RÖNTGENBESKED

De senaste dagarna har varit fina. Lite kallt visserligen, men inget regn. Var ute en liten sväng nu på förmiddagen. Man behöver inte gå så långt här där vi bor om man vill gå till mysiga platser utan det räcker att gå till andra sidan vägen (lagom promenad för mig *s*). Där går det en massa får och betar.

Hösten är fantastisk med alla sina färger!

Bilderna är tagna med Canon 50mm f/1,8 II. Det är ett bra och prisvärt objektiv för bl a porträttbilder som jag varmt kan rekommendera!

Läkaren ringde tillbaka förut angående min onda axel. Det är inga frakturer i armen eller axeln så det var ju bra. Trodde i och för sig inte det heller, men hade det varit det så hade det varit nödvändigt med operation. Usch och fy! Däremot var det något uppe vid ledkulan och det blir nog så att jag får en strålbehandling nästa vecka. Det blir en engångsbehandling precis som med höften. Där hjälpte strålningen jättebra och det gör knappt ont alls där längre.

Jag tog även upp de onda fläckarna som jag har i bakhuvudet och läkaren sa att det kan vara så att det finns spridning även till skallbenet. Ska avvakta lite och se om det fortfarande gör ont om en vecka när jag ska till min läkare. I så fall kan det bli aktuellt med någon form av behandling. Vet inte exakt vad, men jag antar att det är mera cellgifter som står på tur för att försöka hejda monstren.

Har suttit nu och kikat lite på resor. Det kändes ju inte så enkelt att åka iväg då för nån vecka sen när jag hade så ont och knappt kunde gå. Satt och velade hit och dit om det kanske var bättre att försöka komma iväg på en solsemester istället, men nu när jag har inte lika ont längre så skulle det nog funka med en New York-resa trots allt! Visst vore det helt underbart med sol och värme också, absolut! Men så är det ju det där med att undvika solen för min del eftersom jag är strålbehandlad. Solen utomlands är ju mycket starkare än här.

Om en liten stund ska vi ha möte med kommunen - igen! Vi fick det ju äntligen beviljat att jag ska få hjälp här hemma under veckorna, men nu återstår det bara hur det ska lösa sig rent praktiskt också. Ibland undrar jag vart det där tänket om "barnens bästa", att kunna se till individen och till helheten tog vägen? Tyvärr ser de en enbart som sjuk eller enbart som förälder. Att vara en sjuk förälder, nej det begreppet finns tydligen inte.

Dessutom tycker de att jag är lite för frisk också! Hur sjuk ska man egentligen vara för att vara sjuk?! Är det när man ligger där så gott som medvetslös på dödsbädden och inväntar sista andetaget?? Det räcker tydligen inte med att ha cancer i nästan hela kroppen, vara extremt trött, äta starka mediciner och ha ont för att klassas som sjuk. Så länge jag kan borsta tänderna själv och dra på mig strumporna... ja, då är jag frisk som en nötkärna!