SAMTAL FRÅN ONKOLOGEN

Mina värden som skulle gått UPP idag så att jag kan få min behandling har istället gått NER! :-( Nu måste jag vänta en vecka, men inte heller då finns någon garanti för att jag får börja med cellgifterna.

Är så himla trött och har känt vid flera tillfällen idag att jag är nära att svimma. Hela världen snurrar, svetten rinner, det känns som att allt blod rinner ner i tårna och alla som pratar känns som de är miljoner mil borta.

Åh, det känns som jag snart skiter i allt det här. :´-( Hur ska man orka kämpa och kämpa när kroppen gång på gång ger upp och inte längre verkar vilja samarbeta? Själv är jag ju egentligen inte redo att ge upp än. Vill kämpa för att finnas kvar här ett tag till. Det finns alldeles för mycket att leva för. Men när kroppen håller på så här så känns det ganska hopplöst. Det är en massa bakslag hela tiden och jag känner mig matt och orkeslös.

Och så det där örat! Aj aj aj!! När det är tyst så känns det ingenting, men så fort det blir höga ljud gör det så himla ont. Såg att någon skrev om tinnitus. Det har jag inte tänkt på, men det kanske kan yttra sig så här?! Det är iallafall väldigt jobbigt och gör jätteont!!

Ikväll har Adam sitt Lucia-firande. Att befinna mig där det är en massa folk och förmodligen minst lika många baciller, som det ju ofta är så här års och som jag kan bli smittad av, är kanske inte det allra bästa när immunförsvaret är nedsatt. Men just nu känns det viktigt att få vara med på detta, så det blir nog att vi åker dit ändå.

 

Igår kväll hade jag flera besök. Dels kom Annelie förbi här. Hon är kusin med min mamma och hon är alltid så snäll och omtänksam och skickar ofta sms och frågar hur det går och så. Vi satt bland annat och pratade om andra i vår släkt som också haft cancer. Bland annat så dog ju hennes mamma i cancer. Hennes lever var drabbad och gick väldigt snabbt från att hon fick sin diagnos. De hittade aldrig modertumören, men visst finns funderingar om det hon hade kanske kan ha varit något sånt här som jag har? Även hon var för ung för att dö i cancer. Finns flera fall av cancer i släkten där personen ifråga varit "ung", så visst funderar man ibland över om det kanske finns en ärftlig faktor.

Även Bitte och hennes dotter var här. De var först ute och gick med hundarna och sen åt de kvällsmat med oss. William fick även en massa kläder som deras yngste kille vuxit ur. Själv tänkte jag rensa ur Simons lådor någon dag när jag orkar, för det skiljer nog ganska precis en storlek mellan dem och det är ju bra att kunna byta lite.

Dessutom kom gulligaste Tina förbi här en sväng. Vi satt och pratade en lång stund och hon hade även med sig den här fina skyddsängels (Pearls for Girls Guardian Angel). Jag hängde den i mitt halsband som jag fick när jag blev utsedd till Årets Hjältemama (det är ett namnhalsband i silver och guld från Amanda Egilson). Det passade riktigt fint ihop!