måndag, december 27, 2010

LITE AV VARJE

Ja, vad ska man skriva om idag då. Att jag är trött, har ont eller har feber? Att läkaren eller någon annan från hemsjukvården har varit här? Att jag har tagit något prov som jag väntar svar på? Ja, tyvärr känns det som den ena dagen är den andra ganska lik för tillfället.

I natt hade vi en liten Erik mellan oss som var ganska missnöjd. Han somnade först till bra, men sen vaknade han och var jätteledsen. Tyvärr höll han på så en bra stund. Han skrek högt och sparkade sin pappa så hårt han kunde. Jag tror att klockan var runt ett innan han till slut lyckades somna om. Det är bara så svårt att veta vad det är som spökar. Fler tänder på gång (det är svullet i överkäken) eller kanske ont i öronen (han har ganska nyss haft en öroninflammation)? Eller rent av bara lite för mycket intryck och så nu runt jul då det har varit lite sisådär med rutinerna och ganska mycket folk här hemma.

Tidigt på morgonen kom William in och la sig tätt intill mig. Jag kände mig lite inklämd som om jag låg i en sardinburk. Det är rätt okej trots allt att ibland ligga tätt ihop tillsammans med sin familj, men tyvärr blir sömnen lite lidande av det. Bland annat så vaknade jag till av att William låg och pillade med slangen till min morfinpump. Ja, det är ju som sagt tur att pumpen är låst så att man inte kan trycka på DOS-knappen oftaste än var 20:e minut. Det är tur att det inte spelar nån rolig melodi, börjat blinka olika färger eller nåt för sånt också för då hade han säkert ännu mer lockats att trycka där!


William har besök av Tomteliten från sin förskola.

Vid klockan kvart i åtta ungefär var alla vakna, så det blev nästan lite sovmorgon! Men det är klart, det hade känts ännu mer som sovmorgon om man fått sova lite mera sammanhängande. Soluppgången var helt underbart vacker. Himlen skiftade i vackra rosa, lila, aprikos och gula nyanser.


Utsikten från fönstret vid vår balkong.


Vårt vardagsrumsfönster har blivit ett riktigt julfönster.

På förmiddagen gick Lars, Adam, William och båda hundarna ut i vintervädret. Visserligen var det iskallt med drygt tio minusgrader, men annars var det fint för solen sken och det är ju inte precis var dag man ser den. Mamma var här en sväng och hjälpte mig med Erik medan de andra var ute. Hon fixade även lunch. Sen följde barnen med henne hem för att ge oss en chans för återhämtning och vila.

Vi hade även lite planer på att gå på bio och gå ut och äta någonstans ikväll, men vi fick ställa in dessa då vi upptäckte att vi inte direkt var ensamma om att vilja gå på bio. I första hand ville vi se Änglagård - tredje gången gillt, men det var alldeles fullbokat! Så vi har bytt ut våra planer mot att äta lunch ute någonstans i morgon och att se filmen vid 12:30 istället. Hoppas nu bara att jag är pigg nog i morgon. Det handlar mycket om att ta en dag i taget och leva dag för dag.


Hade först tänkt att vi bara kunde reservera platserna, för då tror jag inte att det kostar mer än en liten reservationsavgift på en tia eller så om man inte har möjlighet att gå. Men tyvärr fanns det för få platser kvar för detta skulle gå att genomföra. Så vi fick köpa dem. Jag hade ett par biocheckar liggande som jag fått från Gratis bio och det fick bli en chansning på att jag kommer orka med ett biobesök.

Jo, jag vet att biobesök kan innebära en högre risk för att bli smittad av någon otäck bacillusk, men jag väljer att ta den. Man måste leva lite också och hitta på roliga saker de stunder då jag känner att jag klarar av det. Jag tror inte att mitt immunförsvar är så jättedåligt just nu eftersom jag inte är mitt uppe i någon cellgiftskur för tillfället.


Adam och William på snow-racern.


Busiga Frida har doppat nosen i snö och är redo för att leka och springa runt i snön.


Adam ska bara springa och hämta den andra snow-racern också.


Sen övertygar han sin lillebror om att den gamla är mycket bättre och häftigare än den nya! ;-)


Vi har verkligen massor av snö nu. Så här ser det ut ute vid grindarna till vår garageinfart. Platser som ligger här i närheten (Mullsjö och Tidaholm) har nämnts i nyhetsinslag nu den senaste tiden just för att det har kommit rekordmycket snö.

Nu på eftermiddagen har läkare och sköterskor från hemsjukvården varit här. Gick igenom lite hur jag mått de senaste dagarna och läkaren lyssnade, tryckte och klämde lite. Det gjorde skitont fastän hon försökte vara försiktig. Har tidigare trott att det är ryggen som är värst, men nej, det är nog bröstkorgen. Revbenen på vänstersidan är riktigt ömma.

Jag undrade även lite över mitt crp-värde och om det var okej att dra igång med Xeloda-behandlingen idag som var tänkt. Tyvärr var bilen med proverna lite sen idag så svaren från det hade inte kommit då de var här. Men eftersom min feber låg närmare 39 på förmiddagen och uppe i över 39 igår kväll så tyckte läkaren att jag ska avvakta lite tills vi vet mera vad det beror på. Tack och lov fungerar Panodil bra och de trycker ner febern så pass mycket att jag faktiskt inte känner mig jättefebrig. Jag får försöka vara noga med att ta tabletterna regelbundet så att jag inte får de där febertopparna. För just när tempen sticker över 39 så känns det förstås inget vidare!

Medan hemsjukvårds-teamet var här beklagade jag mig även lite över min dåliga syn. Det är förmodligen en biverkning av smärtlindringen som förhoppningsvis snart kommer ge med sig allteftersom kroppen vänjer sig vid dosen jag får. Att se dåligt är bland det jobbigaste just nu, förutom all smärta jag försöker få bukt med. Jag ser dubbelt och suddigt. Det funkar bäst om jag sitter väldigt nära och bara titta med det högra ögat.

När man har ont i kroppen och är väldigt begränsad rent fysiskt så är det trist att jag inte klarar av stillsamma aktiviteter som i vanliga fall fungerat lite som tidsfördriv (läsa, se på tv, använda datorn, prata i telefon m.m.) särskilt bra heller.

Nej, nu känns det som jag ska somna, vilket tyvärr händer rätt ofta nu för tiden när jag ansträngt mina ögon en stund. Ska nog dra mig mot soffan istället.

Men först tänker jag lägga ut ett litet filmklipp på ett par minuter när William leker med "Tomteliten" (som jag visst råkar kalla för tomtegubben under hela tiden då jag filmade). Usch, vad man låter konstig när man hör sig själv prata på film... men men... jag får se det lite som ett minne av mig till dem, för av någon anledning hamnar jag oftast är på den sidan kameran där man inte syns.


Tack till Williams förskola för att Tomteliten fått vara några dagar hemma hos oss!

25 kommentarer:

petra sa...

Hej! Jag fattar bara inte hur ni orkar...Men man är väl tvungen! Många styrkekramar från Mullsjö

Sister Moonshine sa...

Vad du gör det bra! Jag kan bara stötta dig med mina ord och tankar och hoppas att du orkar göra det du vill. Kram.

/Åsa

Anonym sa...

Va duktig du är som orkar skriva så mycket och lägga ut så fina bilder trots feber och diverse krämpor. Härliga vinterbilder på fina hem och fina barn! Kram Carina Damgren

äppelblomman sa...

Tycker jag att du gör rätt i att gå på bio, gör de du själv känner och klara av! Mysigt att gå på bio mitt på dagen!! Ha en supermysig dag!
Är oxå supersugen att se filmen, vi får väl se när de blir tid över;-)!
Stor kram på dej

Unknown sa...

Fin film, Wilma tackar så mycket för maten! :-)

thile sa...

Godt å høre litt fra deg. Så herlige bilder du gir oss. Forstår det kan være slitsomt om natten, med to gossinger i sengen.
Min datter og jeg var på bio premier på Änglagård Tredje Gången Gillt,
i Trollhättan. Vi ringte inn og bestilte billeter på forhånd, måte hentas 1 time før. Det var en fin opplevelse å se filmen :))
Jeg sender mange varme tanker og klemmer.

Therése sa...

Kära Linda! Du skriver så oerhört välformulerat och bra trots att du nu står på starka mediciner. Du får mig, som följer dig via bloggen, att verkligen känna mig närvarande i ditt liv och det är någonting jag uppskattar väldigt mycket. Du är en otroligt stark människa som lever livet här och nu och som sätter upp nya mål för varje dag som kommer. De allra varmaste kramar till dig och jag hoppas innerligt att du kommer iväg och får se filmen imorgon. <3 <3 <3

Sippan sa...

Såg att insamlingen till Cancerfonden nu är väldigt nära helt otroliga 100.000 kr!
Om vi försöker sätta in en liten summa var under de närmaste veckorna så är vi snart där!

Du är fantastisk som orkar dela med dig av din vardag. Det är så skönt att se att du har bra stöd av dina närmaste så du får vila lite när du blir riktigt trött.

Håller alla tummarna för att pumpen snart blir rätt inställd så du får det lite lugnare med smärtan.
Varma styrkekramar! Sippan

Sofia sa...

Linda, vad otroligt stark du är som inte låter sjukdommen stoppa dig i första taget. Jag blir rikitgt rörd av att se filmen med William. Tomteliten kunde inte fått ett bättre jullov (även om det ser ut som han fått i sig lite för mycket "juice".) Hoppas verkligen att du ska få så mycket kraft och ork som det bara går så att ni får en riktigt mysig dag tillsammans i morgon!
Styrkekramar Sofia

Johanna sa...

Åh vad jag hoppas att ni kommer iväg på lite biomys och go lunch imorgon!!! Det behöver ni båda!!!

Hoppas kvällen och natten blir lugn och att Erik sover bättre inatt

Tankar och kramar till dig

Jeanette sa...

Vad trist att du inte blir av med febern:(...men jag hoppas för din skull att du är så pass pigg imorgon att ni kommer iväg på bion. Jag tänkte höra med dig om du går på cortison? Min syster fick nämligen också sämre syn, och när hon var hos en ögonläkare så sa han att starka doser cortison går på synen. Många nyårskramar från Skåne:)

Anonym sa...

Hej fina Linda hoppas ni kommer iväg på bio i morgon,hoppas också att du får bra,jag undrar bara över att det är så många unga som får cancer särskilt bröstcancer och i hjärnan finns någon utredning om det? Önskar dig allt gott och mer därtill.

Anonym sa...

Linda gumman ...

Jag blir så innerligt glad när du mår så hyfsat som du verkar göra nu. Det verkar som att pumpen fungerar?

Kul med bio mitt på dagen, det är en lite lyxig känsla, tycker jag.

Sänder massor med kramar

Lizen

Anonym sa...

ja vad ska man skriva?
Har följt din blogg ganska länge...
Styrka är ett ord som jag har hört ofta och min tolkning av detta är man gör det man behöver och måste för stunden.
För inte känner man sig stark när andra upplever en som stark? Men det är klart att man känner sig stärkt av att andra tycker att man är stark.
Jag har inte haft cancer som du har och jag förstår att ni har det tufft. Livets tuffaste resa...

Men jag har förlorat min son under livets resa så jag kan ända känna er smärta.

Dig Linda som kanske inte får uppleva dina barn i framtiden, smärtan över att inte få uppleva det som händer och hur de utvecklas. Känner så väl igen mig.
Dig Lars som kommer kanske kommer att förlora din älskade. En del av dig och era barn. Smärtan är tung... och känner igen mig i det också.
Man ska inte jämföra sorg, all sorg är olika och tar olika långtid men man kan ändå känna en samhörighet i sorgen.
Jag hoppas innerligt att ni på denna resa får ut det bästa och finaste av varandra och tar vara på det fina.
Ett trollspö som kunde ta bort allt det dåliga.
Av hela mitt hjärta önskar jag er bara fina ting.

Linda

Ossie sa...

Hej vännen!
Tack för att du delat med dej av din dag, har blivit en vana att gå in och titta till dej när jag kommer hem!
Blir så glad att se dina fina bilder och filmen med lilla W... åhhh, vad jag kan sakna när barnen var små!
Nja... fast inte när du beskriver er sardinburks-sömn, det klarar jag mej gärna utan!
När jag hör och ser hur ni hanterar ert liv önskar jag att vi varit lika kloka och välinformerade när min bästa vän insjuknade och dog för några år sen. Känns som om allt gick så fort och att allt bara "hände" i rasande tempo... vi stod maktlösa vid sidan om och fattade absolut noll!
Först nu med dina och andras upplevelser förstår jag vad som egentligen hände och att det faktiskt någorlunda följde ett mönster. Det har hjälpt mej att förstå och acceptera så tack ännu en gång för ditt mod och öppenhet!
Nu önskar jag dej en skön kväll och hoppas på en god natt!
Största kramen Åsa

Catharina sa...

Härliga bilder!!

Sköt om er så gott det går i ert kaos. Tur ni har varandra och en underbar familj!

Mia sa...

Hej!
Önskar dig och din familj allt gott! Du bjuder på så mycket av dig själv hoppas att du känner av alla bloggläsares värme och goda önskningar.
/Mia

Anonym sa...

Du är fantastisk som orkar skriva och hålla alla dina läsare uppdaterade när du har det så tufft. Vi är många som tänker på dig och din fina familj! Underbar liten film med underbar liten kille! Många kramar till dig och jag håller tummarna för att du kommer iväg på bio imorgon. /Hanna

Anonym sa...

Hejsan,

Ett litet tips på förstörelse är ljudböcker, förvisso kräver det väl lite egentid, något du väl inte är så bortskämd med som småbarnsmamma...
men något att tänka på?

Hoppas febern och alla biverkningar ger med sig så ni får en skön dag på bio imorgon!

Kram Åsa

Anonym sa...

Jag tycker alla som läser ska följa Sippans uppmaning och skänka en slant till Lindas insamling på Cancerfonden så att den passerar 100 000 kr med råge. Tillsammans kanske vi kan hjälpa till att göra skillnad, så att ingen familj nånsin ska behöva drabbas av cancer.

Jag har själv just satt in en slant till cancerforskning - gör det ni med!

Lotta A sa...

Hoppas det blir bio för er i morgon!
Filmen verkar att vara så bra....
Så gullig han är William, härligt att se hur han leker.

Kram Kram från Lotta

Lisa sa...

Blir också imponerad att du orkar blogga överhuvudtaget och visa så många fina bilder och filmer.

Reagerade på en bild särskilt den på era grindar. Så otroligt vackra grindar ni har!!

Hoppas ni kommer iväg på bio imorgon så du får lite ombyte och känna dig "lite som vanligt". Det behöver man när man har vår sjukdom. Få känna sig som alla andra om så för bara några minuter.

Stor varm KRAM till er alla i familjen!

Linda sa...

Lisa: Vad kul att du gillar grindarna! Det fanns nämligen inga här in till vår garageinfart då vi flyttade in. Precis bakom vårt hus går tåget förbi ett antal gånger varje dygn i uppåt 110 km/tim. Så jag har varit på jakt efter grindar länge! Det var dock lite svårt att hitta några i rätt storlek, så vi var inne på att ta hit någon som kunde snickra till detta, men tyvärr var det så himla dyrt med material + arbete.

Då testade jag istället att lägga ut en köpesannons på Blocket. Det hände först ingenting, men sen så var det en man som ringde och sa att de skulle flytta och att deras grindar troligtvis skulle passa här och det gjorde de! :-)

Så med andra ord blev det ett par begagnade grindar och de passar jättefint till huset! Tyvärr har vi knappt fått fast dem än, för i samma veva kom all snön. Men så fort den är borta måste vi fixa med det så att de fyller sin funktion, dvs så att barn eller husdjur inte kan smita ut på rälsen på en sekund. Usch, det är min stora fasa att något ska hända dem!!

kram Linda

Linda sa...

Jeanette: Nej, jag tog bara cortison i ett par dagar, men klarade inte av det pga vissa biverkningar. Så att min syn är dålig nu är troligtvis mer pga all smärtlindring och att de ökat min dos så pass snabbt som de gjort de senaste dagarna.

kram Linda

N sa...

vilken gullig röst du har linda :)