HUR VI TRÄFFADES

Jag har ibland fått frågan hur jag och min make träffades. Tror faktiskt inte att jag har skrivit så mycket om det. När jag började blogga skrev jag nog inte särskilt mycket om mitt kärleksliv överhuvudtaget, utan det mesta kretsade nog kring barn, katter och foto. Höll mitt bloggande på en ganska ytlig nivå.

Men jo, jag kan avslöja att vi träffades på ett sätt som antagligen är ett av de allra vanligaste nu för tiden. Vi lärde nämligen känna varandra via en dejtingsajt på nätet! :-)

Innan jag själv hade registrerat mig på sådan sida tänkte jag att det är nog mest de som "blir över" som hamnar där. Konstiga, tråkiga och lite osociala människor som inte lyckats träffa någon i verkliga livet. Var skeptisk till en början, men man kan väl säga att jag ändrade uppfattning. Som ensamstående småbarnsmamma hängde jag inte direkt på krogen var och varannan helg. Livet bestod faktiskt mest av jobbet och min son och det fanns inte så mycket tid över för att träffa någon. Men under en ganska lång tid kände jag mig inte heller redo att träffa någon och jag trivdes rätt bra med singellivet.

 Jag leder en ponny som Adam rider på i Kyrkekvarn.

När det gäller sidor att träffas på finns det en uppsjö av olika. Den första jag hittade var Spraydate, som är en gratis dejtingsajt. På den tiden hade jag min mailadress på Spray och det var när jag kollade av den som jag såg de även hade en tjänst där man kunde annonsera efter kärleken. Jag minns att jag lite för skoj skull la ut en bild och skrev en kort presentation om mig själv. Jag fick snabbt en del svar, men fastnade särskilt för ett och dessutom bodde han inte så långt ifrån mig.

Vi mailade och pratade i telefon i stort sett varje dag, men så kom en dag då vi bestämde oss för att träffas. Jag minns att jag var sååå nervös! Dessutom skulle vi ses hemma hos honom. Hmmm, var det en bra idé egentligen? Kanske hade det varit bättre att träffas ute på ett café eller nåt? Tänk om han inte alls var den han utgav sig för att vara?!

Men den där första dejten gick bra och nervositeten släppte snabbt. Fastän vi aldrig hade träffats förut så kändes det ändå efter alla mail och telefonsamtal som att vi redan kände varandra. Även om vi som sagt inte bodde så jättelångt från varandra så tror jag inte att våra vägar hade korsats om det inte vore för de där raderna på nätet... så internet kan vara bra ibland! Ja, han jag skriver om nu är som ni kanske förstår Lars, mannen som jag numera är gift med!


På denna bilden är de nästan precis lika gamla som William och Simon är idag, dvs drygt 2 år och 6½ år gamla.


Adam och Simon har lekt bra och haft roligt ihop från allra första början.


Här väntar de på att få varsitt påskägg!


Mina fina grabbar i badhuset för några år sedan.

Vi har dock inte varit tillsammans precis hela tiden sedan den där dagen vi träffades. Nej, några månader efter vi träffades tog vårt förhållande slut och vi båda träffade någon annan. Men tydligen fanns det väl någon mening att vi skulle vara tillsammans... gräset var inte grönare på andra sidan och vi hittade tillbaka till varandra... och ja, sedan har vi ju blivit en större familj, gift oss och köpt hus.

Men man kan lugnt säga att vi har prövats som par i och med cancern som kom hit som en objuden gäst. Har tappat räkningen på hur många gånger vi båda hotat varandra med skilsmässa och att bara sticka härifrån. Ja, egentligen är det nog snarare sjukdomen man är så arg på och som man vill försöka fly ifrån, men ibland vräker man istället ut den där ilskan och frustrationen på varandra. Så dumt, så dumt... för det sista man behöver när livet är allmänt tufft är ju att bråka. Men ibland när sömnbristen är stor och pressen är jobbig kan små sandkorn bli som stora berg.

Det är skitjobbigt emellanåt att kämpa mot cancermonstren och allt runtomkring, men det är nog så tufft även för den som står bredvid och ser sin livspartner ha ont eller sakta men säkert förlora den svåra kampen. Min make tycker ibland att det har varit svårt att få tillräckligt med stöd som anhörig. Mycket fokus hamnar på den som är sjuk, men sedan glöms den som står vid sidan lätt bort. Inte heller har det varit lätt att hitta andra bloggar som är skrivna just i ett anhörig-perspektiv. Så nu har han tagit saken i egna händer och börjat blogga han också. Jättebra tycker jag!

Min makes blogg hittar ni här - En småbarnsfar med en cancersjuk fru.