måndag, november 22, 2010

HUR VI TRÄFFADES

Jag har ibland fått frågan hur jag och min make träffades. Tror faktiskt inte att jag har skrivit så mycket om det. När jag började blogga skrev jag nog inte särskilt mycket om mitt kärleksliv överhuvudtaget, utan det mesta kretsade nog kring barn, katter och foto. Höll mitt bloggande på en ganska ytlig nivå.

Men jo, jag kan avslöja att vi träffades på ett sätt som antagligen är ett av de allra vanligaste nu för tiden. Vi lärde nämligen känna varandra via en dejtingsajt på nätet! :-)

Innan jag själv hade registrerat mig på sådan sida tänkte jag att det är nog mest de som "blir över" som hamnar där. Konstiga, tråkiga och lite osociala människor som inte lyckats träffa någon i verkliga livet. Var skeptisk till en början, men man kan väl säga att jag ändrade uppfattning. Som ensamstående småbarnsmamma hängde jag inte direkt på krogen var och varannan helg. Livet bestod faktiskt mest av jobbet och min son och det fanns inte så mycket tid över för att träffa någon. Men under en ganska lång tid kände jag mig inte heller redo att träffa någon och jag trivdes rätt bra med singellivet.

 Jag leder en ponny som Adam rider på i Kyrkekvarn.

När det gäller sidor att träffas på finns det en uppsjö av olika. Den första jag hittade var Spraydate, som är en gratis dejtingsajt. På den tiden hade jag min mailadress på Spray och det var när jag kollade av den som jag såg de även hade en tjänst där man kunde annonsera efter kärleken. Jag minns att jag lite för skoj skull la ut en bild och skrev en kort presentation om mig själv. Jag fick snabbt en del svar, men fastnade särskilt för ett och dessutom bodde han inte så långt ifrån mig.

Vi mailade och pratade i telefon i stort sett varje dag, men så kom en dag då vi bestämde oss för att träffas. Jag minns att jag var sååå nervös! Dessutom skulle vi ses hemma hos honom. Hmmm, var det en bra idé egentligen? Kanske hade det varit bättre att träffas ute på ett café eller nåt? Tänk om han inte alls var den han utgav sig för att vara?!

Men den där första dejten gick bra och nervositeten släppte snabbt. Fastän vi aldrig hade träffats förut så kändes det ändå efter alla mail och telefonsamtal som att vi redan kände varandra. Även om vi som sagt inte bodde så jättelångt från varandra så tror jag inte att våra vägar hade korsats om det inte vore för de där raderna på nätet... så internet kan vara bra ibland! Ja, han jag skriver om nu är som ni kanske förstår Lars, mannen som jag numera är gift med!


På denna bilden är de nästan precis lika gamla som William och Simon är idag, dvs drygt 2 år och 6½ år gamla.


Adam och Simon har lekt bra och haft roligt ihop från allra första början.


Här väntar de på att få varsitt påskägg!


Mina fina grabbar i badhuset för några år sedan.

Vi har dock inte varit tillsammans precis hela tiden sedan den där dagen vi träffades. Nej, några månader efter vi träffades tog vårt förhållande slut och vi båda träffade någon annan. Men tydligen fanns det väl någon mening att vi skulle vara tillsammans... gräset var inte grönare på andra sidan och vi hittade tillbaka till varandra... och ja, sedan har vi ju blivit en större familj, gift oss och köpt hus.

Men man kan lugnt säga att vi har prövats som par i och med cancern som kom hit som en objuden gäst. Har tappat räkningen på hur många gånger vi båda hotat varandra med skilsmässa och att bara sticka härifrån. Ja, egentligen är det nog snarare sjukdomen man är så arg på och som man vill försöka fly ifrån, men ibland vräker man istället ut den där ilskan och frustrationen på varandra. Så dumt, så dumt... för det sista man behöver när livet är allmänt tufft är ju att bråka. Men ibland när sömnbristen är stor och pressen är jobbig kan små sandkorn bli som stora berg.

Det är skitjobbigt emellanåt att kämpa mot cancermonstren och allt runtomkring, men det är nog så tufft även för den som står bredvid och ser sin livspartner ha ont eller sakta men säkert förlora den svåra kampen. Min make tycker ibland att det har varit svårt att få tillräckligt med stöd som anhörig. Mycket fokus hamnar på den som är sjuk, men sedan glöms den som står vid sidan lätt bort. Inte heller har det varit lätt att hitta andra bloggar som är skrivna just i ett anhörig-perspektiv. Så nu har han tagit saken i egna händer och börjat blogga han också. Jättebra tycker jag!

Min makes blogg hittar ni här - En småbarnsfar med en cancersjuk fru.

12 kommentarer:

Pysslan sa...

Det var ju fantastisk bra. Man måste nog hitta sitt sätt. Men det var tråkigt att han inte upplevde att han fick så mycket hjälp.

Anonym sa...

Åh va bra, den ska jag följa oxå! Skickar styrka till dig, fina människa. Har läst din blogg länge utan att lämna avtryck, du är så stark! Träffade min sambo på nätet oxå :)
Massa kramar, hoppas du inte har så ont just nu <3
/Annelie

Anonym sa...

Vilken fin berättelse! Har inte föjt din blogg så länge så du kanske har berättat detta innan men vad hände med Adams pappa? Har de ingen kontakt? Skriv gärna om du vill ett inslag om den historian också!
Ang. bloggar så finns ju en liknande "Livet här och nu" som du länkar till och där mannen blev kvar med dottern (från Cancergalan)som Lars kanske kan ha nytta av. Berättelsen om "Trasiga mamman" har du kanske redan läst för dina barn? Jättefin och pedagogisk som hjälpte deras 2-åring mycket.
/Sandra

MariaMalmgren.com sa...

Vackert skrivit , jag och min man träffades på "fotbollsplanen" när vi( läs jag) var bara 13&15 år plus att jag hade min svärfar som tränade och spelade med hans syster. Dock var det först 3 pår senare när jag var 15 han 17 som vi fick ögon på varandra och han övningskörde till träningarna med sin far! Sen blev först i skolan som det klickade till - den 21 dec 1998 blev vi officiellt ett par. Det är snart 12 år sedan:) när man som vi är varandras motsatser så kan det lätt bli att man drivs olika framåt. Men livet delade på oss ett antal gånger och vi hittade lika snabbt tillbaka det var först när jag förlorade våra tvillingar i en traumatisk förlossning som omgivningen( våra familjer trodde var slutet för oss) jag sålde allt jag ägde och stac till USA i några månader. Men längtade efter min älskade och bästa vän. Flyttade hem igen, och i samma veva bröt min sjukdom ut som har förändrat hela mitt liv och som kommer sluta lika tragiskt som din- döden är oundvikligen, iallafall häll på dö på operationsbordet( förblödde kopiöst vad vi vet idag är min kärlsjukdoms fel) vi valde livet tillsammans och förlovades 050702 för att sen köpa hus 060928 gifte oss 070707 och nio mån + 1 dag föddes ett mirakel som vi döpte till William Wallace ( född och fick uppleva livetshårda motgångar direkt) hans föddes även med ett handikapp och han ärvde MIN jävla sjukdom:/ dock inte kärltypen:) så varjedag som jag får vara här och han sprider glädje så andas vi och försöker blicka framåt. Jag började följa dig för lite mer än ett år sedan ungf. Samtidigt som jag fick min diagnos & dödsdom fastställt och min mamma gick bort. Bara EN månad efter fick min älskade bästa vän bröstcancer och lämnade livet den 3 sept i år. Hon lämnade två små barn under 3 och fick inte uppleva lillkillens ettårsdag. Livet är så orättvisst. Du kan läsa om hennes kamp på www.elinhejdenberg.blogg.se och min kamp mot klockan & livet hittar du på www.mariamalmgren.com , jag ville bara säga att jag FICK alla i min Krets & omgivning att rösta på dig då du är en inspiratör för livet. Jag beundrar din styrka och biter ihop och tänker kan Linda(du) skall jag oxå kunna! Jag följer dig slaviskt. Och försöker donera så mycket jag kan till fonden då hoppas på bot för din och andra kvinnorscancer. Tack för att du inspirerar mig . Och vi möter motgångar men när vi är på andra sidan är vi starkare än någonsin och tillslut blir inte bergen lika toppiga. I route for you! Med. De vänligaste hälsningarna Maria Malmgren

Anonym sa...

Hihi, jag och min sambo träffades också på Spraydate för ca 5 år sedan. Vi har köpt hus och förlovat oss och nästa fredag åker vi till Maldiverna!
Så Spraydate är bra ;o) även om det finns några galningar där med.
//U

Orsakullan sa...

Vi träffades på Mötesplatsen jag och min man:) Kommer ihåg när vi först kom i kontakt med varann via "ensamma-mammor". Jag gillade din hemsida skarpt minns jag, med snygga bilder och cool layout!

/S

Lilla M sa...

Måste säga att bilden på din man vid strandkanten är så fin! Otroligt vacker!

jessicabergman sa...

Tyvärr klarar inte alltid vårt system att fånga upp anhöriga.....där har vi mycket att jobba på. Det skulle nog vara lite "barnavdelningstänk" på fler ställen i landstinget. man vårdar HELA familjen.

Angelica sa...

Känner igen mycket av det du skriver. Träffade min man på spraydate för 5 år sedan och det skillde 40 mil mellan oss, men sen vi sågs för första gången har det varit vi. Gifte oss nu i maj och har en tös på 3 år. Jag är heltidssjukskriven sen 16 år tillbaka det är mer än mitt halva liv och jag vet hur det kan tära.

Vill önska dig all lycka som går att få. kram

Fotgraferande fembarnsmamma sa...

Hej Linda!

Vilket fint och öppet inlägg. Jag blir alldeles rörd (som vanligt=lipsill) Jag kan ju er historia och är SÅ GLAD ATT NI MÖTTES. Jag minns de där fina rosorna jag såg hos dig, som du fått av Lars när ni precis mötts <3

Lycka till med Intervjun idag!

Kram Maria
http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

Lotta A sa...

Vilken lycka att just ni fann varandra, och nu har ni en sådan fin och härlig familj tillsammans.

Kram till er båda/ Lotta

Christel sa...

Hej Linda !

Jag har läst din blogg i ett par månader nu men har aldrig kommenterat något tidigare. Jag tycker du skriver fantastiskt bra men det gör mig så ont att du och din familj drabbats så hårt här i livet. Hoppas ni kommer iväg på resan ni vann till Egypten....vi var där för 2 v sedan och det var ljuvligt med sol,värme och härliga bad.

All styrka och varma kramar till dig
och din familj