torsdag, september 02, 2010

KÄNNER MIG SOM ETT FYLLO

Det känns väldigt snurrigt i huvudet idag. Min läkare föreslog när jag var där igår att jag skulle öka morfin-dosen eftersom jag har så ont. Han tyckte inte att jag skulle vara så rädd att ta smärtlindring när jag behöver det. Men just precis när man ökat dosen så känns det som jag sitter och har partaj med mig själv! Det tar några dagar för kroppen att vänja sig, så jag är trött och alldeles yr i huvudet. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Får blunda lite då och då, så det tar säkert en stund innan jag har skrivit klart det som jag har tänkt att skriva.



Tyvärr kan jag inte säga att det onda på ena sidan av bröstkorgen är bättre idag. Tvärtom så är det nog värsta dagen hittills. Vaknade massor av gånger i natt för att det gjorde ont när jag vände på mig. VAD är det som gör så ont?! Det oroar mig lite att det känns som det gör trots all smärtlindring.

Vill tacka så jättemycket för allt stöd vi känner att vi har från er alla. Det är tufft att orka kämpa vidare när man får det ena dåliga beskedet efter det andra. Men jag MÅSTE försöka kämpa ändå! Förut hade jag delmål som bestod i när varje del av min behandling var avklarad. Nu blir det istället en annan sorts delmål. Det är att leva och må bra vid vissa händelser och dagar, t ex födelsedagar. Den som fyller år härnäst i vår familj är Adam. Han fyller 11 år den 23 oktober. Då ska jag äta tårta och fira honom!

Nu har Erik vaknat här. Är själv hemma med honom några timmar medan min man är iväg i stan och klipper sig. Det är bara lite jobbigt när jag känner själv att jag inte klarar av fullt ut att vara mamma till mina egna barn. Är bland annat rädd att jag ska somna och inte höra Erik om han skriker. Är även rädd att jag ska svimma eller tappa honom.

Vi hade möte med en från kommunen nu i veckan. Det verkar som vi kanske kan få hjälp genom hemtjänsten. Ja, vi får se vad som händer.

14 kommentarer:

Anna sa...

Jag har följd dig via din blogg en tid. Det är svårt att finna ord men jag vill bara säga att du och din familj finns i mina tankar. Hoppas att mötet med kommunen går bra och att ni får det stöd ni behöver. Du är en fin mamma till dina underbara barn!!!
Kram Anna

Anonym sa...

Vad glad jag blir! Förstår att det inte är så lätt med alla besked och behandlingar hit och dit. Men du gör ju helt på rätt sätt! Ta en sak och en dag i taget! Njut av dina barn och din man.. Kram Susanne <3

Anonym sa...

Hopppas att ni kan få hjälp av hemtjänsten, ni borde ju verkligen vara berättigade till det! Fortsätt kämpa för du är en riktig kämpe, tänker mycket på dig och har följt din blogg i ca 2,5 år men sällan kommenterat:) /Monkan

Monica R sa...

Jag hoppas biverkningen av medicinen lägger sej snart så du bara får den goda effekten av den.

vet du? redan idag låter det som du har landat på båda fötterna *ler* en envishet som är så otroligt viktig.. med den kommer man långt:-)

stor kram Monica R

Trebarnsmamman sa...

Kära vän...
Vill bara säga såhär; Tycker du är klok som stolpar upp rimliga och positiva delmål. Vilja övervinner det mesta.

Att äta smärtisar är inget man vill göra, men om det kan få dig att må bättre och orka mer...gör det! För att njuta av livet är det vi alla skall göra...och tyvärr krävs det smärtisar för ett gäng människor för att kunna göra detta. Levde ju själv på smärtisar (bland annat morfin) i tio månader, utan dem hade jag aldrig ens kommit ur sängen. Och som du säger är första veckan värst.

Tänkte på detta med att köra bil. Om du klarar av att köra bil med de mediciner du äter utan att ha sämre reaktionsförmåga osv så får du köra om tabletterna och dosen är ordinerad av läkare. Men om du ställer till en olycka kan du fällas (inte förr rattfylla/drogfylla) för vårdslöshet i trafiken. Dvs att du missbedömt din förmåga. Jag bor så att jag var tvungen att köra på mina tabletter...det första månaderna gick såklart inte för då var jag allt för påverkad både av smärta och tabletter, men på slutet gick det utan problem...vilket var en lättnad. Så jag tänkte att du kanske köra till och från dagis vid behov? Det är bara du som vet om du kan, men det är alltså inte olagligt.

Lotta A sa...

Fy, det låter jobbigt att känna sig helt snurrig.
Men hoppas det känns bättre efter några dagar, då kroppen börjar att vänja sig.

Jag hoppas kommunen kommer fram till ett bra beslut för er del.
Så att ni får den hjälp och stöd som ni är i behov av.
Så att det blir bra för hela er familj.

Kram från Lotta

Kristin sa...

Följer din blogg varje dag och tänker på dig och din familj. Hoppas verkligen ni kommer att få all hjälp kommunen kan ge er. Hoppas verkligen smärtan ger sig snart så du kan njuta av din underbara familj. Massor av styrkekramar från Kristin i Hjo

Kristin sa...

Jag och min familj läser och följer din blogg varje dag. Våra tankar går till er. Hoppas kommunen kan hjälpa er och att smärtan ger sig så du kan njuta av din underbara familj.
Massor av styrkekramar från Kristin i Hjo

Hannsu sa...

min mamma hade ont i sidan pga metastaserna i levern, "hoppas" att de kan vara det även för dig och inget nytt.

kram

äppelblomman sa...

Det gör mej så ont att läsa vad du skriver. Jag känner inte alls dej. Men du delar med dig av så mycket så det känns som om vi vore väldigt nära vänner.
Jag önskade jag kunde göra nått???!!
Du är den bästa mamman av alla!!! Och hoppas att ni nu får hjälp av kommunen!
Stora varma kramar K

Fru Söderlund sa...

Ni om någon måste verkligen få hjälp av kommunen. Om de inte förstår det kommer jag verkligen att gå i taket.
Du måste verklien få slippa oron för barnen och ni måste få slippa dammsuga, diska, laga mat etc och istället använda den tiden för varandra.
Tänker så ofta på dig.

Anonym sa...

Du och din familj finns ständigt i mina tankar, fast vi inte känner varandra särskilt väl. Eller egentligen så känns det som om jag känner dig i alla fall.

Jag komemr ihåg första gången jag träffade dig. Det var på IKEA och vi skulle fika. Maria messade mig att hon skulle ha med sig något/några av sina större barn i förväg. När Maria kom hade hon med sig Sofie och Adam och så kom du och Adam tillsammans med dem. Jag vet att jag tänkte "det var värst vad många barn Maria har". Du såg så ung ut och ändå var du redan mamma (hur gammal du var vet jag inte men jag kan tippa på att det var för 8 år sedan ungefär).

Ja, vad vill jag säga med det här? Vet inte, men jag minns det som ett roligt inslag kanske kan det pigga upp dig med. Redan då var du en underbar mamma och än idag är du det.

Hoppas att du får den hjälp du behöver av kommunen så att du kan njuta av din tillvaro med man och barn och slippa alla måsten.

Behöver du hjälp med något är det bara att säga till, jag ställer gärna upp.
Kram Christina

Moa sa...

Åh, Linda vilken kämpe du är. Hamnade in på din blogg för ett litet tag sen, har inte kunnat slita mig från den då du verkligen berör. Och det beror inte på någon sjukdom, för det finns många som bloggar om olika sjukdomar, utan det beror på dig som person. Känner dig ju inte men i text är du otroligt ödmjuk och fin men ändå så stark. Beundrar dig verkligen.
Hoppas att ni kan få hjälp av hemtjänsten.
Kram

Lina S sa...

Duktiga du!
kram Lina S