söndag, december 05, 2010

SÅ LEDSEN...!!

Har haft mer eller mindre fullt upp den här helgen. Vi firade Erik här på sjukhuset igår och idag har jag också haft besök. Det är både trevligt, roligt och skönt när folk kommer hit. Tiden går snabbare och jag får något att tänka på. Men så åker alla hem igen och jag blir ensam kvar här. Då hinner jag känna efter. Känner bland annat hur otroligt trött jag är. Totalt utmattad. Kan knappt ens sitta upprätt i sängen utan att bli jätteyr och trött. Fick till och med ta stöd av gåstolen för att orka ta mig in till toaletten. Känner mig alldeles tung i huvudet. Känner mig som en gammal pensionär på ett ålderdomshem vars kropp sjunger på sista versen.

Min moster Susanne tillsammans med tre av våra grabbar.

Maken och barnen har varit här större delen av dagen. Uppskattar det verkligen och det är skönt att ha dem nära. Men samtidigt är det så jobbigt när jag vill så mycket mer än jag klarar av. Det är inte bara att trycka på en knapp så att mamma-rollen försvinner, så en stor del av tiden har jag känt mig stressad över att William befinner sig någonstans där han inte borde vara.

Han är verkligen en underbar och rolig liten kille som har lyckats charma in sig hos många när han varit här, men så fort ingen har full uppmärksamhet på honom märker han det direkt. Snabb som en vessla passade han på att kila bort till en annan patient och pilla på hennes droppställning. Sekunden senare var han på väg in till en annan patients rum. Här på avdelningen finns det hur många grejer som helst som får det att klia i de små fingrarna. Man kan verkligen inte släppa honom ur sikte det minsta lilla.


William och min lillebror Peter.

Men det var lugnt en stund och det var när båda de små sov middag. Erik somnade i min famn. Han brukar alltid vilja sova i sin vagn annars, men han kom inte till ro där idag och William hade redan somnat och vi ville inte att han skulle väcka honom, så han fick sitta hos mig. Efter en stund somnade han och jag hade kvar honom sovande hos mig ända tills han vaknade någon timma senare. Det är så mysigt och rogivande att ha ett sovande barn intill sig.

När de åkte hem var det dags för middag. Jag satt ute i dagrummet och åt tillsammans med en annan kvinna som också ligger inlagd just nu. Vi bytte många tankar och funderingar. En del ganska djupa sådana. Skönt ibland att prata av sig med någon annan som vet vad man menar och har liknande erfarenheter. Nästan lite märklig känsla när en person som man aldrig någonsin pratat med tidigare faktiskt på många sätt förstår en bättre än de som står en allra närmast.

Men sen inne på rummet kom tårarna! Eller ja, allra först blev jag rädd. Kameran som stod intill sängen var nämligen borta! Jag trodde att någon hade passat på att stjäla den medan vi varit i dagrummet större delen av eftermiddagen. Men det var min make som hade lagt den under vagnen och tagit med den hem. Jag visste inte detta och fick inte tag på honom först, så det var på vippen att jag hann polisanmäla det.

Otroligt skönt att den inte hade hamnat i orätta händer, men samtidigt tråkigt eftersom bilderna i minneskortet var tänkta att försöka fördriva den här kvällen med. Å andra sidan kan jag knappt se bilder på dem där hemma utan att tårarna börjar rinna. Saknaden och hemlängtan är stor just nu och ligger som en klump i magen.


Erik myser i min moster Kickis famn.

Men under kvällen har det kommit tårar för allt möjligt och det känns som att de aldrig vill ta slut. Mycket är det för att jag är så otroligt less på hela den här situationen. Längtar efter att komma hem samtidigt som jag är rädd att inte orka något när jag väl är där. Är rädd att det blir mer stim och stoj än trötta jag orkar och som det lätt blir med stor familj och småbarn. Jag är också rädd för att resten av mitt liv ska bestå av färre och färre "bra" dagar. Oro finns också för att cellgifterna inte ska fungera eller att de gör mig lika sjuk igen. Hinner jag ens komma hem innan det är dags för nästa bakslag? Mitt batteri känns totalt urladdat just nu och det känns svårare och svårare att ladda upp det igen.

Satt här med tårar som bara forsade nerför kinderna när en av de som jobbar här kikade in. Efter en stund kom även den andra sköterskan in. Så de lyssnade, tröstade och vi satt och pratade (och jag grät) en bra stund. Ja, vi skrattade förresten också. De är så snälla och gulliga. Sen var Elin och Ann-Sophie här en stund och det blev mera prat och gråt.

På sätt och vis mår jag nog bättre nu, och det är väl säkert just därför jag orkar känna efter hur jag verkligen mår innerst inne. Senaste veckans svåra smärtor, höga feber, plågsamma undersökningar och allt annat börjar antagligen komma ikapp en... :-(

46 kommentarer:

Cissi (cecilia.ristilae at mac.se sa...

Skickar ljus till dig! Det smärtar att höra hur ditt hjärta svider och hur kroppen sviker! Jag ber för dig! Cissi

Sophia sa...

Att gråta är helande. Även fast det gör ont ända in i märgen under tiden gråten forsar känns det oftast aningen mindre tungt efteråt. Gråt så mycket du orkar, och sen lite skratt ovanpå. Tänker på dig! Kram!

Maria sa...

Hej.

Jisses, vad säger man.. Vi känner inte varandra och jag kan inte säga att "jag vet hur det känns".. Jag har inget men cancer-branschen att göra, jag höll däremot på att förlora min man i en stroke när jag var höggravid med vår lilla prinsessa. Livet hänger på en skör tråd, jag vet..

Hade jag varit dig hade jag åkt hem, bett om sjukvård i hemmet i den mån det går. Tänk att få sova hemma, snacka om att kunna ladda batterierna! Sällskap av vänner och familjen, din egen säng, bra mat, kärlek, pussar, kramar, BARN.. Inget i världen kan få ut dig frisk därifrån du är nu, åk hem, ta vara på tiden! Eftersom du har rätt till hjälp hemma så är det väl bara att köra på, stäng dörren om dig när du behöver sova, se till att den som passar barnen (som också hade passat barnen om du varit inlagd) inte låter dem störa dig, då kan du vara en bättre mamma när du har vilat.

Hoppas du får de bra oavsett.. Jag vill också önska dig och familjen en riktigt god jul och ett gott nytt år även om det kanske känns långt borta.

Kram!!!!!

Maria

Anonym sa...

Lämnar en tanke hos Dig! Du har verkligen berört mig och jag håller tummarna för att Du snart ska få vara med Din älskade familj igen!/Camilla

Johanna sa...

Jag vill krama dig... trösta dig... skydda dig...

Förstår att du längtar hem, det är ju där du ska vara.

Tänker på dig så mycket och önskar att det kommer en ljusglimt snart. Det MÅSTE blir så...

MÅNGA VARMA KRAMAR

Ingrid sa...

Linda, jag känner dig inte men jag känner så med dig. Jag var en av de inte särskilt aktiva medlemmarna på barnfotolistan en gång i tiden och fick reda på att du är sjuk när jag läste om dig i Expressen för nån månad sedan. Jag hoppas hoppas så att du ska få må lite bättre snart så att du kan orka med att åka hem och vara hemma med din familj. En stor varm kram till dig! /Ingrid

Kristina sa...

vännen nu har jag gråtit med dig en stund medan jag läste. Gråt är helande och renande så skäms inte och var inte orolig för att du gråter. Du behöver få ut det som ligger där inne och mal. Du är så otroligt stark ändå och peppar oss andra genom ditt sätt att vara. men även du måste få vara svag och liten o lessen. Ber för dig nu innan jag försöker somna Kram kristina i Ume

Anonym sa...

Tände andra ljuset idag och tänkte på dig.
Helt ofattbart vad du/ni går igenom. Vi är många som tänker på dig och "tittar in här", hoppas det kan ge dig lite styrka.
Sänder en styrkekram till dig.
Sanna

Tina sa...

Linda, det behöver komma ut... du kommer ju inte ifrån det, och är det där så många man försöka hantera det så gott man kan. Du är så fin och har så bra tankar! All oro, kärlek, tvivel, lycka, sorg... ALLT! Det är så mänskligt och visar bara hur vackert hjärta du har.

Jag önskar så att du får ladda upp dina batterier igen så du orkar med en fin jul!

CamillaH ♡ sa...

Man får gråta.
Förstår att du är ledsen, du befinner dig i en helt overklig situation.
Tänker på dig och din familj!
Kramar!

Anonym sa...

Å, man vill ju bara krama om dig och säga att det blir bättre imorrn. Jag önskar det verkligen.
Synd att mannen fick med sig ditt kvällsgöra, och skit är det på TV. ;-) Tänker på dig och din familj. Många kramar Katarina

Anonym sa...

Tror det är bra att gråta oxå! Hoppas nu det går åt rätt håll, håller tummar och tår för dig, tankar och kramar Annelie ♥

Eva sa...

Gråt kära du, gråt, gråt, gråt över din/er hemska, overkliga, fruktansvärda situation.
När du gråtit färdigt för denna gången känns det kanske lite bättre och du kan ta tag i nästa timma, nästa dag.

Jag skrev på din makes blogg för några dagar sen;
"Det är en konst för som få förstå;
att vara stark men svag ändå".
Du prisar för din styrka. Och du är otroligt stark och kämpande. Men du har "all rätt" att vara svag och ledsen också, så gråt ut all din sorg.

Du engagerar många människor. Vi tackar för att du orkar uppdatera oss.
Många kramar/E

Mamma Mima på Landet sa...

kram! =´(

Rakapuckar sa...

Du bruden...

Finner egentligen inte ord men ska försöka få ihop några ändå

Först och främst tack för att du delar med dig av din tillvaro och ditt så orättvisa livsöde. Det svider verkligen i hjärteroten på mig att läsa vad du och de dina tvingas gå igenom.

Jag har klickat runt mig härinne hos dig nu några gånger och både skrattat, gråtit, ryst och myst hullerombladder

Men mest har jag faschinerats över vilken mångtalangfull människa du är

Vilken känsla med kameran

Helt otroligt vilka grymma bilder du får till!!!

Sen att du också är så fenomenalt grym på att finna fatt på ord

WOW

Jag håller alla tummar jag har för dig och hoppas såå att du ska slippa måsta ha ont.

Att gråta brukar jag säga är rätt bra å göra ibland för tänk om allt saltvatten man tömmer ur sig hade stannat kvar. Snacka om vattenskalle man då skulle haft ;)

Tänker på dig och känner med dig

Kramar i stora lass från en medmänniska till en annan

Anonym sa...

Linda! Du är så strak!! Jag ber för dig och din fina familj. Kram från Dalarna

Nonna sa...

Massor av styrkekramar till dig hårt prövade kvinna. Mycket smärta, för lite regelbunden sömn och känslan av otillräcklighet gör oss helt ur balans.
Försök vila upp dig och jag hoppas verkligen att det lugnar sig i din kropp så du kommer ifatt dig själv.
Tårar är minst lika viktiga som skratt och borde vara lika "tillåtna" men vi vill alltid att folk ska sluta gråta, varför?? ibland behöver man få tjuta ut!
Sänder varma energitankar till dig
Kram Nonna

erica sa...

Tänker verkligen på dig och jag hoppas innerligt att du orkar fira jul hemma!

Jag tror på dig, kämpa på!

Många KRAMAR

Anonym sa...

Massor med styrka till dig Linda! Kram från Anna

Anonym sa...

Det bästa du kan är att gråta, det blir man starkare av.
Du får liksom ur sig sådant som tar plats och hindrar din kropp från att samla kraft.
Din man kommer säkert att klara detta han också eftersom även han gråter och visar vad han känner.
Det bara måste gå som din pappa sa men visst är livet verkligen hårt mot er. Man tänker på er hela dagarna.
Samla nu kraft och vila dig så att du kan få komma hem under julen åtminstone. Jag håller tummarna för det.

Massor av kramar med överförd styrka till er.

Eva

P.s var är Adam? Din man skrev bara om de andra 3 busfröna och han syns inte på bilderna från sjukhuset.

Jenny sa...

Gråt allt vad du förmår....det är nyttigt, och ofta känns det lite lättare efteråt!!
Det gör ont hela vägen in att vet hur svårt ni har det just nu. Men jag hoppas och tror att du har många bra dagar kvar att se fram emot!!

Josefin sa...

ÅH jag vet inte vad jag ska skriva Linda...vill bara komma och ge dig en stor kram och skratta och gråta tillsammans med dig!
Fastän vi inte ens känner varandra så känner jag så starkt med dig och dina nära.
Gråt och skratta så mycket du orkar <3
KRAM

Anonym sa...

Massor med styrkekramar! Förstår att du hade samlat på dig en flod av tårar som måste ut. Hoppas du orkar komma hem snart. Zukits

Frida sa...

Ord känns så fattiga när man läser din blogg. Jag känner så med dig och livet är verkligen inte rättvist! Stora kramar och varma lyckotankar till dig och din familj.

Anonym sa...

Sänder alla mina varmaste tankar till dig Linda.
Ber för att du skall få slippa smärtorna och att du skall få tillbaka din kraft och styrka.
Det är bra att gråta, det helar och gör så att du kan orka med allt.
Hoppas du snart blir bättre och kan få komma hem till din fina familj,
men jag förstår att du vilar dej mera på sjukhuset än du skulle ha gjort hemma just nu.
Vill sända dig massa styrkekramar från mig och tacka för att du orkar uppdatera din blogg för oss.
Vi är många som följer dig och tänker på dig dagligen.
Från en bloggläsare/ Gunilla

Anonym sa...

Svårt att veta vad man ska skriva, men det jag känner är att jag måste ta vara mer på det jag har idag och inte gnälla så mycket över småsaker. Jag hoppas du snart mår bättre och får komma hem och orka mer än du befarar. Läser här varje dag och håller tummarna.

Helena sa...

Jag lider verkligen med dig Linda, jag kan inte ens tänka mig hur man skulle känna om man varit i samma situation som du.

Skickar dig massor av tankar o kramar!!!
Helena

Anonym sa...

Linda,
Kan du inte få ASIH så att du kan få vara med din familj men också få den vård och vila du behöver?

Varma hälsningar och många tankar
M

Lotta A sa...

Linda...
Det låter som en dag med mycket känslor.Stundtals glad över att ha sina nära och kära hos dej.Men Sen den där tomheten då alla åker hem.
Du är ensam kvar.....

Det måste var oerhört tufft, när alla de där känslorna och tankarna kommer över en.

Men samtidigt så skönt och befriande att få vara ledsen, och låta alla känslor komma ut.

Vi tänker massor på dej.
Många, många kramar från oss.

Maja sa...

Förstår att du är ledsen, en helt overklig situation du befinner dig i...Förstår att du längtar hem, det är ju där du ska vara tillsammans med dina barn och din man.
Blir själv ledsen när jag läser dina inlägg men det är ju givetvis inget mot hur ledsen du är Linda.
Livet blev så tufft och orättvist mot dig och din familj!
Önskar så att du fick må bättre och att du snart ska komma hem igen!

Massa kramar!

Anonym sa...

Hej Kära linda!
När jag läser dagens blogg , rinner tårarna. jag vet hur det känns jag var inlagd 2 veckor på sjukhuset med högfeber och diarre .
Jag fick BRC 2009-12.
Jag mådde väldig dålig och de visste inte varför,men de fixade det tillslut:) Jag har en dotter på 13 år och en son på 2,5 år.
Jag önskar att du mår bra snart och kunna vara med din familj.
Jag läser många bloggar ,din blogg är bäst du en fantastisk person och påhittig.lita på din kropp det kommer och kännas bättre snart.
Kram Natalie

Kajsa Bergman Fällén sa...

Stor kram Linda! Svackorna är tunga, tunga, tunga...

Tusen kramar
Kajsa

malin sa...

Jag blir så ledsen för din skull. Men gråt är bra, gråt är helande. Jag önskar att du skulle få paus i allt lidande nu och få tid att samla kraft. Tänker på dig! Kram

Anonym sa...

Hej Linda.
Jag är en trogen bloggläsare. Tack snälla för att du delar med dig av ditt liv. Jag har sedan många år tillbaka varit trogen givare till cancerfonden samt curo, när man läser din blogg så förstår man så väl varför man ska skänka pengar till just detta. Känns hemskt att du och din familj ska tvingas gå igenom detta. Håller tummen för att du ska få må bättre och att du ska få din ork tillbaka. Jag önskar så att du och familjen kan få en fin jul tillsammans. Sänder styrkekramar. Ta hand om dig. //Petra

Therése sa...

Kära Linda, idag skickar vi så mycket styrka, glädje, kraft, energi och solsken till dig. Du finns i mina tankar hela tiden.
Varmaste kramarna till dig och din familj!

<3 <3 <3

Anonym sa...

Älskade Linda, såklart du måste få vara ledsen. Allt annat vore ju konstigt. Sänder dig många kramar från Göteborg. Kraaaaaam!!
Carina Damgren

Anonym sa...

Älskade Linda, såklart måste du få vara ledsen. Sänder många tankar och kramar till dig!! Kraaam Carina Damgren

Lillie plein damour sa...

Hej gumman,
Jag förstâr att du är rädd, och jag vet att man inte kan prata med alla om sina tankar ch rädslan att lämna de man älskar bakom.
Har sjukhuset nâgon psykolog som tar ronder och kan växla lite tankar.
Stor kram, j

Sara sa...

Blir så ledsen när jag läser hur ledsen du är.
Håller alla mina tummar o tår att det vänder snabbt nu så du får komma hem till din underbara familj...
Stor kram från Sara

Anonym sa...

9uSkickar lite batteriladdning via telepati! Hoppas du samlar kraft och orkar med mer snart. Känner med dig!
Vilka fina barn du har!
Krya på dig!
Kram,
Anette

Anonym sa...

Tänker så på dig Linda! Och visst är det fantastiskt med sovande barn tätt intill. Önskar så att du snart ska få må bättre och kunna komma hem till alla dina fina killar!
Många varma kramar Elin A

fridakarolina sa...

Linda, du berör verkligen mig och många andra genom att vara den du är och dela med dig av din, många gånger mycket svåra, resa genom cancerlandet. Det du och din familj går igenom är så ofattbart svårt och smärtsamt att det inte går att greppa om man inte själv varit i en liknande situation. Jag tänker på dig och din familj och följer er genom din och även Lars blogg. Många styrkekramar till dig.

Åsa sa...

*KRAMAR OM*

Emelie Karlsson sa...

Kära Linda, gör så ont i mig! Har inga ord, men skickar massor med styrkekramar till dig!!! Emelie K, Thlm

Anonym sa...

Linda, vet inte vad jag ska skriva men just nu rinner mina tårar också, för er skull. För allt som du får gå igenom och din familj. Livet är bra grymt ibland. Är glad för ditt senaste inlägg, att du får komma hem!=) Kram

Anonym sa...

Kära Linda, jag håller tummarna och hoppas allt ska gå bra där i ditt kära hem bland dina käraste och näraste!
Kramar, m