LITE AV VARJE

Ja, vad ska man skriva om idag då. Att jag är trött, har ont eller har feber? Att läkaren eller någon annan från hemsjukvården har varit här? Att jag har tagit något prov som jag väntar svar på? Ja, tyvärr känns det som den ena dagen är den andra ganska lik för tillfället.

I natt hade vi en liten Erik mellan oss som var ganska missnöjd. Han somnade först till bra, men sen vaknade han och var jätteledsen. Tyvärr höll han på så en bra stund. Han skrek högt och sparkade sin pappa så hårt han kunde. Jag tror att klockan var runt ett innan han till slut lyckades somna om. Det är bara så svårt att veta vad det är som spökar. Fler tänder på gång (det är svullet i överkäken) eller kanske ont i öronen (han har ganska nyss haft en öroninflammation)? Eller rent av bara lite för mycket intryck och så nu runt jul då det har varit lite sisådär med rutinerna och ganska mycket folk här hemma.

Tidigt på morgonen kom William in och la sig tätt intill mig. Jag kände mig lite inklämd som om jag låg i en sardinburk. Det är rätt okej trots allt att ibland ligga tätt ihop tillsammans med sin familj, men tyvärr blir sömnen lite lidande av det. Bland annat så vaknade jag till av att William låg och pillade med slangen till min morfinpump. Ja, det är ju som sagt tur att pumpen är låst så att man inte kan trycka på DOS-knappen oftaste än var 20:e minut. Det är tur att det inte spelar nån rolig melodi, börjat blinka olika färger eller nåt för sånt också för då hade han säkert ännu mer lockats att trycka där!


William har besök av Tomteliten från sin förskola.

Vid klockan kvart i åtta ungefär var alla vakna, så det blev nästan lite sovmorgon! Men det är klart, det hade känts ännu mer som sovmorgon om man fått sova lite mera sammanhängande. Soluppgången var helt underbart vacker. Himlen skiftade i vackra rosa, lila, aprikos och gula nyanser.


Utsikten från fönstret vid vår balkong.


Vårt vardagsrumsfönster har blivit ett riktigt julfönster.

På förmiddagen gick Lars, Adam, William och båda hundarna ut i vintervädret. Visserligen var det iskallt med drygt tio minusgrader, men annars var det fint för solen sken och det är ju inte precis var dag man ser den. Mamma var här en sväng och hjälpte mig med Erik medan de andra var ute. Hon fixade även lunch. Sen följde barnen med henne hem för att ge oss en chans för återhämtning och vila.

Vi hade även lite planer på att gå på bio och gå ut och äta någonstans ikväll, men vi fick ställa in dessa då vi upptäckte att vi inte direkt var ensamma om att vilja gå på bio. I första hand ville vi se Änglagård - tredje gången gillt, men det var alldeles fullbokat! Så vi har bytt ut våra planer mot att äta lunch ute någonstans i morgon och att se filmen vid 12:30 istället. Hoppas nu bara att jag är pigg nog i morgon. Det handlar mycket om att ta en dag i taget och leva dag för dag.

Hade först tänkt att vi bara kunde reservera platserna, för då tror jag inte att det kostar mer än en liten reservationsavgift på en tia eller så om man inte har möjlighet att gå. Men tyvärr fanns det för få platser kvar för detta skulle gå att genomföra. Så vi fick köpa dem. Jag hade ett par biocheckar liggande som jag fått från Gratis bio och det fick bli en chansning på att jag kommer orka med ett biobesök.

Jo, jag vet att biobesök kan innebära en högre risk för att bli smittad av någon otäck bacillusk, men jag väljer att ta den. Man måste leva lite också och hitta på roliga saker de stunder då jag känner att jag klarar av det. Jag tror inte att mitt immunförsvar är så jättedåligt just nu eftersom jag inte är mitt uppe i någon cellgiftskur för tillfället.


Adam och William på snow-racern.


Busiga Frida har doppat nosen i snö och är redo för att leka och springa runt i snön.


Adam ska bara springa och hämta den andra snow-racern också.


Sen övertygar han sin lillebror om att den gamla är mycket bättre och häftigare än den nya! ;-)


Vi har verkligen massor av snö nu. Så här ser det ut ute vid grindarna till vår garageinfart. Platser som ligger här i närheten (Mullsjö och Tidaholm) har nämnts i nyhetsinslag nu den senaste tiden just för att det har kommit rekordmycket snö.

Nu på eftermiddagen har läkare och sköterskor från hemsjukvården varit här. Gick igenom lite hur jag mått de senaste dagarna och läkaren lyssnade, tryckte och klämde lite. Det gjorde skitont fastän hon försökte vara försiktig. Har tidigare trott att det är ryggen som är värst, men nej, det är nog bröstkorgen. Revbenen på vänstersidan är riktigt ömma.

Jag undrade även lite över mitt crp-värde och om det var okej att dra igång med Xeloda-behandlingen idag som var tänkt. Tyvärr var bilen med proverna lite sen idag så svaren från det hade inte kommit då de var här. Men eftersom min feber låg närmare 39 på förmiddagen och uppe i över 39 igår kväll så tyckte läkaren att jag ska avvakta lite tills vi vet mera vad det beror på. Tack och lov fungerar Panodil bra och de trycker ner febern så pass mycket att jag faktiskt inte känner mig jättefebrig. Jag får försöka vara noga med att ta tabletterna regelbundet så att jag inte får de där febertopparna. För just när tempen sticker över 39 så känns det förstås inget vidare!

Medan hemsjukvårds-teamet var här beklagade jag mig även lite över min dåliga syn. Det är förmodligen en biverkning av smärtlindringen som förhoppningsvis snart kommer ge med sig allteftersom kroppen vänjer sig vid dosen jag får. Att se dåligt är bland det jobbigaste just nu, förutom all smärta jag försöker få bukt med. Jag ser dubbelt och suddigt. Det funkar bäst om jag sitter väldigt nära och bara titta med det högra ögat.

När man har ont i kroppen och är väldigt begränsad rent fysiskt så är det trist att jag inte klarar av stillsamma aktiviteter som i vanliga fall fungerat lite som tidsfördriv (läsa, se på tv, använda datorn, prata i telefon m.m.) särskilt bra heller.

Nej, nu känns det som jag ska somna, vilket tyvärr händer rätt ofta nu för tiden när jag ansträngt mina ögon en stund. Ska nog dra mig mot soffan istället.

Men först tänker jag lägga ut ett litet filmklipp på ett par minuter när William leker med "Tomteliten" (som jag visst råkar kalla för tomtegubben under hela tiden då jag filmade). Usch, vad man låter konstig när man hör sig själv prata på film... men men... jag får se det lite som ett minne av mig till dem, för av någon anledning hamnar jag oftast är på den sidan kameran där man inte syns.


Tack till Williams förskola för att Tomteliten fått vara några dagar hemma hos oss!