lördag, januari 22, 2011

LITE TUNGA TANKAR

Nu när jag legat här och mår allmänt skit så har tankarna på döden dykt upp flera gånger. Brukar i vanliga fall inte tänka så mycket på det. Men när de tunga och jobbiga dagarna kommer så känns det inte lätt att leva heller. Det är inte mycket till liv att kämpa sig igenom dagarna och känna hur gräsligt man mår.

Jag önskar att man kunde få bestämma själv när eller hur man ska dö. När det bara går åt ett enda håll, ska man verkligen behöva kämpa så då?! Kan man inte bara få somna in och inte känna något? Sen är det såklart svårt att veta när det verkligen går mot slutet. Det kan vara tunga perioder också, men som går över och vänder och så kommer det fler bra dagar.

Det är bara det att just nu känns de där bra dagarna så himla långt borta! Enda gången nu som det är bra är när jag sover. Okej, lite fler bra stunder finns såklart... men överlag är det väldigt jobbigt just nu. Känner mig knappt som en människa längre med alla slangar som sitter i min kropp. Alltid fastnar man någonstans. Lyckades dra igång akutlarmet här förut när morfinpumpen hoppade isär. Var ju inte riktigt så akut, men de fick springa lite. ;-)

69 kommentarer:

Elin sa...

Det finns inga egentligen inga ord som räcker till, det är så fruktansvärt att höra hur du mår, jag önskar att det fanns nån mirakelkur som kunde göra så att du mår bättre! Jag förstår att dina tankar börjar snurra och att livet känns meningslöst så det enda vi kan hoppas på är att du känner dig lite bättre imorgon när droppet har fått göra sitt och att det börjar kännas bättre allt eftersom. Jag har följt din blogg men aldrig kommenterat förut, men jag lider med dig och din familj och önskar att dina önskningar går i uppfyllelse! Massor med styrkekramar till dig! /Elin

Carola sa...

Kramar!!!

m i l l a h . s e sa...

Usch Linda vad tufft du har det.
Förstår att det måste snurra många tankar.....
Tänker på dig, och hoppas du får må så bra det bara går, att du får smärtlindring ordentligt, att du får vara pigg och orka med att umgås med din fina familj.
Tänker på dig massor!
KRAMAR!

Anonym sa...

Massor av kramar till dig

Dahlqvist sa...

Linda !

Klart att de tunga tankarna kommer, livet är orättvist.
Jag önskar att du får all kraft som du behöver för att gå igenom dina tunga dagar, du vet att du har många som är med dig.
Du är inte ensam, du är omsluten av många här på bloggen

Anonym sa...

Förstår att tunga tankar kommer och förstår också hur du tänker med egenbestämmande om sitt liv. Tunga dagar som du har nu gör det svårt för dig och din familj. Hoppas hoppas du får de där goa bra dagarna snart som du och din familj så väl behöver ! Kram Åsa

Linda sa...

Jag finner inte ord för det du måste gå igenom! KRAM!

Anonym sa...

Du är härlig som har humor fast de tunga tankarna kommer! Jag saknade dej så mycket i eftermiddag...
Du ska se att det släpper i halsen snart och det kommer bra dagar igen!
Varma goa kramar från moster "Bitta"

Margareta Andersson sa...

Hej Linda!
Jag har varit anonym följare förut,men känner att jag var tvungen att skriva till dig.
Givetvis förstår jag att det är tunga dagar med smärta och ork som tryter.Men snälla Linda kämpa,kämpa
försök fokusera på de saker som är bra,fast det är motigt.Ge skitsjukdomen en snyting så kanske den tystnar.Du är en fighter!
Sänder lite krafter genom cyberrymden!
Många kramar
Margareta/Ale kommun,V.Götaland.

Anonym sa...

Men hjälp tänk inte så:-( Tänk på barnen. Du kan klara detta, ingen vet utgången, även om det känns svart just nu! Jag tror trots allt det blir bättre.
Iaf har jag raderat din mans blogg:-( den känns inte ÄKTA! Har aldrig gillat honom, det finns en undertoning i det han skriver som inte tilltalar mig.
Stor kram till dig.

Helen E sa...

Lilla hjärtat.
Önskar så att du får en bättre dag i morgon. Önskar att de människor du har omkring dig låter dig vila när du kommer hem. Att de ser till att huset är städat och ingen disk står och dräller. Att folk inte väller in med sina ungar. För det är ingen vila. Jag vet av erfarenhet hur viktigt det är att man slipper se skitig disk och stök när man kommer hem ifrån sjukhuset. För hur sjuk man än är så kliar det i fingrarna att ta tag i allt och maktlösheten när man inte orkar ät otroligt tröttande.
Hoppas de dina förstår detta.
Hoppas det vänder och blir bra dagar nu Linda.
Varmaste kramar!
Helen

Anonym sa...

Hej Linda! Jag är en ny läsare och heter Cecilia. Har en liten flicka som heter Ella och en bebis i magen. Vill bara säga att jag tänker på dig och skickar allt gott till dig å massor av varma kramar!!

Ninna sa...

Åh Linda, jag kan kanske förstå din tankegång lite, men försök.
Du är så underbar och så fantastisk.
Sköljer över dej med massor av kärlek och hoppas att din process mot monstret går åt rätt håll.
Älskar dej.
Cecilia

thile sa...

Kjæreste vakre Linda min.
Tårer på mine kinn, jeg vet så mye hva du går og tenker på, tror vi alle med den hemska sykdommen cancer, har dine tanker.
Men livet er så kjært, så vi klamrer oss til det.
Kjære deg, jeg er hos deg alltid i tankene mine, noe mer kan jeg ikke gjøre. Varme tanker♥

Rimfolina sa...

Jag önskar också att du slipper lida så, att det går fort när slutet närmar sig... Men ge inte upp ännu, du ska se att det kommer fler fina dagar, du fixar cellgifterna den här gången! Du finns alltid i mina tankar... Kram.

Anonym sa...

Hej Linda

Vill bara skriva och säga att du är i mina tankar och böner.
Du skrev att du tryckte på larmet, då fick dom lite gymnastik det kan de behöva.

Kram
Lotta

Lola sa...

((((((Kramar om dig))))))

NelloLi sa...

Hej Linda! Följer din blogg men har inte skrivit något. Förlorade min mamma i hjärncancer för 1,5 år sedan.
Allt du skriver känns så nära. Och det gör så ont i mig när jag läser vad du får gå igenom. Jag vill bara skicka dig all världens styrkekramar. Önskar att jag kunde göra något för dig.... Kramar Lotta i Motala

NelloLi sa...

Hej Linda! Följer din blogg men har inte skrivit något. Förlorade min mamma i hjärncancer för 1,5 år sedan.
Allt du skriver känns så nära. Och det gör så ont i mig när jag läser vad du får gå igenom. Jag vill bara skicka dig all världens styrkekramar. Önskar att jag kunde göra något för dig.... Kramar Lotta i Motala

Lii sa...

Åh Linda...
Jag lider så med dig. Jag förstår att dessa tankar kommer ibland och det är fullt naturlig. Jag tror inte att det finns ett ända ord som kan sägas så du mår bättre just nu. Du behöver få tänka och fundera på allt som händer dig. Jag beundrar din styrka.. Din envishet och dit mod. Jag önskar med hela mitt hjärta att du får det lite lättare med allting den kommande tiden. Det är du så värd. Önskar dig en fin lördagskväll och skickar massor med varma kramar..

Anonym sa...

Du är så stark och tapper,men det är väl naturligt att tunga tankar kommer ibland i din situation.Alla vi som följer din blogg tycker du är helt fantastisk och önskar dig bara gott,du är suverän Linda

Anonym sa...

Lilla vän.Gud vad jag lider med dig.Kan inte föreställa mig vilket helvete du går igenom.Men är du kvar på sjukhuset nu ?? Ta hand om dig så gott det nu bara går,Varma kramar Marie

Anonym sa...

Ge inte upp nu! Det kommer nog bra dagar också snart. Nu när du fått in den där slanggrejen. Förstår att det känns kämpigt. Du är stark som har orkat kämpa så här långt!! Tillåt dig att vara på botten så kommer du upp snart igen!
Heja dig!
/Anette

Anonym sa...

Vet inte vad jag ska skriva riktigt, har inga ord... Vill bara säga att jag tänker på dig!!<3

Sister Moonshine sa...

Söta Linda, jag önskar jag kunde säga nåt som skulle få dig att tänka ljusa tankar igen. Jag kan bara säga att jag för egen del känner mig trygg med att jag kommer att få den hjälp jag behöver till ett värdigt och smärtfritt slut när den dagen kommer. Kunnigt och erfaret vårdfolk får hjälpa mig att bedöma när det är dags. Tills dess vill jag få kramar och kärlek av vänner och familj och mina djur. Tänk så du också, om du kan.

Kram

/Åsa

Grabbarna bus är: sa...

När jag läser dina ord så känner jag bara SKIT o F*N!
Stor styrkekram till dig OCH din familj. Jag hoppas att du får många härliga dagar med din man o dina barn (o djur)o att din smärta försvinner för en liten stund.. bara för det där lyckliga-må-bra-ögonblicket.

Kram

Minna sa...

LÅter för jävligt Linda..vi andra som inte är sjuka borde uppskatta att man är frisk mycket mer...önskar så att du fick några bra dagar snart så du kan få nya krafter att kämpa...massa kramar/Minna

Pia Andersson sa...

Usch,det smärtar mig att läsa hur mycket du får lida.Finns inga ord.Du är en stark kvinna,hoppas de bra stunderna blir fler.

Styrkekram

Pia

Anonym sa...

Åh Linda. Jeg lider med deg.Du er ju den tappraste lilla person jeg har läst om. Du må ikke gi opp akkurat nå. Men att föle seg så dårlig de er ju ikke noen hit precis. Barnen trenger deg ännu åäven om de har sin far. Sender masse styrke og kraft til deg. Käre hilsen fra hedda.

Anonym sa...

Fick du aldrig komma hem igår kväll? Å ena sidan förstår jag dina tankar men jag vill så gärna att du ska fortsätta kämpa. För dina fantastiska grabbars skulle, för din mans skull men främst för din egen skull så klart. Det är klart att det kommer att komma bättre dagar. Tänk om cellgifterna du tar verkligen tar död på de där ruskiga i din kropp, tänk om det plötsligt vänder jag vet att detta händer ibland och vem vet Linda, du kanske är en av dessa! Kom igen, jag sänder all styrka jag bara kan nu! Kram på dig! En blogg vän som du aldrig träffat.

Fotograferande fembarnsmamma sa...

Linda! Ge INTE upp! även om det känns tungt :( Jag tror det kommer fler bra dagar. Hoppas de kommer snart! Och när det blir tid att somna in tror jag man känner det. Vi vet inte när det är dags, så vi som är friska och tror vi har många dgar kvar kan vara med om vår sista dag just nu. Vi som är pigga måste LEVA väl. Är du kvar i morgon så kommer jag upp en sväng vid lunch om du orkar och vill.
Många kramar Maria

http://mariasdagbok.blogspot.com/

Anonym sa...

Läser din blogg varje dag! Du är beundrans värd <3 !
Kan förstå att du inte alltid orkar!
Sänder lite "orkar med KRAMAR"
Maritha

Trixa sa...

Fina Linda. Tänk om alla vi som följer med dig här på bloggen - och jag tror vi är ganska många - kunde dela på din börda.
När jag var yngre var jag helt övertygad om att man efter döden kom tillbaka som en liten bäbis. Och att man i alla liv hade samma personer omkring sig, fast i olika skepnader. Man återkom till de personer man tidigare älskat. Min pappa dog och ungefär samtidigt fick jag en kusin. Än idag påminner kusinen mig om min far.
En vis dam sa en gång till min syster och mig att det var tydligt att vi varit nära varandra genom många liv. Låter kanske flummigt men hur det än må vara så är det en ganska härlig tanke. Det kanske inte tar slut här utan vi fortsätter kanske att dela liv med de vi älskar.

Caroline sa...

Förstår dina tankar, eller jag kan relatera till en del. Begravde min älskade moster för ganska precis ett år sedan också hon sjuk av cancer. Var en hel del och skötte henne den sista tiden. Pratade en hel del om attnhon inte orkade längre, hade ont och ville bestämma själv. Men ändå ville hon inte dö...Jobbiga motstridiga känslor som på något sätt måste ut. Trodde att detta jobbiga år med en hel del död ochbsjukdom skulle vara slut men.....nu har även mamma drabbats av cancer, väntar på den senaste PET röntgen för att se vilken, vilka behandlingar det kommer att bli...

Kom in på din blogg efter att ha läst din gripande historia i mama, vill verkligen på något sätt sända värmande tankar till dig och din familj. Hade verkligen lätt att relatera till dig då många saker känns igen bland annat fototokig! Underbara känslofulla bilder du delar med dig.

Kan bara skicka kramar

Anonym sa...

Hej Linda!
Jag beundrar dig och läser din blogg varje dag, läser om och om igen.
Jag tycker du är en fantastiskt stark kvinna.
Du får inte ge upp!!!
Du måste kämpa och vinna över den här sjukdomen!!
Den ska inte sänka dig!
Tag nya tag! I morgon är du piggare!
Du har så mycket att kämpa för!
Kram kram Lena D

systerYster sa...

Linda, Linda...
Kul att du satte lite "fart" på personalen med din akutrigning. Då får du ju iaf lite sällskap på salen en stund. Tror jag förstår hur du tänker just nu. Ta`t lugnt bara, försök inte kämpa emot, tror du mår bättre då. Tänk så (vad har jag att förlora) varje gång dom kommer in med prov-vagnen. Varje gång dom ger dig ny behandling, varje gång dom ger dig matbrickan. Kämpa på för din egen skull, inte för barnens, inte för Lars´, utan faktiskt för DITT eget välbefinnande. Kan du bara släppa alla måsten, kan du nog få ro.
KRAM

Tissanova sa...

Kan inte tänka mig in i hur hemskt det måste känns. Det är så orättvist. Du har fastnat i mina tankar och jag hoppas och tror att det ger dig styrka. Styrkekram<3.

Anonym sa...

Kära Linda!

Klart det är tungt. Hoppas verkligen du snart får några bra dagar att njuta tillsammans med dina barn.
Så underbart att dina fantastiska föräldrar ställer upp.
Vi är många som tänker på dig Linda.
Kämpa på!

Marie

Annika sa...

Förbannade djävla skitsjukdom. :(

Har följt din blogg ett tag nu.
Beundrar dig och din enorma styrka.

Blir så ledsen nu när jag läser din blogg. :(

Ge inte upp!

*massor med värmande och styrkande kramar*

Anonym sa...

Om kramar kunde hjälpa......Tänker på dig och din kamp och läser om hur du kämpar...Du är fantastisk..

kuusk sa...

Linda, vad livet kan va orättvist, jag vill skriva ngt här men finner ju inte de rätta orden. Du är så oerhört stark, hoppas att du kan få fler bra dagar och att du orkar kämpa lite till:) all kärlek och styrka till dej, jag beundrar dej:)

Tinnar och torn sa...

Kramar till dig...

Camilla sa...

Önskar dej all världens styrka.... Många kramar...

Jenny sa...

Hej Linda!
Har läst din blogg i några månader nu och ditt liv har verkligen berört mig! Tänker på dig dagligen och hoppas att ett mirakel ska ske och att du får bli helt frisk! Ber till Gud att du ska orka kämpa och att du ska slippa smärtan... Vi är födda samma år och vi är båda förskollärare och tycker om att fotografera ( fast du är mycket bättre på det än jag :) så jag känner lite samhörighet med dig. Ska fortsätta be för dig och dina barn. Stora kramar och all styrka i världen till dig du underbara finaste Linda!

Anonym sa...

Fy så hemskt du måste ha det Linda, inga trevliga tankar!! Men du ge inte upp, tänk på dina grabbar, din underbara mamma, din familj, din man & glöm inte dig själv...Du vill leva Linda!! Det kommer bli bättre..Skickar massa kramar till dig / Petra i Lund

Dr Molly sa...

Du är så stark och tapper! Vilken kraft du måste sprida genom tid och rum till dina barn och kära! Du sprider det ju även till alla oss som läser din blogg!

Och som jag skrivit till dig tidigare är min fasta övertygelse att En mamma inte kan dö, en mamma lever alltid vidare genom sina barn och deras barn i all evighet. Allt du gett finns kvar i deras liv och för dom att ge vidare till generationer framåt. I varje cell hos dina barn finns du nu och alltid!

Styrkekramar till dig och din fina familj!

Anonym sa...

Hur orkar du skriva på bloggen?

Anonym sa...

Hej kära du,
Du kämpar så tappert, det är så otroligt orättvist! Livet är sååå orättvist. Du är en fin småbarnsmamma med så mycket att leva för, så mycket att ge andra, så många "självklara" år att leva. Varför just du? Jag gråter över ditt liv Linda, och över hur mycket jag hoppas på mirakel!!!! Jag följer dig varje dag, varje timma, tänker på dig i stort sett hela tiden

Jag har kommenterat någon enstaka gång tidigare, men nu skriver jag i första hand för att jag vill ha din mejladress, har inte hittat den här. Skulle vilja skriva om lite grejer som jag inte vill att alla andra ska kunna läsa.

Varm kram på dig!
Eva Li

Maria sa...

Tänker jättemycket på dig och din familj. Hoppas så att du har det lugnt och fint nu, även om sjukdomen är för jä..lig. Önskar så innerligt att du får bra dagar framöver och att hoppet återvänder. Ge aldrig upp! Du har så mycket att kämpa och vara glad för, bla dina underbara barn. Glöm aldrig bort att du är värdefull, väldigt värdefull!
Styrkekramar från Maria B

Youngmi sa...

Vet inte vad jag ska säga...Önskar bara sååååå mkt att du kunde få bli frisk! Hoppas att det snart vänder lite för dig och att du kan få några bra dagar och njuta med din familj.
Många, många kramar

Anonym sa...

Skrev jusr en kommentar som måste ha försvunnit någonstans på vägen. Ville bara säga att jag tänker jättemycket på dig och hoppas så att du får bra dagar framöver. Du är fantastiskt! Glöm aldrig bort att du är värdefull, väldigt värdefull! Kämpa på! Styrkekramar från Maria
P.s Lars, lova att du kramar Linda från mig och framför allt från dig! Carpe Diem, Kram

Anonym sa...

Det som blir utmaningen för sjukvården är väl just nu då att ge dig en så god livskvalitet som det bara går. Förstår att du tappar modet när det är så jobbigt hela tiden.
Jag vill dock tänka att det idag ska gå att med läkemedel och omvårdnad ge även en svårt sjuk människa som du en bra tillvaro, hopp och livsglädje.
Häng i Linda och samtidigt: Släpp taget om alla måsten. Din kropp behöver säkert all den där vilan just nu. Sänder styrka och massor med energi till dina läkare så dom fattar rätt beslut för dig, dom behöver sin klokskap nu för som du känner dig nu är inte okej. Dom behöver hjälpa dig med det.
Massor av kärlek till dig Linda och en bön till högre makter om att ge dig livsglädje trots allt.
Stor kram från Karin

Lisa sa...

Styrke- och tröstekramar i massor!
Lisa

"Kinna" sa...

Jag förstår precis hur dina tankar går. När jag för 2½ år sedan hade strålats för min lungcancer och var så trött så att det kändes som om jag försvann bort, så fort jag lade mig ner, så var jag inte rädd för att jag inte skulle vakna upp igen. Döden var inte skrämmande längre. På något sätt så försonas man vid dödstanken och den kan kanske rent av kan kännas som en befrielse. Jag klarade mig med nedsatt lungfunktion och en troligtvis avdödad el. vilande tumör och med återkommande uppföljningar.
Tänker så mycket på dig och hoppas att du ska ha lika stor tur som jag hade.

Anonym sa...

har heller inga ord, lider med dig, Linda!!
Vill bara krama om dig!!!
Annelie ♥

Anonym sa...

Jag har foljt din blogg ett tagmen aldrig kommenterat.
Du ar sa tapper, sa beundransvard.
Jag ville fraga om du har nagon du kan ventilera dina tankar om doden med. Doden ar ju ett sadant tabu amne i vast varlden..men det ar ju som att fodas...vissa liv varar langre an andras...Det kanns ju ibland sa orattvist, men ingenting vi kan gora nagot at...Daremot om man ar sa svart sjuk, ar det ju normalt att man far angest,kanner oro, vill veta hur saker och ting kommer bli och ordnas upp nar man inte langre ar kvar...Jag tror det ar viktigt for dig som mamma att fa ditt sinne stillat,och kan kanna dig trygg och rofylld att den dag du somnar in, sa kommer allting bara ga bra.
jag tror att det ar jatte viktigt att du far bekraftelser och "garantier" fran dina anhoriga att du inte behover oroa dig. Kanske har ni redan gatt i genom allt det dar, bra i sa fall.
Du ska bara kunna slappna av, slippa ha ont, och fa njuta av sa manga dagar som mojligt.
Jag hoppas du har vanner som staller upp ocksa, kanske att de kan ordna en "matdag" var i veckan etc, nu nar det ar sa jobbigt..Ta ut barnen, hjalpa till med stadning,handlande och annat nodvandigt.
Jag onskar dig lugn och ro fina Linda.
Kram Malin

Anonym sa...

Bästaste Linda så tapper du är !
Inte underligt att tankar på din egen död kommer när du hela tiden mår så dåligt och inte upplever någon direkt förbättring. Men som du innerst inne vet :
SÅ LÄNGE DET FINNS LIV, FINNS DET HOPP !
Du lever och ska kämpa för att leva. Alla vi följare ber om att du ska få uppleva att bli frisk. Du har allas vårt stöd hela tiden ska du veta. Vi önskar dig att allt som du vill ska gå i uppfyllelse !
Det är nog så att cellgifterna gör både dig och cancermonstren sjuka så du blir säkert piggare om några dagar. Det kommer bra dagar också !
Jag önskar dig allt gott som du vill ha.
Kramar Kristina

maria sa...

Linda, jag hoppas så att du ska må lite bättre i morgon efter mer vätska i dig..
Hoppas du får mer energi och ork till att umgås med din fina familj <3

Varma kramar från maria

Anonym sa...

Många styrkekramar till dig tappra, starka Linda.
"Frida"

Anonym sa...

Om jag kunde bära din börda och du fick bli frisk en stund skulle jag göra det. Önskar du kan få ge all din kärlek till din familj utan all smärta och oro.Om vi alla kunde hjälpa dej skulle vi nog alla ställa upp. Så maktlöst att inte kunna göra något. Det är så orättvist.Många många varma kärleks kramar till dej

FoxensRos sa...

Jag har ibland oxå tänkt på att det vore bra om vi visste vilken dag vi ska till Himeln - Hem.
Men jag undra om vi har förmågan att verkligen kunna ta ett sådant beslut?

jag tror inte det vi är inte så stora när det väl kommer till kritan.
Min Mamma dog i tarmcancer för snart 8 år sedan hon blev knappt ½gammal.
Hon kämpade tappert länge, men när hon "gav efter" eller hur man ska säga så tog det inte lång tid alls det gick med rekordfart.

Du kämpar tappert och jag tror och hoppas att det hjälper att vi är så många som sänder tankar/kärlek och böner i din väg.
*kramas*Annika

malinj80 sa...

Kram <3

Anita Sandberg sa...

Kära Linda, vad ledsen jag blir när jag läser din blogg. Förstår att du får såna här hemska tankar när du må skit. Bara droppet får verka ska du se att du mår bättre.
Många kramar till dig

Anita

Anonym sa...

Hej Linda...Har följt din blogg, genom info av en god arbetskollega..(Du fotade deras bröllop i Augusti-09.. När jag får min löning nu framöver, så ska jag sätta in en slant till "dina prinsar"...(Har tidigare skänkt till din insamling till Cancerfonden, men tänkte att "detta" kanske gör lite "mer nytta"... KRAM och Tänker på dig av hela hjärtat.../M.

Inger M sa...

Linda, jag lider så när jag läser om hur du har det. Önskar så starkt att jag kunde göra något för att hjälpa dig. Ord känns så fattiga, men kämpa på Linda !
Du har dina fina underbara pojkar, som behöver dig !

- " Jag vill inte predika,
bara sträcka ut en hand.
Det är ett steg på vägen,
jag gör vad jag kan.
Tusen röster kan ljuda som en,
som den klaraste stjärnan på himmelen.
Då natten är mörk och vägen känns lång,
hörs tusen röster, tusen rösters sång.
Genom vintergatan hörs ett rykte inatt,
änglar som viskar att det kommer en dag efter varje natt.

Okänd författare

Famnen full av styrkekramar till dig Linda ! Hoppas du får sova gott i natt !
Inger M

Anonym sa...

Det är inte så underligt om du tänker på döden och på hur/när du kommer att känna att det är dags att ge upp!Du kanske känner att du måste tänka på det allra svåraste och hur du ska förhålla dig till det?
Jag tror att det är bra att du kan göra det...och sen fortsätta kämpa ett tag till...KANSKE att den nya behandlingen hjälper! Vi hoppas ju alla på det, ge inte upp än...kram Siss

Ulrika sa...

Visst borde man få välja när det är dags att dö när man är svårt sjuk. Min pappa var svårt sjuk, halvsidesförlamad, dialysbehandlades flera gånger i veckan på sjukhus och led av att inte kunna bo hemma. Han ville dö men det som stod till buds var att sluta med dialysen. Det skrämde honom så han led i flera år. Ett ovärdigt liv innan han till slut blev så dålig att man bestämde att stoppa dialysbehandlingen. Det tog en vecka då innan han somnade in. Du är inte i den situationen det vet jag men om man känner att man är för sjuk, inget hopp finns och det bara går åt ett håll och man vill få sluta sina dagar då borde man få välja själv. Jag menar inte att du ska känna som min pappa eller att ditt liv inte är värdigt men jag förstår dina tankegångar. Kramar, Ulrika

Madeleine sa...

Läser dina ord med tårar i ögonen. Det blir svårt att hitta orden, för så svåra dagar som du har ibland borde ingen behöva ha i vårt samhälle år 2011. Och FY, sjukvården i Jönköping verkar ju vara helt empatistörd, även om de enskilda som arbetar där kanske är bra. Jag tror också att man föds igen. Läst någonstans att man tillbringar en tredjedel av sina levnadsår i en annan dimesion, som är fantastisk. Där vilar man liksom upp sig bland Jesus och andra vänliga och roliga människor, utan minsta motgångar. Man kan göra allt man känner för och där finns ALLT man vill ha. Sedan tröttnar man ju på att ha det så bra, och man vill ned till jordens strävanden igen, då föds man här på jorden (eller på någon annan "jord") igen, bland människor som man har något oavslutat med. På ens gravsten borde det alltså stå "fortsättning följer" ; ). Livet är en tvserie utan slut, liksom. Martinus Kosmologi heter den "tron" som jag har. Hoppas så att du kan hitta något att tro på som kan hjälpa dig.

Anonym sa...

Linda jag har precis börja följa din blogg. Läste om dig i Mama. Jag tänker ofta på dig och önskar så att ingen ska behöva ha det som du har det. Det är vidrigt och orättvist. Min mamma dog för 13år sen och jag tänker på henne varje dag. Men jag hoppas att det ske under med cancervården, så att du blir frisk eller åtminstone kan hålla sjukdomen i schack. Förstår och vet att det inte går att hålla alla svarta tankar borta. En styrkekram till dig. Hoppas du snart få bra dagar att hämta kraft ur när du mår förjävligt. För när du har kraften orkar du kämpa mer och när du känner att det inte bara går åt ett håll. Jag vet att det inte finns något jag kan säga som får dig att må bättre men jag ber för dig. Hälsningar Louise