söndag, januari 16, 2011

ÅH, ÄR ALLT JAG GÖR BARA FEL? :-(

Nu i veckan berättade min kompis Malin för mig att hon hade en överraskning. Hon hade nämligen pratat med gulliga Gith, som är frisör och har en salong i Fagerhult som heter Salong 195. De ville att jag skulle få fixa till mitt hår med en klippning och lite färg. Så otroligt snällt och verkligen mer än välkommet! Det är knappt att jag velat visa mig utanför dörren det sista för det har verkligen inte gått att fixa i ordning håret. Håret är nu färgat i en brun färg (hade ganska brunt innan också, men mer en obestämd trist råttfärg) och så har jag en blekt slinga i luggen för att ge lite mera liv i håret. Tack snälla Gith och Malin! Är verkligen så nöjd och det känns superskönt att fått håret fixat.

Bilden blev tyvärr inget vidare för jag försökte göra mitt bästa att få en så lång arm som möjligt för att ta bilden själv. Kom på att jag tyvärr inte vet vart självutlösaren på kameran sitter.

Har nu tagit bort den text som jag först skrev här eftersom det blev världens diskussion i kommentarsfältet. Detta är inte på något sätt ett "krig" och där den ene är bättre än den andre. Nu var bara det att droppen till slut rann över och det har känts som att jag gör fel hur jag än gjort. Att under en ganska lång tid känna sig så ledsen, sårad och misstolkad är inte särskilt roligt, men jag hoppas att det är något som går att lösa.

Sen är det så att en del saker är väldigt svåra att lösa ensam. Man har rätt att tycka, tänka, känna och ösa ur sig det man bär på, men att göra det mot den man delar sitt liv med?! Nej, det blir lätt så fel! Själv ser jag det inte som ett misslyckande att söka hjälp och att hitta någon utomstående att prata med. Vi vet att jag kommer att dö av den här sjukdomen. Lars kommer att leva vidare som ensamstående till fyra barn. Och barnen kommer förlora sin mamma alldeles för tidigt. Det säger sig ju självt att cancern inte enbart påverkar den som är sjuk. Det är ju många känslor och tankar som far runt för såväl den som är sjuk som hos de som är anhöriga.

Fanns det något sätt för att utrota cancermonstren, att få en chans att vara en del av mina barns uppväxt och få leva tillsammans med min familj och mina vänner - ja, då hade jag absolut tagit den! Den här vetskapen om att mitt liv troligtvis kommer ta slut alldeles för tidigt är grym.

För övrigt har söndagen varit trevlig och till största delen tillbringats i det lilla samhället där jag är uppvuxen. Vi har varit hos mina föräldrar och ätit god lunch där. Sen så har vi varit och hälsat på Emma som nyss har flyttat till ett nytt hus. Det var ett bra tag sedan sist vi sågs, men nu har vi istället träffats två dagar i rad. Får hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.

Har förresten haft en "hemsjukvårds-fri" dag idag. Nu är morfinpumpen inställd så pass bra att jag faktiskt inte behövt trycka på några bolusdoser alls, så behovet av att sköterskorna är här ofta är inte så stort för tillfället. Jag tror även att strålbehandlingen har givit mig god effekt på metastaserna i ryggen. Får hoppas att detta håller i sig. När jag blev utsedd till Årets Hjältemama vann jag en spa-vistelse för fyra personer. Det skulle vara roligt att försöka komma iväg på det nu ganska snart medan jag inte har så ont som jag hade ett tag. Fast först får vi väl se vad som händer med cellgiftsbehandlingen som jag tror att jag snart ska börja med.

4 kommentarer:

Johanna - Tvåbarnsmamman.. sa...

Hej Linda!
Måste först skriva, WOW, du är verkligen en supermamma, en superkvinna!
Två, din blogg är helt underbar, ärlig, smärtsam med så äkta.

Läste i MAMA, artikeln om och med dej..
Brukar inte tillåta mej själv läsa nyheter eller reportage om hemska, sorgsna saker då mina diagnoser gör att jag totalt sänks då.
Men kunde inte låta bli att läsa..
Tårarna rann på bussen där jag satt när jag läste..
Jag brydde mej inte.

Jag kan vara lite hemsk ibland och tycka synd om mej själv.
Tycka synd om mej som har mina diagnoser och varit med om saker jag varit med om..
Men mest synd tycker jag om mina barn, som behöver leva sina liv med mej som deras mamma.

I sommras föddes inte bara våran son, vårat andra barn.. Utan min dotter fick även en ovanlig diagnos, en väldigt ovanlig kromosomavvikelse.
Världen stod stilla, min kropp värkte och brann.
Jag tycker så synd om min underbar älskade lilla dotter som kommer vara tvungen att kämpa hårdare än de flesta barn..

För att inte överösa dej med mina problem och sorger som inte alls kan mätas med dina så vill jag bara säga..

DU gav mej insikten i hur det skulle kunna vara, att det verkligen inte alls är synd om mej.
Du kämpar trots att du fått besked att det ingenting går att göra åt din sjukdom, du kämpar och försöker njuta utav din tid.
Det fick mej att inse att det är det jag borde göra, även om jag inte fått ett sådant dystert och slutgiltig besked.
Jag måste lära mej att njuta, livet är allt för skört för att missa igenom att sörja och gräva sej ner.

Önskar dej all lycka och att du har längre tid kvar här.. hos dina barn där du hör hemma. <3

Lotta A sa...

Linda.....
Vilken Super snygg frisyr och färg!
Du är så fantastiskt fin.

Kram Kram från Lotta

ladynorway sa...

Kära Linda....
Jag skulle bara vilja skicka dej alla varma tankar och kramar som finns i denna värld!
Önskar jag kunde utföra detta mirakel,som du längtar efter! :(
Din situation är omänsklig,jag kan inte sätta mej in i den helt...
Din kärlek till dina barn,den märks så tydligt i dina blogg-inlägg,din omsorg om dom.
Hoppas av hela mitt hjärta att du får många,många dagar till,med dina älskade pojkar.
Varma kramar till dej.

Anonym sa...

Kära Linda,
Jag är helt förstummad över den person som är du! Du är så stark, närvarande och verkligen levande; mycket mer än jag skulle säga att de flesta av mina bekanta är!

Och faktum är, om man ser till ett människoliv, oavsett om det blir 30år eller 90år långt, med evighetens mått mätt så är det ändå en piss i universum!

Det viktiga är kanske istället vilket avtryck vi gjort i andra människor, vad vi fått ge och ta emot av kärlek under den tid vi levat. För varje liv är ju ändå ett HELT liv med en början och ett slut och ett liv däremellan.

Sen är livet på jorden sjukt orättvist! Varför ska du inte få fortsätta vara den goa och fina mamma som du är till dina pojkar? Det gör så ont när jag tänker på att du inte ska få se dem växa upp, finnas där för dem.

Fortsätt kämpa Linda och fortsätt njuta! Ta vara på varje dag, varje timma, varje ögonblick!

Du ska få en dikt av mig som jag gillar så himla mycket.

Den här dagen har du, den är din.
Du kan göra vad du vill med den.
Gårdagen har du haft, gårdagen kan du inte ändra.
Morgondagen har du inget löfte om.
Men den här dagen har du,
så fyll den med innehåll, så att någon ikvall eller redan idag, är glad att just du finns.

(Jag är begravningsentreprenör och driver en begravningsbyrå i Linköping och är ofta borgerlig officiant på begravningar som inte är i Svenska kyrkans regi och då brukar jag avsluta med den här
dikten)

Jag tänker på dig Linda många många gånger varje dag och jag skickar dig hela tiden så mycket stärkande energi som jag bara kan. Vill påpeka att jag läser din blogg som privatperson och jag är mycket påverkad av dig som person och tacksam för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Du är en så fin och beundransvärd person.

Massa styrkekramar
Eva Li