onsdag, februari 09, 2011

DAG 24 - DET HÄR FÅR MIG ATT GRÅTA

Sedan jag blev sjuk så har tårarna runnit ner för mina kinder mycket oftare än de gjorde innan. Dels var det i början då jag precis hade fått min diagnos. Bara tanken på att inte få se mina barn växa upp. Ja, det var som att vrida ur en blöt disktrasa. Trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. De bara rann och rann. Hade svårt att sova om nätterna och det vara som att befinna sig i den värsta mardrömmen man kan tänka sig!

William var bara ungefär ett år när jag fick de första symtomen på min bröstcancer.

Den 4:e december 2009 föddes vår lille Erik. Ett par, tre dagar efter snittet så drog hormonerna igång nästa omgång tårar. Minns att jag låg där i sängen på förlossningen och grät nästan en hel dag. Det var så många känslor på samma gång. Dels lyckan över vår lille bebis, men samtidigt oron och rädslan för att han inte skulle klara sig eller att han skulle få några men av den tidiga födseln. Jag var även arg och ledsen för att den dumma sjukdomen som jag drabbats av hade ställt till med allt. Inte nog med att jag själv skulle gå igeom en massa jobbiga saker så fick även vår oskyldiga lilla bebis lida för det. Stackars liten som låg där i kuvösen och fick hjälp med andningen och blev stucken var och varannan dag.

Nu vid drygt 1 års ålder är Erik en pigg, glad och busig liten kille. Han verkar må bra trots att han kom till världen ca 8 veckor för tidigt.

Det har gått drygt ett år sedan jag fick veta att jag var sjuk och det har varit många jobbiga besked under tiden som har gått. Många gånger har mina tårar också runnit av smärta. Har vid några tillfällen under min sjukdomstid haft så fruktansvärt ont att det knappt går att beskriva! Tyvärr är det inte bara sjukdomen i sig som har varit jobbig, utan minst lika ofta är det situationer och kommentarer här hemma som gjort mig riktigt sårad och på så sätt fått mina tårar att rinna.

Men sen finns det även en del andra saker som kan få mig att gråta. Det kan vara fin musik, ett sorgligt program eller film på tv eller något hemskt som jag läser om. När mina kusiner har sjungit så vackert på våra barns dop har jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Jag har ibland även varit inne på bloggar och hemsidor där föräldrar skriver om att de har förlorat sitt barn eller där barnet lider av någon hemsk sjukdom. Usch, att se sitt barn lida eller att förlora sitt barn måste vara bland det värsta som en förälder kan vara med om.

30 kommentarer:

Fotograferande Maria sa...

Hej kära vän! Låt dina tårar rinna,,,de måste nog ut. Jag har gråtit många tårar med men just nu är jag så glad att du faktiskt fick en hyffsat bra period efter sjukhusvistelsen, vilket jag inte trodde :) Hur snart börjar du med cellgifter och strålning nu?

På tal om att förlora barn,,,I dag har jag kramat om den mamma och pappa, på Js dagis, som förlorade sin son för 2 veckor sedan,,, Det kändes fruktansvärt att säga att -jag är ledsen säg till om jag kan göra något. så futtigt! Dumma sjukdom och DÖD!

Hoppas du får en bra kväll!!

KRAMAR Maria
http://mariasdagbok.blogspot.com/

BrunettAnna sa...

Detta fick mej att gråta!! Livet är så fruktansvärt orättvist!!
Kramar om!

Jenny (Moas änglamamma) sa...

Hej Linda

Du har så rätt om vad du skriver, man blir känsligare när man har någon som blivit drabbad, känner precis som du, till musik, dikter, om andra i liknande situationer och dyl, själv miste vi vår dotter i oktober -10 och man blir känsligare o känsligare, jag har följt dig en längre tid och tycker du är fantastisk på att beskriva din sjukdom. Moa som vår dotter heter/hette sa aldrig hur ont hon hade, hon skonade oss från all smärta, vi kunde inte riktigt förstå hur ont hon hade, men med hjälp av din blogg kan jag som förälder liksom mer förstå när du skriver det, hon var en kämpe och du är en av dom du med,,
Kram till dig och kämpa mot monstret
Jenny (Moas änglamamma)

Maria sa...

Hej!!
Bara låt dina tårar rinna..

Styrke kramar till dig och din familj..

Maria

Annica sa...

Oj så känslosamt inlägg! Mina tårar trillar och trillar av medkänsla....vilken mardröm du befinner dig i.
Men ändå står du så stark utåt. Du är så duktig! Sen så vet jag inte hur jag ska uttrycka mig.......men vissa karlar är så själviska och omogna emellanåt....
Styrkekramar igen.

Anonym sa...

Din make skrev att du var trött och lättretad efter en dag på sjukhuset, och att han minsann också var trött.

Ni har det ju jobbigt båda två, förstår inte hans behov av att skriva sånt så alla kan läsa. Det löser man väl mellan sig? Går inte det får man kanske ta hjälp. Han verkar inte inse hur jobbigt du har det!

Charlotte sa...

Gud det skär i hjärtat på mig när jag läser det du skriver.
Jag hoppas allt ska gå bra för dig och din fina familj!
Kram

Anonym sa...

Ber för ett mirakel för dig finaste du. Tänk om du kunde bli frisk simmsalabim. Ärligt talat hoppas jag att du då skulle göra dig av med han medvofferkoftan. I nöden prövas vännen. Tänker ppå dig flera gånger om dagen. P s kan de behandla m strålkniv? Kram

Linda sa...

Maria: Jag ska förhoppningsvis börja med cellgifterna igen nästa vecka. Sedan blir det strålbehandling under 10 dagar efter den 2-veckorskuren. Ja, så ser planen ut just nu!

Ja, jag är jätteglad över att ha fått må bättre nu det sista. Blev även glad över att flera av mina värden hade ändrat sig till det bättre.

Oj, förstår att det måste känts jättejobbigt idag. Men jag lovar att din kram säkert betydde massor för dem! Man behöver inte alltid ha en massa "bra" saker att säga utan det räcker att finna där för dem... precis som du även finns där för mig! Är så glad över att ha en vän som dig!

Jenny: Är verkligen ledsen över att ni förlorade er dotter! :-( Förstår att det måste kännas riktigt jobbigt. Vad glad jag blir att raderna jag skriver här på min blogg känns som en hjälp för er för att få förståelse för hur hon hade det. Massor av kramar till er!!

Annica: Stark vet jag inte om jag är... men min inställning är att försöka ta tillvara på mina bra dagar så gott jag bara kan. Sen finns det stunder då jag känner mig riktigt klen också. Som t ex när de ska sticka mig och jag lipar som ett litet barn när jag ser de där hemska nålarna!

Anonym: Ja du, orden "trött och lättretad" var nog snarare en beskrivning av honom själv. Jag hade varit ensam på sjukhuset i ca 6½ timmar så visst var jag trött efter den långa dagen. Men jag hade hoppats på att slippa mötas av bråk, tjafs och det ständiga letandet efter allt negativt när jag kom hem. :-(

Charlotte: Tack! Ja, jag hoppas också att det ska gå så bra som möjligt. Tyvärr är min prognos kass och cancern är aggressiv och har under de senaste månaderna spridit sig snabbt... så man får ta en dag i taget hur tungt det än är ibland.

Anonym: Ja, ett mirakel vore inte fel! Jag vet inte alls hur det funkar med strålkniv. Ska höra med min läkare för jag ska dit igen nästa vecka.

Kram till er alla!

Ulrika sa...

Hej, Linda!

Hittade detta om strålkniv:
http://www.lakartidningen.se/old/content_0440/pdf/3078_3080.pdf

Låter ju väldigt bra!

Anonym sa...

Kära Linda,jag följer din blogg och beundrar din gnista! Jag hoppas även att du har vänner på nära håll som du får positiv omtanke och värme från. Mina varmaste tankar till dej!

Sanna sa...

Hej Linda! Har precis alldeles nyligen börjat följa din blogg! Jag fastnade och känner oerhört med dig o hela eran tillvaro.. Tycker att du är en speciell person o tyvärr så drabbas ofta såna människor av saker som inte borde drabba någon!

Jag har svårt att döma folk o just i eran situation så känns det tokigt att ens lägga någon negativ energi på att säga att nån gjort el sagt fel osv..

Som sagt finns det viktigare saker att tas med..

För fem år sen misste vi våran dotter i cancer! Det var en omtumlande tid både innan undertiden o efter..
Vi fick fem år med henne!
Det jag kan minnas som var ett av det tuffaste var domen.. Att det här går tyvärr inte att göra nåt åt! Att hur vi än bestämmer så är det samma utgång.. Det kändes som att allt hårt o tryggt man stod på stormade!

Vi har bara varandra till låns.. Men på obestämd tid..
Är så tacksam att vi fick ha henne! Våran lilla ängel <3

Önskar o hoppas på mirakel! O ge inte upp!
Styrkekramar/Sanna

Anonym sa...

Du borde verkligen omges av villkorslös kärlek från morgon till kväll, ha tillgång till någon som förstod din kamp och din smärta, någon som med närhet och ömhet gjorde dina svåra dagar lite Lättare. Snälla älskvärda Linda. Jag tänker så mycket på dej och blir ledsen när jag ser att du har det svårt!

Anonym sa...

Du har fått mina tårar att rinna många gånger. Jag är så imponerad av dig att du är så stark.

Anonym sa...

Din situation är verkligen en mardröm. Du finns så ofta i mina tankar, och jag ber om mirakel. Det är sorgligt att du är så sjuk och så ung men det är katastrof att sjukdomen blivit så skoningslös mot en småbarns mamma, det borde vara kriminellt!
Jag hoppas du kommer ha massa bra dagar framför dig, även inkluderat omtanke och förståelse från maken.
Många varma kramar Sus

Anonym sa...

jag blir alltid berörd när jag läser att du behöver ta emot taskiga kommentarer.

thile sa...

Du og dine innlegg og situasjon, berører meg, og tårene triller..
Livet er så urettferdig, du er et så vakkert menneske som fortjener, bare solskinn og varme nu i ditt liv.
Jeg kramar deg nu, og sender alle gode, varme tanker.

Madeleine sa...

Ja du har verkligen mycket att gråta för. Och många är det som gråter med dig. Läst någonstans att det frigörs något ämne som gör att man blir lite lugnare när man har gråtit länge. Mycket i kroppen är fantastiskt klokt inrättat. Håller som vanligt tummarna för dig.

Anonym sa...

Finaste Linda,

Det skär i hjärtat att läsa att du ofta får kommentarer hemma som gör dig riktigt sårad. Det är mycket svårt att förstå. Vi som följt din blogg vet ju att det varit så under lång tid.
Vill inte lägga sten på börda, jag hoppas ni har fina stunder också.

Kram,
Anna

Anonym sa...

Kram,
Anette

Kristina sa...

Det är bra att du kan gråta men jag blir lessen över att dina tårar ska rinna av onödiga saker. Du behöver all kraft som går till kampen att leva. Du är så modig och generös med att dela med dig av hur ditt liv är. Kollar in din blogg flera ggr per dag o tänker på dig. Tack för dina rader till mig. Vi får kämpa på på var sitt håll. Många varma kramar Kristina i Umeå

Anonym sa...

Tänker så ofta på dig Linda! Gör ont i hjärtat när jag läser om dom kommentarerna som du får hemma:( Jag hade så hoppats att det hade blivit bättre mellan er.
Många varma kramar Elin A

Anonym sa...

oj nu rinner även mina tårar...
Förstår att du gråter ofta, fan vilken j-a mardröm du går igenom, måtte det ske mirakel!!!
Kramar och styrka Annelie ♥

Anonym sa...

suck, har ju slutat läsa Lars blogg men nu bland kommentarerna så förstod jag att han var tvungen att "skriva av sig" sitt klagande igen... Snälla, kan ingen av hans kompisar eller någon få honom att förstår hur jobbigt DU har det och vad DU måste gå igenom, han ska och får ju leva vidare i sitt liv sedan. Kan han inte lämna sitt ego ett litet tag och någon kompis få honom att gå och prata med en psykolog? För DIN skull...
Massa styrkekramar och värme Annelie ♥
tänker på dig flera ggr per dag!
PS. Kan inte dina föräldrar "säga till" Lars? Jag hade blivit galen om min dotters man behandlat min dotter som han gör...grrrrr

Sofia sa...

Jag blir så ledsen när jag läser om din hemska sjukdom och din ständiga oro för att inte få se dina pojkar växa upp. Jag kan inte föreställa mig hur det känns, vat bara att jag har en klump mitt i någonstans som gör ont när jag tänker på din situation.
Det är så synd att din make inte förstår att han själv skulle må mycket bättre av att omhulda dig.

Det kanske är lätt för mig att säga, men försök att inte tillåta honom göra dig alltför ledsen.
För vissa männskor så kopplar det helt enkelt inte att det är lyckligare att ge än att få.

Vi gråter med dig lilla Linda och tycker att du är världens bästa mamma. Massa, massa kramar till er alla!

Ania

Lisa sa...

Mina tårar trillar också och det gör mig så ont att livet behandlar dig så orättvist.

Jag hoppas du kan finna styrka och energi i alla positiva svar till dig i bloggen, från dina vänner och de som stödjer dig i din kamp. Så att den negativa inputen från här och där inte kan rubba den trygga person du verkar vara.

Du behöver BARA positiv input tycker jag. Finns ingen anledning för oss läsare som inte känner er personligen att komma med en massa negativ input. Det hjälper er inte.

Jag är säker på att du har fina vänner och dina föräldrar/syskon som ställer upp på dig och kan stötta och hjälpa dig när det blåser snålt.

Vi andra ska vara tacksamma att du vill dela ditt liv med oss och vår uppgift är att ge dig all positiv feedback och kärlek vi kan. Ingenting annat. Det är min åsikt och nåt jag själv vill ha av mina läsare och vänner. Och det är så jag själv kommer agera mot andra bloggare fortsättningsvis.

Dvs bara ge positiv energi och inte tycka så mycket om sånt jag inte har en aning om.


Stor varm styrke och tröstekram
Lisa

sa...

Kan inte riktigt förstå allt men lite. Förstår att det är tufft och att du varit med om en del. Men man kan nog aldrig riktigt veta hur en annan människa har det. Så där riktigt riktigt.

Jag är inne i den första fasen, som du beskriver, har precis fått besked. Gråter. Gråter för mina barns skull. Gråter. Ja, herregud. Det är så sorgligt.

Så skönt att din lille son mår bra idag. Han ser så riktigt söt och fin ut den lille.

Kikar på din blogg ibland och tänker på dig, hoppas du har kraft och mod. Tack för du delar med dig.

kram Helena

Eva T sa...

Hej Linda !
Blir ledsen när jag läser där du skriver om föräldrar som förlorar sina barn. DU är någons barn, får dina föräldrar någon hjälp? Jag är bara lite nyfiken, för det måste ju vara fruktansvärt för dem också. Nu verkar det ju som (i alla fall) din mamma ha fullt upp med dig och barnen men vad gör hon av sina tankar och ångest?
Stor kram och jag hoppas på mirakel.

Lotta A sa...

Jag bara föreställa mej att det senaste 1½ året måste varit det tuffaste du varit med om, på många olika sätt.

Men speciellt rent känslomässigt.
Sorgen och förtvivlan över att ha hamnat i denna hemska situation.

Tänker på dej
Kramar från mej

Ludmilla sa...

Ja, det är nog det värsta som kan hända en förälder - att ens barn mår dåligt och sedan även dör...

Men, konstigt nog så klarar man även det. Man måste ju liksom... man har inget annat val.