torsdag, november 26, 2009

ATT FÖRSÖKA TÄNKA POSITIVT ÄR SVÅRT IBLAND

Det är så mycket som far runt i huvudet just nu och det känns rätt tungt emellanåt.

Dels allting nu inför bebisens ankomst. Jag har inte kunnat fokusera särskilt mycket på själva graviditeten. I början mådde jag så gräsligt illa, men sen hände ju allt det här hemska. Sen så blir det ju troligen kejsarsnitt så själva förlossningen känns också som jag går miste om. Och amma får jag inte heller. Kommer jag ens fatta att det är vår lilla bebis som kommit ut? :-(

Sen är det tankar om hur jäkla ful man själv kommer bli. Operationsärr på magen efter snittet, ett bortopererat bröst, en ful dosa inopererad under huden där de kommer ge mig cellgifter och så allt hår som kommer ramla av. Sen kommer man säkert se allmänt trött och blek ut också! Det kommer nog dröja bra länge innan man blir vän med sitt utseende igen... om man någonsin blir det. *suck* Visst, självklart är det ju viktigare att jag kan bli frisk. Men ändå, som om det inte räckte med allt annat som man ska behöva gå igenom så ska man dessutom se hemsk ut och folk kommer säkert knappt känna igen en.

Jag fick en bok med posten idag från en av mina vänner. Tack!! Den heter "Var positiv!". Den kom verkligen rätt dag om man säger som så, för just idag har varit en sån dag då det varit riktigt svårt att tänka positivt.



Stort tack även till I & B för kuvertet som väntade på oss idag när vi kom hem och tack H för paketet med godis!

7 kommentarer:

Carola sa...

Kram!

Dosan är inga problem - ärret från snittet blir inte stort alls och kommer inte att synas speciellt mycket. Att förlora ett bröst är däremot något annat, men det går att leva med. Sedan finns alltid möjligheten till bröstplastik i ett senare skede.

Men det är världsliga saker som går att leva med. Jag förstår att det är svårt att vara positiv - vem skulle vara det ?! Samtidigt som det finns så mycket som faktiskt är positivt runt i kring så är det svårt att se i mörka stunder.

Man får må dåligt och man får vara ledsen. Angående att tappa håret så är det inte säkert att du gör det heller - och om du nu gör det så växer det ju ut igen. Nu är det ju vinter och kallt så man måste ju ha mössa iallafall.

Att barnen mår dåligt och är sjuka och stör nattsömnen ytterligare gör det ju värre och gör att du mår sämre. Sömnbrist är ju inget som inverkar positivt på humöret precis.

Jag önskar så innerligt att du får sova ett par nätter så du kan ta tag i livet med nya tag igen.

Vi tänker på er alltid!

Tina sa...

Vet du, Linda... jag tycker det är VACKERT med en kvinna utan hår, som har en fin sjal runt huvudet. Jag vet att många kopplar samman detta med cancer, men de kvinnor jag har sett som är klädda så är jävla vackra för de utrålar något visst. Liv. Många verkar leva MER mitt i en behandling på något sätt. Bröstet fixar de i efterhand och de personer jag har sett ha en sådan dosa, på dem har det inte synts mycket alls. De har suttit vid nyckelbenet och visst har man anat den lite under huden men det har inte alls varit störande. Jag hoppas att du får bli positivt överraskad då du får den - och tycker att det inte var så farligt. Vissa dagar känns extra tunga, mörka och skitjobbiga, men det går över! Allt det där du brukar njuta av, det du brukar tycka om, det finns ju kvar! Det är bara lite svårare att se det just nu. Jag hoppas att morgondagen kommer att kännas lättare än idag. Många kramar

Flisan sa...

Nä det är inte lätt att tänka positivt när det är en självklar framtid man kommer ha framför sig. Nu lider jag inte samma helveteskval som du, kanske inte ens hälften. Jobbigt så det räcker för mig för tillfället men inte alls på samma nivå. Inget jag genomlider kan jämföras med ditt. Jag har jättesvårt att tänka positivt just nu och det gör att jag mår ännu sämre.

Att göra ett kejsarsnitt i den här situationen som kommer vara planerat gör att ärret inte kommer vara lika fult som om det vore ett akutsnitt. Det kommer heller inte vara lika fult som det var för bara 10-20 år sedan. Bröstet kommer att försvinna ja men du kommer kunna få ett nytt och jag har för mig att de gör det rätt så snyggt också. Själv kommer jag ta bort mina bröst, inte hela dock och då kommer de hänga upp de lite snyggt också så att man slipper hängtuttar. Jag ska bara förlora cirka 40 kilo i vikt först...

Att inte kunna amma förstår jag att det är en förlust och att det kommer kännas konstigt och tråkigt och kanske rent förjävligt. Närheten kan du dock få ändå med flaskmatning. Det går att få till det och fördelen är att du kanske kommer må dåligt av behandlingen och då är det lättare att få hjälp av pappan än om du skulle ammat.

Dosan är inget bestående och kommer försvinna. Förhoppningsvis så blir det inget stort ärr efter det.

Kommer du att få någon samtalskontakt? Det kanske kommer kunna behövas. Du kommer få en jobbig behandling och med en ny bebis och allt så kan du kanske behöva lätta på trycket någon annanstans ibland. Jag har en kurator som jag går till eftersom jag har gått in i en vårdnad och umgängestvist just nu. Inget jag skriver öppet på min blogg om då jag misstänker att fel människor läser den. Som sagt inte ens hälften så jobbig situation som du men jag behöver verkligen prata av mig någonstans...

Du måste inte vara positiv och glad hela tiden det är andra runtomkring dig som får hjälpa dig att inte bli alldeles för låg. Andra människor som får se till att du tänker positivt. Man måste få dåligt och få sörja att ens kropp kommer gå genom förändringar som man inte vill att den ska göra.

Ibland är det okej att ha ena riktiga skitdagar. Det är såna dagar jag bara tittar på disken och tvätten och beställer en pizza och fixar skiten dagen efter istället. Lyxa till det med din karl lite då och då och låt dig bli bortskämd.

Kram kram

AmandaBrun sa...

Stor kram!


/Emmy ( fl )

Monica sa...

Åh kära Linda vet du jag tänker på dig dagligen och hur jäkla hemskt du har det just nu.
Det är så orättvist allting, du borde gå omkring och njuta av graviditeten och så händer det här. Dumma skitsjukdom!!

Jättekram

Trebarnsmamman sa...

Vet egentligen inte vad jag skall säga, för du går igenom de flesta människors värsta mardröm. Men en sak tänkte jag berätta. Jag är snittad med alla mina tre barn, och mitt ärr är jag stolt över och älskar...för det är så häftigt att veta att ur ärret har jag fått tre fantastiska barn! Ärret sitter också långt ner (vilket nästan alla kejsarsnittsärr gör numera) så bara när jag är utan trosor syns ärret.
Min yngsta dotter kunde jag heller inte amma, och jag kan bara säga att jag knutit ann lika mycket till henne som till de andra två, det har verkligen inte gjort någon skillnad! Precis när hon var nyfödd och jag inte kunde amma kände jag mig överflödig, dvs att vem som helst kunde sköta henne lika bra som jag...men så är det ju inte. Det är bara jag som är hennes mamma...det säger hon till mig varje dag ;)
Skickar en styrkekram till dig och håller både tummar och tår för att cancern inte spridit sig!

Lisa sa...

Linda,det var jag som skickade boken :) jag vet att jag bara skrev under med mitt förnamn...:)