NU ÄR JAG HEMMA

Tack alla för era kommentarer, kramar och allt ert stöd. Ni är så många nära och kära och även okända bloggvänner som gör så mycket för att hjälpa oss på alla sätt och vis. Det är så skönt att vara hemma igen. Sjukhuset är bra på sätt och vis. Det är tryggt att kunna trycka på knappen när man behöver hjälp och även veta att man snabbt kan få hjälp med smärtlindring eller när diverse konstiga symtom och annat dyker upp. Likaså har de koll på en, frågar hur det är, kommer med mat till en om man inte orkar hämta själv, har koll på när man ska ta sina mediciner och allt sånt. Så en hel del kan man liksom släppa taget om medan man är där.

Men hemma finns familjen och det är en annan form av trygghet! Fast ibland kan det vara lite jobbigt också att ha två så pass små barn när man själv inte mår så bra och jag får ibland liggar i sängen på övervåningen där det känns allmänt tomt och ensamt. Erik och William är bara drygt 1 och 2 år och förstår såklart inte alltid att mamma är trött eller har ont. Ljudvolymen är hög ibland. Särskilt vår yngste sötnos vet hur man gör för att låta väldigt högt! Men som sagt, att ha dem nära betyder mycket. Även om de kommer och hälsar på mig på sjukhuset blir det inte riktigt samma sak som att vara här hemma.


Älskade lille Erik!


Och hans underbara och busiga storebror William.

Någon undrade hur man kan ta det ena dåliga beskedet efter det andra. Ja, grejen är nog den att man till slut inte kan ta in mera. Man smälter liksom lite i taget. Ibland kommer reaktionen snabbt och ibland dröjer det längre tid. Som det är nu så är läget med min sjukdom redan så dåligt att det egentligen inte ändrar prognosen så mycket att ha spridning till ännu fler ställen. Det känns mest som det är en fråga nu vilket av alla ställen som lyckas ha ihjäl en först.

Men hjärnan är såklart inte bästa stället att ha metastaser på. Det har varit lite av en mardröm att få besked om att det spridit sig även dit eftersom de flesta jag vet som haft spridning dit har dött inom bara några månader efter diagnos. Jag kan få strålbehandling även mot hjärnan, men det är inte aktuellt just nu. Det är för att man inte kan få hur många behandlingar som helst och då är det bättre att "spara" lite på den möjligheten tills monstren där ställer till det mer än de gör just nu.

Däremot känns det mer aktuellt att så snabbt som möjligt få strålbehandla ryggen. Det börjar bli outhärdligt. Tror att jag skrev något häromdagen att smärtlindringen fungerar okej just nu, men jag tar tillbaka det. Ikväll har jag fått ta många extra doser av smärtstillande, men tyvärr hjälper det inte fullt ut. Behöver nog inte förklara hur himla less jag är på detta nu. Flera av er har nämnt morfinpump och jag ska nog höra efter med min läkare och se om det är något som skulle kunna funka för mig. Nu tål jag tyvärr inte vanligt morfin, men det kanske finns något liknande alternativ. Vad jag har förstått så ger det en smärtlindrande effekt mycket snabbare än genom tabletterna som jag tar.

Det som för övrigt är inplanerat härnäst är att återigen börja med Xeloda på måndag. Jag vet att det är en chansning, men det är mitt eget beslut. För säkerhets skull börjar jag efter julhelgen så att det finns lite mera personal på plats på sjukhuset om det vill sig illa.

Jag vill så otroligt gärna att Xelodan ska fungera och ingen kan ju med säkerhet säga att det var just de som fick mig att må dåligt den här gången. Det kan lika gärna varit så att febern och smärtan har kommit från alla fula cancermonster som härjar runt i min kropp, sk "tumörfeber". Så jag vill gärna ge cellgifterna ytterligare en chans för tänk om det faktiskt är så att just dessa även kan göra något bra för mig. Läkaren sa att jag måste avbryta kuren direkt om jag märker att jag mår dåligt av dem och att vara observant på biverkningar, men jag kan säga att mår jag som jag gjort nu innan så är det inget man missar precis! Men vem vet, det kan ju också vara tredje gången gillt och det är det jag hoppas på!

Sen så blir det även en ny MR av skallen om ca 4-6 veckor för att se lite vad som händer med den där "fulingen" som de har hittat där. Tänk om det kunde vara så bra att cellgifterna funkar den här gången och suddar bort den helt eller åtminstone kan bromsa den.

En bild jag tog på Adam och Simon häromdagen. De är så goa tillsammans och kommer bra överens!

Nej, nu ska jag göra ett försök att sova. Jag är verkligen jättetrött, så jag hoppas att tröttheten vinner över smärtorna i ryggen. Har även lite ont i huvudet nu igen. *suck* Är så less på allt det här så det finns knappt ord för det. Bort bort fula hemska cancer!! Låt mig vara frisk och slippa allt det onda, åtminstone för några dagar!