DÖ AV - OCH LEVA MED - CANCER

Dagens läkarbesök är avklarat. Provsvaren kom medan jag var på sjukhuset idag och de visade klart och tydligt att det finns bröstcancerceller i mitt skelett. Spridning till ryggen. Metastaser. Skit också! :-( Bröstcancern trivdes tydligen alldeles för bra i min kropp för att överge den och försvinna. Detta besked var inte särskilt oväntat med tanke på hur ont jag har, men som ni förstår inte heller ett särskilt roligt besked. Jag kommer troligtvis aldrig bli frisk från min bröstcancer!

Sjukhusbesök, behandlingar, undersökningar, väntan... ja, allt det som varit en tråkig del av mitt liv den senaste tiden kommer med andra ord att fortsätta vara det. Hade så gärna velat se ett slut på allt detta någon gång. Man kan till exempel tycka att alla stick och sprutor borde göra en härdad någon gång, men jag hatar fortfarande nålar av alla de slag. Står oftast ut och tar dem ändå för att jag måste, men tar helst ett Emla-plåster innan om jag vet att jag ska bli stucken.

Ja, vad händer nu?! Just idag händer väl inget särskilt. Vi ska hem till mina föräldrar ikväll och äta god mat. Betydligt trevligare än tråkiga sjukhusbesök. Men framöver händer det en hel del.

Det första jag kommer börja med är hormonbehandling eftersom min cancer är hormonkänslig. Detta var inplanerat sedan tidigare. Det är positivt att den är hormonkänslig eftersom det då finns ytterligare sätt att behandla den. Men det är sprutor och tabletter som ska tas under flera år och de är inte helt utan biverkningar har jag ju förstått. Kan känna av klimakteriebesvär bland annat (å andra sidan kanske jag aldrig blir en tant som får uppleva såna besvär på naturlig väg). Äggstockarna stängs på medicinsk väg av så att de inte producerar östrogen.


Blivande klimakterie-kossa?! Då kanske jag och blivande maken kan svettas ikapp sen då? Jag fryser jämt och han är alltid varm.

Sedan kommer jag få remiss till ögonkliniken, en remiss till sjukhustandläkaren och en remiss för röntgen av kroppen (som hade något speciellt namn som jag inte minns just nu). Jag har nog gjort nästan alla sorters röntgen utom just den. Kan förresten varit skiktröntgen den kallas nu när jag tänker efter?! Hur som helst sa min läkare att man brukar komma ihåg om man gjort den eftersom man ska dricka 1½ liter kontrast.

Metastaserna i ryggen kommer strålbehandlas. Exakt när och hur vet jag inte riktigt än. Kanske blir det enstaka behandlingar eller så en behandling under ett par veckor. Kommer få veta mer sen. Känns rätt surt att veta att man snart måste tillbaka dit när man just avverkat 25 strålbehandlingar och precis blivit klar med dessa.

Jag kommer även få en medicin som jag har för mig heter Zometa. Det är iallafall något som ska stärka skelettet och förhoppningsvis även kunna bromsa upp spridningen. Kommer få den i dropp på sjukhuset.

Sen så har jag fått kalcium/vitamin D-tabletter utskrivna. Äter en just nu. Tuggtabletter. Fy skrutt vad äckliga. Blir som ett knastrigt mjöl som fastnar i hela munnen. Ska ta en morgon och kväll, men det kanske man råkar glömma bort ibland?! Man kanske kan dela den i småbitar och svälja dem istället?

Har även fått mera smärtstillande. Ska testa en annan långtidsverkande sort som jag kan ta morgon och kväll, men i övrigt är det samma tabletter som innan.


Funderar snart på att öppna ett eget litet Apotek här hemma.

Att bota min cancer går inte med de behandlingar som finns idag (men glöm inte bort min insamling, med forskningens hjälp kanske det finns ett botemedel i morgon?). Exakt hur långt mitt liv kommer att bli vet jag inte och det var inte heller något jag fick svar på idag. Hur länge kommer du att leva? Nä, det är förmodligen inget du kan få svar på heller. Kanske är det lika bra att inte veta. Men det finns flera olika behandlingar som kan bromsa skelettmetastaser och förhoppningsvis kommer jag bli smärtfri efter strålbehandlingen. Längtar verkligen efter att slippa ha ont och behöva ta så mycket smärtstillande tabletter.

Det som nästan känns värst är att våra barn kanske kommer förlora sin mamma medan de fortfarande är barn. Jag SKA ju leva länge till, men bara TANKEN på att kanske en dag inte finnas kvar här för min familj är hemsk och känns orättvist. :-( Usch, de där mörka tankarna stoppar jag undan nu. Orkar eller vill inte ens tänka på det.

Nej, viktigast är att LEVA! Ofta går man bara och tänker på allt man skulle vilja göra, men nu känns det faktiskt ännu viktigare att verkligen göra det man vill! Mycket har jag redan hunnit med i mitt liv. Jag är oftast rätt spontan av mig och har gjort det ena och det andra som fallit mig in, men fortfarande finns det såklart en del drömmar jag vill förverkliga.

Just nu står W här intill mig och har en önskan om något han vill - nämligen gå till lekparken och gunga! Så det ska vi göra nu... :-)