onsdag, december 01, 2010

HAR VARIT PÅ RÖNTGEN

En vecka har gått sedan jag kom in till sjukhuset och jag är fortfarande kvar! Tiden går snabbt och långsamt på samma gång. Kanske mest för att tidsuppfattningen och en hel del annat bara försvinner. Känner mig så glömsk för tillfället och glömmer bort en massa saker. Ibland kan jag fundera över om jag gjort vissa saker eller bara tänkt att jag ska göra dem. Likaså om saker och ting hände igår eller var det dagen innan?

Idag på förmiddagen kom min mamma, moster och våra två yngsta grabbarna hit och hälsade på. Det enda jag har träffat dem under senaste veckan är en liten stund i lördags då jag var hemma på permission. Det är hemskt när det går så länge! Det var mysigt att få gosa med dem, fast det blev mest Erik-mys. William har inte tid att sitta stilla så många sekunder åt gången.

Men precis när de hade kommit så stack en sköterska in huvudet och meddelade att jag hade fått tid för en magnetröntgen bara en halvtimma senare. Den skulle ta ca 30 minuter, men vid det här laget har jag lärt mig att en sjukhushalvtimma nästan alltid är mycket längre än en vanlig halvtimma. Det tog nog ca 1½ timma innan jag var tillbaka. Men de hade varit iväg och ätit lunch under tiden och var här när jag kom.



Magnet-röntgen var ingen höjdare. Eller jo, till en början gick den jättebra! Jag låg och lyssnade på musiken i lurarna och lyckades närapå slumra till ett par gånger. Men efter ett tag började ryggen göra ont. Har ju ofta ont där annars också, men att ligga på den stenhårda britsen var inte alls skönt. Då sa han som jobbade där att det snart var färdigt så det var bra om jag bara kunde ligga stilla en liten stund till. Och efter det sa han att bara 2 minuter till! Hade jag vetat att den stunden var lika länge till som jag redan hade legat hade jag nog sprungit därifrån! Den nedre delen av ryggen och baksidan av bäckenet gjorde så ont att benen bara skakade till slut!

Dessutom fick jag någon medicin medan jag låg där som gjorde att tarmarna skulle stå stilla en stund medan bilderna togs. Fick världens hjärtklappning av den så det kändes som att hjärtat skulle skutta ut genom halsen. Jag sa till han som var där att det kändes riktigt obehagligt, men fick svaret att försöka slappna av och inte tänka på det. Men sen fick han låta mig åka ut en stund och kollade pulsen, och även han konstaterade att den var väldigt hög och om en läkare kanske skulle komma. Men som tur var släppte det efter en stund. Jag har under eftermiddagen varit iväg även på någon annan röntgen, men den gick snabbt och smidigt.

Förstår att det inte kan vara lätt för er som läser att hänga med i svängarna vad som händer här på sjukhuset. Jo, orsaken att jag åkte in förra veckan var ju att det kändes som att jag hade fått en urinvängsinfektion. Hade smärtor som jag tänkte kunde vara det, fast antagligen värre (eftersom jag både kräktes och svimmade av dem). Däremot så visade inga odlingar eller andra prover på att det var det.

Under helgen fick jag jättehög feber och mådde dåligt pga det. Crp började stiga och visade att jag har någon infektion i kroppen. Antibiotika sattes in och jag får det i armen var 8:e timma.

Igår fick jag en spruta i magen som skulle göra att mina tarmar börjar röra mera på sig. En biverkning av smärtstillande (som morfin och dylikt) är att det kan få tarmarna att röra sig väldigt sakta, vilket i sin tur kan göra att man blir riktigt förstoppad. Får olika mediciner som ska motverka detta, men de hjälper inget vidare. Inget kul att gå på toa och nästan tro att man blivit släkt med en hare! ;-)

Men hur som helst reagerade jag med fruktansvärda magkramper på den där sprutan. Trodde och hoppades på att det bara var ett engångstillfälle, men de kom tillbaka ytterligare ett par gånger under gårdagen och jag vaknade även av dem i morse. Trodde nästan att jag fått tarmvred eller nåt! Aj aj aj!!

Under veckan som gått har jag med andra ord haft en massa olika besvär. Allt detta och så alla mina "vanliga" ställen som jag har ont pga metastaserna. Ibland vet jag inte vad som är värst, min sjukdom i sig eller alla biverkningar av allt som man måste stoppa i sig och som i sin tur gör att man mår dåligt? Och när man dessutom reagerar med att må dåligt på de mediciner som ska lindra biverkningar? *suck*

Längtar även efter maken där hemma, men han åkte på en dunderförkylning igår och var så hes förut att han knappt kan prata. Får hoppas att det vänder jättefort och att jag inte åker på bacillerna. Är lite rädd för att åka på ännu fler infektioner, behöva ligga inne och inte kunna få mina behandlingar.

Jag hoppas att jag snart är så pass pigg att jag kan sluta med antibiotikan och börja med cellgifterna igen. Känns lite jobbigt att veta att ingenting alls görs just nu för att bromsa in de där cancermonstren, utan att istället åka på infektioner som gör att man känner sig allmänt matt och svag.

PS. Ytterligare ett tecken på att man är lite glömsk - jag skrev detta inlägget för flera timmar sen, men glömde visst trycka på knappen så att det blev inlagt! Men nu är det gjort. ;-)

21 kommentarer:

Anonym sa...

Känner inte dig men följer din blogg. Jag lider med dig och din familj. Vill bara sända en stor styrkekram till dig.
/Madeleine från skåne

Anonym sa...

Vilken dag du har haft! Men vad mysigt att du fick lite mys med två av dina barn och att du kunde gratulera din mamma. Hoppas att du "piggar" på dig fort så du kan få vara hemma med dina nära och kära. Kram Christina

Ingrid sa...

Blir så glad när jag ser att du orkar skriva på din blogg! Du är en kämpe som inte ger upp. Hoppas att dina värden blir bättre riktigt snart så att du dels får åka hem och vara tillsammans med din fina familj och dels att du kan få börja med behandlingen för att hålla cancern i schack.

Kramar

Ingrid Benjaminsson

Anonym sa...

Kämpa Linda. Tänker på dig massor. Vilken fin bild av dig och din pojke och så tråkigt att se dig i en sjuksäng.
Skickar massor med styrka och hoppas att du mår bättre snart.
Kram från Karin

Anonym sa...

Har du inte fått några svar alls efter all provtagning??
Värmande kramar till dig.

Anonym sa...

Ohh, vad jag tänker och ber för dej ...och hela din familj, känns precis som om jag känner dej! Du är en helt fantastisk kvinna som mitt i allt detta vill hålla alla oss som ber o tänker på dej uppdaterade genom bloggen.Ber till Gud om att du skall få vara nära dina nära o kära snart igen...och få njuta av goa stunder med dem! Vilka söta föräldrar du har..helt fantastiska, det ser man ju på dem!

Linda sa...

Svar till anonym: Nej, det har tagits mängder av prover, men de vet fortfarande inte riktigt varför jag varit så sjuk. Kanske min kropp som inte riktigt klarade cellgifterna eller denna dosen jag fick?! Kanske nåt virus? Kanske en kombination av flera olika saker? Bara gissningar för jag vet inte.

Kram Linda

Anonym sa...

Hej Linda tänker jätteofta på dig och hoppas varje gång jag går in på bloggen att du ska få må lite bättre.Tråkigt att besöket av dina småttingar måste avbrytas av röntgen då.Jag tycker du är helt fantastiskt stark psykiskt som orkar uppdatera trots alla smärtor och feber.Jag läste din makes blogg igår och såg att han var förkyld och inte kunde besöka dig. Önskar ni får träffas imorgon iaf.Hoppas du får sova inatt,Linda, kram Kerstin.

I väntan på Liten sa...

Hittade precis till dig blogg och tänkte bara skicka några stärkade kramar!!

Anonym sa...

Jag bara gråter, när jag läser hur hemskt du har det:( Men jag tror iaf att du blir frisk till slut. Även om det verkar mörkt just nu! Du är trots allt pigg, som orkar skriva. Jisses jag har inga ord.
Ber till gud att du ska bli bra. Jag tror ingen tar dig ifrån dina fina killar!!!

Kram igen
//Annika

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jag tänker på dig mest hela dagarna Linda, hur det går för dig och hur du mår. Det är verkligen öken att ligga inlagd, man blir ju inte friskare direkt...

Har du testat katrinplommonjuice mot förstoppningen? Annars - gör't. Blötlagda katrinplommon till fil eller gröt är också bra men kanske lite svårare för dig att få i dig. Hörde också nån tipsa om physilliumfrön eller nåt liknande när jag låg inlagd och förstoppad i våras, men det testade jag inte. Sades vara bättre än linfrön som jag själv tycker är helt ok.

Tusen kramar fina Linda, jag skickar över massvis av positiv energi till dig vännen!

/Kajsa

Lotta A sa...

Härligt och roligt att få träffa två av barnen.
Fin bild på dej och William....

Hoppas , hoppas att det snart vänder och att du slipper all hemsk smärta, och att läkarna finner vad det är som inte är helt bra......

Stor kram till dej

Anonym sa...

Lilla gumman,vilket ekorrhjul alltsammans är..Du är beundransvärd i din kamp och vi vill alla, som följer dig, att du skall komma hem till de dina!!
Varma kramar Paula

Anonym sa...

Lindagumman - jag glömmer också - utan att jag är sjuk. Jag vet inte om jag HAR sagt eller om jag har tänkt att säga vissa saker. Min dotter tycker att det är passande att jag heter Lisen för kastar man om bokstäverna i mitt namn blir det senil! :) ... Nu stavas mitt namn med z men ändå ...

Jag håller tummar och tår och hoppas att du piggnar till så att du slipper smärtor och kan åka hem till din familj.

Skickar en varm kram tills vi hörs igen.

P.S. Sonen är väldigt pappalik på denna bilden :)

Anonym sa...

När jag läser din blogg känner jag beundran. Du är en fantastisk person! Jag hoppas innerligt att du snart kan åka hem igen.

Anonym sa...

Så skönt att få läsa dina inlägg och se att du orkar. Tänker så på dig, Morgan och jag pratar om er här hemma varje dag. Han hade varit inne och läst hos Lars och tyckte så synd om honom. Undrade om vi inte kan göra ngt för er??? Kanske skulle man åka dit och prata lite bara, sa han " men det kan man väl inte göra" så typiskt svenskt att tänka så. Eftersom vi har så nära till er är det ju inga problem egentligen men man är så rädd för att störa, tror män emellan har svårare för detta. Önskar dig en smärtfri natt och att du snart är hemma i kära Habo igen m dina killar!

Många kramar Therese

Johanna sa...

Vilken kamp, vad du har det tufft Linda... Ändå orkar du blogga och skriva till oss så vi kan följa dig!!!

Fin bild på dig och William... Förstår att det var skönt att se dina små prinsar. Hoppas snart Lars mår bättre så han kan vara hos dig.

Hoppas du får en god natt nu Linda!!!

Stor kram och många tankar till dig och din familj

Malin sa...

Jag tänker mycket på dig och din familj Linda. Skickar alla mina kramar till dig!

Anonym sa...

Blä, vilken jobbig dag för dig. Skönt att de små var på besök iaf. Massor med kramar till dig. Du har mina tankar. //Anna

jensten sa...

Hej hjärtat! Vilken fin bild på dig och Wille-bus! Nu får maken krya på sig så han får pussa dig pigg igen! ;-) kraaam!

Sette sa...

Blir så lessen ...tänk va livet är orättvist:( Min väninna kämpar åxå mot cancermonstret!Kämpa!Kram!