onsdag, december 08, 2010

ONT GÖR DET

Jag trodde att jag skulle kunna sova, men det går inte. Nu under kvällen har jag så himla ont på flera ställen. Ryggen, bröstkorgen, axeln och så ett par ställen på huvudet. Har tagit en extra dos smärtstillande, men även en insomningstablett. Får hoppas det hjälper lite.

En del har frågat hur pass illa det är med min cancer. Ja, vad kan jag säga?! Tyvärr, är det illa. Riktigt illa till och med. :-( Och kommer jag att dö? Ja, och denna julen blir sannolikt min sista. Just nu går det alldeles för snabbt åt helt fel håll. Så gott som hela min lever är angripen av cancermonstren. Skelettet likaså. Vet inte exakt hur lång tid jag har kvar att leva, men jag är medveten om att det inte handlar om någon lång tid alls.


foto: Juliana Wiklund, More Than Words

Mycket hänger också på om jag kan få en behandling som fungerar. Förhoppningsvis kan jag snart börja med Xeloda igen, fast den här gången i en mindre dos än sist. Får hoppas att min kropp tål den bättre och att jag inte hamnar på sjukhuset igen. Gifterna verkade ju faktiskt göra susen på levermetastaserna. Redan efter en vecka av kuren jag fick var ett par av mina levervärden bättre!

Men som sagt, de senaste röntgensvaren var inte de roligaste man kunde få. På kort tid har metastaserna blivit både fler och större. Tror även att jag har metastaser i skallbenet, men det är ju en del av skelettet och på så sätt inget nytt. Huvudet gör ont på flera ställen och nu har det blivit ytterligare ett par "blåmärken" (de syns inte, men känns ungefär så).

Har fått rådet i flera kommentarer och mail att kolla upp huvudet så att det inte finns metastaser i hjärnan också. Men nej, jag vet inte. Vare sig det finns metastaser där också eller ej så förändrar de antagligen inte läget för min del. Min sjukdom har redan så dålig prognos att ytterligare något ställe med metastaser inte gör så stor skillnad.



foto: Juliana Wiklund, More Than Words

Det är även flera stycken som undrar om vi har något konto där man kan få ge ett bidrag eller om jag kan starta en ny insamling så att min man ska ha råd att vara hemma mera. Jag vet inte. Får fundera lite. Kanske öppnar ett konto åt sen våra barn.


foto: Juliana Wiklund, More Than Words

Som läget är nu plockar min make ut närstående-penning de dagar han är hemma, men tyvärr klarar vi oss ganska dåligt ekonomiskt när vi båda får inkomster från försäkringskassan. Eftersom jag jobbade deltid och pluggade till förskollärare innan jag blev föräldraledig så är summan jag får inte särskilt stor.


foto: Juliana Wiklund, More Than Words

Vi har även ansökt om att min make ska få adoptera Adam. Det innebär att det blir ännu mindre inkomster eftersom underhållet försvinner. Så hur gärna vi än vill ha tid med varandra så krävs det att han jobbar för att vi ska få det att gå runt. Nu trivs han i och för sig med att komma iväg lite också och få något annat att tänka på än allt det jobbiga med min sjukdom, men han är borta väldigt många timmar när han jobbar så då hinner vi knappt ses. Pengar är långt ifrån allt, men det blir en oro när de har svårt att räcka till.


foto: Juliana Wiklund, More Than Words

Den här sjukdomen är så grym och hemsk på alla sätt. Just nu vet jag inte vilken smärta som är värst. Den fysiska över att jag har ont av metastaserna... eller om det är smärtan i hjärtat som finns där för att det snart kommer en dag då min familj får klara sig här utan mig. Kommer inte få se våra små barn växa upp och de båda yngsta kommer glömma mig. Man vill så gärna må bra, försöka förtränga allt det jobbiga och leva precis som vanligt, men detta blir bara svårare och svårare märker jag.

Jag är dock inte redo att sluta kämpa än. Nej, jag laddar för en ny omgång cellgifter på fredag. Håll gärna tummarna hårt för att mina värden är tillräckligt bra så att jag kan börja med den!

Nähäpp, nu börjar nog tabletterna som jag tog för en liten stund sedan verka lite tror jag. Ska göra ett nytt försök att sova innan datorn får agera huvudkudde. God natt!!

160 kommentarer:

MariaMalmgren.com sa...

Hej söta du., jag känner med dig. jag har själv en "grym sjukdom" en genetisk sådan som liknar lite ALS ungf. samma typ av faser men långdragen förlorar muskelkraft för var dag som går, dålig immunförsvar, kroppen instabil och håller inte ihop., en hel rada med mediciner finns inget stop och bara ett slut.kommer inte bli äldre än 35 (som längst och typ "leva i huvudet och vara helt imobil med andingshjälp så ser min framtid ut. driver själv en blogg www.mariamalmgren.com för astt ventilera och skriva av mig när det blir jobbigt. i allafall ville bara berätta att du ger mig kraft att orka och jag hoppas att vpr lilla grupp på facebook "Heja Linda" http://www.facebook.com/#!/home.php?sk=group_133143760075212&ap=1 )skall ge dig lite extra "kämparanda" vi är många som hejar på dina bra dagar skall bli fler, mvh Maria <3

Linda sa...

Nä men, vad gulligt att starta en sådan FB-grupp. Tack! :-)

Fy vilka hemska sjukdomar det finns! Har lagt din blogg bland mina favoriter, så det första jag ska göra i morgon är att börja läsa den! Bloggar är en bra ventil och att skriva av sig när det är tungt hjälper många gånger riktigt bra.

Styrkekramar!!
/Linda

Sara sa...

Sätt upp en insamling snälla du så vi kan få bidra till att din man kan vara hemma med er!! Det är det minsta vi kan göra!

Anonym sa...

Läser ofta din blogg.Du och din familj finns i mina tankar.Jag kan bara ana er situation.Tårarna rinner av medkännande och inom mig finns en massa frågor,undran om varför livet ter sig så orättvist ibland o alla dessa varför som vi förmodligen aldrig får ett svar på.
Du är en kämpe men mitt i all din styrka måste du ändå tillåta dig att vara ledsen,arg o svag.
Sänder massor av varma,stärkande kramar,tankar till dig o dina kära.

Anonym sa...

Hejsan finaste hjälte.....

Önskar dig all kraft,kärlek, värme o omtanke från alla runt omkring dig som kan uppbringas i världen......
Du är en så fantastisk mamma o fru.
Dina barn kommer inte att glömma dig, för är säker på att, Lars kommer alltid att berätta hur fin o vacker du är....
Håller verkligen tummarna för att du ska bra blodvärden på fredag.
Säger precis som andra här: starta en insamling, så vi kan få glädjen att stötta dig o din familj ekonomiskt.
Ber till högre makter att du nu ska få massor med smärtfria o underbara dagar........
Stora varma styrkekramar till dig o de dina/Tuvan-Pia

Nattugglan sa...

WOW, vilket gripande inlägg. Du låter så lugn och saklig i dina ord men kanske är du mer rädd innerst inne. Har du ingen dödsångest alls? De flesta är nog ändå rädda för döden för det är okänt. Tror du på nåt efter döden, på "Andra sidan"? Att du kommer leva vidare på nåt sätt och få se din familj igen? Du har kanske hört/läst om NDU:er? Då är det nog lättare att acceptera än för en ateist. Berätta gärna också vad dina föräldrar tänker/känner, pratar ni mycket om det? Många är ju livrädda för att prata om döden men det behöver man nog.

Hoppas du lyckades somna till slut!

Anonym sa...

Du, sätt upp en insamling. Så kan ni avgöra sen om pengarna ska gå till barnen eller behöver gå till elräkningen(som ju alltid har en förmåga att vara överraskande hög). Det blir ett enkelt sätt för oss som dels kanske bor långt bort men dels också för oss som vill men inte riktigt vågar kontakta dig om att få laga matlådor till er. Jag tyckte det var ett genialt bra drag av kvinnan som hörde av sig och gjorde matlådor åt er.
Japp, jag är kanske en fegis. Men en fegis som mer än gärna ger er några hundra för att få er vardag att gå ihop.
Min svärmor dog förra hösten i bröstcancer efter ett mkt kort sjukdomsförlopp och jag vet hur mkt omkostnader vi fick genom alla resor, all mat/bröd/fika vi ordnade så svärmor och svärfar skulle kunna äta bra god mat och slippa oroa sig för ett av vardagens måsten.
Låt oss hjälpa er!

Anonym sa...

Håller med de ovan, starta en insamling för familjen! Linda du är en inspiration!!!!

Anonym sa...

Om du visste Linda vad jag håller tummarna för att du ska kunna få din medicin på fredag, så att du kan hålla dessa j--la cancermonster i schack ett bra tag till.
Många styrkekramar till dig.
/Gisela

Josefin sa...

Åh kära Linda, jag blir så rörd när jag läser, tårarna rullar.
Du är en sån fin människa <3
Jag håller med alla andra, starta en insmling och så väljer ni själva vad pengarna behöver användas till <3
KRAM

Anonym sa...

Denna jäkla sjukdom, sitter och gråter när jag läser om din situation. Håller tummarna för att dina värden är tillräckligt bra för ny behandling. Skickar styrketankar till dig!
Kramar
Yvonne

Maria33 sa...

Fina fina du...det gör så ont i mig när jag läser detta. Finns det verkligen inte ens chans till tillfrisknande????? Det MÅSTE finnas det!!!!! Jag går inte med på att det är slutet. Jag accepterar inte döden som enda utväg. Linda du ska fixa detta. Jävla helvetes cancer !!!!!!!!!! Du finns i mina tankar hela tiden. Många styrkekramar

Angelica sa...

Jag följer din blogg varje dag och likaså din mans, jag grips av vad ni går igenom. Jag skulle så jätte gärna vilja veta om det finns något vi kan göra som bor långt iväg från er? Vi ställer upp kanske du vill ha bakat något, inspelat en julskiva, roliga tecknigar skickade till barnen, en överraskning till din man eller ett bud som kommer med en stor kram till dig, vad som helst. kram på er så länge

Anonym sa...

Hej Linda ,är gråt färdig när jag läser vad du skrivit. Har följt dig länge nu.Du har alltid skrivit så underbart bra .Håller tummarna att du ska må bättre o kunna ta medicinen på fredag..kram Annika

Christina cammerö sa...

Hej!! Jag är mamma till en 21 årig tjej med hjärntumör så jag kan lite förstå vad ni går igenom.. Jag är otroligt imponerad av din styrka och jag skickar så mycket styrka jag bara kan att blodproven är bra på fredag så du kan få börja med behandlingen igen.. Vi är många som tänker på er alla!! Styrkekramar i massor!!

Anonym sa...

Håller tummarna att du ska kunna börja igen på fredag! Du är så talangfull och skriver så man blir beroende att läsa varje dag. Fy för att ha så där ont! Känner verkligen med dig. Kram zukits

Anonym sa...

Hej Linda!
Har du funderat på att skriva några rader till varje barn? Något minne som dom kan läsa när dom blir äldre. Det kanske kan kännas lite bättre. Jag tror även att barnen skulle uppskatta det otroligt mycket att ha något speciellt skrivet till dom från sin mamma.
Kram Lina

Mia sa...

Vilket starkt inlägg. Jag blev rörd till tårar. Massa styrke kramar till dig kram

trebarnsmamman sa...

Tunga tankar formulerade i vackra ord. Önskar jag kunde ge dig mer tid på vår jord...och då framförallt smärtfri kvalitetstid med din familj.

Anonym sa...

Hej!
Saknar ord, men jag tänker så mycket på dig o din familj.Följer era bloggar dagligen och läser om eran enorma kamp!
Du är fantastisk Linda!

Håller alla tummarna att du ska komma igång med din behandling igen.
Stor kram från mig till dig

Annika sa...

Kära Linda,
Du finns i mina tankar varje dag. Ja, den här sjukdomen är jävlig, för jävlig. Jag önskar så att du slapp ha ont. Håller tummarna för att värdena är bra så att du kan fortsätta med cellgifterna.
Många, många kramar
Annika i Göteborg

Anonym sa...

Hej Linda!

Känner så väl igen mig i er situation. Hoppas verkligen att du slipper smärtan snart. Har du testat smärtplåster? Det funkade bra på min man tills mot slutet, då han fick morfinpump i stället.

Stor kram från nyblivna änkan Nina

Anonym sa...

Alla mina eventuella problem för den här dagen är bortblåsta. jag kan inte ens förstå hur jag kunde vara stressad för småsaker.jag lider med dig och hoppas att du öppnar ett konto för precis vad som helst eller att någon annan gör det. det kan heta "Göra livet enklare för Linda med familj"- konto eller i alla fall ha det syftet. jag fattar att din man vill jobba men det som verkligen svider att läsa är att han vill men inte kan adoptera din stora pojke. jag tror vi är många som vill bidra med pengar. det handlar ju inte om miljoner precis.

Åse sa...

Kära Linda! Det gör så ont att läsa hur jobbigt du och din familj har det. Du ska veta att mina tankar finns ofta hos er och jag berättar ofta om ditt öde för vänner. Jag kan bara ana hur tuff situation ni har.

Många kramar
Åse

Anonym sa...

Hej Linda! Jag håller tummarna till tusen att dina bra dagar är många! JAg håller med alla andra här, starta en insamling! Tycker att ni ska förtjänar att sätta all guldkant på vardagen som d bara går!

Varma, varma kramar!

Christina sa...

Hej Linda! Har följt din blogg under en längre tid nu men aldrig förut skrivit något. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva; det finns inte ord för att uttrycka det jag känner. Lider verkligen med dig och din familj.
Det jag hoppas mest nu är att ni får fira julen tillsammans hemma.Det är ni värda!!
Många styrkekramar till dig!!

Camilla sa...

Kära kära du, vad du berör. Att vara så stark som du är måste vara något helt unikt.
Önskar av hela mitt hjärta att det går bra med den nya kuren.

Annars håller jag bara med de andra, öppna ett konto redan idag. Det är nu ni behöver hjälp, nu Lars behöver vara hemma och det vill vi alla hjälpa till med.

Många många varma kramar

Anonym sa...

Kära Linda, ord räcker inte till för att säga vad jag känner för dig och din familj.Jag vet ju från era bloggar att både du och din man är medvetna om vad som kommer att hända, men jag önskar det fanns ett sätt att vända tiden.
Tänker på er!
Inga-Britt

Carola.L sa...

Linda har ni sökt något från cancer fonden?
Det tycker jag ni absolut ska göra, min dotter miste sitt barn pga ett hjärtfel och han låg länge inne i Göteborg och då fick dom hjälp av hjärtebarnsfonden så kolla vad cancer föreningen har för fonder.
Man ska inte känna sig dum att söka för det är det dessa fonder är till för.
Kram

Mindi sa...

Underbaraste Linda!!!!!!!!
Jag läser och gråter och gråter ännu mera. :(
Tänker på dig och din fina familj massor hela tiden!

Stor varm kram
M I N D I

Anonym sa...

Bästa, bästa, bästa kämpen du är!! Så stark och modig....kramisar.

Anonym sa...

Gud, vad du är fantastisk! Vilken kämpe! Dina barn har haft turen att få dig till mamma. De kommer att kunna läsa din blogg och inse vilken fin och stark mamma de har! Förstår verkligen din känsla av att inte få vara med dina barn, den tanken klarar man knappast av att tänka. Livet är så orättvist!!!!! När jag läser din blogg så blir jag så imponerad av dig. Du är helt fantastiskt och unik!
Stor kram till dig

Anonym sa...

Härliga, fantastiska Linda! Allt du skriver går rakt in i hjärtat och berör.

Självklart så håller vi tummarna att du ska få ny medicin på fredag.

Sluta fundera och starta snabbt en insamling, vi är så många som bor för långt ifrån Er för att kunna komma och hjälpa till så att Er vardag ska bli så enkel som möjligt. Vi vill så gärna hjälpa till och en insamling skulle göra det möjligt.
Bekymmer som hur pengarna ska räcka till ska inte finnas hos Er just nu.

Bamse kramar från Pia

Anonym sa...

Läser din blogg varje dag .Du och din familj finns i minna tankar varje dag .Har själv tre pojkar
12 9 3 år .Tårarna rinner nu så jag måste sluta kram

Anonym sa...

Allt jag oroar mig för bleknar och blir obetydligheter då jag läser om din smärta. Kram...

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Ja ord blir överflödiga när man läser.
Och att veta hur rasande fort det går åt fel håll också, jag hoppas du får lindring i tabletterna sedan.
Det känns så jäkligt att fråga om sånt om du får så ont tror du inte det blir tal om smärtpump småningom?
Minns att pappa min fick en sådan, den hjälpte honom väldigt bra.
Kramar till dig o de dina.

Malin P sa...

Hej Linda! Jag har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat.

Du ger ett så enormt starkt intryck och jag blir hela tiden förundrad över hur mycket du verkar orkar och hinna mitt i allt onda.

I södags var jag på gympa och när de spelade en av mina favorilåtar på avslappningen tänkte jag på dina fina barn. Om jag skulle tvingas lämna min lilla skulle jag spara den till honom så han kunde lyssna på när han längtar.
Den heter Som en vind i ditt hår, med Shirley Clamp.

Du kanske redan hört den, om inte så hoppas jag du tycker om den!

Stor kram

Anonym sa...

Hej fina Linda,

Du måste tillåta dig själv att rasa emellanåt och nå botten för att sedan kämpa vidare.
Gråta hejdlöst för det är så fruktansvärt orättvist, det är så otroligt synd om dig och din familj Linda. Vi är många som finns här för dig och skickar massor av styrkekramar. Hoppas du får en hyfsat smärtfri dag. Tusen kramar Marie

Anonym sa...

Jag förstår inte. Är Adam din son? Jag trodde att det var Lars son. Att Lars ska adoptera Adam förstår jag därför inte.

Helena sa...

Jag blir så gripen av det du skriver...tycker det är så fruktansvärt tragiskt.
Jag finner egentligen inga ord, men jag tycker att du är otroligt stark som ändå kan skriva om allt.

Jag hade så innerligt önskat att du fått leva ett friskt liv.
Många kramar till dig Linda!!!!!

Helena

Anonym sa...

Hej Linda....
Första gången jag skriver men jag har följt dig en lång tid...
Du skriver så rakt, ärligt, varmt, modigt om sånt som är så svårt...nämligen sjukdom och döden...Du berör verkligen med dina ord och får oss alla att tänka efter, känna av livet på ett annat sätt än man kanske inte vanligen gör...Vi alla som är friska och bara går på i vardagen som om vi aldrig ska bli sjuk....vi som tror att det bara händer andra och aldrig oss själva...Du får en att stanna upp och känna....

Tack för att du är en sådan imponerande och stark person som vågar blotta och visa dina innersta tankar som du gör i denna blogg...
Jag känner med dig och din familj, jag gråter när du skriver om hur ont du har och jag gläds med dina stunder då du har det bra...
Kämpa på tjejen...

Kram från en bloggläsrae,,,,en av alla dina...
//A-H i Umeå

Lisbet Lindell sa...

Åh Linda, mina tårar faller när jag läser ditt inlägg, önskar så att det fanns något man kunde göra... Jag beundrar din för din styrka och ditt mod...

Tusen Kramar från Lisbet

Sabina sa...

Kära Linda...jag har läst din blogg ett tag och idag gråter jag med dig. Livet är så orättvist. Jag vill skicka dig en stor varm kram och styrka att orka med detta svåra som drabbat er. Man förstår inte varför något sånt här får hända en fantastisk och kärleksfull mamma och familj. Så fina barn ni har. Har själv också fyra pojkar och så en dotter. Inte svårt att sätta sig in i hur det skulle kännas att vara i din situation. Massor med styrkekramar till dig och hela familjen från Sabina (Ps. jag är jobbarkompis med din släkting Lotta så vet du lite vem jag är.)

Anonym sa...

jag hittar inte din mans blogg.
och säg till så fort du har startat ett konto eller om någon annan har gjort det. det är ju nu ni behöver lite pengar som gör det livet lite lite lite enklare.

Anonym sa...

skickar styrkekramar.
En undran Har 6-7 åringen mist sin mamma också? Om så är fallet så stackars barn att uppleva det igen.
Storpojken måste få känna sig trygg om du inte finns mer. Hans tankar cirkulerar säkert av att "var ska det bli av mig" Trots han har goa morföräldrar
Kram och kämpa på

Jane L sa...

Blir så ledsen när jag läser det du skriver :( Varför ska det vara så här för dej o din familj. Tänkte på en sak, har du inte någon försäkring som man kan använda sej av till ekonomisk ersättning? Är ju en djungel med klausuler o allt vad det nu heter, men jag läste på någons blogg (kommer inte ihåg vilken) att hon hade fått en summa pengar så att dom slapp att tänka på det ekonomiska ett tag iaf. Givetvis kanske du redan kollat upp det, men jag bara kom att tänka på det när jag läste denna bloggen. Hoppas innerligt att det ska finnas något sådant för er också!! Hoppas du får en bra dag... Kram <3

Anonym sa...

Hej Linda. Har följt din blogg ett tag men aldrig skrivit nåt för det är svårt att veta vad man ska skriva...
Känner igen dig från ett Kattforum som Rippes matte:)
En väninna till mig gjorde en videoinspelning till sina barn..har du funderat på det?
Tror det är bra när man har så små barn som du har.
Usch, vad jag tycker det är svårt att skriva så här.

Lider så mycket med dig och hela din familj.
Många kramar från Carre.

Sophia sa...

Vad glad jag blir att Adam får stanna hos Lars, det blir det allra bästa tror jag, absolut! Så alla fyra pojkarna har varandra.

Tycker du gör rätt som skiter i en till MR av huvudet, det förändrar ju som sagt ingenting. Ta cytostatika i den dos du känner att du och kroppen klarar av, så du får så mycket kvalitetstid med Lars och barnen som bara är möjligt!!

I tanken är du med mig nu då jag åker till London! I morrn går du ut och "strollar" för dig själv och på fredag går vi på sightseeing tillsammans. På lördag ska jag opereras och då kommer Lars och pojkarna så ni kan sightseea tillsammans. Ni stannar några dagar och på tisdag löser min pappa av er. Låter väl okej! ;)

Har med mig datorn och håller koll på dig varje dag. KRAM!!!

Anonym sa...

de e för jävligt rent ut sagt. blir så ledsen så ledsen. lider så med dig och lars, vet inte vad jag ska säga. håller tummarna att du kommer igång med dina cellgifter på fredag..

Anonym sa...

Hej Linda!
Jag följer din blogg o har gjort det länge. det känns spm jag känner dig fastän jag egentligen inte alls gör det. Jag håller tummar o tår att du får börja en ny behandling på fredag. Jag vil oxå säga att vi är många som kommer bära med oss dig inom oss. För på det sätt du skriver o delar med dig av ditt liv kan inte annat än påverka oss. Jag förstår att du gjort iordning album till barnen. För dom yngsta är det säkert otroligt värdefullt att få läsa om sin mamma. Men får du behandling nu så kan dina monster stoppas upp! Håller tummarna för dig Linda1

Ida L sa...

Kära Linda!
Jag hoppas innerligt att du och familjen får en varm och rik jul tillsammans. Jag hoppas att din inneboende styrka och kärlek till livet skall ge dig kraft att orka njuta av livets små förunderliga stunder. Jag skulle vilja önska dig fri från din smärta och din ångest så du kunde fokusera på det som känns viktigt!
Din oerhörda styrka, ditt mod och din humor har berört oss alla. Vi är många runtom dig som tänker och känner, skrattar och gråter och lever med dig, nära och på avstånd, varje dag.
Jag vill skicka dig miljoner styrka, ork och livslust. Dina barn är välsignade med en fantastisk mamma, din man med en underbar kvinna. Glöm inte det!

Massor med styrkekramar och må-bättre-kramar!
/Ida

Anonym sa...

Kära Linda! Om du inte har en kurator redan så måste du genast se till att du får en. Hon kan hjälpa er att söka pengar i lite olika fonder, för din man kan behöva vara hemma lite mer snart.Du är verkligen så duktig, men tillåt dig oxå att vara ledsen. Många kramar Birgitta

Anonym sa...

Hej Linda..
TACK för att du delar med dig av dina tankar och funderingar så öppenhjärtligt. Starka ord att läsa! Hoppas verkligen att du kan börja medicinera igen så att du får så lång tid det bara går med din familj. Tänker på dina barn... Tycker som de andra här att du borde starta en insamling. Det är så många som vill hjälpa er men som bor för långt bort för att göra det praktiskt. Kämpa på Linda! Många varma kramar Sofi

Johanna sa...

Jävla skitcancer... Dina ord smärtar och gör så ont, då är det ju inget mot vad du och din familj känner...

Fan, din man och dina barn vill ju ha dig kvar. Ni har ju så mycket kvar att uppleva tillsammans.

Orättvist... fruktansvärt orättvist :-(

Mina ord tröstar inte, det vet jag... Blir bara så ledsen för din skull Linda

Många kramar Johanna

Anonym sa...

Kära lilla Linda,

Att leva med sjukdom hängande över sig varenda dag gör att hela livet får en ny geografi. Ingenting blir riktigt som förut och rädslan och ångesten står beredda varenda sekund. Du och många av oss andra får tyvärr uppleva detta och jag vill tro att vi fått något annat istället. Kanske något som vi inte själva ser och förstår men som förs över till nästa generation på ett bra sätt. Så brukar jag tänka när det svarta hålet blir för djupt.
Du får kanske inte följa dina pojkar så länge som du skulle önska men jag tror att de "indirekt" fått något mycket speciellt med sig i livet från dig.

Du finns i mina tankar
Kram M

Ingrid H sa...

Inga ord känns rätt just nu.
Detta är så hemskt.
Som du kämpar på.
Jag "krysser fingre ocg tär " som vi sier på norsk, för att du kan fortsätta med kur på fredag.
Stora varma styrkekramar-
Ingrid

Anonym sa...

Hejsan....Annika Saari heter jag å jag hittade din blogg hos Ludmilla.

Jag har följt dina rader en tid nu och det går bara inte att ens försöka sätta sig in i er situation utan att brista ut i gråt.

Livet kan vara så hårt och smärtsamt för en del, medans andra glider på sin räkmacka...

Jag vill inte slå mig för bröstet genom att tala om att jag var med och bidrog till er resa, men när jag läste om insamlingen hos Ludmilla så plockade jag fram bankdosan i samma ögonblick och gav av det jag kan ge.

Jag vet hur svårt det är att få ekonomin att gå ihop och kämpa med räkningar samtidigt som man kämpar för att överleva.

Du nämner att du kanske kan öppna ett konto åt barnen sen...sen är det när du är borta?

Jag hoppas att du vet om att när barn mister en förälder så får de pengar, pension, från försäkringskassan och det handlar om åtskilliga tusenlappar åt varje barn, varje månad.
Pengar som ska kompensera den bortgångna förälderns lön så att den som är kvar kan försörja barnen och ge samma saker som man kunde om man hade två inkomster.

Det kan vara en tröst i allt det svåra du har nu, att veta att pengar kommer att komma barnen tillgodo.

Och jag tycker som många av föregående kommenterare....låt oss ännu en gång få hjälpa till.
Låt oss genom en summa pengar få bidra till att er vardag blir något lättare utan ekonomisk oro...eller bara lite lyxigare, mer julklappar...vad som helst.

Jag måste bara få med en sak till. Min syster bor i USA. Där finns websajter där vänner oftast registrerar en person som behöver extra hjälp.
Och då kan vem som helst gå in och boka ett datum då man kommer med mat till familjen.
Familjen lägger ut en kylväska och för att inte störa så lägger man sin lagade mat i lådan och går.
Allt för att familjen ska slippa tänka på det triviala men ändå livsviktiga som att få maten på bordet.man kan lämna kaffebröd eller även boka sig för att gå ut med hunden, passa barn ellr städa.
Min systers son har en lärare som är svårt obotligt sjuk och han är registrerad på en sådan sida och människor har i två år framåt bokat upp då de ska komma med mat till hans familj.

Människor vill hjälpa till och detta möjliggör det. Om det ändå fanns sånt här hemma i Sverige.

Varm kram från mig i Stockholm
www.annikasaari.blogg.se

Anonym sa...

Hejsan....Annika Saari heter jag å jag hittade din blogg hos Ludmilla.

Jag har följt dina rader en tid nu och det går bara inte att ens försöka sätta sig in i er situation utan att brista ut i gråt.

Livet kan vara så hårt och smärtsamt för en del, medans andra glider på sin räkmacka...

Jag vill inte slå mig för bröstet genom att tala om att jag var med och bidrog till er resa, men när jag läste om insamlingen hos Ludmilla så plockade jag fram bankdosan i samma ögonblick och gav av det jag kan ge.

Jag vet hur svårt det är att få ekonomin att gå ihop och kämpa med räkningar samtidigt som man kämpar för att överleva.

Du nämner att du kanske kan öppna ett konto åt barnen sen...sen är det när du är borta?

Jag hoppas att du vet om att när barn mister en förälder så får de pengar, pension, från försäkringskassan och det handlar om åtskilliga tusenlappar åt varje barn, varje månad.
Pengar som ska kompensera den bortgångna förälderns lön så att den som är kvar kan försörja barnen och ge samma saker som man kunde om man hade två inkomster.

Det kan vara en tröst i allt det svåra du har nu, att veta att pengar kommer att komma barnen tillgodo.

Och jag tycker som många av föregående kommenterare....låt oss ännu en gång få hjälpa till.
Låt oss genom en summa pengar få bidra till att er vardag blir något lättare utan ekonomisk oro...eller bara lite lyxigare, mer julklappar...vad som helst.

Jag måste bara få med en sak till. Min syster bor i USA. Där finns websajter där vänner oftast registrerar en person som behöver extra hjälp.
Och då kan vem som helst gå in och boka ett datum då man kommer med mat till familjen.
Familjen lägger ut en kylväska och för att inte störa så lägger man sin lagade mat i lådan och går.
Allt för att familjen ska slippa tänka på det triviala men ändå livsviktiga som att få maten på bordet.man kan lämna kaffebröd eller även boka sig för att gå ut med hunden, passa barn ellr städa.
Min systers son har en lärare som är svårt obotligt sjuk och han är registrerad på en sådan sida och människor har i två år framåt bokat upp då de ska komma med mat till hans familj.

Människor vill hjälpa till och detta möjliggör det. Om det ändå fanns sånt här hemma i Sverige.

Varm kram från mig i Stockholm
www.annikasaari.blogg.se

Anonym sa...

Hejsan....Annika Saari heter jag å jag hittade din blogg hos Ludmilla.

Jag har följt dina rader en tid nu och det går bara inte att ens försöka sätta sig in i er situation utan att brista ut i gråt.

Livet kan vara så hårt och smärtsamt för en del, medans andra glider på sin räkmacka...

Jag vill inte slå mig för bröstet genom att tala om att jag var med och bidrog till er resa, men när jag läste om insamlingen hos Ludmilla så plockade jag fram bankdosan i samma ögonblick och gav av det jag kan ge.

Jag vet hur svårt det är att få ekonomin att gå ihop och kämpa med räkningar samtidigt som man kämpar för att överleva.

Du nämner att du kanske kan öppna ett konto åt barnen sen...sen är det när du är borta?

Jag hoppas att du vet om att när barn mister en förälder så får de pengar, pension, från försäkringskassan och det handlar om åtskilliga tusenlappar åt varje barn, varje månad.
Pengar som ska kompensera den bortgångna förälderns lön så att den som är kvar kan försörja barnen och ge samma saker som man kunde om man hade två inkomster.

Det kan vara en tröst i allt det svåra du har nu, att veta att pengar kommer att komma barnen tillgodo.

Och jag tycker som många av föregående kommenterare....låt oss ännu en gång få hjälpa till.
Låt oss genom en summa pengar få bidra till att er vardag blir något lättare utan ekonomisk oro...eller bara lite lyxigare, mer julklappar...vad som helst.

Jag måste bara få med en sak till. Min syster bor i USA. Där finns websajter där vänner oftast registrerar en person som behöver extra hjälp.
Och då kan vem som helst gå in och boka ett datum då man kommer med mat till familjen.
Familjen lägger ut en kylväska och för att inte störa så lägger man sin lagade mat i lådan och går.
Allt för att familjen ska slippa tänka på det triviala men ändå livsviktiga som att få maten på bordet.man kan lämna kaffebröd eller även boka sig för att gå ut med hunden, passa barn ellr städa.
Min systers son har en lärare som är svårt obotligt sjuk och han är registrerad på en sådan sida och människor har i två år framåt bokat upp då de ska komma med mat till hans familj.

Människor vill hjälpa till och detta möjliggör det. Om det ändå fanns sånt här hemma i Sverige.

Varm kram från mig i Stockholm
www.annikasaari.blogg.se

Anonym sa...

Du MÅSTE får ASIH, avancerad vård i hemmet, Linda!
Din sista tid på jorden måste bli fin och angenäm på alla sätt!Du ska inte känna av smärtor!


marianne

Zandra sa...

Hej Linda!
Har läst din blogg ett tag nu men aldrig skrivit något men tänkte göra det nu.
Jag blir så arg på denna sjukdom. Vad den gör med oss människor.
Vi i min familj har väl kanske haft tur i oturen. Min bror fick sin hjärntumör när han var 6 år gammal men den var godartad. Kan inte tänka mig hur det skulle vara om den var elak.
Min farfar dog också i cancer och min farmor har cancer nu men lever också på sista refrängen.
Jag tycker det är otroligt starkt av dig att sitta ner och skriva om hur du mår. Och dela med dig av allt!
Jag beundrar dig så sukt mycket. Och önskar så innerligt att det fanns någon medicin till dig.
Hoppas att du i alla fall får en bra jul och att du får fira den hemma.
Tycker också du ska ha en insamling till dig, din man och dina barn. Tiden är den bästa medicinen. Kan förstå om din man vill komma i från lite. Men tiden med dig och barnen är så mycket mer värt.
Önskar dig all lycka som går.
Kramar Zandra (f.d Habo bo)

Anonym sa...

Har suttit en bra stund och försökt formulera vad jag ska skriva men det går inte. Hittar inte orden, samtidigt känner man massor inom sig för din/er skull. Rörd till tårar efter ha läst ditt inlägg och tittat på alla vackra bilder. Håller tummarna att du ska kunna få din medicin på fredag Linda. Tänker på dig så.
Kram malin

Pysslan sa...

Håller alla tummar och tår att värdena är ok så att du kan få starta med giftet igen.

Anonym sa...

Underbara Linda.. Det gör så ont i hjärtat av att läsa detta.Världen är grym och tyvärr så verkade det vara de fina människorna som blir drabbade.Hoppas du får kraft från ovan och att du ska bli bättre så du åtminstånde orka vara med din familj.Håller tummarna för dig att dina värden är så pass så du kan få behandling. Insamling är positivt tycker jag. Jag kommer vara med på detta. Många styrkekramar till dig varma goa Linda. /Susanne

Sandra sa...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något som gjorde er situation bättre! Det smärtar i mig att läsa att du inte kommer vara kvar med dina underbara barn :( MEN jag kommer be för ett mirakel!

Anna sa...

Åh, Linda, jag önskar att det fanns något mer jag kunde göra för dig än att följa din blogg och skicka styrketankar till dig.

Du är verkligen en riktig mam(m)ahjälte!!!

Tack för att du tar dig tid att skriva!

Många kramar från Anna

Lotta A sa...

Linda....

Jag börjar att skriva, men tar sedan bort allt.
Jag börjar om och om igen.....

För vilka ord jag än väljer att skriva.
Så har jag svårt att finna de rätta orden.
Över hur otroligt ledsen jag är för din och din familj skull.
Över detta hemska elände,
som du / ni är mitt uppe i.

Jag hoppas innerligt att du kan starta din behandling på Fredag, och att det kan bromsa upp Cancer monstrens framfart.....

De varmaste kramarna från Lotta

Linda Horn sa...

Åh, vad ont det gör i hjärtat när jag läser ditt inlägg.... känner så med dig, önskar att vi alla kunde trolla "med knäna" som vi säger här hemma, så att du blev frisk och kunde få vara kvar hos din underbara familj!

Många kramar till dig!!

Moa sa...

Jag tänker på dig och hoppas, hoppas att dina värden kommer att vara tillräckligt bra för att du ska kunna fortsätta med cellgifterna!!!

Jag är övertygad om att dina småttingar INTE kommer att glömma dig! Jag tror att du har givit dem en grundtrygghet/nära anknytning, som de alltid kommer att ha inom sig. Detta i kombination med att din man och äldre söner kommer att visa bilder på dig och prata om dig, gör att de inte kommer att få en chans att glömma dig! De kommer att få berättat om hur underbar du var mot dem och andra, om vilken värme du spred runt dig. De kommer att vara så stolta över sin mor!!!

Skickar dig och din familj sååå många styrkekramar!

//Moa

Anna L sa...

God morgon Linda!
Jag satt och tänkte på dig när jag åkte tåget till jobbet i morse.
Hårt önskade jag att få läsa hur du hade fått åka hem och pyssla inför julen.
Du är en förebild för mig och många andra Linda! Att just du fick mama-utmärkelsen är så rätt.
Det du skriver om att det gör ont i hjärtat att tänka på att dagen då din familj ska leva utan dig - det gick rakt in i hjärtat.
En stor kram till dig och hela din familj.
Anna

Cecilia i Göteborg sa...

Linda!
Jag har svårt att finna några ord som kan hjälpa i er hemska situation. Jag går in på din blogg flera gånger varje dag och läser allt du skriver. Tack för att du orkar dela med dig. Önskar det var något jag kunde skriva eller göra för att du ska må bättre.
Dina barn kommer inte att glömma dig! Inte minst denna blogg kommer att hjälpa dem att minnas. Bloggen säger så mycket om vem du är som människa, hur du tänker och vilken fantastisk mamma du är. När de blir större kan de ju läsa allt du har skrivit och på så sätt lära känna dig och bevara bilden av dig. Visst går det att överföra bloggen även till tryckt format? Har för mig att Linda Skugges förlag Vulkan kan fixa det. Jag tycker du ska göra det så att dina ord, bilder och allt annat som finns i bloggen kan bevaras på fler sätt än elektroniskt.

Många styrkekramar från Cecilia i Göteborg

Lisa sa...

hej linda-vännen!
jag är så ledsen för er skull och ledsen för att jag är förkyld o inte kan komma o hälsa på. Har ni tänkt nåt mer på den hjälp jag erbjöd i mitt mail??

kramar till er alla men allra mest till dig ♥

Anonym sa...

jag vill bara skicka massa med kärlek <3 <3 <3....orden har tagit slut å jag vet inte vad jag ska skriva _:(

Linda sa...

Hjärtat värker och tårarna bränner bakom ögonen när jag läser ditt inlägg.
Mina tankar finns hos dig och din familj och jag ber och hoppas att du snart kan kämpa mot cancermonstren lite till för att förlänga din stund på jorden.

Många styrkekramar från Linda

Fotgraferande fembarnsmamma sa...

Linda. Du är en av mina KÄRASTE vänner. Jag vill inte "ta in" att det är så illa men jag vet det ju redan. Jag hoppas du får MÅNGA BRA DAGAR nu. Då du orkar vara uppe lite och umgås med dina kära. jag tycker du sak öppna ett konto IDAG. Bättre att du gör det själv innan nån annan gör det. Så mycket enklare....

Du har samlat in FANTASTISKA pengar till cancerfonden!!! Nu är det er tur att få en enklare varadag!!

"pengar gör ingen lycklig eller frisk men det kan underlätta"

Många kramar Maria som gråtit sig randigt nu precis inna jag ska in på jobbet igen ;)

http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

CamillaH ♡ sa...

Det är så grymt... :O(

Jag tycker oxå du ska öppna ett konto för barnen, du har samlat in MASSOR av pengar till cancerfonden, men nu är det dax att barnen får sitt :O)
Kramar i mängder!

Anonym sa...

Jag är väldigt emot insamlingar, särksilt privata. Att sätta ut kontonumret till okänt folk bara för att man har en dödlig sjukdom är så snedvridet. Väldigt väldigt många idag är i samma situaion och väldigt väldigt många idag har dålig ekonomi. Men följer man en blogg så känner man sig tvungen till slut att hjälpa till om vederbörande ber om det. Och de flesta lever ganska knapet idag. Blir fel. Ni kan säkert få något mer bidrag, om inte annat då det bara är Lars och barnen kvar. De tittar då på inkomst mm mm och hjälper till i slutändan. Privata, okända personer ska inte behöva göra det trots att många tycker synd om er.

Anonym sa...

Massor med styrka till dig Linda! Kram från Anna (har inget bättre att säga)

Beata sa...

Hej Linda!
Jag är helt imponerad av vad stark och positiv du ändå är. Men förstår att du absolut inte alltid är det och att det måste vara massor av jobbiga tankar och känslor. Jag håller verkligen mina tummar att du får börja med medicinen på fredag. Du är värd allt gott och jag önskar att jag kunde hjälpa till på nåt sätt. Jag har följt din blogg ett tag nu och tycker att du skriver oerhört bra, personligt och sprider en stor värme. Jag känner dig inte, men du känns väldigt bekant på nåt sätt.
Styrkekramar!!!!
Beata.

Carola (okt99) sa...

Adoptionen av Adam borde inte stöta på patrull. Adams pappa har ju ingen kontakt med honom. Han borde väl främst bli "lättad" att slippa betala underhåll.

Den dagen du inte finns kommer som någon skrev dina barn att få pension - men hur mycket beror på - du ligger ju inte så högt i inkomst de senaste åren och tillhör ingen högavlönad yrkesgrupp. Garantibeloppet är dock 1 413 kronor per månad/barn och det är ju en bit på vägen.

Jag har fått min signatur "stulen" så jag bytte till en annan som du känner mig lika bra genom!

Många kramar från oss!

Ullis sa...

Hej Linda! Jag följer både din och Lars bloggar. Jag tänker ofta på er. <3

äppelblomman sa...

Åh Linda du är en sån kämpe!
Tycker som de andra, starta ett konto så att vi får en chans att hjälpa er!!
Du finns i mina tankar ständigt...
Stora kramar K

Anonym sa...

Hej Linda.
Jag beundrar verkligen ditt mod och din styrka. Att vara mitt uppe i en sådan fruktansvärd situation. Hur hanterar du alla tankar om döden osv, har du någon du kan prata med, t ex kurator, psykolog?
Hur hanterar barnen det? Speciellt de större pojkarna. De måste ha mycket tankar och funderingar om vad som händer med deras mamma/styvmamma. Pratar ni öppet om det hemma och förstår de allvaret i situationen?

Jag läser din och Lars blogg varje dag, ibland flera ggr om dagen..tänker mycket på dig och håller tummarna för att du ska få börja med cellgifterna snart igen!

En stor varm kram till dig och din familj!

PS. Du tar så fina och proffsiga bilder som du visar i bloggen, speciellt fotot på lilla kattungen med blå ögon!

Eva R i Jkpg

Linda sa...

Du är en riktigt kämpe Linda!!
All min styrka och kraft till dig ska du veta!
Jag önska jag kunde göra nåt för att hjälpa dig, men håller tummarna allt vad jag kan för att bromsa alla äckliga monstren som finns!
Kramar Linda

Anonym sa...

Hej!
Här kan ni läsa om en kvinna som valt en annan väg att bekämpa sin cancer. Jag citerar Jess från hennes blogg:
"Just over two years ago I was diagnosed with a very aggressive, rare form of cancer called Epithelioid Sarcoma, which is in my left hand and arm. After having a high dose of chemo pumped through my arm following scans showed I was clear of cancer. Little did I know it would come back, not even a year after going into remission. After being told by the scary men in white coats that my only real chance of long-term survival would be to have my arm amputated at the shoulder I decided to take matters into my own hands (excuse the pun). I politely refused their offers of surgery, chemotherapy and radiation and began searching for natural, alternative cancer treatments. The way I saw it I had two choices. I could rely on the slash, poison and burn method offered to me by the medical profession and become stuck in the ‘cancer patient’ category for who knows how long, or I could take responsibility for my illness and bring my body to optimum health so that it can heal itself. For me it was an easy decision. Chemo and radiation do not have great success on the type of cancer I have, and there is no way I’m going to let them cut my arm off."

Här kan ni läsa mer: http://thewellnesswarrior.blogspot.com/

Hon följer Gerson-metoden:
http://www.gerson.org/

Kosten betyder enormt mycket när vi människor skall läkas. Hoppas ni kan hitta lite inspiration.

Allt gott.
Jessica

Svea sa...

Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Men det är klart jag håller både tummar och tår för att du ska få din behandling och att cancermonstren ska få sig en rejäl omgång.
Många styrkekramar
Svea

1vuxen2barn sa...

Usch det är så grymt... så orättvist. Tänker på er varje dag! Kram.

Marcus Sundman sa...

Hej Linda! Detta är min första kommentar till dig, jag är jättedålig på att skriva kommentarer, lika dålig är jag på att skriva en egen blogg. Jag har gjort försök tidigare men det har aldrig legat i mitt intresse. Men att läsa bloggar som väcker empati och känslor har under senare tid varit ett stort intresse för mig. Jag följde Annas öde under hennes tid och skrev faktiskt aldrig en kommentar till henne under hennes tid i livet. Jag ångrar det idag. Jag har följt din blogg ett par månader idag efter ha hittat den hos George tror jag det var.

Det jag vill ha sagt är att jag som 26-årig karl från Luleå bostatt i Borlänge som student tänker på dig dagligen. Jag kan inte ens tänka mig vad det är du går igenom. Jag försöker, men kan inte. Ditt senaste inlägg tog mig i hjärtat och var det som fick mig att skriva detta. Vetskapen om att man snart ska dö måste vara den absolut värsta vetskapen. Du och de som skriver dessa bloggar som går in på djupet är de som verkligen berör. Jag hoppas att du förstår att i mitt 26-åriga lilla hjärta så finns det massor med omtanke till dig. Jag hoppas att du på något sätt finner styrka i varje dag som du lever och att du så gott som du kan försöker göra det bästa av varje dag. Jag hatar denna sjukdom, jag har inte själv levt med den, men min släkt har. Du är i mina tankar, varje dag.

Anonym sa...

Så fint av Lars att han vill adoptera Adam...
Jag känner med Er och minns tillbaka för 2 år sedan när jag stöttade min väninna och hennes familj, passade deras hundar m.m. Vilken jobbig men samtidigt kärleksfull tid. När jag läser så rinner tårarna.Jag undrade många gånger var min väninna fick sin styrka ifrån. Nu ser jag samma styrka hos Dig.Många glada skratt även när hon var så sjuk, men även många mörka dagar då jag bara satt och lyssnade och höll handen. Min väninna lämnade 3 barn och man efter sig och vår familj finns där för dem när de behöver oss.
Vill bara att Du ska veta att en del av oss förstår "lite" vad ni går igenom.
<3 <3 <3 Lotta.E.
P.S. Hoppas innerligt att Du kan börja med Din behandling på fredag !

Ingela sa...

Tummar och tår håller jag hårt för att du ska kunna få Xeloda på fredag. Och jag skickar över största styrkans positiva värmekramar i mängder! Busan

Anonym sa...

Linda, det gör mig så ont i hjärtat att läsa det du skriver. Mina tankar finns hos dig och din familj.

Kram Sofi

erica sa...

Jag blir alldelse rörd. Kan inte förstå hur en sjukdom kan göra en så sjuk. Varför finns CANCER????

Tänker på dig och din familj dagligen!

Anonym sa...

Hej Linda!
Så otroligt fint du skriver direkt ur hjärtat känns de..Men vilken hemsk sjukdom, tårarna bara rinner ner på mina kinder när jag läser vad du skriver! Håller tummarna att behandlingen funkar!
Stor Kram Petra från Lund

Anonym sa...

Linda, starta gärna en insamling som vi som vill kan skänka en slant...är absolut inget rikt troll men vill gärna bidra med något!

Anonym sa...

Du skriver så otroligt bra och jag har följt din blogg under ca 1 månadstid. Jag tycker att du skulle fundera på om det går att ge ut den som en bok i ditt minne.

Kristina sa...

Käraste Linda, mitt hjärta svämmar över av med känsla o tårar när jg läser dina inlägg. Förstår vilken kamp det måste vara för er alla.Att vilja så mkt som du gör o sen inte orka o så smärtan ovanpå det o så förväntningarna om att man ska vara glad o orka kämpa och helst vara som vanligt o så skriker alla varför o allt annat inomen. Du måste få vara lessen. Har du ingen kurator att få prata med? Sjukhuskyrkan har oxå personal som är bra prata med. Jag använder mig både av kuratorn på onkologen o en präst i kyrkan.Skulle inte ha orkat dom här tre åren med cancer eljest. Sen undrar jag , har du inte handikappersättning från försäkringskassan, den ska täcka en massa extra utgifter för din sjukdom? Och får du inte från aga eller vad det nu kan heta i kommmun , det är ju en försäkring som ska gå in o täcka vid långvarig sjukdom. Är du med i kommunal ska det finnas ngt ytterligare- Om du ej orkar kolla upp sånt ska kuratorn kunna hjälpa dig med såna praktiska frågor. Ja det blev lite praktiska råd mitt i det svåra.Du är en kämpe men du får vara liten o lessen oxå, det måste ut för att du ska orka kämpa vidare. Fortsätter o ber för dig. Kram Kristina I Umeå

Anonym sa...

Hej Linda!

Någon skrev att du kunde tänka på att skriva ner några rader till dina barn... Låter som en fin tanke, men du kanske också skulle kunna filma, göra filmer av dig. Som ett intalat brev, som de kan se när de blir större.. Och nu, kanske spela in när du läser sagor eller något annat kanske bara du brukar berätta för dem. Berätta om dig själv, knäppa saker du gjorde som ung... Ja om ditt liv, så "lär" de känna dig inte bara genom att anhöriga berättar, utan att du själv också gör det, direkt för dem...

Bara en tanke... Tror att dina barn skulle uppskatta det i framtiden...

My sa...

Hej Linda! Hittade till din blogg genom en vän på FB som länkat din blogg. Ord är inte tillräckliga... Jag och min familj (sambo och dotter på 13 mån) kommer att följa din blogg och hålla alla tummar för dig! <3

Felicitas sa...

Mitt hjärta värker. Stor kram.

Ann-Christine sa...

Ett mycket gripande inlägg!
Du och din familj finns i mina tankar...
Jag håller tummarna för dig och skickar många varmar kramar till dig!!!
Kämpa på..........

MOKKASIN sa...

Jag vill bara skriva att jag tittat in här via Cancerfondens länk på facebook. Du är modig och otroligt stark som delar med dig av ditt liv. Jag finner inte ord mer än att du finns i min tankar och att jag känner något oerhört för dig och din familj.
Varm kram Sofia

Ereeka sa...

Usch, det är en hemsk sjukdom! :(

Camilla sa...

Läser här varje dag för ditt liv berör mej...Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser... Många många varma kramar från Camilla

Emma, mamma till Leija sa...

Jag blir berörd, som resterande av Sverige är...jag är tom på ord.. men kämparglöden har du:)
Är det okej att jag länkar din blogg på min? krammm

Anonym sa...

Hej igen! Ville bara berätta att mina morföräldrar dog det här året (jan och okt) och det jag önskar är att vi hade videofilmer med dem! Att få höra deras röster och berättelser, se kroppsspråket. Tror att det skulle betyda väldigt mycket för din familj om du gjorde nån sån film. Kram zukits

Tina sa...

Det gör så ont att läsa orden som vi egentligen redan vet innebörden av, för iaf jag vill inte låtsas om att du inte har lång tid kvar att leva. Jag vill att du ska leva LÄNGE till. Om nu inte verkligheten är sådan, så önskar jag av hela mitt hjärta, Linda, att varenda liten minut som är kvar av ditt fina liv får vara fyllt med lycka och glädje. Så stark glädje att den vinner över smärtan.

tusen och åter tusen kramar!

Anonym sa...

Håller både tummar och tår för dig.
Det är så grymt att läsa din blogg och att du ska behöva ha de funderingar du har, att vara mamma som du är, och fru som du är...och veta att man inte kommer klara av sjukdomen,suck:(
Du är stark som skriver din blogg tycker jag.
Styrkekram från en av alla dina läsare

Jeanette sa...

Jag håller tummarna för dig...men jag förstår också hur tufft du har det. Min syster förlorade sin kamp mot cancern för två veckor sedan och hon efterlämnade 4 barn så jag kan förstå alla dina tankar och funderingar. Men ni är lika på många sätt. Hon hade inget uppehåll från behandling under sina 2 år med cancer, även när läkarna gav upp så fortsatte hon kämpa och krävde behandling:) Hon var en fighter precis som du verkar vara. Många styrkekramar/ Jeanette

Minna sa...

Skickar lite finsk sisu till dig Linda...vad ska man säga?
Massa styrke kramar/Minna

Peter sa...

Finns det en himmel så är du dess framtida drottning. Jag trodde inte jag hade mer tårar att pressa fram men jag har precis upptäckt hur självisk jag är.

Jag hoppas och tror på rättvisa och att denna rättvisan hittar dig och din familj var dag som är, kommer och går.
Ta hand om er.
från mig och min familj i Varberg all styrka och kärlek.

Anonym sa...

Kära Linda!
Jag blir så ledsen över att livet är så orättvist!! Du är 33 år och ska INTE behöva gå igenom detta som du nu gör!!!! Ingen ska göra det, men en ung människa med små barn och mitt i livet är ORÄTTVIST!!
Jag följer din blogg dagligen och får mycket styrka från dig! Du är så stark och jag beundrar dig mycket! Mina tankar går dagligen till dig och dina nära och kära! Jag vet att blogga är en bra terapi, bloggar själv om mig och mitt liv som inte kommer i närheten av din smärta!! Har skrivit om dig i min blogg och tagit fram dig som förebild så att alla som läser min blogg kan förstå att det vi andra klagar på inte är av vikt! Att leva och kämpa som du gör är av vikt!!
Många kramar till dig!
Magdi

Anonym sa...

Kära lilla Linda! Jag blir så ledsen när jag läser ditt senaste inlägg. Även om du är mycket sjuk så finns det ändå ett drag av optimism i vad du skriver.Tanken på att inte få se sina barn växa upp måste vara hemsk. Jag är själv sjuk i cancr sedan fem år men när jag läser hur du har det så känns det så futtigt att beklaga sig. Du verkar så klar över ditt tillstånd men jag hoppas ändå att behandlingen du skall påbörja hjälper i viss mån.

Anonym sa...

fy fan, rent ut sagt!!! Att du kan vara så ödmjuk, stark och varm är för mig en gåta!? Förstår att du känner dig svag, gråter och så också, men oj va stark du måste vara som person. Jag kan ju inte tänka mig i in i din situation men det måste vara ett helvete, så orättvist allt :(
Håller tummarna att värdena är så bra så du kan börja med cellgifterna igen!!!!!!!
Stor kram Annelie ♥

Anonym sa...

Personligen tycker jag det värsta är att du och andra cancerpatienter inte får det stöd av samhället som vi andra lätt hade bjudit er på. Bara så enkla saker som att ni ska ha de bästa madrasserna som finns på sjukhuset och hemma. Att få en skön viloställning är mycket värt när man har svår smärta hela tiden. Det vore även lätt för sjukhusköken i Sverige, att ge er den bästa och läckraste maten, snyggt upplagt på vackra tallrikar. Det är precis som vanligt, vi lägger inte en enda rätt krona på rätt "kringsaker" för cancersjuka.
P.S jag är väldigt imponerad över din humor och din styrka

Ebba sa...

Linda! Jag tänker så ofta på dig! And What It's worth, jag ber för dig och din familj. Kram /Ebba

Anonym sa...

Hej!
Vill skicka massor av kramar med styrka till dig från en som läser din blogg ibland.
/Pernilla

Lillie plein damour sa...

Kram gumman.

6-barns mamma sa...

Hej Linda!
Har följt din blogg i 1 år, finner inga ord att skriva - har tårar i ögonen! Önskar så att du ska starta ett konto så vi som vill men bor långt bort kan få hjälpa med något. Kram

Hanna. sa...

Gumman då ;( Tänker mycket på dej! Du och din familj finns i mina tankar hela tiden. Och hoppas verkligen att dina värden är bättre så att du kan få behnadling.

Det gör ont i hjärtat och det går inte att hålla tillbaka tårarna!

Skickar en massa STYRKA, kramar & kärlek till dej <3

Du är så stark! Så himla stark!
Fortsätt kämpa vännen, för vi vet alla att Du är en riktig Kämpe!

<3

Anonym sa...

Det är med stoor sorg jag läser dina rader.. och att du ändå i det eländiga är så stark.. vart finner du din styrka?? tårarna faller sakta ner för mina kinder och jag känner så för er alla.. Din blogg kommer vara ett stooort fint vackert minne för dina barn och de kommer alltid bära med dig och din historia som kommer vara här för evigt.. du kommer leva för evigt inom dem... Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att du får känna dig piggare, slippa ha ont och att medicinerna hjälper.. Jag följer dig varje dag här på bloggen och du har satt djupa spår inom mig.. det du gör är så stakt.. Starkare människa har jag nog aldrig sett.. men en sak är säker och jag tror på det så mycket att den dagen man lämnar livet så kommer du finnas brevid..du kommer inte lämna dina kära fören du ser att de mår bra.. du kommer alltid vara i deras närhet .. Stooor kyrkekraaaam till dig från mig //nettis

Lena sa...

"Halkade" in på din blogg via en vän på Facebook i Augusti. Har följt den sedan dess. Vilken stark kvinna du är trots din och familjens situation. Jag beundrar dig för det. Detta inlägg är starkt skrivet och berörde mig djupast i hjärtat. Styrke kramar till dig och din familj.

En Eva sa...

Kära Linda.
Nu har jag läst alla 121 kommentarerna och det finns inte så mycket jag kan tillägga... allt är redan skrivet.
Tänker på dig!
Och jag önskar verkligen att du startar en insamling...vi är många som kan undvara några hundralappar. Nån skrev att hon/han var emot såna här insamlingar, att det finns så många som är sjuka och som behöver hjälp. Javisst, men just nu vill vi som har fått den stora äran att följa dig o din familj hjälpa er - för att det känns som vi känner er. För att ni har byggt bo i våra hjärtan.
Så, starta insamlingen så fort du kan kära vän.
Hälsningar En Eva

Grodan sa...

Vilken kämpe du är Linda.
Allt man försöker skriva blir ganska futtigt i dessa sammanhang så jag skickar lite kramar och håller tummarna för att cellgifterna gör susen så fulingarna får sig en ordentlig match!

Kram Grodan

Malin sa...

Hej Linda, vi som läser din blogg får ju "lära känna dig" så jag tror att den kan bli en jättebra påminnelse om dig till dina barn när du inte längre finns med dem i livet. Jag tror att så länge någon kommer ihåg och pratar om den som inte längre finns, lever den vidare genom tankar och minnen.. Kämpa på så länge du orkar, mer kan du inte göra.. Stor kram till dig // Malin

Helen sa...

Hej Linda!

Jag följer din blogg varje dag och känner så mer er. Ni lever ju verkligen i värsta möjliga situation. Jag önskar mer än något annat att det fanns något att göra för att förändra den.

Du är verkligen en riktig kämpe och jag skulle vilja sända dig massor med kraft och kramar!

Kram Helen

Susanne sa...

Kära Linda!
din berättelse berör mig så djupt så det känns som ett stort sår i mitt hjärta.
din berättelse är ärlig och utan omskrivningar.
Som jag tidigare sagt är du min förebild.
Fortsätt kämpa!
Tänker till och det känns som om mina vardagliga små krämpor bara är en liten, liten droppe i jämförelse med det du går i genom nu.

Kram änglamamman Susanne

Benita i Finland sa...

Jag blir så ledsen, ord verkar så futtiga. Så sänder dej många kramar och varma tankar!

Anonym sa...

Linda - jag tänker hela tiden på dig och hela din familj! Varför ska det vara så här?? Snälla ge inte upp!många kramar Gunilla N

maria sa...

tårarna bara rinner. det är så hemskt, det här. fina du, så vidrigt att du antagligen kommer att få lämna din familj snart. jäkla skitsjukdom :-(

så fint att din man vill adoptera adam. jag har tänkt så mycket på honom. hur det kommer att bli för honom om du faktiskt försvinner. härligt att han har en så fin ny pappa! och mormor och morfar såklart!

kram!!

Anonym sa...

Hej Linda
Du är bäst
Du är fantastisk
Jag beundrar dig så otroligt mycket
och är så ledsen för din skull
Kramar rån bloggläsaren
Gunilla

Anonym sa...

Vet inte vad jag ska skriva men vill skriva något....finner inte ord.....
att ni ska behöva leva med det här - tänker på er lider med er.
Hoppas på att medicineringen kommer igång och ger cancermonstren en omgång och att du ska få vara smärtfria - kram Åsa

Carina sa...

Hej Linda!

Vi håller alla tummar vi har för att dina värden skall vara bra på fredag. Det är jätte härligt att få följa dig och dina på din blogg. Du är så berättande och har en sådan kämparglöd, tappa inte den.

Kramar i massor CArina

Nea sa...

Kämpa Linda! Men försök att inte sätta för mycket krafter på att vara rädd för hur länge du har kvar och hur det kommer att bli etc. Jag kan med erfarenhet säga att det hör till det allra tyngsta i sjukdomen. Det är nästan värre än "sen efteråt". Men detta är lättare sagt än gjort. Men kämpa!

Anna V sa...

Blir rörd till tårar, det gör så ont att läsa. Håller allt jag kan för att värderna är bra på fredag, så att du kan börja kampen igen.
J.....la skit sjukdom!!!

Varma styrkekramar till dig och de dina!

Anonym sa...

Hej Linda!
Så sitter jag här igen och läser din blogg med tårarna rullande nerför kinderna.
Det är så svårt att föreställa sig hur det är att vara i din och din familjs situation. Och hur du orkar utstråla sån positivitet fast allt är tungt. Tänker ofta på dig och din kamp och hur du får kämpa.
Cancer är en jäkla sjukdom och jag har själv under året haft och har fortfarande människor runt mig som kämpar mot den. För en del har det tyvärr inte gått så bra.
Hoppas din fortsatta behandling går bra och att du får en fin jul med dina nära och kära.
Många kramar Eva-Lena

Anonym sa...

En Fredagkväll: Jag sitter trött och utarbetad efter en veckas jobb i soffan med ett glas vin i handen, ungarna sött sovande i sina sängar (efter en hel del tjafs), min älsklings (visst var han väl hetare förr eller minns jag fel?) arm om mina axlar, jordnötsskålen i knät, en halvdan film på tv'n... Fasen vad trist det känns egentligen... Jag undrar i såna stunder ibland "Var det så här mitt liv skulle bli. Blir det inget mer"?

Men nu vet jag. Jag har ALLT jag kan önska och jag ska ALDRIG be om något mer!

Tack Linda. DU har gjort skillnad, även om det bara var för lilla mej. Jag har följt din blogg väldigt länge och du kommer alltid finnas i mitt hjärta. <3

Anonym sa...

Du är rädd att dina barn ska glömma dig. dom minsta gör det efter en viss tid.Ta och skriv ett personligt brev till var och en och lägg ner ett kort på dig själv. När dom blir gamla nog att läsa kommer dom att uppskatta detta brev och på det viset kommer du alltid att finnas hos dom.Ta hand om dig själv och din familj och glädjs varje dag du får vara med dom.

Anonym sa...

Hej Linda!
Gråter med dig och din situation. Fruktansvärt.
Hoppas du inte tycker det låter jobbigt och påträngande, men jag ber till Gud att du ska bli frisk. Jag är alltså sk "troende" och hoppas att det som är omöjligt för oss människor kan bli möjligt med övernaturlig hjälp. Att situatinen kan förändras.
Livet är stort, kärleken sägs ju vara störst av allt. Visst måste väl all den kärlek vi känner för våra barn och familjer vara starkare än döden!
Många tankar går till Dig och Din familj.
kram

Ludmilla sa...

Många önskar en insamling. Det konto jag startade för att Linda skulle kunna åka till NY finns kvar. Om någon vill sätta in pengar på det Nordea (3039 22 4543) så för jag över allt som kommer till Linda.

Andrea sa...

Hej!
Jag har följt din blogg länge nu.
Jag måste säga att du är en otrolig kämpe. Det är väldigt få som har den orken att kämpa vidare som du har. Många skulle ha gett upp för längesedan. Du har blivit en förebild för mig. Jag tänker på dig ofta och tårarna rullar ner för min kind när jag läser det du skriver. Du är stark kom ihåg det!

Andrea 19år

youngmi sa...

Jag fattar inte att du orkar?! Du är helt underbar och jag skulle så gärna vilja hjälpa till och ta lite av din smärta om det bara gick...Stora kramar

Anonym sa...

Ville bara skicka 1000 styrkekramar och jag hoppas verkligen att du kan börja med medicinen på fredag. Jag tror som de andra att dina fina barn inte kommer glömma dig, du finns alltid i deras hjärtan!

stor stor kram från en annan Linda

Anonym sa...

Hej!
Tror inte ett öga är torrt på någon efter man läst det här inlägget.. Fy vad världen är grym och orättvis. Jag har precis börjat följa din blogg efter sett en länk hos vimmelmamman. Jag vill bara skicka massor med styrkekramar till dig och din familj.

Milla sa...

Hej Linda.
Jag har följt din blogg ett tag nu, såg att du lagt upp lite av bilderna, kollade på bildspelet med bilderna. Bilderna, musiken och historien bakom er passar så bra ihop, fäller en tår varje gång jag kollar på bildspelen :)

Krya på dig!
Kram

Sarah sa...

Vill bara ge dig en stor varm kram och önskar av hela mitt hjärta att du ska få leva länge till med din fina familj! Du kämpar så tappert och delar med dig av din vardag på ett underbart sätt. Skulle vilja ge dig en julklapp...vet ju inte vad du behöver eller skulle vilja ha men jag kommer skicka en tidningsprenumeration till dig och hoppas att du får lite trevlig läsning där du kan drömma dig bort en stund och koppla av. Massa kärlek och kramar till dig!!! //Sarah

Kajsa Bergman Fällén sa...

Kram Linda! Jag tänker på dig.

Anonym sa...

Linda.
Jag beundrar din kraft och ärliga öppenhet.
Beklagar djupt ditt öde.
Önskar att resten av din tid blir smärtfri, lugn och fin.

/Bodil

Jenny sa...

Du är så grymt stark som kämpar på och jag gråter när jag läser din blogg.. Jag förlorade min pappa i lungcancer för sju månader sen och cancer är en hemsk sjukdom.. Jag önskar dig så mycket tid du kan få med din familj.. Kram

Jerry sa...

Din kamp är beundransvärd och jag hoppas så att du får många många dagar till på jorden. Tårarna rinner och jag ger dig mitt stöd genom att skriva dessa rader.

Emilie sa...

Åh jag lider så med dig. Att veta att man inte kommer finns där för sina barn måste bara vara så hemskt. Jag kan inte ens föreställa mig det. Tänker på dig och hoppas att mirakel kan ske. Heja Linda! Håll dig kvar!
Kram

Anna R sa...

Hej fina fina Linda!!
Sitter här och är arg, förtvivlad, ledsen!! Jag är så ledsen för att du är sjuk!!!!! Varför ska denna jä--a sjukdom finnas?!
Klart du ska starta en insamling!!
Önskar att jag kunde göra så du blev helt frisk, men jag ger inte upp hoppet för dig!!!!
Vill skriva massor... Hur mkt jag tänker på dig, dina barn, din man. Vill skriva massa fina saker och uppiggande saker till dig, men kommer inte på någonting alls....
Bara att du finns i mina tankar och i mitt hjärta!!
Tusen kramar Anna R

jessika sa...

finaste du, livet är så himla orättvist!!! du som har så mycket att leva för och så mycket du vill ge ska drabbas av det värsta medan det finns så många äldre tex som tycker att de levt färdigt och bara vill sluta men som får lov att hänga med trots det!...vi ser det på vårt korttidsboende hela tiden och det gör ont i en !

men jag lever på hoppet och hoppas att du kan få en riktig dunderkur som slår ut dina fruktansvärda c-monster!!!

massor med kramar och kärlek till dig

Anonym sa...

Hej Linda! Jag läste din blogg för några månader sedan och sedan har jag inte tittat in förrän nu och jag blir bedrövad över att det gått så långt!!! Jag har opererades för sköldkörtecancer i somras men jag har god prognos änsålänge. Jag har också småbarn, min minsta är drygt 1år och min äldsta snart 4år. Jag känner så med dig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska bli fri cancern men det verkar inte vara möjligt? Då hoppas jag att man kan bromsa så du får vara med ett tag till!!! Stor kram till dig

Dr Molly sa...

Jag är fullständigt övertygad om att du har helt fel, dina små barn kommer aldrig glömma dig. Dom har varit med om dig och kommer aldrig att kunna glömma det. Du finns i varje cell av deras kropp. En mamma kan aldrig dö!!! Störst av allt är kärleken!!! Just nu är evigt!

Therese sa...

Hej Linda! jag fick tips via en kompis om din blogg för ett par veckor sedan, har följt den sedan dess. Shit vad jag känner med dig och vad otroligt stark du är.
Jag är 35år fick bröstcancer för 2½ halv år sedan. Hade en tuff tid med cellgifter,operationer & strålning m.m. Har sedan varit frisk i drygt ett år och hann lämna denna hemska sjukdom bakom mig. Tills för dryga en månad sedan när jag kände att allt inte stod rätt till. Visade sig då att cancern var tillbaks. Metastaser i lymfkörtlarna, levern,lungorna, skelettet och hjärnan. Håller nu på att stråla hjärnan, börjar cellgifter nästa vecka troligen. Har en dotter på 12år och en son på 10. Det är ju det som är det tuffaste(jag kan inte tänka mig att man troligen inte kommer att finnas där för dem i framtiden) Det måste vara så tufft för dig med tanke på så små barn också. Har du letat något om alternativ medicin? Min mamma och mina systrar har läst mycket om råkost och sett program om sådana cancer fall som blivi utdömda och att de då levt på råkost (grönsaker,bönor,grodar,frukt nötter,bärm.m.) Att folk har fått cancern att försvinna helt!
Ja, jag vet inte jag prövade i ca 9 dagar men har gett upp,men kommer jag till ett slut läge så prövar jag igen. Finns mycket info på nätet!
Jag är så impad på att du orkar skriva så uppdaterat på din blogg, du hjälper många! Själv har jag ingen blogg. Sköt om dig och kämpa på! Styrke kramar Therese

Josefin sa...

Vill skicka varma kramar!!!

Lii sa...

Jag har det jobbigt.. Jag har en sjukdom som styr mitt liv. Men inget, inget kan jag klaga på. Jag har insett att jag har det så otroligt bra. Jag är så lycklig. Det beror på att jag har följt din blogg.. Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner.. Hur jag känner när jag läser dina inlägg. De är fyllda av smärta men samtidigt styrka. Du gör så att det blir lättare att hanskas med det som man tycker är jobbigt. Du sparkar mig i baken och får mig att resa mig även om det är tungt och jobbigt.
Jag vill att du ska veta att du, med din blogg, hjälper så många. Med din verklighetsbeskrivning får du oss att syna våra egna liv från topp till tå.. Du får oss att se hur bra vi faktiskt har det.
Jag lider så med dig och din familj och önskade att det fanns något som man kunde göra för att underlätta för er.
Sänder dig styrke kramar i massor.. Så många att det ska räcka till hela familjen och hoppas att du snart får påbörja din behandlig.
Kram Lii
www.metrobloggen.se/liinygren

Nina, mamma till Hugo & tvillingarna Max & Vincent sa...

Vill bara ge dig en stor kraaam!!

Malin Lj - Mamma till Walter sa...

Oj vad jag grät när jag läste det här! Har förstått att din prognos inte är god, men att få läsa det svart på vitt att det antagligen är din sista jul fick mig bara att bryta ihop. Är väl ingenting emot vad du själv och dina nära och kära har gjort och ibland gör, men ändå. Det känns ju som om man "känner" dig efter att ha följt bloggen så länge. Det gör nog saker och ting extra svåra när man kan sätta sig in i en persons tillvaro, jag har själv en liten grabb på 16 månader, och att veta att han inte skulle få ha kvar sin mamma gör mig alldeles öm i hjärtat!!! Önskar att ett stort mirakel sker för er! Och alla andra med detta monster i kroppen. Önskar er alla en underbar jul också, hoppas du slipper ha så ont. Många kramar

Anonym sa...

Du är så vacker Linda, både utseendemässigt ( och vad Adam är lik dig!) och inuti i det som kallas själen.
I en barnbok." Vad som än händer" av Debi Gliori ( jag är förskollärare)

finns följande rader och underbara bilder till

Liten sa : " Men när vi dött
och inte finns och så,
älskar du mig då?
Kan kärleken bestå?"

Stor höll Liten hårt
och de såg genom sitt fönster,
Såg på månens sken
och tusen stjärnors mönster
" Liten., se på alla stjärnor
som gnistrar så, min vän.
Och minns att några dog
för mycket länge sen"

" Där gnistrar de i natten, de som en gång var
Kärlek är som stjärnor,
den finns alltid kvar"

En liten pojke sa det finaste jag hört någon säga om döden en gång när barnen pratade om mor-och farföräldrar, " Min morfar är död...men jag har honom ändå!"

Varmaste kramar till
er underbara familj

Annika, som mist dotter, 21 år, för 5 år sedan.
Hon är med mig alltid.