I natt har mitt vätskedropp tack och lov fungerat fint. Äntligen, för jag var lite rädd att det skulle fortsätta att krångla och behöva plockas bort, men resultatet har varit att jag fått springa på toa ett antal gånger. Men ja, det är sånt man får ta. Det verkar iallafall som att kroppen har fått ordentligt med vätska nu. Tänk att man kan må så risigt när man har vätskebrist, för det var ett antal dagar förra veckan som var riktigt kämpiga och det kändes närapå som att jag skulle dö.
Jag såg att en del av er har läst i min makes blogg och hans klago-inlägg om hur tufft det är att stå vid sidan och att inte få vara sig själv i sitt eget hus. Jag tvivlar inte en sekund på att det är jättejobbigt för honom, men jag är så trött på detta eviga gnällande, vem som har det värst och vems fel allting är. Jag tror fortfarande att det skulle göra honom gott att få prata med någon, men vill man inte själv ha den hjälpen är det ju svårt. Har själv en kurator som jag träffar regelbundet och det känns skönt att få ventilera lite om allt möjligt, sånt som man inte behöva ösa ut över varandra. När det gäller hjälp med praktiska saker så har vi fått en hel del där av släkt, vänner och även såna som vi inte känner. Vi har även hjälp av min mamma som fått anställning genom kommunen att varje vardag hjälpa oss med barnen.
Det låter också när man läser hans rader som jag inte gör annat än bjuder hem folk hela tiden och att jag förpestar och styr hela hans tillvaro. Denna helgen har det av förklarliga skäl varit mycket folk här hemma. Simon fyllde 7 år i torsdags och det är en del som varit här och firat honom på både lördagen och söndagen eftersom inte alla kunde komma på samma dag. Eftersom jag opererades och inte kom hem förrän i lördags kväll så kunde jag tyvärr inte hjälpa till här hemma med kalaset. Igår hade vi även besök av en tjej som jag lärt känna via nätet. Ville så gärna passa på att träffas eftersom de bor på Gotland och just denna helgen har hon varit hemma hos ett par av våra vänner.
Ja, sen är det ju alla besök av hemsjukvården som det ofta gnälls över. Jo, jag tycker också att det är jobbigt ibland med allt spring här hemma som det innebär, men vad är alternativet?! Att jag ligger inlagd på sjukhuset och får hjälp där? Som det är nu är jag tacksam över att inte behöva åka in i tid och otid utan kunna få mycket hjälp här hemma. När det är något jag behöver hjälp med så kan jag lyfta luren och de är på plats ganska snabbt. Jag har inte heller alls så ont längre som jag hade förut. Så jag har fått mycket bra hjälp därifrån och är tacksam för det.
För övrigt är jag en social person. De dagar jag känner att jag orkar besök tar jag gärna emot det. Sen finns det dagar då jag mår för dåligt eller är trött också, men då säger jag ifrån. När man har ett jobb att gå till så får man ju en del socialt umgänge där och kan "hämta luft". Men nu är det ju som det är, så jag är glad över att få besök emellanåt som gör att jag får lite annat än bara den här jobbiga sjukdomen att tänka på.
Ibland kan sjukdomar och tuffa situationer göra att man kommer varandra närmare, men tyvärr känner jag ofta att det är tvärtom här. Det är ständiga missförstånd och den där känslan jag har att jag gör fel hur jag än gör försvinner tyvärr inte. Jag önskar så att vi kunde ta vara på den tid vi har, men det känns mera som att det mest är en väntan på att jag ska dö och att jag inte gör det snabbt nog... :´-(
1 kommentar:
Linda du är en fantastisk människa och jag känner med dig. Att ha en man så inte kan ställa upp och förstå sin fru som lider av Cancer tycker jag är fegt av honom. En kvinna skulle aldrig bete sig så. Aldrig visa att hon inte klara detta. Han kan inte vara barn han med som vill att du ska hjälpa till lika mycket som han.
Jag upplever män som barn ibland som vill ha uppmärksamhet, mer än kvinnan ska få. Kanske är det därför många män lämnar sin kvinna när det kommer ett barn i mellan. Kanske är vi kvinnor starkare?
Du är en riktig kämpe och livet är så otroligt orättvist.
kramar till dig!
Skicka en kommentar