"SNART HAR DE INGEN MAMMA""

Cancer är en sån hemsk sjukdom! Den är lömsk och kan slå till lite här och var och mot vem som helst. Jag har haft kontakt med flera andra mammor på nätet som precis som jag har kämpat mot cancermonstren. Många människor blir idag friska från sjukdomen tack vare alla de bra behandlingar som finns, men så ibland händer det där fruktansvärda, dvs cancern gör att människor dör. Elin, Helena, Sabina och Anna... det är några av de fina mammor jag haft kontakt med via nätet och följt då de varit sjuka i cancer. Idag är de änglar. :-(

Min egen sjukdom är också allvarlig och har tyvärr inte någon vidare bra prognos. Risken finns att jag en dag kommer göra mina ängla-vänner sällskap. Men jag försöker skjuta det ifrån mig så gott jag kan och tänka positivt. Även om jag är trött eller har ont försöker jag ändå tänka att jag är frisk. Försöker intala mig själv att det inte är cancern som gör att jag mår si eller så. Jag tänker att det ska dyka upp bra behandlingar som fungerar och som kan hålla cancermonstren i min kropp i schack. Ibland sker mirakel - och kanske händer det just mig! Det sker ju en snabb utveckling när det till exempel gäller teknikens värld, så visst måste de väl snart även komma på hur man kan bota spridd bröstcancer?! Jag hoppas verkligen det!

Men visst, emellanåt kommer tunga dagar också då jag känner att jag inte orkar med ett endaste sjukhusbesök, behandling, medicin eller biverkning till. Dagar då jag bara vill ge upp och skita i alltihop. Bara dra täcket över huvudet, somna och aldrig mera vakna. Livet med cancer i kroppen är verkligen som en berg-o-dalbana. Det går både upp och ner.

Jag tror i och för sig att livet som nära anhörig till någon med cancer är minst lika jobbig. Den dagen då kampen är över för min egen del, ja då finns ju mina nära och kära fortfarande kvar här och måste gå vidare med sina liv. Jag vet inte själv vad jag skulle ta mig till om jag förlorade en familjemedlem eller nära vän, men jag skulle förmodligen gå sönder av sorg. 

Elins syster har skrivit om hur tufft det är för deras förälder: "Jag ser emellanåt när Jag träffa mina föräldrar hur mycket sorg dom bär på, Jobbigt att se och inte kunna göra nått för att lindra deras smärta, För att förlora sitt barn, det är nog en av de värsta man kan vara med om, om barnet är liten, stor, vuxen.. Det är samma sorg, samma jobbiga sorg."

Mina tankar gick till mina egna föräldrar när jag läste det hon hade skrivit. De har redan förlorat en dotter. Min lillasyster föddes för tidigt och dog då hon bara var ett dygn gammal. Tänk om den här hemska sjukdomen gör att även jag dör. Då har de förlorat båda sina döttrar. Nej, det får inte hända!

Förutom att tro och hoppas så kommer jag kämpa vidare med mina behandlingar. Förhoppningsvis kan de ge mig tillräckligt med tid så att jag blir en av dem som kan få sin cancer botad! För det borde komma en dag då detta är möjligt, eller hur?!

Och utan mamma kommer mina barn förresten aldrig att bli. Oavsett om jag finns här på jorden eller i himlen eller någon annanstans så kommer jag alltid att förbli deras mamma! Likaså när det gäller min make. Oavsett vart jag befinner mig kommer jag aldrig sluta älska honom. *puss o kram*