tisdag, mars 15, 2011

EN BLOGG MED DÅLIGT SLUT

Jag har suttit och läst lite på Annas blogg (en småbarnsmamma som hade samma typ av cancer som mig och somnade in för ganska precis ett år sedan). Även hon fick till slut metastaser i hjärnan och jag såg att hon lagt ut följande text:

"Patienter med hjärnmetastaser har en medianöverlevnad på 1 månad utan någon terapi, med steroider ökar den till 2 månader och med strålbehandling till mellan 3 och 6 månader. 1års överlevnad är ovanligt."

Visst, detta är "bara" siffror och statistik och jag försöker oftast undvika att läsa sånt. Men tyvärr vet jag att de stämmer in på flera tjejer med bröstcancer som jag har följt som har fått hjärnmetastaser och som efter ett tag har förlorat kampen. Jag har för mig att mina monster i hjärnan upptäcktes i januari. Nu är det mitten av mars. Så med strålbehandlingen jag går igenom nu så kanske jag i bästa fall får leva fram till sommaren eller hösten. Ja, om inte någon av mina andra monster i kroppen tar mitt liv innan dess. Levern är ju inte i sitt bästa skick direkt. Misstänker även att metastaserna i skelettet växer eftersom jag fått mera ont på vissa ställen nu den senaste tiden. Kanske finns de även i lungorna nu? Det känns som att hela jag mest består av cancer!! :-( Så precis som många andra cancerbloggar kommer även min en dag med största sannolikhet få ett dåligt slut.

Det är ganska jobbigt när såna här tankar dyker upp. Det är så mycket mer jag vill göra i mitt liv och jag är inte redo att dö. Kan man ens bli det?! Eller ja, kanske när kroppen ger upp mer och mer och livet mest känns som en enda plåga (vilket det redan nu gör emellanåt). Trots skitdålig prognos försöker jag ändå ha en bild i huvudet av att få vara med den dagen då William börjar skolan eller när Erik börjar prata långa meningar eller då Adam får börja köra runt på moppe. Jag vill så gärna finnas kvar länge till i deras liv!

Det finns verkligen ingenting som är bra med cancer! En hemsk och vidrig sjukdom är vad det är!!

72 kommentarer:

m i l l a h . s e sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva...
Det är så hemskt, tänker på dig och din familj! Kramar!

Annes sa...

Fy fan...vad ska man skriva, det finns ju inget som kan trösta eller göra det bättre. Hoppas att du får komma hem snart i alla fall.
Många kramar från mig.

Ulli sa...

Saknar ord, men du finns i mina tankar varje dag.
Förbannar den elaka cancern och allt den förgör i sin väg.

KRAMAR

Anonym sa...

Du måste vara en utav dom mest fantastiska människorna på denna jord. Varm, rak och ärlig.
Glöm inte av att undrenas tid inte är förbi!!
Varm kram
Lotta

Marie-Louise sa...

Cancer är en riktig skitsjukdom!
Den bryter inte bara ner kroppen utan även själen undan för undan.
Är själv drabbad av dessa cancermonster i en HER2 positiv bcvariant.Trots att jag nu efter behandlingar anses sk. frisk vet jag att återfallsprocenten är hög och det går inte en timme utan att jag tänker på detta.Jag vill inte dö ännu.Det vill nog ingen bcdrabbad-alla ska vi dö en gång men jag tror inte man kan bli redo oavsett hur sjuk man än är. Följer din blogg dagligen och våndas och lider med dej och dina killar.Du är beundransvärd som orkar blogga om din sjukdom.Om jag får återfall eller rättare sagt när jag får det så tänker jag skriva brev till mina barn som de kan öppna på sina födelsedagar,jul osv.Allt ska sparas i en tjusig ask som jag tänker fylla med minnessaker till dem.Jag är nog inte riktigt klok, men jag inbillar mig att det kan vara bra för barnen.
Här skiner solen idag,vilket den inte gjort på länge.Jag tänker sätta mig mot husknuten i lä och vända näsan mot solen!
Många kramar från en smålänning!

Anonym sa...

Kära Linda!


Saknar ord men vill skicka dig lite styrkekramar.

Hoppas du får komma hem snart och njuta av solen.

Susanne

Anonym sa...

Som Lotta skrev, undrens tid är inte förbi.Och hoppet är det sista som överger människan.

Det är lätt fös oss som inte kämpar mot cancer att komma med goda råd. Lite förmätet. Kalla det en refklektion.

Men försoning är viktigt. På många plan.Det låter religiöst men jag är inte religiös. Just försoning har hjälpt mig många gånger när livet varit riktigt kämpigt.

Och att försöka se solen, det posotiva i tillvaron, även om solen ofta går i moln så kommer den alltid fram igen. I all välmening. (Vad ska man skriva?)

tänker på dig
Annette

Åse sa...

Åh fy vilken plåga för dig. Det är svårt att riktigt finna ord när man läser det du skriver.

KRAAAAAM

Helene i stockholm sa...

:( Säger din läkare något till dig om överlevnad eller måste du själv läsa dig till det?

thile sa...

♥Min tapre Linda, ord blir så fattige, men håpet er alltid der, Linda. Hold fast ved det♥

Varm klem

Anonym sa...

linda... jag fattas verkligen ord.... jag kan inte föreställa mig hur det maste kännas att "veta" pa ett ungefär hur och när... jag vet hur det känns när en älskad far den tidsbegränsningen, men man själv....? fösök, sa gott det gar, att njuta av varje dag, försök att göra saker du vill göra, om nu nan annan tycker att du skall eller inte, bara gör allt du orkar, tänk inte pa det hemska som kan hända... gosa med dina härliga pojkar, skratta sa mycket du kan! och försök inte tänka pa allt som väntar, ta en dag i sänder och njut!!! jag följer din blogg varje dag och där sitter jag och kämpar med tararna, jag skulle sa gärna vilja och kunna hjälpa dig... jag hoppas att den här bloggen far ett lyckligt slut i vilket fall.... kramar!!! ps.: du kommer dessutom alltid vara med dina pojkar!!

Anonym sa...

Vad kan man säga annat än att hoppas du är ett undantag från statistiken när det gäller livslängd. Så hemskt att du hela tiden åker på nya problem.
Hjärtevarma hälsningar
Inga-Britt

just another ordinary day sa...

Svårt att veta vad man ska skriva, men ändå beundrar jag din styrka att du vågar se livet precis så som det är. Du är fantastisk och det är ett fint mål att sträva efter som du har, runt barnen. Många kramar, Maria.

Carina sa...

Beundransvärda människa!!

Nej cancer för inget gott med sig, ja det skule vara då att vi alla fått möjligheten att "lära känna dig". jag hoppas att du nu får några avslappningsdagar på sjukhuset och att dte finns de som tar hand om allt där hemma så att du inte ska behöva läga in energi där. Jobbardin man eller har han närståendepenning, jag hoppas at du iaf kan slappna av och tänke på ditt och du visst camcer är skit men någon gång så komer ett botemedel och det kan vara snart så vi ger inte upp ännu va?

Kom igen nu, kämpa på våran kämpe :-)

Helgona sa...

Följer din blogg varje dag...o hoppas verkligen att få läsa att din stora kille kör moppe...

Naturligvis så spelar det stor roll hur länge man har kvar att leva. Men vi vet inget. Jag kanske hinner dö före dig i en olycka. Men jag önskar att alla kunde fylla sina liv...så som du gör :)
Man ska nog inte tänka på slutet utan att tänka på att fylla sitt liv med liv!
Kram

Anonym sa...

jag tycker att du är oerhört beundransvärd och det som skiljer sig från många andra bloggar är att man uppfattar att du är ärlig. jag fattar ju också att inte allt du tänker eller allt strul hemma hamnar på bloggen men det är ändå inte som de där andra cup cake bloggarna. under händer och prognoser behöver inte alltid bli så dystra som man först kanske tror.

Anonym sa...

det är med sorg och med tårar jag läste ditt senast inlägg. jag vill så gärna kunna göra något.. klart när du går bort kommer du finnas vid dina barns sida fast de kan inte se dig men de kan prata med dig och jag tror du kommer höra dem jag tror att du får vara med på alla saker som du vill fast i en annan shepnad... jag ser en kämpe i dig i dina ord och jag tror du om någon kan visa statestiken kan ha fel.. jag vet att det finns stavfel i mitt inlägg men jag hoppas av hela mitt hjärta att du får vara med oss länge..och när den dagen kommer att du får vara med dina barn fast vid sidan av lite.. sköt om dig och ta vara på dagen som är just nu, vet att ibland är det lättare sagt m,än gjort.. ståla och njut av vårens strålar.. ingeting är bra med canser bara elände skriver du och du har rätt.. varför finns det inget botemedel ännu för all canser.. jag önskar innerligt att de hittar något och det är snart.... kram Anette

Linda sa...

Helene: Nej, min läkare brukar inte prata så mycket om överlevnad och jag brukar faktiskt inte fråga heller. Enligt honom är det så individuellt och det beror på hur bra man svarar på de behandlingar man får. Likaså kan ju läget snabbt förändras om man åker på en infektion. Då ett par veckor före jul var det t ex ingen som kunde säga om jag skulle leva till jul. Var väldigt dålig då. Men tack och lov vände det och det har det ju gjort många gånger för mig.

Är tacksam så länge som det finns behandlingar jag kan få och att man ser att de hjälper något. Men ja, jag vet inte alls om Xelodan gör sitt jobb längre eller inte. Efter ena kuren blev mina levervärden mkt bättre, men nu vet jag inte alls eftersom jag börjat samla på mig så mycket vätska. Sen finns det fler sorters cellgifter att testa, men då är det intravenösa behandlingar som man får åka in och få. Kruxet där är att jag inte har någon port-a-cath eller dylikt, så då måste jag få dit en ny sån först (om de nu sätter dit nån, för efter den sista de plockade bort pga infektion sa de att jag inte kunde få någon mer eftersom det var för stora risker).

kram Linda

Josefin sa...

Ingen ord räcker till...men skickar en stor KRAM <3

Stefania sa...

Åh jag blir så ledsen när jag läsr det du skriver för du har rätt angående cancer, det finns inget positivt med denna sjukdom! Tänker på dina barn och hoppas att dom ska få ha sin mamma hos sig länge länge...hoppas du snart får komma hem och krama dom alla :-) Många varma kramar till dig!

Julia sa...

Ge inte upp hoppet Linda, försök att kämpa. Förstår att det kan vara jobbigt ibland men försök. Jag ber för dig varje kväll, mer kan jag tyvärr inte göra.

Fotograferande fembarnsmamma sa...

<3 Linda :( Det får inte bli så!! Tänk positivt kära kära vän. Ses i morgon!

KRAMAR!!!!!!!!!!!
/ Maria

http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

Christina sa...

Nej, det finns inget positivt med cancer. Men din läkare säger ju att allt beror på hur man svarar på behandling, så försök att inte tänka på vad du läste i Annas blogg. Jag tror att du kommer att vara kvar ett bra tag till för du har en sådan härlig kämplaglöd och livsglädje! Och du har dina barn att tänka på som gör att du kämpar på fast det är tufft. Jag håller tummar och allt jag har för att du snart är hemma igen. Kramar i mängder!

Anonym sa...

Många varma kramar till dig!!
/Camilla

Anonym sa...

Hej Linda,
Vad jag hoppas att Du och Lars kan hitta tillbaka igen och få en bra relation. Så sent som i augusti/ september skrev du faktiskt "min älskade make" och "min gulliga sambo".
Er situation saknar ord och folk kan säkert ha massor med synpunkter på vad ni ska göra och inte göra men finns det kärlek kvar mellan er så är det vad ni båda behöver nu. Jag önskar så att ni kommer till den punkten.
Kram M

snöstjärna sa...

Vill bara sända en massa värme och kramar. Kan aldrig riktigt förstå vad du går igenom, men lider med dig. Du finns i mina tankar varje dag! ♥

Alicia sa...

Jag håller helt med dig! En hemsk och vidrig sjukdom är det, DUMMA cancer!!! Jag har nog bestämt mig för att utbilda mig till någonting där jag kan forska om cancer, för att öka överlevnadschanserna. Min morbror dog av cancer i söndags, det hade satt sig alldes för många metastaser och proppar i lungorna :( Han hade tre barn (3, 6 och 9 år). Sånt får bara inte hända, men det gör det. Och vad säger man då? Vad gör man? Det gör så ont i hela mig.
Och jag är verkligen så hemskt innerligt ledsen över att din prognos tydligen inte ser så bra ut :( det är bara inte rättvist. Jag önskar att du fick vara med om ett mirakel. Kram!

Anonym sa...

Jag förstår att det känns tungt, men som du själv säger: det är statistik, och det säger inget om hur det går för varje individ. Din inre styrka och positiva livssyn stärker också olika funktioner i din kropp, så att den kan fortsätta hålla emot i kampen mot cancern. Hoppas du mår bättre när vätskan dräneras ut, det är en stor belastning för kroppen med så mycket extra vätska.
/ Linda

Monica sa...

Fina du!!
kram
monica

Barbro sa...

Många tankar dyker upp när jag läser din blogg. Du är en riktig kämpe. Värme och kramar till dig!

Jeanette sa...

Tänker på dig!
Gosa med dina pojkar så ofta du orkar och kan. Hoppas du kommer må lite bättre av behandlingen på sjukhuset nu.
Kram

Anonym sa...

Vet inte vad man skall säga! Läser din blogg varje dag och tänker massor på dig och din familj! Känns som man känner dig! Varma styrkekramar Malin

Anonym sa...

Kära kära Linda, jag önskar jag kunde trolla bort de eländiga cancermonstren! Många varma styrkekramar till Dig!
Ewa

Camilla sa...

Lilla vännen.... Det gör mej så ont, allt elände som du går igenom. Många kramar <3

Camilla sa...

Lilla vännen.... Det gör mej så ont, allt elände som du går igenom. Många kramar <3

Anonym sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, sitter här med tårarna rinnande nerför kinderna. Hemska, elaka cancermonster!
Ens egna problem och krämpor känns så fjuttiga och varje gång jag läser din blogg så blir jag påmind om att ta tillvara på varenda dag, man vet aldrig vad som händer i framtiden, eller ens imorgon.
Mina varmaste styrkekramar till dig, tycker du är en otrolig kämpe!
Kram från Josefine

Anonym sa...

Hej Linda,

Du ska veta att vi är otroligt många som håller våra tummar för dig, en vacker och stark kvinna. Tappa aldrig ditt hopp, hoppet är det starkaste vi har. Och kärleken till våra barn naturligtvis, dina barn är så fina.

Trots att jag inte känner dig så går tankarna ofta till dig och din familj om dagarna, du delar med dig av dina tankar och av dina fina bilder och det gör bloggen så levande.

Många kämparkramar/Sofia

Ulrika sa...

Hej Linda! Kikar in på din blogg titt som tätt men har aldrig kommenterat. Känner med dig och försöker, genom din blogg, att tänka på att jag ska vara glad över mitt liv. Vi får ett liv och det kan hända att vi har otur som du att det dras ifrån oss i förtid.
Det känns ändå hemskt att prata om det som om det inte finns en chans, för det finns alltid en chans. Alltid. Glöm inte det!

Lena sa...

Man ska nog inte stirra sig blind på statistiken för det är som din läkare säger, allt beror ju på dig och din livsvilja.
Du lever nu Linda, om än med smärtor och skitcancer. Förhoppningsvis så klarar du dig ett bra tag till och vem vet det kanske kommer ett nytt bra cellgift snart? Kämpa!

Ellen sa...

Såsom övertygad spiritualist så tror jag att du kommer att kunna fortsätta att vara med i dina barns liv, även om de inte kommer att kunna ta på dig och se dig...
Jag är också övertygad om att du kommer att kunna hjälpa dina nära och kära från en annan dimension och förmedla kärlek till dem därifrån.
Vet inte om sådana tankar kan vara till någon tröst - men för mej är det iallafall det.

Sari sa...

Usch det är så hemskt med denna sjukdom! Min sambos fd fru gick bort i cancer o lämnade 4 pojkar efter sig. Hoppas att du kan finna styrkan o fortsätta kämpa!
KRAM

Malin sa...

Jag har läst din blogg dagligen i snart ett halvår och det finns inte ord till hur mycket jag beundrar dig och din styrka för den kamp du och din familj går igenom!

Jag vill bara be dig, hur svårt det än kan va, att tappa inte hoppet och sluta inte kämpa

Jag håller tummarna, tänker på dig och hoppas att det en dag kommer vända för dig och bli bättre. Precis som du säger så ska man inte stirra sig blind på siffror och statistik, så länge man har hoppet kvar så tror jag att allt kan hända!

Stora styrkekramar till dig fina Linda!

Ps, du ser inte alls sliten ut på din "dagens-bild", vara så du vet! :)

Kajsa Bergman Fällén sa...

Och så finns de de som fortfarande lever efter tio år. Jag upprepar med en dåres envishet - en prognos säger ingenting om DIG. Inte ett dugg faktiskt :)

Själv hade jag tänkt leva ett bra tag till i alla fall, de där hjärnmetastaserna kan vad mig anbelangar förpassa sig dit solen aldrig skiner. Enligt prognosen ska jag vara död om en månad högst. Inte en chans säger jag då :-)

Kram!

Berit sa...

Linda!

Den tid i livet du har använder du på ett fantastiskt sätt. Du utsätts för prövningar, inte bara av sjukdomen. Du tar dessa prövningar enl. mitt intryck med en ängels tålamod och med en förståelse som jag tror de flesta av oss inte skulle ha. Dessutom njuter du av dina barn, din kamera, vänskap, vackra ting...
Känner en o annan frisk person som trots god hälsa och livets alla möjligheter, går och deppar och klagar på det mesta. Kraften har vi inom oss. En del har den. Andra har den inte. Den som har ljuset och livskraften inom sig får nog ett fint liv trots de omänskliga prövningar som livet förr eller senare kommer med till oss alla.
Mitt intryck är att du är genomsyrad av dendär speciella livskraften och jag kan tänka mig att de flesta som får träffa dej kan känna den oavsett om du är ledsen eller glad.
Fina fina Linda!

Sister Moonshine sa...

Du gör helt rätt i att sätta dina mörka tankar på pränt, kära Linda. Det är ett sätt att hålla dem ifrån sig. Vi utomstående klarar det sämre än du och viftar bort det och vill inte att du ska använda jobbiga ord som smärta och död och sorg. Men för någon som hela tiden ser döden i vitögat är det ett sätt att avdramatisera och avväpna döden att man skriver ner sina farhågor.

Det innebär självklart inte att vi slutar att hoppas på bättring och mera tid för dig på jorden. För det gör vi. Vi hoppas alla så det gör ont i tummarna vi håller.

Jag, och så många andra, önskar dig en bra och smärtfri tid med dina barn, din man och dina djur.

Oändligt mycket värme, ljus och kärlek till dig, Linda.

/Åsa

Malin sa...

Hej Linda! Det gör så ont att läsa din blogg och jag tänker på dig hela tiden & hoppas att du ska bli helt bra!! Jag såg ett inslag på värmlandsnyheterna imorse, om en kvinna som hade fått cancer och läkarna gav henne beskedet att det inte skulle gå att bota. Men nu hade hon ingen cancer kvar!! Så sluta aldrig kämpa & hoppas!! Nu såg jag tyvärr inte hela inslaget eftersom jag jobbade så jag vet inte vilken typ av cancer hon hade... Ta hand om dig och fortsätt kämpa så som du gör! Kramar Malin

Eva H sa...

Sister Moonshine ovan mig uttryckte det precis som jag ville göra så jag kan bara instämma.

Följer dig dagligen, känner tacksamhet över att ha "fått lära känna dig" - du är en helt speciell människa ( som jag har sagt i tidigare inlägg, men det tål att upprepas.) All styrka till dig, finaste Linda.

Anonym sa...

Fina Linda, du är en fantastisk människa på många sätt och vis. Förstår att din prognos är dålig men jag håller i alla fall tummarna att det ska bli bättre.
Kram Carina

Loppan sa...

Så svår att veta vad man ska skriva. Kan ju inte göra något för att lindra eller hjälpa. Tänker på dig gör jag däremot. Massor!

Kramar!

Lisa sa...

Styrke och tröstekramar i massor.

Anita sa...

Hur konstigt det än låter så behöver du komma från Lars emellanåt så du får vila o samla krafter, det är vad du behöver när ingen empati finns hemma. Jag förstår att du längtar hem till barnen och Lars vill ha hem dej till barnen så han får vila, rimmar dåligt. Han borde vara den omtänksamma maken du en gång gifte dej med och inte bete sig som ett barn själv..jag saknar ord hur man bara kan komma på tanken att göra så mot dej. Flytta hem till din mamma så du får bli ompysslad med god mat och inga krav, självklart tar du med dej dina barn. Lider så med dej....Tusen styrkekramar om det kan hjälpa.

Ida sa...

:( Nej, det finns verkligen inget bra med cancer. Styrkekramar från Ida

Anonym sa...

jag blir gråtfärdig när jag läser dina ord...


marianne

Anonym sa...

Livet är grymt :(
Kämpa!!! Du är så tapper och stark, jag hade förmodligen lagt mig ner och grinat bara helt apatisk...
Massa kraft och kramar Annelie ♥

Anonym sa...

<3

Anonym sa...

En stor kram från en blogg läsare i Umeå.

Anonym sa...

Undebara du!!!!
önskar dig och många andra canserdrabbade en botemedel kvickt som attan!!!
/Marie

Anonym sa...

Det gör så jävla ont i hjärtat o det trycker över bröstet när man läser dina ord Linda. Tanken på att inte vara hos sina barn måste vara outhärdlig...så med andra ord; ge inte upp du starka kvinna!!!
Skänker dig massor med tankar dagligen !!
Kram Rebecca

Stina sa...

Tänker på dig Linda. Det gör ont i mig att veta vad du går igenom.
Tusen styrkekramar

Anonym sa...

Tänker så på dig Linda och hur ni har det nu med varandra ni vuxna. Tänker så på era älskade barn! Många varma kramar Elin A

Jeanett sa...

Så hemskt att läsa, att se döden i vitögat måste väl vara det värsta av allt, att bara ligga och veta vad som komma skall.
Tänker på dig varje dag och hoppas att du får en fin sommar och en ännu finare höst.
Stor kramar

Minna sa...

Linda...jag få en känsla att du är en riktigt fighter...vem vet något om framtiden...skickar lite finsk sisu till dig...massor massor kramar

LinaS sa...

en stor kram till dig Linda, du finns ständigt i mina tankar...

Anna V sa...

Tusen varma styrkekramar sänder jag till dig!

Hanna sa...

Ååh, vill bara skicka massa kramar till dig!! Dumma dumma dumma monster :-(

Anonym sa...

Jag är ännu en småbarnsmamma mitt i livet. Har följt din blogg ett tag och blir helt förkrossad över ditt inlägg. Jag har också läst Annas blogg och gråtit floder över detta orättvisa människoöde.
Dessa "monster" som invaderar och förstör människors och familjers liv - jag har inga ord för det.
Fick man bara en önskan i livet så vore det nog att utplåna denna sjukdom!
Jag hoppas innerligt att du får vara med oss länge än och får möjlighet att skapa en massa fina minnen tillsammans med din familj!
Sänder en bunt med stärkande tankar till dig!
Kämpa på du vackra vardagshjältinna!!
/Erika

Youngmi sa...

Lider med dig! Vet inte riktigt vad jag ska säga...Vi har aldrig träffats men jag känner verkligen för dig...Kanske för att vi är lika gamla och fick barn nästan samtidigt. Önskar så på ett mirakel för din skull! Stora kramar

Lotta A sa...

Tänker på dej och din familj, och allt hemskt som du får kämpa emot......

Kram Lotta

Johanna sa...

Å, Linda, ja förstår dig precis, de är tur vi har barn (du har flera, jag har ett, men oavsett antal så ger den mycket att leva för och man kan ha mål som man kan sätta upp) som ger oss lyckliga stunder och mål att fortsätta sträva emot. Jag fick mina metastaser i hjärnan 9april 2010, och jag har som du innan dess spridd bc som finns i skelett, lever och äggstockar och innan i hud) och jag sitter här fortfarande och min 1års dag närmar sig. Men när ja läste de om prognos förra året då jag var ibörjan med min strålning så tänkte ja oxå att ja inte kommer få uppleva någon mer sommar efter den och ingen jul mm, men sluta aldrig tro för jag tror att de är när man själv slutar tro som de ger upp inom en. Jag har ett stort mål framför mig, de är att få bli moster i okt/nov och de ska jag banne mig se till att få uppleva :-) Och att få se min son göra roliga utflykter till sommaren osv. Innan var målet hans 2års dag, den närmar sig (6april) så ha alltid mål. Ta hand om dig Linda
Kraaaam

Anonym sa...

vad ska man säga? att jag ligger här och gråter hjälper väl kanske inte, men vill att du ska veta att vi alla hoppas att dina dagar blir allt fler!
KRAM! (:

Marica i Hjo sa...

Finne ringa ord mer än KRAM till dig! Jag tycker du är så tapper och stark! BEUNDRAR DIG verkligen!

Anonym sa...

Hej Linda, jag är lite äldre än dig o har långt framskriden skelettcancer efter prostatacancer. Jag tror inte på ett nästa år för mig heller när jag av en slump nu fick se din blogg. Mina barn är vuxna nu men du har ju bara småbarn... Har du tankar om den nya världen vi ska komma till nångång... vill iallafall ses då o prata minnen om jordelivet.. :´(