucken var och varannan dag! Ajajaj
Förstår inte hur du kan hålla humöret uppe så bra som du trots allt gör även om allt känns så tungt och motigt. Du har så fina killar!!!
Mina tankar finns ofta hos er.
Tycker dina föräldrar är sanna hjältar i eran tuffa tid!

Anonym sa...

Idag lever vi de flesta av oss i ett samhälle där man har helt enkelt rationaliserat bort döden.Man låtsats att det inte finns. Skulle den inträffa så skyndar vi på att hantera den rationellt och snabbt. Livet måste gå vidare säger man. Men man kan inte göra så med döden eller sorgen, man kan inte stressa bort sina känslor och tror att allt försvinner i och med att man skyndar på och inte pratar om någonting. Därför är en blogg som din en fin påminnelse till alla även dina nära och kära och till oss som du inte känner en påminnelse för alla att sörja. Man kan nog säga att bloggen är precis som när man använde sorgband för att visa alla andra jag är ledsen eller jag sörjer, visa hänsyn eller visa omtanke. Visa mig att du förstår och att du finns vid min sida i detta stora mörker, detta stora hål som håller på att uppsluka mig. Astrid Lindgren sa en gång man ska försöka leva livet så att man blir vän med döden.
EN sak är säker hur länge vi än lever eller vad ödet har tilldelat oss kommer vi alla att ha samma final.<3 <3 <3 Tack för din blogg Linda tänker på dig varje dag /Eva Sjusköterska

Sól í Hjarta sa...

Kram på dig!

Det var bra att du stod på dig - men så ledsamt att du får den känslan att du är misslyckad.

Faktum är att ibland måste man vara frisk för att vara sjuk - det är mycket att hålla reda på...

Finns det inget personligt ombud i din närhet. Nu vet jag att de helst jobbar för psykiskt sjuka men va fan... ibland behöver man någon som orkar ta fajten åt en så du kan få ägna dig åt att läka så gott det går och njuta av din tillvaro!

Kram

Anonym sa...

Bästa finaste Linda, oh vad jag lider med er hela familjen. Att ha 4 barn hundar katter hus ja det kräver mycket arbete även för en frisk Familj. Att seda få den hemska sjukdomen som du fått ja det är ju för hemskt. Glad att du har Mamma och en man som verkligen gör vad de kan. Måste förstå Lars också vilket helvete han har. Kramar dej och Lars i livets hårda skola.

Therése sa...

Hej Linda!

Tårtan var otroligt vacker - ett riktigt konstverk! Det måste ungarna ha tyckt om. :)

Kram!

Maud sa...

Wow vilken tårta!! Ett riktigt konstverk, precis som du skrev!
Varma tankar från Kumla

Anonym sa...

Din blogg är fantastiskt bra


marianne

Anonym sa...

Linda
Du är absolut helt fantastisk med tanke vad du får stå ut med såväl psykiskt som fysiskt. Det finns inga ord för min respekt för dig och frustration över hur du har det.

Tyvärr blir man ibland lite betänksam över den vård du får och fått på sjukhuset som du hör till. Allt verkar ta sådan tid och förståelsen för din situation är också konstig(.Hoppas att jag har fel)
Kram Marie

Youngmi sa...

Bra att du står på dig! Är ju tråkigt att man ska behöva göra det och att alla inte bara kan lyssna på en. Men är tyvärr alldeles för ofta som personalen glömmer att lyssna på patienten i vården. Så bra gjort! Hoppas du får en bra natt och många dagar hemma nu med familjen!

Gocka sa...

Vilken himla tur att du stod på dig mot överläkare!! Blir så arg över sådant översitteri från en auktoritet som en läkare faktiskt är!
Han har ingen som helst rätt att anse att du är en "mes" överhuvudtaget. Vi är alla olika och klarar av sådana här saker olika! Och det ska han som överläkare verkligen veta! Usch!
Det är dig det gäller och då måste du få bestämma! Och som du skrev, med facit i hand så var det ju verkligen tur att du krävde sövning! Stå på dig fortsättningsvis också!

Lena i Norrbotten. sa...

Linda... Stå på dig!! Känn dig inte misslyckad. Det handlar om din kropp på dina villkor. Den vårdpersonal som hånade dig borde byta jobb!! Jag beundrar den styrka du har att skriva. Kram till dig och din familj.