torsdag, augusti 26, 2010

SAKTA MEN SÄKERT PLÅGAS IHJÄL?

Tack för alla ni som försökt stötta och peppa mig efter mitt förra inlägg om tandläkaren. Det är ganska mycket som snurrar i huvudet just nu och det känns allmänt jobbigt. Efter att hela förra hösten, vintern, våren och sommaren ha gått igenom den ena jobbiga undersökningen, behandlingen eller operationen efter den andra så vet jag inte om jag orkar så mycket mera.

Förut kunde jag ändå tänka i delmål och kunde liksom se ett slut på när allt skulle vara över, men detta blir bara svårare och svårare. En dag kommer jag förmodligen dö i den här sjukdomen. Jag vet inte när eller hur. Ska resten av mitt liv bestå av att jag ska plåga mig igenom det ena efter det andra? Hur mycket tid tjänar jag på alla behandlingarna? Kommer de överhuvudtaget att fungera? Det är frågor som inte har något svar. Man kan bara tro och hoppas på det bästa.

Att dra ut tänder och gå till tandläkaren kan tyckas vara en "baggis" för många. Kanske är det svårt att förstå min rädsla över detta med tanke på alla andra "värre" saker som jag har gått igenom. Men det är nog just det. Det har varit för många mer eller mindre hemska saker!



Jag har dragit ut tänder förr, fått en massa sprutor och jag har även sövts ner många gånger, så jag vet vad det handlar om. Jag tror det är tre eller fyra tänder som jag har dragit ut. Det har gått bra alla gånger utom en. Då sprack tanden i bitar. Det var jätteäckligt och gjorde ont efteråt. Då har det ändå varit tänder som tandläkaren bedömt som enkla att dra ut. De här båda i underkäken kan bli svårare och det skrämmer mig.

När det gäller narkos så har jag sövts ner ungefär var 3:e vecka hela vintern och våren. Är inte särskilt rädd för att sövas, men det har varit så pass ofta att jag orkar inte fler gånger just nu. Det är jobbigt att inte få äta något innan man ska sövas och det är jobbigt när halsen gör skitont när man vaknar.

Att göra ingreppet med bara bedövning vet jag inte om jag fixar. Det är så många gånger nu jag gjort saker och ting med bedövning. Ungefär hälften av gångerna hjälper bedövningen. Den andra hälften har jag haft ont ändå! Inte heller slutar de när man ber dem för att det gör ont. Det vet jag för jag har försökt! Nej, har de börjat så måste de göra klart! *suck* Då ska man ligga där och ha ont och försöka tänka på något roligt! Ja, det är lättare sagt än gjort kan jag säga!

Att dra båda tänderna på en gång vill jag inte heller. De andra gångerna jag dragit ut tänder har jag inte kunnat tugga på den sidan där de dragit ut tanden, och de här båda tänderna sitter på varsin sida.

Jag vill bara må bra. Vill slippa ha ont. Inte gå och oroa ihjäl mig för alla grejer jag måste gå igenom. Mår illa, har ont i magen och lipar så fort jag bara tänker på att tandläkaren ska ringa hit och boka en tid med mig. Jag vill inte!!


Dumma skit-cancer!! :-(

Får ofta höra att man kan leva LÄNGE med spridd bröstcancer. Jo, det kan man kanske. Men vad för ett liv? Ett långt liv där jag får må bra eller ett långt liv där jag hela tiden har ont, måste äta en massa mediciner och utsätta mig för diverse plågsamma saker? Hela tiden går man dessutom och väntar på någon form av provsvar. Aldrig är det så att man får vänta någon eller några enstaka dagar. Nej, det är alltid veckor av väntan så man blir näst intill knäckt!

Känner mig även stressad över att jag ser hur min man längtar till sitt jobb och jag inte vet hur jag reder ut allt här hemma ensam. En familj med fyra barn sköter sig inte helt själv. Mycket jobb är det. Hela tiden!

När jag dör vill jag dö snabbt, inte sakta men säkert plågas ihjäl!

42 kommentarer:

Anonym sa...

Lilla du..jag önskar jag kunde göra alla behandlingar och dra ut tänder och lite till åt dig. Men ibland utsätts man för prövningar som bara man kan reda ut själv, tyvärr.. Du ska i alla fall veta att det är så många som tänker på dig hela tiden, vill stötta dig med det man kan..Du är min största idol, som hur jävligt det än kan vara ändå alltid möter en med ett härligt leende!! Kämpa på nu,ta ett steg i taget så ska du se det löser sig! Massa kramar från Susanne <3 <3 <3 <3

Anonym sa...

Kära Linda,
förstår verkligen din rädsla. Jag Op för BC i dec 09. Min största problem/rädsla var att jag behövde åka hiss det överskuggande allt annat. Det tycker ju andra människor är helknäppt. Visst oroade jag mig för op också men inte alls i den utsträckningen. Var däremot jätterädd för vad det skulle bli för efterbehandling. Tänker mycket på dig och hur orättvist livet är. Kram Ingrid

Mia sa...

Jag lider så med dig för allt du måste utstå.
Jag förstår absolut din rädsla för tandläkaren. Jag hade en hemsk tandäkare när jag var liten och hatade att gå dit.

Måste vara jättesvårt att inte veta om alla behandlingar hjälper och stå ut med all väntan.

Tänker på dig!
Massa kramar

Anonym sa...

Ååååh, jag lider med dig!!! Jag tänkte på din man och hans jobb, och hjälp... ni hade väl dina föräldrar som stödfamilj? Kan ni inte få en till? Eller en kontaktperson, eller mer hjälp från kommunen, bara så han kan gå tillbaka och jobba lite, i alla fall. Om han fick gå iväg 50% vore väl bra mycket bättre än inget? Under den tiden borde de kunna hjälpa dig genom en stödperson, assistent eller nåt. Nån som är med dig där hemma och hjälper dig med barnen. Avlastningstimmar på dagis?

Skickar många, försiktiga styrke- & tröstekramar till dig!!!

Trebarnsmamman.se sa...

Kära vän! Förstår dina känslor förstår dina tankar förstår din bitterhet och det gör ont i mig när jag läser det du skriver. Jag önskar att du får uppleva många smärtfria dagar i ditt liv, för det är du värd! Det är alla värda!!!! Men tyvärr är det inte alla förunnat. Men jag hoppas att du får uppleva det! Jag följer dig, jag hejjar på dig, jag hoppas att du vinner kampen. Och du...om det inte påverkar behandlingen nämnvärt tycker jag du skall skippa att dra ut tänderna. Om det däremot kan "köpa" dig smärtfria värdiga dagar av ditt liv med din härliga familj, då tycker jag du skall ta chansen! KRAM

Sanna m S, B och J sa...

Linda, vad jag önskar av hela mitt hjärta att du får må bra nu. Det finns inte så mycket annat jag kan säga-allt låter så platt- för vad man än säger förändrar det ju ingenting- du har det ju lika jobbigt ändå.:-(
Jag tycker att du hanterar alla motgångar med en oerhörd styrka. Du är imponerande!
Jag tänker på dig.<3
Många kramar,
Sanna

Anonym sa...

Du har det verkligen inte lätt! Är det verkligen nödvändigt för dig att dra ut dessa tänder nu? Får du stora problem med dem annars?

Det är ju ett ingrepp och en påfrestning för kroppen generellt att opereras. Din kropp (och själ?) kanske behöver vila så mycket det går från påfrestningar; du har ju så mycket med din sjukdom och behandligar som tar på kroppen.

Hör med din läkare vad h*n säger. Min läkare säger att det är viktigt för min kropp att den får vila nu och att det som är positivt i min situation (har inte cancer men flera andra kroniska sjukdomar) är att jag inte har några operationer inplanerade (ska också egentligen operera - skära - två visdomständer som ligger gömda i tandbenet i underkäken); det var därför jag tänkte på detta. Bara en tanke.

Lycka till!

Kram

tuffinghund sa...

jag förstår dig precis. Jag har haft sån otrolig tandläkarskräck så jag fick panikångest bra jag såg ett sånt där vykort att det är dags, även om det inte var till mig!! Såhär löste jag det, och tycker att du också ska göra.
Jag valde ut en privat klinik (för där är det ju jätteviktigt att patienterna vill komma tillbaka..) och ringde och berättade för dem. Sen fick jag komma dit och bara prata, prova sitta i stolen osv. Dom har stöttat mig sååå mycket så nu tycker jag inte det är obehagligt alls längre! Min pappa var som jag och även han har nu blivit helt trygg på samma vis.

Så ring runt och berätta hur det känns. Nöj dig inte med en som inte lyssnar på dig! Synd att du inte bor nära malmö för då hade jag rekomenderat min tandläkare, men jag är säker på att det finns någon lika förstående nära dig. På "min" klinik har dom lite specialiserat sig på oss som är rädda.
Du ska inte må så dåligt över att gå till tandläkaren när det finns tandläkare som kan får tom mig (och jag var faktiskt extrem.. dom fick söva mig vid undersökningar för att få mig att sitta kvar i stolen) trygg och likgiltig!
/Kusinfabriken på aff, decembergruppen

Anonym sa...

Hej min vän!
Jag har inte kommenterat tidigare - jag har själv en dödlig lungsjukdom så jag pratar inte helt ut i luften. Jag tänker inte komma med en massa glada tillrop - jag har insett att livet suger MEN inte hela tiden, varje dag och varje sekund. Låter säkert dumt men det är det som håller mig uppe. När jag läser ditt sista stycke om att leva med cancer och att göra det länge så slår en sak mig - det finns någon som du måste lyssna på...Hon heter Tina Jansson och var en utav årets sommarpratare. Någonstans unde rprogrammets gång så pratar hon just om "att vad är detta för liv att leva". Just efter detta säger hon något som har fastnat hos mig...Lyssna och tänk...
Du finns i mina tankar men aldrig när jag tycker att livet suger!!!
Och nä - jag är inte 100 år gammal, jag har också barn som är 8 och 12 år....

Anonym sa...

Hej Linda!
.......jag vet inte hur jag ska börja. Men du sätter ord precis på hur livet med cancer är för många. Min mamma som jag miste alldeles för tidigt hade exakt dessa funderingarna. Det är lätt för läkare/tandläkare att se det praktiskt vad som ska göras, men det är inte alltid en självklarhet. Det är inga lätta beslut att ta ibland. Man skulle liksom vilja se vad de olika "resultaten" blev...och sen kunna ta ställning. Linda, du är en förebild för mig och många andra! Kram från en daglig läsare.

Lotta A sa...

Linda....

Jag har all respekt för att du känner som du gör.

För efter allt som du gått igenom. Alla undersökningar, behandlingar, väntan på en mängd provsvar, smärta, oro, ångest och hopplöshet och bakslag efter bakslag........

Så kan jag tänka mej att, även jag skulle ställa mej samma fråga. Till vilken nytta gör allt detta?
Är det någon ide och vad vinner jag på det.. ....?

Men i slutändan är det ju bara du som kan avgöra och bestämma hur du vill göra.......

Men ge det lite tid tänk , fundera och rådgör med dina läkare.Och Kanske med människor som står dej nära ,Innan du fattar ett slutgiltigt beslut hur du ska göra......

Vi tänker på dej <3

Många kramar från Lotta

Linda W sa...

Hej Linda !

jag följer din blogg och lämnar små ord då och då.. jag tycker du är en fantastisk människa, mamma & fru... jag beundrar din styrka,..men lider med dig.. det gör fysiskt ont i mej när jag läser dina ord och jag får en klump i halsen, min mamma har oxå bröstcancer ( 2 ggr ) den elaka sorten som tydligen inte är ärftlig utan hormonell.. hon är " frisk " nu men letar ständigt efter nya symptom och har ångest över hur livet ska se ut i ett senare skede... man behöver då inte MER saker att må dåligt över än vad man redan har! SÅ jag tycker oxå tandläkaren är det jävligaste som finns, börja gråta sist jag vart dit och fick spruta... ( pinsamt ju ) men man kan inte rå för det!! Jag hoppas du kan klara dig utan att dra ut dom... du har tillräckligt!!!
Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få MÅ BRA! Att du ska kunna skicka din man till jobbet och själv orka ta hand om barnen,,.... jag hoppas det händer snart.. Tänker på dig!!

//Linda

Anonym sa...

Hej vill bara säga att du är en beundrans värld kvinna..Håller tummarna så att det ska gå bra med tänderna..kram annika

Fnissi sa...

Kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Önskar att det kunde hjälpa...

Fotograferande Maria sa...

Linda min vän jag gråter när jag läser dina tankar :( Önskar att du kunde får en BRA vecka nu Utan smästa och utan ett enda läkarbesök. en vecka utan att någon av barnen har minsta lilla förkylning eller annat... Det borde inte vara för mycket begärt. Vad jag än skriver känns det ""fjuttigt" i hur du och hela familjen har det. Det enda jag kan göra är det jag tror på BE, så det gör jag!!!

Synd vi inte kunde ses idag! Jag kommer så fort vi är bra! Hoppas Williams dag blev en bra dag!!

Kram Maria
http://mariasdagbok.blogspot.com/

Anonym sa...

Jag har följt din blogg ett tag nu, men aldrig tidigare skrivit här. Det jag tror du kan göra är att kräva utförlig information om vad du riskerar om du inte avlägsnar visdomständerna. Du vet säkert också att du alltid har rätt till en second opinion. Du kan alltså vända dig till ett annat sjukhus och höra vad man anser där. Själv har jag en förändring i lungan sedan ett antal år nu och om jag följt ordinationerna blint från det stora sjukhuset jag hamnade på vet jag inte hur det hade gått. Onödiga och plågsamma undersökningar som inte gett något resultat hade det i alla fall blivit. Som tur var åkte jag till ett sjukhus i en annan stad där man hade en helt annan uppfattning som jag upplevde mer seriös. Det är tungt att orka administrera sin sjukdom själv, men det tycks tyvärr vara nödvändigt att man är en "besvärlig" och ifrågasättande patient.
Allt gott önskar jag dig och din familj. Du är en stark tjej, har jag förstått, och du kommer att klara det. Ge inte upp!!!! Kram Linn

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jag känner igen mig så väl i dina tankar. För mig har det blivit lite hangups på blåmärken efter provtagning. Det är skitlöjligt, jag vet. INGET stör mig så mycket och gör mig så ledsen som när jag får ett blåmärke i armvecket. Jag oroar mig mer för det än röntgenresultatet eller att jag får komma till behandlingen.

Fast mest känner jag igen mig i tankarna som snurrar om hur länge jag kommer att få leva ett LIV som är värt namnet. Hur mycket kommer jag utsättas för och orka med? Nu har jag fått sista taxotere-behandlingen och svävar åter i ovisshet om vad fortsättningen blir, även om läkaren nämnt lite olika alternativ. Två veckor kvar till besked.

Jag försöker nog ta det som det kommer, en dag i taget. Leva för stunden och göra det bästa av det och inte tänka så mycket på framtiden. I alla fall inte den otäcka framtiden. Det går ändå inte att veta hur det blir, kanske en lång plåga, ett gott liv eller ett snabbt slut. Ingen vet. Men ibland är det svårt, vissa stunder är oerhört svarta, för min del när jag är alldeles ensam hemma, då tar jag paus från allt det glada och från att vara den som bara kämpar på och kan gråta en hel dag och vältra mig i döden och allt annat elände.

Sen orkar jag ett tag till.

Tusen kramar!

Jessica sa...

Jag kan ge dig ett fantastiskt tips på hur du kan göra utdragningen lite bättre... Fyll din mp3 med härlig fartfylld musik, tryck in propparna i öronen när bedövningen är lagd och tänk dig bort... Däremot kan jag inte hjälpa dig med tiden efter... Jag hade också väldigt ont, men samtidigt var det skönt att de äntligen var ute...

Tänker på dig och hoppas att "monstret" i kroppen ger dig en tid utan smärta och mycket glädje istället....

Eva sa...

Hej! Jag jobbar som operationstandsköterska och vi opererar bort visdomtänder på mitt jobb. Har du fått komma till en sjukhus-/medicinsktandvårdsklinik? Finns på SÖS, KS och Huddinge i Sthlm. Då får du dina tänder borttagna på sjukvårdstaxan (320 kr och frikort gäller).På tandvårdstaxan kan det annars kosta över 3000 kr per tand. Be att få prata med tandläkaren först, om din rädsla. Många blir hjälpta av lugnande medicin som man får 1 timme före ingreppet. Testa, för man kan verkligen bli groggy av det. Dina visdomständer vill dom hellst ta bort nu, för om du sen blir strålad i ryggregionen så kan även ditt tandkött bli lite strålat och strålad vävnad läker MYCKET sämre. Så om du en dag om nåt år måste ta bort t.ex dina visdomständer, så kan såren i munnen inte läka så bra.Och då kan man istället få massor med andra problem. Därför e dom måna om att du ska få dom borttagna nu. Kram på dig!

Anonym sa...

Tänker på dig .kram kram
från trebarnsmamma.

Anonym sa...

Massor av kramar till dig!
Helena

malin sa...

Önskar att du inte fick plågas så mycket. Du behöver din styrka till att besegra din cancer och finnas till för dina barn.

Du säger att din man vill tillbaka till jobbet. Kan ni inte få hemhjälp?

Kram Malin

Ingela sa...

Har inget bättre att komma med än en stor och varm styrkekram!
Busan

Mamma Mima på Landet sa...

*kramar om, jättehårt å länge*

Anonym sa...

Tänker på dig! Håller alla tummar och tår, att allt ska gå bra. Många kramar Anna

Anonym sa...

Linda - jag är så ledsen för dig och din familjs skull! Jag hoppas på ett under. Många kramar Gunilla N

Anonym sa...

Linda - jag är så ledsen för dig och din familjs skull! Jag hoppas på ett under. Många kramar Gunilla N

Jag är Elisabeth sa...

Jag instämmer i ALLT du skriver!! Jag känner precis likadant. Och jag känner att jag kan skriva "jag förstår dig" så som ingen normalt frisk människa någonsin kan göra.
Men jag är villig att köpa mig tid genom behandlingar. Jag gör ALLT för att få mer tid med mina barn.
Hellre ett kort och lyckligt liv än ett långt och tråkigt... :) Eller hur!? Nattikramen, Elisabeth

Anonym sa...

Kara Linda, förstår din rädsla. Har själv tandläkarskräck och är livrädd att något ska hända med mina tänder. Avskyr bedövningssprutor så om jag ska laga en tand så tar jag hellre den smärtan än att ta bedövningsspruta. Kan inte ge dig något råd tyvärr. Jag hoppas att allt löser sig för dig på bästa sätt. Många styrkekramar från Lillan

Ludmilla sa...

Å vad jag vill krama dig.
Så otroligt grymt är vad det är. Och jag förstår känslan av att vara ett hinder i vägen för din man. Jag känner samma sak när jag inte blir pigg och stark snabbt nog.

Men om jag ska se det lite utifrån så tror jag att din man mer än gärna vill vara hemma med er familj under detta kaos och denna kris.

Det är ju det enda som är viktigt egentligen.

Fina du. Var rädd om dig och var inte så hård. Du är så hårt drabbad än då.

Stor kram

Rimfolina sa...

Åh. Mina ord kommer inte att göra någon skillnad men om jag hade bott närmare hade jag tagit ut föräldradagar och hjälpt dig med dina barn också. Alla gånger. Finns det ingen mer hjälp att få? Som någon skrev, en till stödfamilj? Hemhjälp av något slag? Jag förstår att Lars vill jobba lite, det måste vara otroligt tufft för honom att bara stå bredvid utan att kunna göra något, han behöver förmodligen något annat att tänka på en stund om dagen. Samtidigt ska han inte behöva ha dåligt samvete för att han lämnar dig och barnen. Något stöd MÅSTE ju finnas! Önskar än en gång att jag kunde bära en bit av din börda, jag skulle t.o.m. dra ut mina visdomständer om det gjorde att du slapp (och det är något jag för övrigt INTE skulle göra frivilligt annars). Det gör mig så ledsen att du drabbas av än det ena, än det andra... Jag hoppas att resten av ditt liv blir övervägande bra och positivt! Många tröstekramar.

♥ Nina ♥ sa...

Jag kan inte sätta mig in i vad du får utstå och går igenom. Men jag lider med dig. Vill sända dig en massa styrka att kämpa dig igenom vardagen och jag hoppas på ett gott resultat i slutändan! Att allt kämpande är värt det! Stora varma kramar! ♥

Moa sa...

Grattis till er fina William på 2-års dagen!

En stor kram till dig Linda, det gör så ont att läsa...

Christina sa...

Linda,om du inte provat lustgas vid tandbehandlingar så kan jag varmt rekommendera det. Min fasa och skräck för att att ens tänka tanken på att gå till tandläkaren har nu blivit en helt lugn upplevelse efter behandling med lustgas. Min folktandvård har ett rum för behandling med lustgas och en tandläkare som är utbildad på detta. Inget stort ingrepp på kroppen som att bli sövd. Man andas lite lustgas hela tiden, med en liten mask över näsan, och sen kan de lägga bedövning, laga tandtroll eler dra ut tänder bäst de vill... Man kunde inte bry sig mindre, skulle man känna något så bryr man sig inte om det heller. Inte alls samma känsla som med lustgas vid förlossning. Hoppas ni har någon klinik som erbjuder detta, jag bor i en liten stad och de har det som sagt på Folktandvården här. Kram och lycka till!!

Karin sa...

Hej!
Det är tillåtet att tänka precis så som du gör nu, det gör alla svårt sjuka emellanåt (enligt mig iaf) dina tankar måste få komma ut, annars förgör de dig innifrån. Hur hemskt det än är för omgivningens nära och kära så är det viktigt att kunna ventilera skallen. Jag har haft flera sådana dagar, för att sedan kunna gå vidare, lättad för stunden och känslan för att kämpa återvänder...(jag förstår att du kämpar varje dag det är inte de!) tror att din make skulle må bra av att få komma ut och hemifrån även om de bara handlar om att gå till jobbet. Men prata med kommunen, gamla soc. Ofta kan de hjälpa till vid sådana här extra ordinära situationer. (så var det i vårt fall) För familjens välbefinnande ska inte vila på dina axlar som Själv kämpar för att bara ta dej igenom dagen. Maken kanske inte behöver jobba så mycket, ofta kan de kanske räcka med att komma hemifrån någon timme, byta miljö och träffa andra vuxna. De gjorde skillnad för min make! Hoppas de löser sig, om du behöver hjälp med något hör av dej. Ska till ryhov på söndag för op på måndag(ny port)... Kramar till dej och familjen- Karin (karinstyratjej)

Sofia sa...

Förstår att du har det skitjobbigt. JAG har det jobbigt, och ändå har inte jag en livshotande sjukdom. Men jag vet hur det är att leva med konstant smärta, oro över provsvar & stressen över att man inte orkar med barn, hem osv....
Kan bara säga: Kämpa på!!!

Anonym sa...

Kära Linda
Jag har jobbat på sjukhustandvården i 8 år, så jag vet att de kommer att ta väl hand om dig. Att ta bort visdomständer är något som de sysslar med dagligen och är proffs på. Så du behöver inte oroa dig. Sjukhustandvården ligger i gamla infektionsklinikens lokaler, mittemot ambulansgaragen. Jag ska hålla tummarna för dig!
Kram från en gammal tsk.

Anna L sa...

Tänk om alla vi kunde bära en liten del av vad du har fått att bära!
Är det något jag kan göra för dig? Jag bor på avstånd, men kanske det finns något - jag är duktig på att sticka om det är något du vill ha gjort på den fronten.
Önskar att du får en bra dag!

Anonym sa...

Hoppas att en jätte styrkekram hjälper en aning

Ellen sa...

Du har mail! <3

// Ellen

jenniek sa...

Sänder dig styrkekramar Linda! Då jag aldrig drabbats av sådana svårigheter som du möter så kan jag bara försöka förstå utan att förstå fullt ut. Önskar dig All Lycka! kramar jennie k

Anonym sa...

Hej Linda.. läser det du skriver och jag blir så berörd av allting.. hemskt att bra människor ska få behöva lida i denna sjukdom, om jag kunde hjälpa dig på nå vis så skulle jag göra det.. känner Elin Hejdenberg med, och lider med er båda.. styrkekramar även till dig .. Hälsningar Helena Bech- Edvardsson