fredag, oktober 01, 2010

TÅRAR TRILLAR NERFÖR MINA KINDER

Har suttit och läst igenom alla fina kommentarer, mail och sms som jag fått under kvällen. Det är ord som värmer så mycket! Mina tårar trillar nerför mina kinder när jag läser dem. Men de trillar även för att situationen är som den är. Åh, jag bara HATAR den här sjukdomen! Skit-cancer!! Jag kämpar och plågar mig igenom den ena grejen efter den andra i hopp om att de fula monstren ska försvinna eller åtminstone sticka iväg och gömma sig ett tag. Men det verkar inte spela någon roll vad jag gör för de verkar inte vara särskilt rädda av sig.

Bara som idag att ligga på en stenhård brits på röntgen och vinkla både kroppen, benen och fötterna åt diverse olika håll för att de skulle få till bra bilder. Det gjorde ont både i ryggen och höften att ligga så. Verkligen skitont!! Men jag bet ihop och gjorde allt jag var tvungen att göra för att det skulle gå snabbt.

Likaså att bli stucken för alla prover som ska tas hela tiden. Så fort någon kommer med den där vagnen med nålar och provrör så försvinner mina blodkärl iväg någon annanstans. De gömmer sig och vägrar komma fram! Det slutar ofta med ett blått armveck och ibland även en blå och svullen hand och ett tomt provrör. Till sist brukar de få komma från labbet och sticka mig i fingret istället.

Kan säkert rabbla upp hur många jobbiga grejer som helst som man tyvärr måste utsätta sig för med jämna mellanrum när man har den här tråkiga sjukdomen. Dessutom känns det jobbigt att veta att de ställen i kroppen där jag haft ont det sista är en massa cancermonster. Ömma kroppsdelar som jag själv försökt inbilla mig att det troligtvis är ledvärk som biverkning av någon behandling eller som gör ont för att jag legat illa i sängen

Men men... jag är iallafall tacksam för att jag kunde åka hem ikväll. Min make tände ljus och en brasa och jag fick en kopp te medan jag låg i soffan under en skön filt. Bra mycket mysigare än en obekväm sjukhussäng! Är även glad över att jag trots alla fula cancermonster i min kropp faktiskt mår så pass bra som jag ändå gör. Jag kan se, höra, prata, tänka, känna... och en massa andra grejer! Visserligen är jag sjukt trött och har gräsligt ont emellanåt, men tänker man bort just det så känner jag mig faktiskt inte allvarligt sjuk. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt tills den dagen kommer.



När man läser min blogg kan man säkert tro att jag hatar sjukhuset! Nädå, det gör jag inte. Det är bara det att det är en plats där man på alla sätt blir påmind om sjukdomen och kan jag vara hemma så är jag gärna det. Men faktum är att sjukhuset jag tillhör är det bästa som jag har varit på (har i och för sig bara varit på ett par andra *s*). Framför allt är det riktigt bra och trevlig personal som jobbar där. Trevliga och kompetenta läkare och omtänksamma och duktiga sköterskor... eller var det trevliga och kompetenta sköterskor och omtänksamma och duktiga läkare? Ja, det stämmer faktiskt vilket som!

Sen var det ju det här med resan också. Tack allihop för de summor som ni har bidragit med. Igår fördes otroliga 26 948:- över till mitt konto. Borde kanske se till att boka NU och komma iväg så snart som möjligt! Det är bara det att med den smärtan jag har just nu så vet jag inte om jag klarar av en resa till New York. :-( Jag vill sååå gärna åka dit för att återuppleva staden och träffa de familjer jag var au pair hos. Men fortsätter jag ha så här ont får jag nog inte ut så mycket av en storstadsresa. Ska vi istället tänka om och boka en solsemester istället? Kanske en kryssning i Karibien? Eller rentav Hurtigrutten?


Vilket resmål är att föredra nu i oktober med tanke på klimat? Och hur hade du som läser detta gjort med resan? Åkt till drömresemålet New York eller besökt en helt annan plats i vår värld som är vacker och där man bara kan ta det lugnt och njuta?

Planen för min del är nu att strålbehandla höften i början av nästa vecka för att den värsta smärtan förhoppningsvis ska försvinna. Sen pratades det även om nya cellgiftsbehandlingar och kortison.

Med mina tidigare erfarenheter av behandlingar som inte fungerat något vidare är det tyvärr lätt att tänka att ingenting annat kommer bita på cancern heller. Kommer de antalet extradagar som jag eventuellt kan få motsvara samma antal dagar som jag kommer må skit av biverkningarna från de behandlingar jag får? Kommer håret ramla av igen och kommer min kropp svullna upp som en ballong av allt kortison?

Kanske är det bättre att bara strunta i alltihop, att istället åka iväg till något fint och härligt ställe tillsammans med de man älskar mest och bara LEVA... tills livet tar slut...?! Och visst borde väl en behandling som består av vackra miljöer, varma bad, trevligt sällskap, goda middagar och liknande kunna förlänga livet åtminstone liiite? (annars får man tänka kvalitét istället för kvantitet)

Ja, hur som helst - att komma iväg på en resa är nog nödvändigt! Att få ta semester från cancern ett litet tag. Den här sjukdomen är tuff för mig, men även för de som står bredvid. Läste precis dessa rader i kommentarerna efter mitt förra inlägg: "Tänker på din man hur fixar han att vara den som står bredvid? Minns hur min man sa ifjol, 'alla frågar hur det är med dig men ingen frågar hur det är med mig'. Det är ibland svårare att vara den anhörige."

Jag trodde nästan först att det var min man som hade skrivit den kommentaren. Orden som kom från hennes man var nästan ordagrant de som kom förut från min egen. Ja, det ÄR otroligt tufft att stå bredvid. Min man är verkligen livrädd för cancern och för vad som kan komma att hända framöver.

Han är rädd för sjukhus också och undviker allt vad han kan att åka dit. Så i eftermiddags åkte han iväg och servade bilen istället för att komma till sjukhuset efter jobbet och vara mitt stöd när det kändes allmänt ensamt och tungt. Det gjorde så ont i mig när jag frågade varför han inte kom och jag fick en lång utläggning om att bilen kommer att gå sönder om den inte servas nu. Jo, det förstår jag att den kan göra, men JAG då? Jag är också i dåligt skick och kanske också är på väg att gå sönder. Hade jag varit en bil så hade det liksom varit skroten nästa. Kände mig så ensam och besviken.

Men det är säkert så att vi alla har olika sätt att hantera saker och ting. Även om det verkligen sårade mig att känna att bilen är värd mer än vad jag är så är det förmodligen rädsla som ligger bakom alltihop! Efter att ha läst och hört om en del av andras anhöriga som reagerat på liknande sätt är jag nästan säker på att det är så. Men fruktansvärt jobbigt är det i vilket fall som helst och det är den dumma cancerns fel alltihop! :-( Sjukdomen får ju även mig att göra och säga saker ibland som jag inte menar. Trötthet och smärta kan gå ut över både humör och tålamod.

94 kommentarer:

Amanda sa...

hej linda..

jag vet inte vad jag ska skriva..finner inga som helst ord..tycker bara livet är så fruktansvärt orättvist..sänder mina varmaste kramar till dig o hela familjen <3

Anna-Gravid sa...

Största styrkekramen till dig!!!!

Anonym sa...

hej!
ingrid här från skbgmammelistan. Jag lyckas inte logga in så jag skriver under anonym nu. Jag tänker så här...ni kanske kan hinna med 2 resor...Jättesvårt att råda o det kan jag inte. Bara att tänk igenom men som nån skrev till dig på FB boka så du har nåt att se fram emot. Det måste vara väldigt kluvet att välja på antalet dagar. Antingen mer behandlingar och må skit de dagarna eller mer skit än du redan mår såklart. Eller få "köpa" sig tid med hjälp av behandlingarna. Det beror väl på hur sjuk du blir. Kan det inte finnas nåt man kan göra för att det ska gå tillbaka lite? Jag har en bekant som även finns på FB hon har fått metastaser lite överallt men ska få komma till karolinska nu. Jag har levt med cancer på nära håll. Pappa dog ju i cancer, min systers man hade det länge i många år innan han också dog. Och min mamma har haft det men mår bra nu. Jag skulle nog försöka göra vad som helst för att köpa tid. Men det beror ju på hur mycket mer sjuk du blir de dagarna.
Tänker på dig så mycket.
Och tänker på din man med. Förstår att du måste känt det som att du var mindre värd än bilen, men det är nog bara din mans sätt att klara av o orka att handskas med den känslan han har inom sig.
Kramar ingrid

Björn sa...

Hej Linda. Hemskt ledsen att läsa om bakslagen. Jag kan förstå din reaktion på din mans beteende. Det är en riktigt svår situation för er alla. Om HAN vill få ur sig en del, eller bara känner för att prata, så får han gärna höra av sig. Våra situationer är trots allt ruskigt lika. Vet inte om det ger honom något, men vi finns här. Kram. Björn i Kristinehamn.

linda brandin sa...

Grekland är fint nu och billigt. Om du inte orkar åka till ny så tipar jag dig om grekland. Fortfarande varmt och knappt några turister kvar.

Anonym sa...

Hej Linda!

Jag vet inte vad jag ska skriva, följer din blogg sen en liten tid tillbaka och du tar redan en stor plats i mitt hjärta!
Varma kramar till dig och din familj / Maria

Mamma Fido sa...

Finns verkligen inga ord Linda det här är så orättvist så det går inte ens använda så fula ord i munnen. Åk ni på en resa till nått varmt land istället o bara va o rå om varandra det behöver nog Lars också massa styrke kramar från mig men ge även Lars en extra.

Anonym sa...

Åhh.... Res vart ni själva vill! En solig semester, elelr en kryssning hade ju varit hur gött som helst - tänk om du kunde ligga i en solstol en hel vecka och bara bli serverad goa drinkar (Ja alkofria kanske som det inte ska bli FÖR roligt? TÄnker på alkohol+medicinerna du tar kanske inte är jättebra?;) )

Förstår att du vill hälsa på dina vänner i NY också.... Svårt.... Å andra sidan - finns det inte någon kryssing/resa till typ Florida så kanske dom kan mötas upp eller liknande?

Annars ska väl Scheyscellerna eller hur det nu stavas vara helt underbart underbart, tror att det är årstid för det nu...?!

Rimfolina sa...

Mina tårar trillar med dina... Jag tycker inte att det spelar någon roll vad ni bestämmer er för att göra med pengarna. Gör det som känns bäst för dig även om det blir att stanna hemma och sätta lite extra guldkant på vardagen, huvudsaken är att du orkar och får vara med dina nära och kära. Jag har förresten inte hunnit vara med på insamlingen då jag varit i Sthlm på kurs sen i måndags och kom hem till datorn först i går. Sätter dock gärna in en slant direkt till dig för att underlätta småbarnsvardagen om du vill, skicka isf kontonr via fb. Angående Lars och bilen så är det nog precis som du säger, det blir så jobbigt för honom att stå bredvid att han flyr till vad som helst som kan tänkas "onödigt" av ren självbevarelsedrift. Jag förstår dina känslor av övergivenhet men jag hoppas att du har flera vänner nära som kan täcka upp för honom när han behöver få fly en stund så att du inte behöver vara ensam. Tänker på dig varje dag. Kram.

Anonym sa...

Du är klok som en bok Linda! Tänkte på dig i gårkväll hela kvällen och på det jag ville säga men inte visste hur jag skulle formulera. Men det finns egentligen bara ett sätt att säga det. Lägg liv till åren, istället för år till livet. Även om det för dig nog inte handlar om år, utan kanske bara några veckor extra som du kan köpa med tuffa behandlingar.

Ge dig själv och din familj en underbar sista tid. Och diskutera med dem vad som är viktigast, extra tid då du kanske inte mår så bra, eller kortare tid då du mår bättre. Valet känns självklart, men det är det faktiskt inte alltid. Och du kan bara göra det val som är rätt för ER. Tårarna bara rinner, det gör så ont när hjärtat tar till sig det hjärnan vet. Och tillåt dig själv att vara svag med. Du behöver inte alltid vara stark. KRAM!!!

Anonym sa...

Så ledsen för er skull finner inga ord...

Anonym sa...

Vill bara krama dig..hårt och länge.. <3 <3 Moster Susanne

Marie sa...

Jag önskar det fanns något jag kunde säga/göra för att underlätta livet och ta bort det hemska cancermonstret från dig. Jag är själv småbarnsmamma och tycker redan det är tufft (med kroniskt sjuka barn, dock inget allvarligt) jag kan verkligen inte föreställa mig hur du orkar!
Angående resan så känn efter i hjärtat och fundera på vad som är viktigt i livet just nu för dig. Ingen annan kan råda, du har egentligen svaret själv...

Massor med styrkekramar från mig och min familj!

Lisa sa...

Svårt att komma på vad man ska skriva, det är så hemskt och orättvist det som har drabbat er. Jag håller med en av de andra som kommenterat: kan ni åka till något varmt och skönt ställe i USA där dina kompisar kan komma och möta er? Annars hoppas jag att du orkar till New York eftersom det är drömmen.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för vare sig dig eller din man, men det måste vara jättesvårt för honom att se dig på sjukhuset. Jag tror män ofta använder arbete, huset, bilen och andra praktiska grejer som ett sätt att orka.

Kan läkarna på sjukhuset hjälpa dig avgöra om det är värt att gå igenom behandlingarna eller inte?

Anonym sa...

Hej Linda!

Jag har just hittat till din blogg och den berör mig djupt.Jag har varit i samma situation - inte drabbade själv men min närmaste vän- pch det är svårt för alla inblandade. Givetvis svårast för den drabbade men det som är svårt för närstående är att veta exakt vilket stöd man ska ge. Där tycker jag att du bör/måste klargöra vad du vill och förväntar dig av dina anhöriga. Även fast man tycker att man känner den drabbade personen utan och innan så kan man bli lite handfallen och tillbakadragen och inte veta vad man ska göra för att det ska bli "rätt".
Därför tycker jag att du ska tala klarspråk med alla i din omgivning. Det är dags att ställa lite krav och inte fastna i den martyrroll som vi kvinnor ofta iklär oss.
Kolla med dina läkare hur din behandling kommer att se ut den närmaste tiden och boka resa efter det?
Många kramar

Lizen

Annika sa...

Hej Linda!
Vi var i mejlkontakt några gånger under våren då jag genomgick min cellgiftsbehandling. Jag har varit inne på din blogg med jämna mellanrum sedan dess. Jag blir så oerhört ledsen av att höra vad du och din familj måste gå igenom.
Åh, det är så mkt svåra känslor med denna sjukdom, för både dig och din man. Om det är någon tröst reagerar min man precis likadant- han är ett oerhört stöd men vill inte gärna prata om sjukdomen.
Res, följ ditt hjärta och res dit du verkligen vill åka. Du är så värd en sådan resa.
Många, många styrkekramar från Göteborg genom Annika

Gunilla sa...

Hej Linda!
Jag läser här ofta men saknar många gånger ord för vad jag ska skriva. Det är en hemsk och orättvis verklighet du och din familj befinner er i och jag kan omöjligt föreställa mig vad du/ni går igenom. Jag beundrar ditt mod och tycker verkligen du är värd att komma iväg på en resa som kroppen tillåter. Kap Verde skulle jag åka till för att bara koppla av. Exotiskt och fridfullt men utan alltför många flygtimmar och tidsskillnad.
Sänder ett litet hopp om att strålbehandlingen gör dig såpass smärtfri att du kan göra precis det du önskar.

annaOlsson sa...

hej linda,
tänk om det var möjligt döda "cancermonster" med vilja och kärlek. Då skulle du vara den friskaste jag känner. Jag känner sån frustration när jag följer din blogg. Sådan orättvisa borde inte få finnas.
När det gäller behandlingarna så hade jag absolut sagt ja. Ge ALDRIG upp! Kroppen fattar vad huvudet tänker.

Hade nog även valt att göra 2 resor. En miniweekend i NewYork och en skön semester på ett All-Inclusive hotell i Turkiet eller Grekland. Vi var på en resa med NAZAR i maj i Belek Turkiet, på ett hotell som hette Susesi. Det var LyxLyx och fantastiskt enkelt och bra för både barn och vuxna. Kan jag rekommendera.

Hoppas du hittar en lösning på allt. I slutändan så finns det ingen annan som kan ta beluten än du själv.

Stor kram

Anders sa...

Hej Linda, det är Helenas gubbe Anders. Jag gillar blommor och andra växter, och hade åkt till Madeira eller Azorerna, men säsongen kan vara över i oktober.

Anonym sa...

Så bedrövligt med din sjukdom, tänk vad du får stå ut med... Angående resan tipsar jag dig att välja en charter med relativt kort flygtid, jag anar att det inte är alltför bekvämt att sitta med kraftig smärta många timmar i en flygstol. Gör det så lätt för dig som möjligt. Jag önskar dig verkligen en skön resa!
PS. Jag förstår att din man är rädd. Samtidigt tycker jag att han får skärpa sig och inse att det är han som ska vara ditt största stöd. Det finns sånt man bara måste göra, oavsett om det är jobbigt eller ej. /Mia

Trebarnsmamman sa...

Finner inga ord! Blir så förbannad på cancer-monstret...på hur mycket smärta det orsakar för dig och din familj. Det kvittar mig var du åker för pengarna...huvudsaken är att du kommer i väg och att du har det alldeles underbart! För nog borde en härlig semester också vara en bra behandlingsform!? Det sägs ju att man skall skratta sig frisk, och då måste man ju i alla fall kunna skratta sig till några extra dagar i livet!!!!!
Sköt om dig och krama lite extra på dina nära och kära...ni behöver det allihopa!!!!!!!!!!!!!!!

Inger M sa...

Kära Linda, jag blir helt stum, när jag läser om den ena motgången efter den andra, som drabbar dig och din familj.Nu får det vara nog !
Du ska besegra dessa cancermonster med all kraft, allt stöd,som du får
i kärleken till din make, dina barn, din familj! Du behövs, så innerligt väl ! DU MÅSTE FINNAS !!
Boka en resa till ett lugnt å skönt ställe, där ni får bara vila, vila, vila. Det kan ju bli en resa till NYC senare !
Jag ber så innerligt till en högre makt, dina skyddsänglar, att miraklet SKA SKE !
Styrkekramar i parti å minut !
Inger M

Anonym sa...

största kramen till dig .Prata med din man ,Du behöver honom !!!

anna sa...

Usch, vad tungt det är att läsa hur du mår. Det är för jäkligt vad cancern gör mot dej/oss. Vad får du för cellgifter just nu? Eller antikroppar? Jag tycker verkligen att du ska boka en resa, du kan ju alltid avboka om du mår för dåligt. Och du kan få bukt med smärtan om du klarar att öka smärtstillande-intaget. Boka den resan som du allra mest önskar dej! Jag har varit på solsemestrar mitt i mina behandlingar och det har inte varit några problem. Och om du längtar till NY så är det säkert också möjligt. Man får ju ta det lugnt så man orkar med. Underbart att du fått så mycket pengar på så kort tid!
Jag tänker på dej varje dag!
Kramar Anna

Maria Malmsten sa...

Jag beundrar dig och din fantastiska styrka! Jag beundrar också din man och din familj som så tappert står bredvid, maktlösa.
Tillsammans är ni starka!

Carina sa...

Det är så fint och tänktvärt det du skriver Linda och jag blir så ledsen för er skull. Jag hoppas verkligen att ni kommer i väg på en resa som ni kan njuta av och av varann. Jag känner också igen det du skriver om din man och jag tror dom flesta i vår situation gör det. Att stå bredvid och vara rädd, orolig och ledsen och samtidigt känna att man behöver vara stark och stötta måste vara en enormt svår uppgift.

Jag tänker på dig och din familj. Sänder stora, stora kramar

Anonym sa...

vill bara krama dig
trebarnsmamman

Therese sa...

Kära du... jag vet inte vad jag ska skriva eller säga. Jag tycker så ofantligt synd om dej och din familj. Allt hemskt ni får utstå. Blir så arg över att du ska behöva ha så ont. Önskar ibland att vi kunde dela ut din smärta på några av oss som läser din blogg och följer din vardag, Jag är säker på att det inte bara är jag som kan tänka sig att ta lite av din smärta. Har jag berättat att min svärmor dog i cancer för 3 år sedan? Det var hemskt att stå vid sidan om som familjemedlem, men allra värst var det att inget kunna göra och att inte kunna lidra hennes smärta alls.

Vi pratade om att ses... och jag kommer gärna hem till dej. Vet att det är mycket nu. Att du har ont och att du fått nya hemska besked. Om du vill träffas och orkar så får du bjuda in oss. Vi kan för det mesta och med kort varsel. Hör av dej när du känner att du vill och orkar.

Om jag var du skulle jag åka till ett fint ställe, lägga mej i en skön solstol och njuta av det fina i vår värld. Inte springa runt i NYC med ömmande kropp.

Skickar massa varma kramar!

Anonym sa...

Jag lider verkligen med dig..så tungt alltså.
Jag tycker ni ska ta en resa som du känner att du kan orka med, nåt ställe där ni bara kan vara och njuta.
Ang. din man så tror jag som du säger att de är hans reaktion.
Men jag förstår dig också.
Jag har själv varit anhörig och de var fruktansvärt tungt att behöva vara så stark och rädd att förlora sin mamma. Men jag föjde dock min mamma överallt...men de var mycket tungt och jag hade en enorm sorg inom mig hela tiden som jag inte kunde visa. Så de är svårt.
Livet är verkligen orättvist.
Tänker mycket på dig Linda!!
Många kramar Helena

Anonym sa...

Jag är anhörig till en make med cancer sen två år och ett barnbarn med en hjärntumör. Mitt liv är ett helvete men jag är i alla fall frisk, än så länge. Jag offrade allt när min make var som sämst, sen "dumpade" han mig och brydde sig bara om sitt jobb. Vi är ofta osams nu. Våran dotter 40 år vill inte längre träffa oss. Livet blir ett helvete när sjukdomen slår till för alla men jag är i alla fall tacksam för att det inte är jag som är sjuk. Många styrkekramar från mig/Mia

Åsa sa...

Jag har också bröstcancer som spritt sig till skelettet. Tidigare hade jag fruktansvärda smärtor från högra höften, men blev helt smärtfri efter en strålbehandling precis där och det gäller fortfarande efter två år. Håller tummarna för dig!

Anonym sa...

Jag finner inga ord för hur orättvist detta är.Men jag vet att Du är en kämpe och Du kommer ta de behandlingar som du blir rekomenderad,men du måste ju få tid att tänka. Jag tror säkert det går att ordna en resa mellan dina behanlingar, kanske inte till USA.
Ett förslag åk på en solsemester hela familjen, ta med din mamma som barnvakt, även Magdalena kanske kunde följa med er dit och avlasta er nattetid med barnen så ni får sova.Bo på lyxhotell och bara njuta, det skulle nog vara skönt att bara vara, Har ni då lite hjälp med barnen kan ni ju också få lite tid för er själva Du och Lars.Är det något som ni behöver hjälp med så hör av dej jag hjälper gärna till med något om ni vill.Är det någon mat ni vill ha lagad så önska vad ni vill ha, kan även baka något till er eller hjälpa er med städning och tvätt om så behövs.Tusen tusen kramar till dej Linda och hela din familj

Inger

Tant Janet sa...

Hej, hittade hit av en slump, gråter och gråter och gråter....... Ta hand om dig. Det klart att du ska ut och resa. Förstår att New York kan vara jobbigt om man har ont, åk någonstans där du kan ta det lugnt och njuta av dina nära.
Stor kram Jeanette

Anonym sa...

Hej!
Det var jobbiga besked, men jag tror att du innerst inne väntade det....ibland kan man bara inte ta inte ta in vad man känner är sanningen, det måste få mogna först.
Min åsikt är, att du ska åka nånstans där du bara kan njuta, vila och samla ny energi! Kanske två resor t.o.m.....en tillsammans med hela familjen och en tillsammans med bara din man?
Visst är det svårt för honom, och man kan även få skuldkänslor för att man själv är frisk och får leva. Han behöver nog oxå få goda minnen att spara.
Till sist önskar jag att du får hjälp mot smärtan och att läkarna hittar ngt som "biter" på dina tumörer....så länge det finns liv finns det hopp...!
Kram Siss

Anonym sa...

Hej Linda,
läser ofta här inne. Tycker att du har en underbar blogg. Fina bilder, trevliga tips och idéer. Du verkar vara så kreativ. Du borde starta en egen familjetidning eller nåt : ) Jag skulle köpa direkt : ) Så beundrar jag naturligtvis ditt mod och styrka. Jag lär mig mycket genom din blogg, att lev ai nuet, ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Jag har en tendens att tänka negativt ibland, katastroftankar osv.. och ofta tänker jag att jag borde bli bättre på att leva i nuet. Vet inte hur jag skulle hantera ett cancerbesked?? Förmodligen få vrålångest. Tror jag skulle behöva samtalsstöd då, för att få hjälp att hantera hela situationen. Klart jag förstår att även ditt tålamod tryter ibland.. det gör mitt varje dag fastän jag inte är sjuk. Här i Östergötland finns ett jättebra barnttraumacentrum för barn (Norrköping). Har lyssnat på de psykologerna ett par gånger i olika sammanhang. Om jag var allvarligt sjuk hade jag velat att min familj fick hjälp från dessa oerhört kunna och stabila personer. Sånt här måste ju påverka hela familjen som du skriver. Finns det bra samtalshjälp där du bor..?? Tänker jätte ofta på er fastän jag inte känner er. Hoppas du kommer iväg på en resa. Om NYC blir för tufft kanske det finns något härligt SPA eller liknande när du kan ta hand om kropp och själ .. styrkekramar från Lina

Karin sa...

Hej Linda!
Det här är en sång som jag tycker väldigt mycket om. Den sjungs bla av Sissel Kyrkjebö. Den heter "Eg ser" om du vill söka reda på den och lyssna själv.
Jag skickar också en jätte stor kram till dig. Känner verkligen med dig....

Eg ser...

Jag ser att du är trött,
men jag kan inte gå
alla stegen för dig.
Du måste gå dem själv,
men jag vill gå dem med dig.
Jag vill gå dem med dig.

Jag ser att du har ont,
men jag kan inte gråta alla
tårarna för dig.
Du måste gråta dem själv,
men jag vill gråta med dig.
Jag vill gråta med dig.

Jag ser du vill ge upp,
men jag kan inte leva
livet för dig
Du måste leva det själv,
men jag vill leva med dig.
Jag vill leva med dig.

Jag ser att du är rädd,
men jag kan inte gå i
döden för dig.
Du måste smaka den själv,
men jag gör död till liv för dig.
Jag gör död till liv för dig.
Jag har gjort död till liv för dig.
Jag har gjort död till liv för dig.

Anonym sa...

Hej Linda!

Ni kanske inte behöva åka så långt, om du inte orkar? Det kanske finns något skönt ställe att vila på här i landet (Spa eller liknande?) Där du kan få bli ompysslad, vila och ha det härligt.

Räcker pengarna till hela familjen? I så fall kanske ni kunde åka någonstans alla 6 och skapa minnen - underbara sådana. Ta många bilder och sätta dem samman så att dina barn och din man senare (hoppas det dröjer LÄNGE!!!) kan se tillbaka och minnas en underbar tid med en underbar mor/maka. En släkting (din mamma?) kanske vill följa med och passa era "småtroll"?

Det kanske inte är så viktigt vart ni åker utan att ni få vara tillsammans? Men annars låter väl en kryssning i Karibien skön. Då slipper du gå så mycket och kan ligga i solen och njuta av sällskap. god mat och vacker vy.

Ni kan väl alla i familjen prata om detta och komma fram till något gemensamt? Jag önskar dig verkligen en riktigt SKÖN resa - vart den än går.

Tänker på dina söta barn, men också på din man. Han måste - också - lida oerhört. Jag tror att hans sätt i går var - just - hans sätt till "coping". Det måste vara oerhört svårt för honom att finnas på sjukhuset, med den rädsla han känner för besked. Men jag förstår dig också!!! Det kanske finns någon slags grupp med andra män som går igenom samma sak, som han kan diskutera sin situation med? (Om han känner att han skulle vilja det)

Oavsett vad du/ni väljer; ta hand om varandra och njut över att ni har varandra!

Ge din man en stor styrkekram och hälsa honom att det är många som även tänker på honom och hans svåra, jobbiga situation!

Cecilia sa...

Linda!
Svårt att veta vad man ska skriva mer än att jag tänker mycket på dig och din fina familj. Önskar att det var något jag kunde göra mer än sända styrkekramar i cyberspace. Som jag har skrivit tidigare: Även om det är en klen tröst för dig så ger din blogg mig och andra ett nyttigt perspektiv på våra egna problem och svårigheter. Jag känner större tacksamhet för varje dag jag får vara tillsammans med min familj och inser att många av de problem vi tycker är stora egentligen bara är bagateller så länge vi får vara tillsammans och vara friska.
Hoppas strålningen och andra mediciner kan hjälpa dig att må bättre.
Kramar från Cecilia

Lisbet Lindell sa...

Finner inga ord...
Jag hade kanske valt ett ställe att resa till som är varmt, inte för lång flygresa och som har SPA där du kan få avslappnande behandlingar och bli bortskämd....
Förstår att du måste känt dej grymt besviken igår men jag kan inte tänka mig att bilen går före dig utan det är säkert rädslan över vad läkaren skulle säga som gjorde att han höll sig borta... jag lider med er båda... Många Kramar från Lisbet

Anonym sa...

Hej Linda
Har sedan en tid tillbaka följt din blogg och beundras av din styrka och ditt mod! Idag finner jag inga ord när jag läser om allt du/ni får utstå. Ingen, INGEN ska behöva uppleva det ni lever med just nu! Det känns som om jag känner dej även om vi aldrig har träffats... Finns det nåt jag kan göra för er så säg till... vad som helst!!
Kram till er <3
Pernilla Johansson

Anonym sa...

Ååååh, självklart är du så många gånger mer värd än bilen!! Just därför var det bilen han åkte iväg och fixade... Han kan inte fixa dig hur gärna han än vill, det vet han, och just då igår klarade han inte av att möta dig och erkänna det.....

Om jag varit du, hade jag nog bett om starkt morfin och liknande mediciner, kanske sömntabletter med, och åkt till NY... det är din stora dröm, och vore det jag skulle jag kanske ångra mig senare... men det är ju jag det!! Jag förstår helt och fullt att det kan vara för jobbigt för dig, och att en solsemester skulle göra gott med. Men skulle det inte kännas så gott att få åka iväg och (vill inte skriva "ta farväl av dina värdfamiljer", vill inte!) hälsa på dina värdfamiljer en sista gång? Nej, det är helt enkelt så att ingen annan än du och din man kan ta det beslutet. Men kan du inte höra med honom om vad han tycker? Om han stöttar dig med allt om ni åker dit, eller om han hellre vill ta en lugn solresa? Önskar dig ändå att ni kommer iväg du och din man, det behöver ni sååå väl!!

Bara du kan veta med hur du ska göra med behandlingarna... och din man så klart. Jag lider verkligen med dig, men lider oerhört mycket med din man med, vilket extremt tungt lass han drar!!! Gråter när jag skriver, det är så tungt att läsa om din kamp och samtidigt kollar jag in så ofta för att se om du har uppdaterat... Men jag hade nog hellre gjort som Fia så klokt skrev här, att fylla tiden med liv, istället för att fylla livet med tid... Väljer att uttrycka mig med "tid" istället för dagar, veckor, månader.....

Om och när du reser iväg, se till att du får tillgång till en rullstol. Har du intyg från läkare är det inga problem med att ta den med på flygplan. Med rullstol kan din man handgripligen hjälpa dig, och du kan uppleva utan att behöva slita ut dig på att gå. Det finns inget negativt med att be om hjälpmedel, de hjälper dig att kunna leva någorlunda den tid du har kvar.

Jag tänker på att du har så svårt att få sova ordentligt, har du diskuterat säng med vården? Du har rätt att få en bra säng, om det är en elevatorsäng eller tempursäng eller vad det nu kan vara, men en säng som är rätt för dig kan ge dig bättre sömn!

Tänker på er varje dag, både på dig, din man och era underbara pojkar!!! Skickar massor med sympati, värme, styrka och kramar!!!

Kristin sa...

Tänker på dig och din familj hela tiden. Vet inte vad jag kan göra för att hjälpa er. Nu har jag länkat på min blogg till din insamling. Hoppas det kommer in massor av pengar.
Sköt om dig gumman och lycket till med Vimmelmamman idag.
Kram
Kristin från Hjo

Anonym sa...

jag känner så otrolig mycket för dig. Åk till ett varmt land med pengarna. Åk till Thailand eller åk på kryssning i Karibien. Gör något där du vet att du kan vila och ha det bra i en miljö som du själv gillar. Din blogg är väldigt bra. När jag ibland läser andra cancerbloggar slås jag av att alla har transformerats till de perfekta familjerna. Alla har världens mest fantastiska relationer- always. alla är snälla och fina och förstående precis dygnet runt. Ditt inlägg oerhört bra och rakt på.

Anna sa...

Hej kära du, kan ni inte boka 1.a klass flygbiljetter, där kan man ofta ligga ner och mer plats att röra sig på, då blir inte resan lika jobbig kanske? Annars älskar jag USA och tycker du ska åka dit hjärtat vill :) Var inte för hård mot din make, jag gissar att han bär på precis lika mycket rädsla, ångest och kärlek som du - och att hans sätt att hantera situationen är så här. Skickar varma kramar å hoppas på ett mirakel för din skull! KRAM

Anonym sa...

Du och din familj finns med i mina böner. kram Susanne

Alexandra sa...

Mitt hjärta blöder för dig och din familj... Jag finner inga ord för vad som drabbat er.

Vi har förlorat 3 personer i släkten i den dumma cancern på mindre än ett år! Varav den ena personen var min styvpappa (läs pappa för han var den enda fader jag kände)

Det är fruktansvärt svårt att stå sidanom och inte kunna göra ett skit! Man ser hur monstret härjar i kroppen på den man älskar och bit för bit av kroppen tas över... Ibland med en rasande fart!

Jag tycker att ni ska ta en resa, vilken som helst och göra den till ett underbart minne. Boka den NU, man vet aldrig hur du kommer att må framöver.

Ta hand om dig och din fina familj! Kram A.

Emma Johansson sa...

Hej Linda!

Sitter här med gråten i halsen! Förbannade cancer!
Jag hoppas innerligt att ni kommer iväg på en resa tillsammans, ett minne för livet!
Du skrev att du kanske inte orkar med en resa till new york, då tänkte jag hurtigrutten kan vara en upplevelser. och jag har hört att det är fantastiskt fint under hösten. Det är massa olika färger både på himlen och i naturen. Ni kan sitta på däcket och hålla om varandra hårt och njuta av er tid tillsammans!
Jag skickar otroligt stora och varma bamsekramar till ER! Din man verkar behöva en kram han också!

Mvh Emma

Anonym sa...

Hej Linda,

Vi miste just vår mor, 56 år, i cancern förra veckan. Redan nu har jag i diskussioner med andra kommit fram till att livet inte borde mätas i tid, som man säger "kvantitet kan inte mätas med kvalitet". Visst ska du ta behandlingar, min mamma fick ett helt år extra tid med jättefå biverkningar så. Men för mig känns det att allra viktigast är att leva ett fullt liv då man lever. Inte bara leva ett liv för att kämpa mot cancern, då har den ju nästan redan vunnit. Unna dig och din familj allt du kan och njut!

Kristina sa...

När jag hade cancer första gången för tre år sen,( det är ju andra gången nu) kände jag att det var viktigt att samla minnen med familjen och vi hade aldrig varit utomlands då vi aldrig hade råd , nu skrapade vi ihop det lilla vi hade och åkte till Grekland och levde snålt men fick värmen vattnet och upplevelser. Då säger min tolvåring, "mamma du skrattar det har du inte gjort på länge" den kommentaren följer mig än idag. Vi fick något gemensamt och det är för att peppa dig att välja något som du orkar och har glädje av som jag delar detta.Om du tror att New York är omöjligt ur smärtsynpunkt men ta då ngt annat som är möjligare.Men är vännerna det viktiga välj det och tänk ej på att göra så mkt i NY. Kan du sitta i rullstol kanske du kan få låna med en o ha som hjälpmedel när höften gör för ont. det finns många lösningar. Hur är det, har du fått någon samtalskontakt med kurator? Och har familjen o barnen någon? Jag har regelbundna samtal med kuratorn och hon kommer hem till mig eftersom det är så svårt för mig att ta mig till sjukhuset då jag ej kan sitta. Hon har även träffat barnen och de har pratat igenom allt o de vet att de kan få mer tid att prata när de behöver- mIn man är oxå erbjuden möjlighet att prata men med en annan för att han inte ska känna/tro att det går till mig det han säger i förtroende. Jag förstår att din man valde bilen för att han ej orkar se din smärta och för att hans lidande sitter på insidan och han är rädd för hur det ska bli. Min man har svårt vara hos mig nå längre stunder när jag ligger inne, han kommer gärna men har ej ro sitta ner o bara vara utan vill göra konkreta saker. Det är lättare hålla spöket på distans om man gör ngt praktiskt som att fara med bilen än att se det rakt i ansiktet som när han är med dig på sjukhuset, där är det superpåtagligt. Hemma kan man glömma det lite även om du är dålig eftersom du försöker göra friska saker. Jag fortsätter o ber för er alla och kämpar på på mitt håll.

Anonym sa...

Följer din blogg som gått som dagligen. Trots att jag överhuvudtaget inte känner dig så tänker jag ofta på dig!

Jag lider så fruktansvärt med dig och din familj. Livet kan vara så tufft, varför kan man undra.

Ann-Louise sa...

Tänker så på dig och tycker att det är fruktansvärt att du aldrig kan få positiva besked, utan bara dessa negativa besked gång på gång. Jag tycker att du ska använda pengarna till att åka dit du helst vill åka, oavsett om det är New York eller en solig strand. Om du åker till New York, lägg lite mer pengar på att flyga bekvämt, tex i business som någon annan här också föreslog. Jag flög just från New York i Deltas ekonomiklass och min i övrigt friska kropp värker fortfarande fem dagar senare, för att det var så fruktansvärt obekväma stolar. Så unna dig lite extra lyx och bekvämlighet så att du kommer fram utvilad!

Anonym sa...

Hej Linda!
Det känns futtigt och svårt att säga något. Du har en jävla sjukdom som jag önskade ingen behövde få.Du är ung, du har småbarn och det känns orättvist, jävligt att du drabbas.Jag är en av dina okända bloggläsare som under en längre tid läst din blogg och imponerats av dig och dina tankar.Det sista beskedet om spridningen i kroppen är ofattbart.
Du är så klok när du resonerar omkring ditt liv nu, att njuta och umgås med nära och kära.För mig som är frisk är det helt omöjligt att förstå hur det känns för dig. Jag önskar bara att de val du gör ska bli bra för dig.Hoppas du känner värmen som strålar till dig från alla oss som läser din blogg. Många många kramar från Elisabeth

roxanna - kamp efter cancern sa...

Du är stark!
Känner igen känslan med provtagningen.
Mina kärl gick också och gömde sig.
Tur nog har jag en Port, den är guld värd.
kramar

Lilian sa...

Vill bara på detta sätt säga, om du orkar skall du resa nu, så fort som möjligt, om du orkar. Har haft en dotter som hade samma som du o gick bort för 2 år sedan.Hon o hennes man var på två resor, o dom pratade ut om allting, mycket lättare då man inte är hemma.Håller alla fingrar o tår för din skull, hoppas bara dom hjälper dig m smärtan!!Gillar du värme åk till värmen!!Tusen kramar till DIG o DIN FAMILJ, har nyss hittat till din blogg, du verkar vara en så goer o varm människa, din man väljer ju INTE bilen framför Dig, inte lätt att förstå sig på alla sorgeyttringarna!!!!

Maja sa...

Finns inga ord,alla ord blir så fjuttiga på något vis.
Det gör så ont att läsa hur du mår, önskar så att det fanns något som fick dig att må bättre!
Hoppas att ni kommer iväg på en resa,kanske en solsemester hela familjen kan vara bra. En massa fina minnen tillsammans!
Massa kramar!

Anonym sa...

Hej Linda, känner igen mycket av det du skriver. Jag är mamma till Sabina (ser att du läser hennes blogg Sabinas kamp). Det är oerhört tungt vara närstående till en svårt sjuk, jag följe med henne ofta på cellgiftsbehandlingar, strålning, röntgen, provtagningar, läkarbesök eftersom hennes sambo tyckte det var så jobbigt och rädd för dåliga besked. Det var svårt för mig också men jag kunde inte låta henne ta de smällar ensam.
När hon fick sista besked att metastaserna hade nått även hjärnan och hennes livstid minskade, startades en insamling på FB för att hon kunde göra en sista resa med familjen. Jag följde med och även hennes syster så att hon och sambon fick egen tid när de ville. Vi åkte till Gran Canaria och nu har vi fina minnen och bilder från den veckan, för drygt 1,5 månader senare tog hennes liv slut. Hon var även till
NY som också var hennes dröm, bara 4 månader innan, men det var tuff resa. Idag är det 1,5 år sedan hon dog av sin hudcancer.
Linda lev livet så länge du bara orkar, det finns hjälp att få så utnyttja det. Så som städhjälp/tvätt av kommunens hemtjänst, så får du och din man ork över till annat som är viktigare för er med småbarn.
Håller tummarna att ni kommer iväg och att dina behandlingar ger smärtlindring och stoppar spridning till flera organ.

Mina varmaste kramar till er alla, tänker på dig! // Sirpa

m i l l a h . s e sa...

Finner inga ord...
Tänker på dig massor, och även din familj och anhöriga. Det är tufft för er alla.
Men det är som du skriver, LEV livet så länge du kan!
Ha så skoj du kan och gör vad du orkar.
Ang. resan så åk precis var ni vill, det är ni som ska ha den här resan, rå om varandra och bara ha det bra.

KRAMAR!!!!

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jadu, jag har varit både närstående och patient och det enda jag kan säga är nog - alla har rätt till sina känslor. Hur jävliga de än känns. I en sån här situation är pressen stor och det tar sig ibland bisarra uttryck.

Jag minns när jag ringde till maken och berättade att jag fått veta att jag hade cancer (var ensam på sjukhuset då, vi bor långt ifrån och N kunde inte vara med hela tiden). Han grät och jag minns att jag blev så jävla irriterad på honom som tyckte synd om sig själv. Precis det tänkte jag just då och kände.

Har känt massor av ilska mot min mamma under åren som gått sedan hon blev sjuk och dog. Hur kunde hon tillåta sig att bli sjuk, att dö ifrån oss, vi var drygt 20 både jag och syrran och jag hade en liten bebis. Periodvis la jag mycket skuld på mig själv, tänkte att det var mitt fel att hon dog osv.

Det är enormt svårt att hantera svår sjukdom och död. Man tänker helt galet ibland. Men man upphör aldrig älska och känna och bry sig, det är väl därför de där känslorna kommer. Det är svårt svårt svårt för alla, det är helt förståeligt.

Tusen kramar!
Kajsa

Tessiej sa...

Linda, skickar en massa styrkekramar till dig.

Å vad jag blir lessen när jag nu läste att cancern spridit sig ännu mera. Du är en stark person och vad orättvist livet kan vara.

Jag hoppas du tar dig iväg på en resa, som du skrev så kanske ni får tänka om angående plats. Även om du gärna vill iväg till USA så ska du orka med resan och kunna njuta av den.. Tycker somn någon tidigare skrev, boka en resa så att du har något roligt att se framemot :)

Anna sa...

Styrkekramar till dig och din familj Linda! Jag tror att din mans beteendet är ett ganska "normalt" beteende i den situation ni befinner er i. Tror att det är ganska vanligt att man gör allt annat för att tro att det otäcka inte existerar. Men så är det ju givetvis inte och jag tror att din man mår väldigt dåligt av det hela och antagligen inte vet hur han ska bete sig. Inte så stärkande för dig att höra, men du behöver inte känna att det bara är för dig som det är så. Vad det gäller en resa för er två så hoppas jag verkligen att du kan orka med NY eftersom det trots allt är en stor dröm för dig och tänk då att få dela den med din man!

Tänker ofta på er!

Kram

Unknown sa...

Stackars dig! Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lider med dig och din familj. Du ger så mycket av dig till oss alla som läser din fina blogg. Hoppas att du i alla fall kan komma iväg på någon resa och att ni kan få njuta. Massor med styrkekramar.

malin sa...

Åh Linda vad det gör att läsa om din smärta och hopplösheten. klart att du är viktigast för din man, men han har det också så jobbigt nu.

Kan inte hela familjen åka till Florida på solsemester och om pengarna räckte ta med dina föräldrar eller annan vuxen, så att du och mannen kunde ta en avstickare till NY och träffa dina vänner där?

Jag hoppas så att du får bättre smärtlindring, så du orkar hålla din kämpaglöd uppe.

Kram Malin

Mamma Svartvit sa...

Ledsen för er skull, tänker på er och lider med er.

Angående resan, såsom så många redan skrivit, åk till ett ställe där ni har det så bra och skönt som möjligt.

Om du väljer att "köpa tid" och det blir nog mycket med tid, kan du ju alltid ha en ny insamling till en NY- resa. Jag lovar att delta :)

Lotta A sa...

Linda......

Jag är ju ganska ofta här inne och kommenterar, det du skriver och berättar om.

Men med vissa inlägg, så kan jag inte finna de rätta orden.....

Jag läser det du skrivit om och om igen. Jag börjar att skriva en kommentar, men tar gång på gång bort det jag skriver.

Det känns inte som jag hittar just de där rätta orden.
Över hur fruktansvärt ledsna och förtvivlade vi är. Över allt hemskt som du ska ta dej igenom på grund av denna hemska och gräsliga sjukdom.

Jag hoppas att det blir en resa för er på något sätt. Sen kanske det inte spelar så stor roll vart.

Bara ni får vara tillsammans allihopa i familjen.Närheten till de som man älskar allra mest.
Det är ju något som är oerhört värdefullt.

Tänker på dej.
De varmaste kramarna från Lotta med familj

Anonym sa...

Snälla vän. Ibland är män från mars och kvinnor från Venus och det blir bara så tydligt. Din man gör säkert bara vad han kan i en situation som blir övermäktig annars - alltså de där känsorna av rädsla (framförallt), oro, sorg och ångest för framtiden som han förmodligen inte orkar ta till sig just nu - dom stoppar han in bakom att GÖRA en massa saker. Medan du längtar efter att han ska vilja VARA - med dig.
Jag lider svårt med din man som är så mycket fånge i sin oförmåga att uttrycka alla känslorna nu. För den oförmågan gör att han inte kan nå fram till dig när du behöver honom som mest - och han egentligen behöver få finnas för dig, som du vill, eftersom han också vill det.
Önskar av hela mitt hjärta att han kan hitta något sätt att släppa på det i honom som hindrar honom från att möta dig känslomässigt nu.
Kärlek, kärlek till er båda för ni behöver varandra.
Stor kram från Karin

Anonym sa...

Hej Linda,

när mina barn var i samma ålder som dina fick min man cancer, en cancer som han inte kommer att bli frisk ifrån. Tio år senare fick jag bröstcancer (högrisk som läkaren sa).

Jag tyckte att det var mycket värre mentalt när min man fick reda på och behandlades för cancer än när jag själv behandlades. Delvis var det så klart oron och sorgen när man har små barn. Rädslan att bli själv med allt ansvar och sorgen över att barnen kanske inte skulle ha en pappa och jag ingen make.

Men det är också så att man går in lite i sig själv när man behandlas och fokuserar på klara det och på något sätt skärmar av sig. Många vittnar ju om att det blir mentalt jobbigt när behandlingen avslutas.

Jag känner så enormt med er och hoppas att ni båda kan förstå att de flesta dumma saker man säger och gör är skit-cancerns fel. Ingen fungerar normalt under en så extrem stress.

Varma hälsningar
Catarina

Åsa sa...

Linda, jag hoppas verkligen att du kommer i väg på din resa, vart den än blir. Jag har själv alldeles precis tillbringat 16 dagar i Karibien på den lilla ön San Andres.

Fotograferande Maria sa...

Hej kära vän! Lider med er :( Hittar inga ord :( Du får känna efter vart du vill åka och åk så snart ni kan innan nya behandlingar börjar. läste ovanför att en tjej fått en strålningdos mot höften och att smärtan blivit bättre HOPPAS det blir så för dig med! Sol och värm och all inclusive vore nog skönt. Behöver ni hjälp med barnvakt här hemma under tiden? jag hjälper gärna till! Många kramar Maria
http://mariasdagbok.blogspot.com/

Anonym sa...

Hej Linda!
Ett restips: Här är fantastiskt http://www.ving.se/cypern/ayia-napa/sunwing-resort-spa-sandy-bay
Vad kan man säga!? Jävla helvetes cancerskit!

Lisbeth sa...

Känner igen det där. Min man avskyr också sjukhus och har jag legat inne utan att han kommit på besök. Visst blir man ledsen att den man älskar inte kan vara vid ens sida när man behöver det som mest men precis som du skriver är det inte lätt att stå bredvid heller. Glöm inte att ni går i genom det här tillsammans och försök att stötta varann så gott det går. Tänker på er!

Katarina i Holon sa...

Det låter så jobbigt för dig och också för resten av familjen. Angående resan så är det under hela oktober månad fortfarande varmt, runt 30 grader, här i Israel. Jag tror att en resa till döda havet skulle kunna göra dig gott. Varma bad, spa, behandlingar av alla de slag, värmande lera och att flyta i döda havet är ju som floating fast utomhus. Själv älskar jag döda havet! Kramar till dig!

Anonym sa...

När jag läser dina inlägg är det känslomässigt så smärtsamt. Och i tanken försöker jag febrilt hitta någon mening, något klokt, något som gör att det känns uthärdligt att veta att någon har det som du har det nu. Jag vet inte, men alla människor som du når ut till nu, kanske du ändå gör oss alla mer ödmjuka inför våra liv. Kan det vara en mening? Ja, kanske för oss. För vi går tårögda och kramar våra barn och våra kära, hårt. Men du, varför får du bära detta, varför skulle det vara du, och några få till, som ska hjälpa oss andra förstå vad vi har, och värdesätta mer medvetet? Tänker jag så vågar jag tänka....tack. Du gör en skillnad, du berikar världen, precis nu.

Med resan ska du göra som du vill. En kort resa till NY kanske, och även en solresa med maxad vila? Flighten över Atlanten kan lindras om flygbolaget förvarnas, kanske någon bekant kan få i uppdrag att ta reda på vilket bolag som är mest benägna att underlätta för dig med tex extra utrymme, möjlighet att röra dig lite mer? Och sen cab överallt i NY dit du vill återvända, och alla dina vänner där får komma till dig förstås, till ditt hotell.

Önskar dig och din familj allt gott.

Lotta sa...

Hej Linda.. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för ord är inte tillräckliga i detta sammanhanget!

Tårarna rinner på mej och jag lider så fruktansvärt med dej. Om jag hade kunnar ta över din smärta och din sjukdom, om så bara för några timmar, så hade jag gjort det utan att tveka!

Hur i helvete kan livet vara så orättvist? den frågan ställer jag mej dagligen och jag önskar av hela mitt härta, att ni kommer iväg på en semester. Som alla andra här oxå säger, så välj med hjärtat och få en helt underbar semester tillsammans med din familj, för då har du många fina minnen att titta tillbaka på när ni kommer hem igen och både din man och barnen kommer för alltid att bära med sig dom minnena!
När jag nu skriver så här, låter det så negativt, som om behandlingarna inte kommer att hjälpa dej. Men det är inte alls menat så.. läkarna är specialisterna inom detta och dom kommer att ge dej råd om vad som kommer att bli bäst för dej. Men, kämpa Linda, kämpa för allt vad du har, du är en sån otroligt fin människa och det jävla cancermonstret ska inte vinna! Inte denna gången!

styrkekramar från en trogen läsare!

Camilla sa...

Hej!
Började läsa din blogg igår, läste timme efter timme. Blir så rörd när jag läser om alla motgångar som du har gått igenom, men imponeras över din styrka och vilken fin mamma du verkar vara.
Önskar dig allt gott!!!

Styrkekramar till dig och hela din familj!

Anonym sa...

Ni behöver verkligen komma iväg och få lite vila och bara vara. Det är så omänskligt det ni går igenom.
Jobbigt för alla i familjen.

Under sker - många kramar/ Gunilla N

Anonym sa...

Linda, fy tusan vad man lider med dig genom din blogg. Varje dag är jag in och hoppas rubriken är Mirakel.. Även jag tänker mkt på din man och på barnen, hur går detta för dom? Och som du skrev i ditt inlägg att det är hemskt att känna sig mindre värd än bilen.. Det är hans rädsla, rädsla för sjukhus och miljön, han vet vad som kan hända på ett sjukhus, vad han kanske (INTE INTE) måste vara med om på detta sjukhus och det är det han vill förtränga in i det längsta. Han vill ju verkoligen inte att detta händer, INGEN vill ju det.
Tänk vad han måste fundera, hur han ev ska klara sig och barnen själva, hur han ska överleva mm.
När det verkligen gäller LInda, då kommer han vara med dig där, på plats. Men just nu känner nog han att han inte riktigt "behöver" det och drar på det istället.
Han måste ha ett helvete stackarn.
Och du.. ett lika stort helevete men på ett mer närvarande sätt just nu. Usch och fy vad jag tycker synd om er alla.
Ingen familj ska behöva gå igenom detta.
Vet ju såklart inte hur din man är men läser du bloggen som Anna påbörjade? http://annajansson73.blogspot.com/ och som hennes man Henrik fortsätter med. Kanske det kan vara nåt, att ta kontakt med Henrik för din man? Lite killsnack sådär...
Såklart ska du besegra detta men det kanske är skönt för din man att prata med någon som också varit nära sjukdomen tänkte jag... eller ja jag vet inte..
Och du, åk dit NI känner att ni vill och orkar åka. Hurtigrutten är vackert men sol är inte heller så dumt.
Ta hand om varandra!

Jag är Elisabeth sa...

Ojojoj. Man blir så ledsen att läsa om alla monster som spökar och jag känner igen mig i så mycket du skriver. Gjorde själv magnetröntgen i onsdags, har jätteont i vänster höft sedan i somras men smärtan kommer och går och försvinner oftast med voltaren några dagar. har som du inte tänkt på att cancern kanske hittat dit? Jag har ju redan det i skelett och lever. Sedan när du nämner Neo så tänker jag tillbaka till vår neotid för 4 år sedan. Tilbringade 6 veckor på Neo med Joel som idag har sin Cpskada. Känner även igen mig i ensamheten när man inte får det stöd man vill ha från sin man. Jag tror det är deras sett att hålla sig borta från verkligeheten. Verkligheten är för tuff och de måste stålsätta sig för att orka med vardagen och ta hand om barnen.
Försök nu ha en trevlig helg. Tänker på dig. Tänker på oss alla drabbade.
Nattikramen

jungfrun sa...

Lilla Linda, jag blir så ledsen för din skull. Hoppas verkligen du orkar kämpa emot den himla cansern, du får inte låta den ta din kämpaglöd.. Beundrar ditt mod det är säkert hur hemskt som helst. Hoppas iaf att ni kommer iväg på någon resa, det skulle nog göra gott o kanske lite glömska från allt det hemska. Famnen full av kramar...

Anonym sa...

Sänder en varm kram från en av alla dina läsare, kändes som att idag var en bra dag att skicka en hälsning.
Klart att bilen inte är mer värd än dig, men det var kanske precis vad han orkade med just då.
Ang resa, en avkopplande varm soligt ställe låter som en toppenställe.
Trevlig kväll:)

Anonym sa...

hej Linda!!

vet inte vad jag ska skriva igentligen men jag e 23 år och fick reda på att jag hade livmoderhalscancer i vårans..hela min värld bara bara rasade samman..har också en lite kille på 1år gammal och min första tanke va-kommer ja dö nu och inte se den lille växa upp??fick/får panik av bara tanken..även om min cancer inte nu alls e lika som din allvarlig som din så förstår ja hur du känner och dina tankar och livet e så jäkla orättvist på så många sätt tyvärr...och ibland vill man bara skita i allt..!!men stå på dig Linda tappa ALDRIG hoppet!!! bakom dom allra mörkaste molnen skiner faktiskt solen på ett eller annat sätt även om man inte tror de!!MASSA styrke kramar

Anonym sa...

jag håller mina tummar hårt för att smärtan ska försvinna och att du ska komma iväg på semester från sjukdom. Förstår att sjukdomen tär på hela familjen, det är svårt när man ska ta hänsyn till allas känslor. I denna situation har du all rätt att utgå ifrån dina känslor, samtidigt som jag tror att du har full förståelse för din mans känslor. jag tycker att du är fantastisk och jag beundrar dig på avstånd - enormt!! kramar

Anonym sa...

jag håller mina tummar hårt för att smärtan ska försvinna och att du ska komma iväg på semester från sjukdom. Förstår att sjukdomen tär på hela familjen, det är svårt när man ska ta hänsyn till allas känslor. I denna situation har du all rätt att utgå ifrån dina känslor, samtidigt som jag tror att du har full förståelse för din mans känslor. jag tycker att du är fantastisk och jag beundrar dig på avstånd - enormt!! kramar

youngmi sa...

Många, många kramar!!! Du är helt, helt otrolig! Har fällt många tårar då jag läser dina inlägg och känner sååå med dig! Önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för att det skulle bli lättare för dig...

Anonym sa...

Ville bara sända en MASSA styrkekramar.....
//SaraH

Ingrid H sa...

Jag tror / vet du har rätt i att din mann inte klarar av detta fruktansvära på annat sätt. Han älsker deg mycket mycket mer en bilen. Han orkar inte se sanningen i ögonen. Jag känner igen det från min mann.
Vilken kämpare du er. Hur svårt du - og din mann nu måste ha det. Önsker dere mycket styrka ! O att strålbehandlingen vil göra deg bättre- så du akn få resa- bort!! Kryassar allt jag har för deg-
klem Ingrid

Så bra att du kan förmedla det du tänker. Det går nog i hörvarv i din hjärna. Lykke til

miriam sa...

läst din blogg ett tag, tänker på er!

Anonym sa...

Min första tanke är bjud hit dom från Ny.
Min andra tanke men va fan är inte ditt liv viktigare än en BIL.
HALLÅ
Sköt om dig.
Ingen annan gör det.

Lena sa...

Drömmar som kan bli sanna, bör få bli det.
New York, har massor av gula taxibilar och man måste inte hinna med att se allt.

Jag hoppas verkligen att du kan genomföra din dröm om New York, men om inte, välj något annat som passar DIG.

Kram

Mamma Mima på Landet sa...

Åh... <3 nu bara rinner det tårar igen! =( Fy, ja hatar dethär! Varför?
Nä, ja vet inte va ja ska skriva idag heller.... ja tänker på dej hela tiden å ja bara önskar att alla våra tankar kunde göra dej frisk!
Tycker att ni ska ta en x-ning i karibien! Då kan ni bada, men ändå har du nära till att vila om du behöver det. Ni kan få se fler olia ställen. Och även om det inte är lika häftiga NY, så får du iaf kanske liiiite semester från montreskiten? Hoppas ni kommer på något bra, som passar er! För inte vill man ju lida på in semester, även om det är ens dröm?

jag förstår hur du tänker, ang behandlingen. Men tänk, OM, tänk! Snälla ge inte upp! Jag vill ha dej här!
Jättejättestor kram!/Mima

Anonym sa...

Tårarna trillar...
Önskar så att en resa blir av, bara ta hela familjen och stick till nåt varmt härligt ställe där din kropp kan må bra, barnen kan bada som dom älskar och bara softa tillsammans hela familjen och samla massa härliga minnen i era hjärtan! Boka !!!

Det är nog bara du själv som kan avgöra hur mycket Tuffa beh din kropp tål.
Det enda jag ångrar under mammas sjukdomstid är att jag stod på mig och tjatade till mamma om att det var klart att hon skulle ta chansen till en ny omgång tuff cyto, som ändå bara hade 5%!! chans att hjälpa till att ev förlänga livet några månader...
Hon kände spontant efter att ha kämpat med cyto i 1,5 år, att nu fick det räcka, men jag ville ha mamma kvar och tjatade...
Det ångrar jag idag. Men man vill ju inte förlora nån som betyder så mycket för en, nån som man älskar sådär jätte mycket!!
Jag skulle varit tyst och hon fått tänka själv.
Valet kanske hade blivit det samma, vad vet jag?, men jag hade sluppit fundera nu...
Men hon blev så fruktansvärt dålig så nu i efterhand känns det som att om hon inte slitit på kroppen med ny tuff cyto så kunde hon fått bättre tid längre tid...
Och det hade jag önskat henne <3
Men ingen kan någonsin VETA vad som är bäst för någon annan!!
Det kan nog bara den det handlar om känna...
Vår familj reste 2 gånger under mammas sjukdomstid och det är härliga minnen som ligger som bomull i hjärtat

Jag tänker på er massor
Styrka Kärlek Hopp & Mod
Kram Jenny

Jeanette sa...

Hej!
Hittade till din blogg via vimmelmamman. Önskar att det fanns ngt man kunde säga som tröstar, men det går ju inte. Livet är väldigt orättvist bara, men tänker på dig och din familj. Och hoppas på ett under.

Förutom Lottas blogg följer jag även George från "Himlen Kan Väntas" blogg. Han har ju cancer spridd i hela kroppen men den växer ju inte längre pga ngn experimentell medicin som han får. Hoppas att du får den allra bästa medicinska expertisen som finns. Om det finns privat hjälp t.ex. utomlands att få kan vi läsare starta en insamling. Skriv om det på din blogg isf.

Stor kram till dig och fin familj!
Jeanette

Li sa...

Hej!
Jag hittade din blogg via "Levaidag", tårarna rullar nerför mina kinder när jag läser detta inlägg. Känner igen mig själv i så mycket du skriver. Jag vet helt ärligt hur mycket det suger.
Jag har haft tur, har precis kommit hem från min dröm-resa till usa, och träffat min gamla värdfamilj under 1 månad. Jag önskar dig verkligen kraften att kunna åka, och få uppleva det jag nyss fått.
hör gärna av dig till mig, om allt eller inget =)
kram Li

Lisa sa...

Linda jag hoppas du och din man (och kanske även barnen) kommer iväg på en resa vart det än blir.

Som du kanske vet var jag nyligen iväg till Kreta och det är jag så himla glad åt att jag orkade genomföra. Visst knackade Herr C på axeln och gjorde sig påmind därnere men samtidigt kunde jag koppla av så mycket och faktiskt i vissa stunder glömma att jag är kroniskt sjuk i cancer.

Och just det att få några stunder där man får känna sig "som alla andra" var guld värt och en karamell jag kommer suga länge på.

Jag kan förstå att man är rädd och inte orkar med att stå bredvid alla gånger. Samtidigt kanske man också måste bita ihop för att finnas där för den sjuke. Kanske är jag egoistisk som tänker så men jag kan bara tänka mig hur ledsen och besviken jag skulle känna mig om min man gjorde på samma sätt.

Jag hoppas ni båda har någon ni går och samtalar med för det behöver man verkligen i vår svåra situation. En kurator, psykolog eller annan samtalsperson.

Jag har en kurator och min man har en kollega (som har tillfrisknat från Cancer) som vi pratar med.

Sänder en stor varm styrkekram till hela familjen.

Vi hörs på forumet!
Lisa/Shakiro

Anonym sa...

hejssan.Hade en kompis som var över till Finland i somras och dom bodde på Nådendals bad!!Dom var så nöjda...så det är ju en grej ...båten över hit till finland och sen ett par dar på ett helt underbart spa:)kram från Lizze