SAKTA MEN SÄKERT PLÅGAS IHJÄL?

Tack för alla ni som försökt stötta och peppa mig efter mitt förra inlägg om tandläkaren. Det är ganska mycket som snurrar i huvudet just nu och det känns allmänt jobbigt. Efter att hela förra hösten, vintern, våren och sommaren ha gått igenom den ena jobbiga undersökningen, behandlingen eller operationen efter den andra så vet jag inte om jag orkar så mycket mera.

Förut kunde jag ändå tänka i delmål och kunde liksom se ett slut på när allt skulle vara över, men detta blir bara svårare och svårare. En dag kommer jag förmodligen dö i den här sjukdomen. Jag vet inte när eller hur. Ska resten av mitt liv bestå av att jag ska plåga mig igenom det ena efter det andra? Hur mycket tid tjänar jag på alla behandlingarna? Kommer de överhuvudtaget att fungera? Det är frågor som inte har något svar. Man kan bara tro och hoppas på det bästa.

Att dra ut tänder och gå till tandläkaren kan tyckas vara en "baggis" för många. Kanske är det svårt att förstå min rädsla över detta med tanke på alla andra "värre" saker som jag har gått igenom. Men det är nog just det. Det har varit för många mer eller mindre hemska saker!



Jag har dragit ut tänder förr, fått en massa sprutor och jag har även sövts ner många gånger, så jag vet vad det handlar om. Jag tror det är tre eller fyra tänder som jag har dragit ut. Det har gått bra alla gånger utom en. Då sprack tanden i bitar. Det var jätteäckligt och gjorde ont efteråt. Då har det ändå varit tänder som tandläkaren bedömt som enkla att dra ut. De här båda i underkäken kan bli svårare och det skrämmer mig.

När det gäller narkos så har jag sövts ner ungefär var 3:e vecka hela vintern och våren. Är inte särskilt rädd för att sövas, men det har varit så pass ofta att jag orkar inte fler gånger just nu. Det är jobbigt att inte få äta något innan man ska sövas och det är jobbigt när halsen gör skitont när man vaknar.

Att göra ingreppet med bara bedövning vet jag inte om jag fixar. Det är så många gånger nu jag gjort saker och ting med bedövning. Ungefär hälften av gångerna hjälper bedövningen. Den andra hälften har jag haft ont ändå! Inte heller slutar de när man ber dem för att det gör ont. Det vet jag för jag har försökt! Nej, har de börjat så måste de göra klart! *suck* Då ska man ligga där och ha ont och försöka tänka på något roligt! Ja, det är lättare sagt än gjort kan jag säga!

Att dra båda tänderna på en gång vill jag inte heller. De andra gångerna jag dragit ut tänder har jag inte kunnat tugga på den sidan där de dragit ut tanden, och de här båda tänderna sitter på varsin sida.

Jag vill bara må bra. Vill slippa ha ont. Inte gå och oroa ihjäl mig för alla grejer jag måste gå igenom. Mår illa, har ont i magen och lipar så fort jag bara tänker på att tandläkaren ska ringa hit och boka en tid med mig. Jag vill inte!!


Dumma skit-cancer!! :-(

Får ofta höra att man kan leva LÄNGE med spridd bröstcancer. Jo, det kan man kanske. Men vad för ett liv? Ett långt liv där jag får må bra eller ett långt liv där jag hela tiden har ont, måste äta en massa mediciner och utsätta mig för diverse plågsamma saker? Hela tiden går man dessutom och väntar på någon form av provsvar. Aldrig är det så att man får vänta någon eller några enstaka dagar. Nej, det är alltid veckor av väntan så man blir näst intill knäckt!

Känner mig även stressad över att jag ser hur min man längtar till sitt jobb och jag inte vet hur jag reder ut allt här hemma ensam. En familj med fyra barn sköter sig inte helt själv. Mycket jobb är det. Hela tiden!

När jag dör vill jag dö snabbt, inte sakta men säkert plågas ihjäl!