söndag, oktober 03, 2010

MAN SKA INTE VARA SJUK


Den här dagen och veckan går mot sitt slut. Tackar så mycket för alla kommentarer jag fick efter förra inlägget. Verkar absolut som det kan vara värt att kolla upp om man kan få en madrass som "hjälpmedel". För en stor hjälp vore det om det fanns något som gjorde att jag kan sova bättre. Mycket hellre byter jag till en skönare säng än att proppa mig full av sömntabletter och öka dosen smärtstillande för att kunna sova.

I morgon ska jag in och strålbehandla höften. Jag längtar!! Ja, inte så mycket efter själva behandlingen i sig för det finns ju roligare platser att vara på än just sjukhuset. Men jag längtar efter att förhoppningsvis få mindre ont. Jag strålbehandlade ju ryggen i somras i smärtlindrande syfte och det funkade bra, så jag har ganska höga förhoppningar om att det gör det även denna gången.

Det enda var att jag fick ungefär dubbelt så ont i ryggen den första tiden efter behandlingen i somras. Hoppas att det inte blir så denna gången. Jag hade jätteont och efter ett par av behandlingarna spenderade jag eftermiddagen hängande över toalettstolen där jag bara kräktes och kräktes och mådde allmänt skit. Hade inte ens kunnat föreställa mig att jag kunde må så dåligt efter en strålbehandling! Men sen fick jag förebygga med medicin mot illamående och det hjälpte bra som tur var. Jag tror jag lider av lite "kräk-fobi". Det är så äckligt, vidrigt, hemskt...! Usch! :-(

Vår lille Erik har haft hög feber hela dagen. Jag är till 99% säker på att det är tredagarsfeber för symtomen är exakt desamma som storebror hade när han nyss var sjuk. Vi skulle egentligen åkt till bvc i morgon, men det får bli en annan dag.

I natt sover båda de små över hemma hos mina föräldrar - igen! De har hjälpt till ganska ofta även nattetid nu det sista. Tack snälla för hjälpen! Hur hade vår tillvaro sett ut om ni inte fanns där för oss?! Det vågar jag knappt tänka på. Hur gör alla andra cancerdrabbade småbarnsföräldrar? Hur löser det sig till exempel för de som är ensamstående med barn eller har släkt och vänner på annan ort när de drabbas av cancer?! Finns det någon hjälp att få från samhället?

Tyvärr funkar det inget vidare bra för mig att vara ensam med båda de små just nu. Knappt att vara själv med bara en av dem heller. Smärtorna i höften och ryggen gör det svårt att bära eller lyfta. Känner att det nog ändå har blivit lite för mycket av båda delarna idag. Jag har fått ta ett par extra Oxynorm-doser och suttit med en varm vetekudde över höften under eftermiddagen för att det gjort ont.



Det har blivit ganska många reaktioner sedan Lotta var här i fredags och uppmärksammade vår situation. Ja, vad ska man säga?! Jag trodde att vi bodde i ett bra land och i en bra kommun. Jodå, mycket är bra, men för att kunna vara stolt över titeln "Sveriges bästa kommun" så tycker jag nog att den har lite mer att leva upp till. Jag trodde faktiskt att det fanns mer hjälp och stöd att få när man blir allvarligt sjuk och i krissituationer som den vi befinner oss i. Om det här är den bästa kommunen - hur illa är det då i övriga?! :-( Jag tror inte att just vår situation är helt unik. Tyvärr tror jag att det är många sjuka som får kämpa och vara "besvärliga" för att få den hjälp de behöver. Sen ska man orka kämpa också. Hur många sjuka orkar det egentligen?

Bara det att drabbas av en sjukdom som cancer gör ju att hela tillvaron vänds upp och ner. Cancer är ett laddat ord. Cancer = död?! Som tur är så blir de allra flesta som får cancer friska igen. Nu vet vi att jag troligtvis aldrig kommer bli det. Trots tuffa behandlingar är den snabba spridningen till både levern och stora delar av skelettet ett faktum. Kanske finns det på ännu fler ställen i skrivande stund än jag vet om. Ska in på ny röntgen om drygt en vecka. Det hade varit fullt tillräckligt att "bara" kämpa mot alla elaka cancermonster! Tyvärr ska man även försöka orka med och hålla koll på så himla mycket annat också. Man måste tydligen kämpa hårt om man vill ha någon form av hjälp.



Innan jag fick cancer var jag en person som knappt aldrig var sjuk och knappt ens hade käkat Alvedon. De gånger jag varit hemma från jobbet har varit pga vård av sjukt barn. Med andra ord har jag aldrig haft någon egen erfarenhet av hur det är att vara sjuk och sjukskriven. Nu har jag tyvärr det och jag har insett att som förälder ska man hålla sig frisk till varje pris!

Under året som gått har vi pusslat på alla möjliga olika sätt för att få vardagen att funka. Svaren vi fått från försäkringskassan och kommunen är att det tyvärr inte finns några färdiga riktlinjer för just såna här situationer. Vi har bland annat löst det med att min mamma har kunnat ta ut tillfällig föräldrapenning för att hjälpa till medan min man jobbar. Mina föräldrar har eget företag, men min mamma har tagit ledigt en massa för att kunna hjälpa oss. Tyvärr räcker inte tfp-dagarna fullt ut. Hade det varit något av barnen som varit sjukt så hade man efter ett visst antal dagar kunnat få förlängt med lika många dagar till, men när det som i vårt fall är jag, barnens mamma, som är sjuk så kan man inte det.

Nu har jag fått reda på att det även finns något som heter närståendepenning som också går att söka genom försäkringskassan. Det verkar dock som att även dessa dagar är ett begränsat antal och det kanske är lite för tidigt att börja plocka av dem redan nu.



Min man har som jag skrivit tidigare försökt att minska antalet timmar på jobbet, men tyvärr utan någon större framgång. Just nu har han arbetstider som är mer än heltid och som omöjligt kommer att fungera om han en dag blir ensam med barnen. Någon föreslog att även han kan försöka att bli sjukskriven, men jag tror dessvärre inte att det är en bra lösning det heller. Dels reder vi inte ut det ekonomiskt om bådas inkomster kommer från försäkringskassan. Men han behöver även sitt arbete för att få lite andrum. Han trivs och mår bra av att få komma iväg och jobba. Men att mer eller mindre "bo" på jobbet under veckorna fungerar inte särskilt bra. Hans behövs här hemma också, av både mig och barnen.

Det senaste året har varit tufft för hela familjen. Cancer är ju en sjukdom som inte enbart drabbar mig utan den påverkar även resten av min familj på många sätt. Vardagen är som en berg-o-dalbana och man lever under en sån press. Hela tiden gnager en oro där i bakgrunden för hur cancermonstren ska ge sig tillkänna härnäst.

Jag själv har varit i kontakt med kuratorn på sjukhuset ett fåtal gånger, men det är inte så att jag regelbundet gått och pratat med någon. Min man har inte fått prata med någon överhuvudtaget. Flera olika personer har antecknat att han skulle behöva detta, men sen händer det ingenting. Det är svårt att veta vart man ska vända sig, men nu i veckan fick han iallafall ett nummer dit han skulle ringa. Dessvärre fanns det ingen där, bara en telefonsvarare. Min äldste son har nu under höstterminen fått kontakt med skolpsykologen som verkar jättebra! Egentligen borde han fått en sådan kontakt tidigare för jag märker nu hur bra det är för honom.

Det är viktigt att hela familjen snabbt fångas upp efter ett cancerbesked. Det är så mycket tankar, oro, funderingar, praktiska saker och annat som man behöver få hjälp med. Fast för min egen del så måste jag säga att ni bloggläsare är helt underbara vad gäller just detta. Det är skönt att få skriva av sig och samtidigt jättebra att få så många bra svar och även egna erfarenheter från andra på det jag undrar över!



För tillfället är det en hel del funderingar och tankar som far runt i huvudet. En sak jag undrar över är hur ett möte som hölls i måndags gick? Vi har ju sökt hjälp och stöd via kommunen. Blev först beviljade att hemtjänsten skulle komma hem till oss mellan kl 6-9 på vardagarna. Tyvärr kändes inte det som någon större hjälp eftersom jag vissa dagar faktiskt inte är ur sängen före lunch. Många gånger kämpar jag och gör mer än jag egentligen orkar, men det finns liksom orsaker till varför jag är sjukskriven. Hur som helst så undrar jag vad de kom fram till? Jag blev uppringd av en från socialtjänsten dagen efter de hade haft mötet, men dessvärre bröts samtalet nästan direkt och sedan har jag inte hört något.

Oj, det blev visst långt det här. Men det vi frågat efter är att få tillräckligt stöd så jag kan klara av vardagen med alla barnen. Får jag hjälp med en del praktiska saker och avlastning så att jag kan vila när jag blir trött, så klarar jag att vara mamma ganska bra. Min önskan är liksom inte av att lämna bort dem hela dagarna. Skulle det vara så att det vill sig illa och det inte går att hitta något sätt att bromsa sjukdomen så är det jätteviktigt för mig att jag får vara med min familj nu så mycket som möjligt! Men saker och ting ska hela diskuteras och utredas fram och tillbaka. Har börjat tröttna på att alltid tar så lång tid.... för just gott om tid är jag lite rädd för att vi inte har!

43 kommentarer:

Maritha sa...

Åååh Linda att du orkar vara så stark, jag beundrar dig och din familj ska du veta. Har ju följt dig från den dag vi fick reda på din sjukdom då vi var med i "mindi" ´s julswapp. Du är beundransvärd som orkar med alla motgångar och jag hoppas av HELA mitt hjärta att du snarast får den hjälp du behöver. Hade jag bott närmare skulle jag ställa upp då jag ändå går hemma mellan två jobb...Man ser vad samhället har blivit kallt på senare år tycker jag. Myndigheterna har mindre och mindre empati för människor pga alla lagar och regler som införs tycker jag. Hoppas verkligen att det löser sig till det bättre för dig och att du nu får känna dig piggare så du kommer iväg på din resa. Ta hand om dig efter bästa förmåga. Många tankekramar till dig.

Anonym sa...

Hej Linda! När min syster behandlades för cancer pa Akademiska Sjukhuset i Uppsala i sommras fanns det en kurator och en psykolog knutna till hennes avdelning, och även förra aret när hon behandlades i Göteborg fanns det en psykolog som man som anhörig kunde boka tid hos för en mycket lag kostnad. Jag har inte följt din blogg sa länge sa jag vet inte vid vilket sjukhus du behandlas pa, men det kan vara värt att kolla upp om det kanske finns en psykolog knuten till ditt sjukhus som din man kan ga till? (Om det nu inte redan är den kontakten ni har blivit hänvisade till). Tyvärr är det ofta sa att man aktiv fa be om det själv. Den hjälp jag fick av av att ga till en psykolog var ovärderlig. Tankar och kraft till dig och din familj! Sarah

Anonym sa...

Onkologen har med största sannolikhet kurator/psykolog knutet till sig. Jag och min pappa träffade en kurator i borås när min mamma var döende, kostade inget. jag träffar själv en genom cyt.mottagningen nu.

och nej som förälder ska man inte vara sjuk i synnerhet inte om man är ensamstående

Anonym sa...

Har du iingen nära vän som du kan skriva en fullmakt till. Så din vän kan föra din talan hos socialtjänsten. Du måste ju kunna få personlig assistent på dagtid. Förstår att du inte orkar detta själv men be om hjälp av vänner som orkar gå på möten o kämpa för dig. Din man måste ju kunna få jobba 75% som man har rätt til om man har barn under 10 år.

Lindas vänner som bor nära. Finns det ingen som kan hjälpa till o hjälpa linda att kämpa hos kommunen så hon får personlig assisten eller utökad hemtjänst?

Anonym sa...

För att få personlig assistans ska du ha:

utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.

betydande eller bestående begåvningsmässiga funktionsnedsättningar efter hjärnskada i vuxen ålder orsakad av yttre våld eller kroppslig sjukdom.


andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Linda du faller under den tredje paragrafen.

Ansökan
Det är kommunen som ansvarar för personlig assistans, enligt lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Kontakta kommunens stöd och service för personer med funktionsnedsättning för att göra en ansökan.
Behöver du max 20 timmar per vecka är det kommunen som beslutar om ersättning. Har du ett grundläggande hjälpbehov av mer än 20 timmar i veckan är det försäkringskassan som beslutar om assistansersättning, enligt lagen om assistansersättning, LASS. Du kan vända dig direkt till försäkringskassan om du är i behov av hjälp mer än 20 timmar i veckan. Assistansen kostar dig ingenting.

Så kommunen 20 timmar eller mindre eller fk om du behöver 20 timmar eller fler. Du har rätt till detta!!!

Anonym sa...

läste om en cancer sjuk person på nätet som gick till tv4 nyheterna o expressen o berättade att de inte fick hjälp från kommunen o vips några timmar senare fick personen personlig ass. Så hota med media eller gå till media så du får hjälp.

Sandra sa...

Hej Linda! Har just hittat hit via Pernillas länk och har läst några inlägg. Både välskrivet och gripande och fruktansvärt såklart.
Några tankar om det du skrev: Kan inte din man själv söka nån kurator eller psykolog då? T ex samma som du pratade med på sjukhuset? Eller på öppenvården? FK kan även betala privat ibland har jag hört. Vet inte vad han jobbar med men man har rätt att få ledigt för psykologbesök om man inte kan gå efter jobbet. Och du borde ju ha rätt till en kommunal barnflicka som hjälper dig om dagarna! Vad har du annars betalat skatt för hela livet?? Men 6-9 borde ju iaf vara bättre än inget. Förstår att det är jättejobbigt att själv ringa och fråga och tjata, förstår eg. inte ens hur du orkar gå upp över huvud taget?! Någon, din mamma eller en vän, kanske kan prata för dig? Någon STARK som orkar kräva din rätt. En barnkär barnflicka på dagarna tror jag skulle vara jättebra. Då hjälps ni ju åt med barnen och du kan göra vad du orkar. Hoppas det löser sig på nåt sätt!

Anonym sa...

Alla beslut som kommer från fk eller kommunen om att det inte finns riktlinjer etc måste du få skriftligt så vi kan överklaga o visa bevis på att de inte hjälper dig.

Så den som pratar med kommunen eller fk om dig eller om du orkar det MÅSTE be dem skriva ned vad de beslutar skriftligt.

Ima sa...

Tjena tjejen!
När jag var sjuk i min bröstcancer så upplevde jag precis samma, man måste slåss för att få hjälp. Vi hade också behövt det trots att jag inte levde under sådan press som ni gör. Om detta skrev ja gin min blogg.
Jag jämförde med när jag var 11 år, det vill säga 1981, det är snart 30(!!)år sedan. Min mamma dog då.
Den hjälpen och det stödet vi fick då som familj, som barn eller min pappa som blev lämnad ensam kvar med två små barn, var obefintlig.
Som nu...
Knappt något har hänt sedan dess.
Inte på 30 år.
Det är skandal.
I de flesta fall verkar i alla fall den som är sjuk idag bli erbjuden samtalshjälp, men övriga närstående då? Man måste slåss för sin rätt tydligen men hur ska man orka och vart börjar man?!
JAg hoppas att det blir någon förändring för er del, så här kan ni inte ha det. Ni måste få fokusera på rätt saker, med varandra, tillsammans.
Tid, lite lugn och ro och att bara få vara.
Sköt om dig så länge Linda!
Kram
Ima

Anonym sa...

hej! jag tycker att du och din familj verkar vara såå starka! Kämpa på, vi här på bloggen ska försöka hjälpa er med att peppa och vara stöd!

VAd gäller socialtjänsten så måste de lämna skriftliga beslut! Så jag tycker att du att du mailar in en begäran att du omgående vill ta del av de beslut som har fattats! Du har också rätt att få ut din "akt" om det är något du vill titta på där...

Det här är något de måste ta tag i omgående, inte okej att du inte fått beslutet skriftligt med anvisningar om hur du överklagar.

Hoppas du får må lite bättre idag! kram

Anonym sa...

Det är bara för din man att ansöka om att få jobba 80 %. Det har han laglig rätt att göra tills yngsta barnet blir 8 år. Ingen kan neka honom det. Bara han själv...

Något hjälper det väl alltid.

Linnie sa...

Inga ord <3 Jävla cancer

Anonym sa...

Beundrar dig som är så stark mitt i allt! Massor med styrkekramar till dig och din fina familj//Nettan

Lisa sa...

Jag hoppas verkligen att ni får den hjälp och det stöd ni har rätt till och behöver! Det är så hemskt att allting drar ut på tiden, och man är så maktlös som vill hjälpa men inte kan.

Om din man inte lyckas få samtalshjälp via sjukhuset kan ni ju alltid fråga kyrkan (om ni är medlemmar). De har folk för att prata med människor i kris. Man behöver inte vara troende och det kostar inget att komma och prata med någon.

Mamma Svartvit sa...

Angående närståendepenning, jag minns inte hur många dagar man har rätt till, men det är i alla fall månader. Har sett statistik över utnyttjade dagar, och i 99% av fallen är det bara enstaka dagar man plockat ut. Man spar dagarna tills man inte längre hinner utnyttja dem...

Kanske är det för tidigt för det än. Fast- kanske kan man börja plocka enstaka dagar vid behov? Även din mamma och pappa och syskon kan ta ut dessa dagar, bara två stycken inte tar ut samma dag.

Ulrika sa...

Linda, jag tycker att det är för jäkligt att man ska behöva strida för allting! Men..du är väl sjukskriven, antar jag? Era föräldrapenningsdagar, har någon tagit ut dem? Kan man inte ge dem till t ex din mamma?
Om din man jobbar och du är sjukskriven så borde det ju gå, eller?
Fast allt är ju inte logiskt...
Hoppas att det blir bättre framöver och du får låååång tid med dina underbara barn!

Helena sa...

Visst är de besvärligt att man måste kämpa mot allt. Man tror att allt ska fungera så bra men tyvärr gör det inte de alla gånger.
Sen ska man orka också och de gör inte saken lättare.
Jag hoppas verkligen att strålningen mot höften ska ge dig lindring.
Usch för allt som du måste gå igenom.
Jag måste säga till dig Linda att jag beundrar dig, du är helt fantastisk!!!! Glöm inte det!!!
Många Kramar Helena

Anonym sa...

Ja du Linda för att vara sjuk måste man vara frisk för att orka det är inte klokt.
Finns det ingen i din närhet som kan hjälpa dig att ringa o kolla m kommunen vilken hjälp ni kan få.
Din man behöver ju inte vara sjukskriven heltid det finns ju mindre nivåer.
Kram

Anonym sa...

Helt otroligt att det sa behöva vara så. Så fort man inte slåss som en galning får man inte hjälp verkar det som. Jag tänker på detaljen med din man som behöver någon att prata med. Flera har antecknat det- men så bra då- men inget händer. Jag skulle skämmas så mycket att jag blev röd ut i hårtopparna om jag var skyldig till detta. Om du orkar så samla ihop dina blogginlägg som handlar om det här och mejla socialstyrelsen. den alltid ovetande socialstyrelsen så de får lite info från gräsrotsnivå. mejla även hälso och sjukvårdsministern.
Så här kan det inte få vara. Du måste ha hjälp nu med en gång. En skön säng, avlastning, mannen hemma mer!

Åsa sa...

Nä, i Sverige känns det verkligen som man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.. Jag lider med dig och din familj Linda och har följt dig ett tag! Jag tycker också (som någon tidigare skrev) att hota med media! Då brukar kommunen få eld i baken! Ang säng så är det en självklarhet att få en bra säng när man är sjuk! Ring och säg att du SKA ha en säng! Jag önskar det fanns något man kan göra för att underlätta! Tycker att du ska få hushålla med dina krafter och kunna umgås med barnen på ett sätt som är betydelsefullt för både dom och dig! Inte göra alla "måsten" om du förstår.. Stor kram till er alla!

Anonym sa...

Dina anhöriga får 100 dagar av närståendepeng, och dessa dagar kan nyttjas av hela din familj, dock ej mer än en person på samma dag.
Sedan vill jag tipsa om Taktil Massage som vissa kommuner erbjuder för välbefinnande och motverkan av t ex liggsår etc. Detta kan man få genom din läkare, och det går att få det i hemmet, flera gånger i veckan. Det finns även en säng/madrass, en mycket dyr sådan så de är restriktiva med den, som "rör sig". Den ska vara väldigt bra, och göra nätterna lättare.

Tyvärr är det så i Sverige att man får väldigt lite automatiskt. Man måste strida och ha någon som strider för en, men du verkar ha en fin uppbackning från din familj.
Jag tänker på Er!

Anonym sa...

Åhh Linda, jag önskar jag kunde trolla! Trolla bort den dumma sjukdomen, så ni fick leva som en vanlig familj. Beundrar din styrka. Hoppas strålningen går bra så att du slipper ha så ont. Jag har också undrat om Habo verkligen är Sveriges bästa kommun?
Tänker på er varje dag!

Skickar många styrkekramar Anna V

Anonym sa...

Hej Linda !
Ja du, tror att man tyvärr måste kämpa för varenda liten sak man behöver i detta " välfärdsland ".
Kommer inte ihåg hur många möten och samtal det tog innan min väninna med spridd Bc fick det hon behövde. D.v.s. en säng med luftmadrass, anpassat badrum, ramp ut i trädgården och sist men inte minst personlig assistent dygnet runt. Hennes man reste mycket men ändå var minsta barnet ändå så gammalt som 12 år. Vill minnas att de sökte privat alternativ när det gällde assistent så att de kunde anställa själva de som de tyckte passade och där personkemin funkade. Viktigt när man ska leva så nära varandra. Kommunen stod ändå för kostnaden fast det var privat.
Om du inte orkar ta tag i allt detta så kan väl din man ringa och ta den biten. För även om han inte är hemma så har han väl mobil med sig...
Kram Lotta.E.

fridakarolina sa...

Ser att fler här kommenterat närståendedagarna, håller med den som skrev att de hundra dagarna inte är något att spara på. (i vissa sjukdomars fall kunde dagarna förlängas men jag tror det gäller blodsjukdomar)
*
Jag började plocka ut någon dag per vecka/varannan vecka så snart min mamma fick besked om obotlig cancer. Vi fick på det sättet många bra och fina dagar tillsammans även innan hon blev så sjuk att hon inte längre kunde lämna sin bostad. I början kunde vi fortfarande göra sådant som hon uppskattade, t.ex. att åka iväg och shoppa och äta lunch på stan.
Jag hann tyvärr ändå bara ta ut en bråkdel av dessa dagar.
*
Närståendedagarna är alltså inte bara till för de dagar den sjuka behöver stora vårdinsatser utan kan plockas ut så fort det finns ett läkarintyg på en svår diagnos samt och under förutsättning att den sjuka vill det förstås.
*
Tror att anhöriga får lov att dela på samma dag, alltså ansöka om del av dag. T.ex. om din mamma är med dig på förmiddagen så kan din man söka för att vara hemma hos dig på eftermiddagen. Det går att läsa mer på fk.se.
*
Avslutningsvis, jag läser ofta din blogg och berörs starkt av det du och din familj går igenom. Jag är själv småbarnsmamma, har en 6-månaders liten kille och det skär genom hjärtat att tänka på allt det svåra du redan fått utstå och jag hoppas av hela mitt hjärta att du får bra stöd och hjälp från hemsjukvården/kommunen med hjälpmedel såsom säng och annat.
De måste hjälpa dig så er vardag kan fungera utan oro, du behöver både få tid med dina barn och nära och kära men också avlastning. Förstår vad du menar med att man måste vara frisk för att vara sjuk. Jag har kämpat för mina föräldrars bästa under deras sjukdomsperioder, både min pappa och mamma har tyvärr gått bort i cancer.
*
Stora styrkekramar till dig och din fina familj.

Unknown sa...

Åh, vad det gör ont i mig när jag läser om ert öde! Någon stark karaktär måste hjälpa er med alla dessa lösningar som ni helt klart behöver, personlig assistans och en ny säng mm. Be om hjälp, det måste du! Då slipper du vara spindeln i nätet nu, när du uppenbarligen behöver vila och tänka positivt. Det kan du aldrig göra annars. Snälla?! Gör det! Miljoner helande kramar från en annan mamma!

Fotograferande Maria sa...

LINDA! Ditt inlägg är så välskrivet och klokt. mitt hjärta blöder för er situation just nu :( Jag hoppas du får hjälp dagitd SNARAST! Jag kommer till dig i eftermiddag, så vi för prata då...men jag kom på att jag känner en jag kan maila (socialnämnden) om er situation om jag får? Ska bli roligt att få vara med dig några timmar sedan :) Många kramar Maria
http://mariasdagbok.blogspot.com/

Malin sa...

Kära Linda, mitt hjärta blöder för dig och din familj. Jag är själv småbarnsmamma och vet hur svårt det är att få livet att funka, fast vi är friska. Jag har nyligen hittat hit och följer dig nu på din väg genom livet. Det är inte mycket annat jag kan göra för dig tyvärr men jag vill skicka dig styrka genom mina tankar, stor bamsekram från mig

Anna-Karin sa...

Hej!
Berörs verkligen av din historia.
När jag hade cancer fick jag hjälp från hemtjäntern.De var fantstiska och hjälpte oss på ett bra sätt.Kvinna som tog hand om vår son gjorde det i sitt eget hem, det var som att ha en dagmamma.Fick dessutom stödsamtal som barnavårdscentralen ordnade,eftersom vår son var bara några månader då.Jag förstår att jag är lyckligt lottad och har tur som är frisk i dag också.Fråga din kommun.Kram Anna-Karin

Anonym sa...

HAR DU LÄST PERNILLA WAHLGRENS BLOGG OM DIG???

Åsa sa...

Jag blir så upprörd av din situation och jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Det blir futtigt att istället bara lämna en kommentar på det här sättet, men jag känner verkligen med dig och sänder ljus och kärlek och styrka till dig och din familj. Lycka till med strålningen i morgon. *försiktig kram*

Anonym sa...

karin.bodin@polarbrod.se

vd:n på polarbröd.

Cattas liv och tankar sa...

Kämpa på! Förstår inte att det ska vara så svårt för kommunen att sätta in resurser då det är SÅ uppenbart att ni behöver hjälp!

Tänker på er!!!!

KRAM!

Anna m V & E sa...

Jag hittade hit via vimmelmammans blogg och jag blir bestört över din situation så nu har jag mailat Ragnwald på Habo kommun. Jag hoppas att det hjälper något

Anonym sa...

Du är fantstiskt stark och jag beundrar dig och din familj !! Tycker du ska kontakta FKassan när det gäller närståendepenning. Det gör skillnad om du kan få support och avlastning några dagar per vecka !! Konstigt att inte kommunen kan ordna med avlastning...
Hoppas du får mod, kraft och styrka !! hälsn. JE

Britta sa...

Hej Linda!
Det är verkligen tråkigt att läsa att det inte fungerar med det psykosociala stödet för dig och din familj. Om du tror att ni kan vara hjälpta av att få ringa till någon och prata så är ni välkomna att ringa till Cancerfondens informations-och stödlinje,020-59 59 59 månd-fred 9-13. Vi som arbetar här är sjuksköterskor och sjukgymnast med lång erfarenhet av samtal med patienter och deras närstående.

Anonym sa...

Hej Linda!
Om kommunen säger nej kan vi ju starta en ny insamling som kan gå till en "barnflicka" (eller varför inte en glad och go pensionär som har tid att ge dig) du kanske kan ha hos dig dagtid, det kanske kan falla under rutavdraget, och blir då billigare. Såg att det samlats in 26000 kr till en resa. Kanon. Jag tror läsare är villiga att hjälpa till med den dagliga omsorgen med.
Som ngn skrev tidigare tror jag man har laglig rätt att gå ned i tjänst när man har småbarn. Ett alternativ kan ju vara att din man blir sjuksskriven på deltid också. FK är ju stenhårda nuförtiden, men deltid brukar de vara schysstare med. Och då får han ändå ett andrum på jobbet som du skrev.

Styrkekramar till dig!
Jeanette

m i l l a h . s e sa...

Vad bra skrivet Linda.
Och jättebra kommentarer.

En sak undrar jag...
Har man inte laglig rätt att gå ner till 80% i arbetstid när man har småbarn?
Isf kan väl inte L's arbetsgivare neka honom det....?

Hoppas verkligen att ser situation löser sig!
KRAMAR!!!

m i l l a h . s e sa...

Linda, Lars har laglig rätt att gå ner till 75% så länge han har barn under 8 år!
http://www.forsakringskassan.se/privatpers/foralder/barnet_fott/foraldraledighetslagen

>>>
Barn under åtta år
Du som har ett barn under åtta års ålder eller barn som inte har slutat första skolåret, har rätt att förkorta den normala arbetstiden med upp till en fjärdedel.
Det innebär att du till exempel kan arbeta sex timmar om dagen i stället för åtta. Du har också rätt till ledighet i samband med uttag av föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.<<<

Och här:

>>>Anställningsskydd
I föräldraledighetslagen finns också särskilda bestämmelser som förbjuder en arbetsgivare att missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare av skäl som har samband med föräldraledighet<<<

Anonym sa...

Jag läser Din blogg varje dag och lider med er. Skönt att Du fått kontakt med hemsjukvården här i Habo, de är världens goaste och hjälpsammaste människor. Dom var hemma hos mej dagligen i nästan en månads tid då jag hade min sambo hemma som som led av obotlig cancer. Vi skrattade tillsammans, de tröstade när jag var ledsen och ingenting var omöjligt.De var helt FANTASTISKA.

När Din man eller anhöriga ska ansöka om närståendepenning så var ute i tid! Jag skickade in min ansökan i början av December fick svar den 4:e Januari, dagen efter det att min sambo gått bort.

1000 kramar till Er alla!

Anonym sa...

Vill bara säga att du är fantastisk och att jag tycker det är för sorgligt att du inte fått hjälp tidigare. Att orka med små barn och vara så sjuk, det är ett under att du klarat det. Habo kommun ska verkligen skämmas över att de inte gjort något tidigare. kram till dig och din familj/Ingrid

Anonym sa...

ang närstående penning. Ser på FK´s hemsida att det numera är ändrat till 100dagar för två år sedan var det 60dagar, det är dagar som du får och som får utnyttjas av dina anhöriga. Men det är lång handläggningstid och för att få det beviljat så ska det föreligga hot om döden närmsta månaderna i princip.

Anonym sa...

Om din man inte får bra napp på det telefonnumret han fick kan ni prova med vårdcentralen. Där ska man få hjälp, oavsett orsak. Det ska i alla fall finnas kurator kopplad till varje vårdcentral, men man kan ju tycka att han borde få en kontakt via sjukhuset och din canceravdelning!

Jag vet precis hur det är att vara sjuk och tvingas vara stark för att kräva hjälp - även om jag inte har en livsfarlig sjukdom. Man måste vara frisk för att orka söka hjälp, men halvt medvetslös för att bli godkänd för hjälp. Systemet är helt vrickat, tyvärr...

Stå på er, tjata, gnäll, skrik och gråt - det är de som gnäller mest högljutt som får hjälp. Man blir tyvärr inte hjälp bara av att fråga snällt. Du har rätt till hjälp, skrik, klaga, kräv!!!

Skickar massor med styrkekramar till dig och din familj!!!

(PS: Har du funderat något över mitt mail?)

Lilla jag sa...

Jag lider så med dig och din familj när jag läser om din prognos, att ni tror (vet?) att du inte kan bli helt frisk.

Jag har själv stått vid sidan om när min mamma gick bort i hjärncancer i augusti i år och vet så väl hur mycket det påverkar alla runt omkring också. Det är väldigt jobbigt att maktlös stå och se på...

Din man har väl sitt andningshål på jobb, men samtidigt vore det ju bra om han inte behövde jobba mer än deltid. Känns som en omänsklig arbetsgivare...what goes around comes around...

Många kramar
Åse