TÅRAR TRILLAR NERFÖR MINA KINDER

Har suttit och läst igenom alla fina kommentarer, mail och sms som jag fått under kvällen. Det är ord som värmer så mycket! Mina tårar trillar nerför mina kinder när jag läser dem. Men de trillar även för att situationen är som den är. Åh, jag bara HATAR den här sjukdomen! Skit-cancer!! Jag kämpar och plågar mig igenom den ena grejen efter den andra i hopp om att de fula monstren ska försvinna eller åtminstone sticka iväg och gömma sig ett tag. Men det verkar inte spela någon roll vad jag gör för de verkar inte vara särskilt rädda av sig.

Bara som idag att ligga på en stenhård brits på röntgen och vinkla både kroppen, benen och fötterna åt diverse olika håll för att de skulle få till bra bilder. Det gjorde ont både i ryggen och höften att ligga så. Verkligen skitont!! Men jag bet ihop och gjorde allt jag var tvungen att göra för att det skulle gå snabbt.

Likaså att bli stucken för alla prover som ska tas hela tiden. Så fort någon kommer med den där vagnen med nålar och provrör så försvinner mina blodkärl iväg någon annanstans. De gömmer sig och vägrar komma fram! Det slutar ofta med ett blått armveck och ibland även en blå och svullen hand och ett tomt provrör. Till sist brukar de få komma från labbet och sticka mig i fingret istället.

Kan säkert rabbla upp hur många jobbiga grejer som helst som man tyvärr måste utsätta sig för med jämna mellanrum när man har den här tråkiga sjukdomen. Dessutom känns det jobbigt att veta att de ställen i kroppen där jag haft ont det sista är en massa cancermonster. Ömma kroppsdelar som jag själv försökt inbilla mig att det troligtvis är ledvärk som biverkning av någon behandling eller som gör ont för att jag legat illa i sängen

Men men... jag är iallafall tacksam för att jag kunde åka hem ikväll. Min make tände ljus och en brasa och jag fick en kopp te medan jag låg i soffan under en skön filt. Bra mycket mysigare än en obekväm sjukhussäng! Är även glad över att jag trots alla fula cancermonster i min kropp faktiskt mår så pass bra som jag ändå gör. Jag kan se, höra, prata, tänka, känna... och en massa andra grejer! Visserligen är jag sjukt trött och har gräsligt ont emellanåt, men tänker man bort just det så känner jag mig faktiskt inte allvarligt sjuk. Jag hoppas att det dröjer så länge som möjligt tills den dagen kommer.



När man läser min blogg kan man säkert tro att jag hatar sjukhuset! Nädå, det gör jag inte. Det är bara det att det är en plats där man på alla sätt blir påmind om sjukdomen och kan jag vara hemma så är jag gärna det. Men faktum är att sjukhuset jag tillhör är det bästa som jag har varit på (har i och för sig bara varit på ett par andra *s*). Framför allt är det riktigt bra och trevlig personal som jobbar där. Trevliga och kompetenta läkare och omtänksamma och duktiga sköterskor... eller var det trevliga och kompetenta sköterskor och omtänksamma och duktiga läkare? Ja, det stämmer faktiskt vilket som!

Sen var det ju det här med resan också. Tack allihop för de summor som ni har bidragit med. Igår fördes otroliga 26 948:- över till mitt konto. Borde kanske se till att boka NU och komma iväg så snart som möjligt! Det är bara det att med den smärtan jag har just nu så vet jag inte om jag klarar av en resa till New York. :-( Jag vill sååå gärna åka dit för att återuppleva staden och träffa de familjer jag var au pair hos. Men fortsätter jag ha så här ont får jag nog inte ut så mycket av en storstadsresa. Ska vi istället tänka om och boka en solsemester istället? Kanske en kryssning i Karibien? Eller rentav Hurtigrutten?


Vilket resmål är att föredra nu i oktober med tanke på klimat? Och hur hade du som läser detta gjort med resan? Åkt till drömresemålet New York eller besökt en helt annan plats i vår värld som är vacker och där man bara kan ta det lugnt och njuta?

Planen för min del är nu att strålbehandla höften i början av nästa vecka för att den värsta smärtan förhoppningsvis ska försvinna. Sen pratades det även om nya cellgiftsbehandlingar och kortison.

Med mina tidigare erfarenheter av behandlingar som inte fungerat något vidare är det tyvärr lätt att tänka att ingenting annat kommer bita på cancern heller. Kommer de antalet extradagar som jag eventuellt kan få motsvara samma antal dagar som jag kommer må skit av biverkningarna från de behandlingar jag får? Kommer håret ramla av igen och kommer min kropp svullna upp som en ballong av allt kortison?

Kanske är det bättre att bara strunta i alltihop, att istället åka iväg till något fint och härligt ställe tillsammans med de man älskar mest och bara LEVA... tills livet tar slut...?! Och visst borde väl en behandling som består av vackra miljöer, varma bad, trevligt sällskap, goda middagar och liknande kunna förlänga livet åtminstone liiite? (annars får man tänka kvalitét istället för kvantitet)

Ja, hur som helst - att komma iväg på en resa är nog nödvändigt! Att få ta semester från cancern ett litet tag. Den här sjukdomen är tuff för mig, men även för de som står bredvid. Läste precis dessa rader i kommentarerna efter mitt förra inlägg: "Tänker på din man hur fixar han att vara den som står bredvid? Minns hur min man sa ifjol, 'alla frågar hur det är med dig men ingen frågar hur det är med mig'. Det är ibland svårare att vara den anhörige."

Jag trodde nästan först att det var min man som hade skrivit den kommentaren. Orden som kom från hennes man var nästan ordagrant de som kom förut från min egen. Ja, det ÄR otroligt tufft att stå bredvid. Min man är verkligen livrädd för cancern och för vad som kan komma att hända framöver.

Han är rädd för sjukhus också och undviker allt vad han kan att åka dit. Så i eftermiddags åkte han iväg och servade bilen istället för att komma till sjukhuset efter jobbet och vara mitt stöd när det kändes allmänt ensamt och tungt. Det gjorde så ont i mig när jag frågade varför han inte kom och jag fick en lång utläggning om att bilen kommer att gå sönder om den inte servas nu. Jo, det förstår jag att den kan göra, men JAG då? Jag är också i dåligt skick och kanske också är på väg att gå sönder. Hade jag varit en bil så hade det liksom varit skroten nästa. Kände mig så ensam och besviken.

Men det är säkert så att vi alla har olika sätt att hantera saker och ting. Även om det verkligen sårade mig att känna att bilen är värd mer än vad jag är så är det förmodligen rädsla som ligger bakom alltihop! Efter att ha läst och hört om en del av andras anhöriga som reagerat på liknande sätt är jag nästan säker på att det är så. Men fruktansvärt jobbigt är det i vilket fall som helst och det är den dumma cancerns fel alltihop! :-( Sjukdomen får ju även mig att göra och säga saker ibland som jag inte menar. Trötthet och smärta kan gå ut över både humör och tålamod.