LIVSTECKEN

Det blev tyvärr inget skrivet här igår, men jodå jag lever... även om livet kunde varit bättre också. Har nog kommit in i en svacka tror jag. Det är förmodligen tröttheten och att jag inte mått riktigt bra de senaste dagarna som gjort att det känns som det gör emellanåt.

Bland det jobbigaste just nu är att se min äskade man må dåligt, vara ledsen och oroa sig över mig. Han lider av att stå bredvid och se mig ha ont och vara sjuk och inte riktigt veta hur framtiden ser ut. Det är hela tiden jobbig väntan mellan undersökningar, provtagningar och röntgen till läkarbesöken och till olika behandlingar. Han är rädd att jag ska hinna bli sämre och riskera att dö medan vi sitter här och väntar och ingenting händer.


William gosar med tutten och Ninni.

Ofta har jag svårt att föreställa mig själv som sjuk. Jag ser nog inte så värst sjuk ut och jag känner mig inte sjuk hela tiden heller (tur är väl det). Försöker ganska ofta att inte känna efter alltför mycket hur jag mår eller gräva ner mig i sjukdomen. Men så är man hos läkaren och där ligger en journal som är hur tjock som helst och alla de där sidorna handlar om mig. Det känns lite overkligt att det står mitt namn på alla de där pappren. Där står det svart på vitt hur sjuk jag är. Det är som en bok, där det finns risk för dåligt slut...!

Min feber har försvunnit nu. Usch, feber kan verkligen däcka en! Igår efter lunch kom min gulliga kompis Magdalena hit och följde med mig till sjukhuset. Det var dags för min tionde och sista strålbehandling för ryggen.


Magdalena och Erik

Jag har börjat känna mig rätt less och så smått uppgiven på att det gjort mer och mer ont i ryggen för var behandling (även om jag visste att det kunde bli så) - men nu äntligen börjar det äntligen vända! Helt underbart!! Igår behövde jag inte ta en enda extra-tablett under dagen för smärtan utan det räckte med de långtidsverkande. Jag hoppas på att snart kunna trappa ner med dem också. Det vore väldigt skönt!

Däremot är väl magen inte riktigt lika glad över behandlingarna. Den känns ganska öm och jag blir illamående till och från. Matlusten är inget vidare. Förutom illamåendet är jag jättetorr i munnen så det känns som allting bara fastnar och knappt går att svälja ner. Blir mätt efter ett par tuggor och det känns allmänt tråkigt att äta. Kunde inte ens njuta av vår bröllopsmiddag utan kunde nästan lika gärna ha ätit en tallrik fil. Har gått ner 8 kg sen i maj, men jag har ju kilon att ta efter två täta graviditeter och cellgiftsbehandlingen då jag landade på ca +10 kg, så än är det nog ingen större fara. Det är skönt att bli av med extrakilon, men jag har ingen riktig kontroll själv på viktnedgången nu och det känns ju sådär.

Överhuvudtaget är det där med att inte ha full kontroll på vad som händer ganska jobbigt. Cancermonstret som lagt beslag på min kropp är en lömsk och opålitlig rackare. Kommer den nöja sig med bröstet, lymfkörtlar och skelettet eller vad blir nästa anhalt? När, var och hur? Väntan på svaret efter röntgen jag gjorde häromdagen känns lite jobbig. Tänk om det redan finns spridning till ännu fler ställen utan att jag har några symtom? Hur kommer jag att dö? Snabbt och någorlunda smärtfritt eller en långsam och plågsam?! Jobbiga tankar, men som tyvärr dyker upp ibland.


Ett gulligt mini-bowlingspel (en av Eriks doppresenter som han fick några dagar i förskott).

Nä, livet är verkligen som en berg-o-dal-bana. För det mesta känns det ändå bra och det finns gott om guldkorn i vardagen som gör livet värt att leva och att kämpa för även när det känns riktigt tungt. Men man är ju ingen robot så det vore väl konstigt om man aldrig tyckte att det var jobbigt.

Det känns riktigt skönt att inte behöva åka in till sjukhuset idag. Det har varit en lugn hemmadag med äldste sonen (övriga familjen är iväg på olika saker). Men efter att ha spenderat sju långa veckor på strålbehandlingen nu under sommaren kommer jag faktiskt sakna de som jobbar där också. De är så goa och omtänksamma och gör ett jättebra jobb! Men vem vet... jag kanske snart är tillbaka igen för nya behandlingar. Lär nog inte slippa sjukhuset i första taget.

Det är lite samma känsla som när vi kom hem från neo med Erik i vintras. Det var verkligen helt underbart att få komma hem efter alla veckorna där!! Att få sova i sin egen säng, att ha sina egna grejer omkring sig och att slippa känna äckligt stek-os från vissa som valde att laga mat klockan elva om kvällarna. Men samtidigt fanns även en saknad efter all gullig personal på neo som man pratat med i många timmar medan man legat där med en liten bebis på magen och även saknaden efter andra familjer som vi lärde känna där. Gick förbi ingången till föräldraenheten häromdagen och tänkte på när vi var där och funderade lite över vilka som är där nu.


Erik... som inte är någon pytteliten bebis längre!


Ny body och byxor från Lindex.

Nä, nu ska jag fortsätta här med ett bildspel som jag håller på med. Vi ska ha dop och kalas i morgon och jag tänkte även att vi skulle visa bilderna från bröllopet.