fredag, augusti 20, 2010

LIVSTECKEN

Det blev tyvärr inget skrivet här igår, men jodå jag lever... även om livet kunde varit bättre också. Har nog kommit in i en svacka tror jag. Det är förmodligen tröttheten och att jag inte mått riktigt bra de senaste dagarna som gjort att det känns som det gör emellanåt.

Bland det jobbigaste just nu är att se min äskade man må dåligt, vara ledsen och oroa sig över mig. Han lider av att stå bredvid och se mig ha ont och vara sjuk och inte riktigt veta hur framtiden ser ut. Det är hela tiden jobbig väntan mellan undersökningar, provtagningar och röntgen till läkarbesöken och till olika behandlingar. Han är rädd att jag ska hinna bli sämre och riskera att dö medan vi sitter här och väntar och ingenting händer.


William gosar med tutten och Ninni.

Ofta har jag svårt att föreställa mig själv som sjuk. Jag ser nog inte så värst sjuk ut och jag känner mig inte sjuk hela tiden heller (tur är väl det). Försöker ganska ofta att inte känna efter alltför mycket hur jag mår eller gräva ner mig i sjukdomen. Men så är man hos läkaren och där ligger en journal som är hur tjock som helst och alla de där sidorna handlar om mig. Det känns lite overkligt att det står mitt namn på alla de där pappren. Där står det svart på vitt hur sjuk jag är. Det är som en bok, där det finns risk för dåligt slut...!

Min feber har försvunnit nu. Usch, feber kan verkligen däcka en! Igår efter lunch kom min gulliga kompis Magdalena hit och följde med mig till sjukhuset. Det var dags för min tionde och sista strålbehandling för ryggen.


Magdalena och Erik

Jag har börjat känna mig rätt less och så smått uppgiven på att det gjort mer och mer ont i ryggen för var behandling (även om jag visste att det kunde bli så) - men nu äntligen börjar det äntligen vända! Helt underbart!! Igår behövde jag inte ta en enda extra-tablett under dagen för smärtan utan det räckte med de långtidsverkande. Jag hoppas på att snart kunna trappa ner med dem också. Det vore väldigt skönt!

Däremot är väl magen inte riktigt lika glad över behandlingarna. Den känns ganska öm och jag blir illamående till och från. Matlusten är inget vidare. Förutom illamåendet är jag jättetorr i munnen så det känns som allting bara fastnar och knappt går att svälja ner. Blir mätt efter ett par tuggor och det känns allmänt tråkigt att äta. Kunde inte ens njuta av vår bröllopsmiddag utan kunde nästan lika gärna ha ätit en tallrik fil. Har gått ner 8 kg sen i maj, men jag har ju kilon att ta efter två täta graviditeter och cellgiftsbehandlingen då jag landade på ca +10 kg, så än är det nog ingen större fara. Det är skönt att bli av med extrakilon, men jag har ingen riktig kontroll själv på viktnedgången nu och det känns ju sådär.

Överhuvudtaget är det där med att inte ha full kontroll på vad som händer ganska jobbigt. Cancermonstret som lagt beslag på min kropp är en lömsk och opålitlig rackare. Kommer den nöja sig med bröstet, lymfkörtlar och skelettet eller vad blir nästa anhalt? När, var och hur? Väntan på svaret efter röntgen jag gjorde häromdagen känns lite jobbig. Tänk om det redan finns spridning till ännu fler ställen utan att jag har några symtom? Hur kommer jag att dö? Snabbt och någorlunda smärtfritt eller en långsam och plågsam?! Jobbiga tankar, men som tyvärr dyker upp ibland.


Ett gulligt mini-bowlingspel (en av Eriks doppresenter som han fick några dagar i förskott).

Nä, livet är verkligen som en berg-o-dal-bana. För det mesta känns det ändå bra och det finns gott om guldkorn i vardagen som gör livet värt att leva och att kämpa för även när det känns riktigt tungt. Men man är ju ingen robot så det vore väl konstigt om man aldrig tyckte att det var jobbigt.

Det känns riktigt skönt att inte behöva åka in till sjukhuset idag. Det har varit en lugn hemmadag med äldste sonen (övriga familjen är iväg på olika saker). Men efter att ha spenderat sju långa veckor på strålbehandlingen nu under sommaren kommer jag faktiskt sakna de som jobbar där också. De är så goa och omtänksamma och gör ett jättebra jobb! Men vem vet... jag kanske snart är tillbaka igen för nya behandlingar. Lär nog inte slippa sjukhuset i första taget.

Det är lite samma känsla som när vi kom hem från neo med Erik i vintras. Det var verkligen helt underbart att få komma hem efter alla veckorna där!! Att få sova i sin egen säng, att ha sina egna grejer omkring sig och att slippa känna äckligt stek-os från vissa som valde att laga mat klockan elva om kvällarna. Men samtidigt fanns även en saknad efter all gullig personal på neo som man pratat med i många timmar medan man legat där med en liten bebis på magen och även saknaden efter andra familjer som vi lärde känna där. Gick förbi ingången till föräldraenheten häromdagen och tänkte på när vi var där och funderade lite över vilka som är där nu.


Erik... som inte är någon pytteliten bebis längre!


Ny body och byxor från Lindex.

Nä, nu ska jag fortsätta här med ett bildspel som jag håller på med. Vi ska ha dop och kalas i morgon och jag tänkte även att vi skulle visa bilderna från bröllopet.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Ja Du Linda du måste få vara bedrövad och ledsen, och jag förstår att det är svårt för Lars att stå brevid, det är ju väldigt jobbigt för honom också.Linda du ska veta att jag har dej i mina tankar hela tiden och man blir orolig när Du inte har skrivit något, men det ska Du inte göra när Du inte orkar.Jag blir glad när Du skriver att det mindre ont i ryggen, hoppas du kan få slippa smärtan och att du får må lite bättre.Försök att göra något som Du tycker är roligt varje dag för det behöver du.Många kramar till Dej och din familj. Inger

Lisbet Lindell sa...

Jag beundrar din styrka, många kramar från Lisbet

Anna sa...

Hej Linda!
Skönt att ryggen känns bättre. Jag känner igen mig i det du skriver om osäkerheten och att man känner sig lite sviken av sin egen kropp. Tänk att man för bara lite drygt ett år sedan inte hade en tanke på att få cancer och nu är det en så stor del av ens liv.
Här i sthlm finns det samtalsgrupper för anhöriga till de som har cancer. Jag tror att det kan vara skönt att få prata av sig (även om min man vägrar gå dit.
Hoppas att du får härlig helg som FRU! Kram Anna

Inger M sa...

Linda, så skönt med ditt livstecken !!Har varit så orolig, att något tillstött och du blivit sämre ! Desto gladare blir jag,när
du berättar att du känner en förbättring och kan trapppa ner på värktabletterna.
All denna oro å väntan på besked tär ju oerhört på era krafter, både för dig och inte minst för din man. Att stå bredvid, vara stöttande, känna sig hjälplös kan vara precis lika pressande.
Men ni har 4 superfina barn, små solstrålar, som verkligen lyser upp er familj.Skingrar era tankar, pockar på uppmärksamhet !
Några ord till:
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit."

En talande dikt jag hittat
Många, många kramar
Inger M

Unknown sa...

Du är en fantastisk tjej, skriver helt underbart, beskriver din verklighet och du har en sådan styrka. Försöker skicka styrkekramar till dig och din fina familj.

Ingrid sa...

Hej Linda!
Förstår att många tankar far runt i ditt huvud om hur det ska bli framöver, men ta det som ett positivt tecken att du inte har lika ont i ryggen. Förstår också att din man känner oro för det är ju inte bara en själv som drabbas av cancern utan även familjen. Jag är inte troende i dess rätta bemärkelse, men jag "ber" ändå till det som kanske styr våra liv att du ska få vara kvar länge, länge hos din familj. Du är en stark kvinna trots allt du går igenom!!!!

Kramar

Ingrid

Anonym sa...

Det vore helt omänskligt om du i din situation inte skulle hamna i svackor då och då. Du är helt otrolig tycker jag som orkar blogga mitt emellan bröllop, undersökningar och dop. Försök ta hand om dig och få lite vila i ditt hektiska liv. En stor kram från en bloggläsare som inte känner dig men känner väldigt mycket för dig!

Anonym sa...

Det vore helt omänskligt om du i din situation inte skulle hamna i svackor då och då. Du är helt otrolig tycker jag som orkar blogga mitt emellan bröllop, undersökningar och dop. Försök ta hand om dig och få lite vila i ditt hektiska liv. En stor kram från en bloggläsare som inte känner dig men känner väldigt mycket för dig!

Lotta A sa...

Linda!
Vi tänker på er,
och allt som ni nu går igenom.

All styrka och stora Kramar från Lotta & Ante

Vanilla sa...

Vad fint du skriver Linda. Jag känner med dig, och önskar dig allt gott!

Fina kort på dina underbara barn!

Många styrkekramar

Anonym sa...

Det måste vara väldigt svårt för hela din familj. Ni är mitt i allt detta hela tiden. Hoppas du får bättre dagar och att allt vänder.
Vi är så många som tänker på er.

Under sker!

Många kramar till er alla från Gunilla N

Anonym sa...

Tänker så mycket på dig och din fina familj. Förstår att man får såna tankar som du har.
Kramar Helena

Anonym sa...

Ja tänker på dig och din familj Linda och lider med dig vad ni får utstå. Ändå verkar du så stark det beundrar jag dig för. Skönt att ryggen känns bättre hoppas att du får vara piggare nu - många kramar till dig och din familj

Anonym sa...

Hej Linda,du underbara "gamla dagisfröken" :) Pussar i massor o styrkekramar till tusen till dej, er, alla.
Ida och Malin

Cissi sa...

Du verkar vara en stark kvinna, sättet du skriver på och bilderna du tar är underbara. Tack för att du delar din historia! Och hoppas att det blir bra!

Vet inte om detta hjälper, men jag bifogar en ehmsida här som har gett väldigt bra resultat på sjuka såsom friska. De flesta sjukdomar, även cancer uppstår oftast i försurade kroppar:

http://kangenvatten.se/alkaliskt.html

Stor kram!

Cissi
cecilia.ristilae@mac.se

Anonym sa...

KRAM!

Åse sa...

Vad skönt att läsa att smärtan i ryggen börjar avta nu äntligen. Jag kan förstå din mans känsla av maktlöshet, att inte kunna göra något för den man älskar mest av allt. Det måste vara jättejobbigt. Tänker på er!

Paula sa...

Hej Linda!
Jag vill passa på att gratulera er.Läser din blogg varje dag och jag hoppas verkligen på att allt slutar bra.Skönt att läsa att ryggen gör mindre ont nu. Theo hälsar och grattar han med.
Kram från oss!

Pysslan sa...

Skönt att du känner att det inte gör lika ont i ryggen. Det var riktigt skönt att läsa. Sedan är det inte konstigt om du är ledsen eller nere. Jag tror vi alla beundrar dig för din styrka och ditt mod. Känner med dig och hela din familj. Massor med styrkekramar från Heidi

Ludmilla sa...

Så smärtsamt att ni ska behöva fundera över dessa fruktansvärt jobbiga saker. Det är verkligen en mardröm ni sitter i. Jag kan bara hoppas och hålla tummarna för att du ska slippa ha ont och må så bra som möjligt så länge som möjligt.

Jag håller tummarna för att du ska få bra besked angående dina undersökningar.

Varm kram