ÅH, ÄR ALLT JAG GÖR BARA FEL? :-(

Nu i veckan berättade min kompis Malin för mig att hon hade en överraskning. Hon hade nämligen pratat med gulliga Gith, som är frisör och har en salong i Fagerhult som heter Salong 195. De ville att jag skulle få fixa till mitt hår med en klippning och lite färg. Så otroligt snällt och verkligen mer än välkommet! Det är knappt att jag velat visa mig utanför dörren det sista för det har verkligen inte gått att fixa i ordning håret. Håret är nu färgat i en brun färg (hade ganska brunt innan också, men mer en obestämd trist råttfärg) och så har jag en blekt slinga i luggen för att ge lite mera liv i håret. Tack snälla Gith och Malin! Är verkligen så nöjd och det känns superskönt att fått håret fixat.

Bilden blev tyvärr inget vidare för jag försökte göra mitt bästa att få en så lång arm som möjligt för att ta bilden själv. Kom på att jag tyvärr inte vet vart självutlösaren på kameran sitter.

Har nu tagit bort den text som jag först skrev här eftersom det blev världens diskussion i kommentarsfältet. Detta är inte på något sätt ett "krig" och där den ene är bättre än den andre. Nu var bara det att droppen till slut rann över och det har känts som att jag gör fel hur jag än gjort. Att under en ganska lång tid känna sig så ledsen, sårad och misstolkad är inte särskilt roligt, men jag hoppas att det är något som går att lösa.

Sen är det så att en del saker är väldigt svåra att lösa ensam. Man har rätt att tycka, tänka, känna och ösa ur sig det man bär på, men att göra det mot den man delar sitt liv med?! Nej, det blir lätt så fel! Själv ser jag det inte som ett misslyckande att söka hjälp och att hitta någon utomstående att prata med. Vi vet att jag kommer att dö av den här sjukdomen. Lars kommer att leva vidare som ensamstående till fyra barn. Och barnen kommer förlora sin mamma alldeles för tidigt. Det säger sig ju självt att cancern inte enbart påverkar den som är sjuk. Det är ju många känslor och tankar som far runt för såväl den som är sjuk som hos de som är anhöriga.

Fanns det något sätt för att utrota cancermonstren, att få en chans att vara en del av mina barns uppväxt och få leva tillsammans med min familj och mina vänner - ja, då hade jag absolut tagit den! Den här vetskapen om att mitt liv troligtvis kommer ta slut alldeles för tidigt är grym.

För övrigt har söndagen varit trevlig och till största delen tillbringats i det lilla samhället där jag är uppvuxen. Vi har varit hos mina föräldrar och ätit god lunch där. Sen så har vi varit och hälsat på Emma som nyss har flyttat till ett nytt hus. Det var ett bra tag sedan sist vi sågs, men nu har vi istället träffats två dagar i rad. Får hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.

Har förresten haft en "hemsjukvårds-fri" dag idag. Nu är morfinpumpen inställd så pass bra att jag faktiskt inte behövt trycka på några bolusdoser alls, så behovet av att sköterskorna är här ofta är inte så stort för tillfället. Jag tror även att strålbehandlingen har givit mig god effekt på metastaserna i ryggen. Får hoppas att detta håller i sig. När jag blev utsedd till Årets Hjältemama vann jag en spa-vistelse för fyra personer. Det skulle vara roligt att försöka komma iväg på det nu ganska snart medan jag inte har så ont som jag hade ett tag. Fast först får vi väl se vad som händer med cellgiftsbehandlingen som jag tror att jag snart ska börja med.