torsdag, juli 29, 2010

BERÄTTA FÖR BARNEN

Hur förklarar man bäst för sina barn att cancern kommit tillbaka? Att man trots tuffa och jobbiga behandlingar inte har blivit frisk? Det är svårt. Jättesvårt. Men vi har suttit nu ikväll och pratat med de stora killarna om hur det ligger till. De har ju rätt att få veta. Jag hade så gärna önskat att vi bara kunde slippa allt det här med cancer och sjukhus. Att istället kunna planera en rolig semester eller något annat spännande att se fram emot.

Men nu blir det ytterligare veckor då vi blir "låsta" och inte kan göra så mycket eftersom jag har dagliga besök på sjukhuset. Att inte riktigt veta från dag till dag hur jag mår. Att inte kunna planera för så mycket mer än en dag i taget.

Ja, det är en ständig kamp mot cancer-monstret! Förut var allt lite mer tidsbegränsat och man kunde se fram emot varje avslutad del i behandlingen och lägga den bakom sig och hoppas på att man som belöning för allt en dag blir "friskförklarad". Nu kommer sjukhusbesöken med behandlingar, undersökningar och allt sånt vara en del av mitt liv hela tiden. Jobbigt att inte riktigt kunna se ett slut på det hela.



Jag hoppas på att få må så bra som möjligt länge till. Fast just idag har jag mått sådär. Jag fick nya smärtstillande tabletter som är långtidsverkande. Tänkte att jag förhoppningsvis kunde klarat mig med bara dem för det vore smidigt att bara behöva ta en tablett morgon och kväll, men det gick ju sådär. Ryggen gjorde så gräsligt ont på morgonen att jag knappt kunde gå upprätt, så jag kompletterade ganska snart med en korttidsverkande tablett. Resultatet blev då att jag blev väldigt yr i huvudet och mådde illa.

På eftermiddagen fick jag migrän (vilket jag har ibland och har haft sen jag var i tonåren) och det gjorde så ont att det kändes som vänsterögat skulle poppa ut ur huvudet. Tänkte ta en migräntablett mot det, men vad hittade jag i skåpet? Jo, en tom ask! Skit också!! Försökte hitta receptet så jag kunde be min älskling hämta ut nya på väg hem från jobbet. Men nähä, den gula lappen var spårlöst försvunnen! Så jag la mig på soffan och hade jätteont. Efter en stunds vila utan att det blev något bättre så gjorde jag ett nytt försök att leta reda på receptet. Men istället hittade jag en ensam tablett kvar på en karta lös där längst in skåpet. Åh, vilken tur! En halvtimma senare var huvudvärken borta. Tänk att ett litet piller kan göra sån stor skillnad.

14 kommentarer:

Mamma Mima på Landet sa...

Usch.. inte nog me allt annat skit, så ska du behöva ha migrän på det hela åxå. Varför då!? ÅH...! =(
Hoppas att du kommer på nån bra "mix" med medicinerna så att du slipper ha så förbaskat ont! Otur med toalettringen åxå.
Kram på dej vännen! /Mima

Ps. Jag har fått tre solfiltar i "star" sålda, efter ditt inlägg sist! Tack!

Okki sa...

Läste hos Busan om dina tråkiga besked=(
Massor med styrka och mod från mig.
Kram Okki

Linda Horn sa...

Fyyyy vad hemskt att behöva berätta en sån sak för barnen!

Mailar dig om ketogan=migrän, som är en känd biverkan!! Även om den inte är upptagen i fass...

Kram

Anonym sa...

Usch vad jag tycker synd om dig och din familj. Tur att du lyckades hitta ensamma pillret som fick dig att må bättre. Jag hade en kompis som mådde som dig och oroade sig mycket över barnen (livet efter)men de har det bra och de anpassar sig snabbt. Hoppas att dina barn behåller dig, det är de värda och du med. Att se dem växa upp. Tro på det du gör, jag håller i alla fall tummarna....jättehårt!!!

Anonym sa...

Jag har tittat i din blogg för första gången idag, och jag känner starkt med och för dig i din kamp mot sjukdomen.

Det finns dock en sak som upprör mig, och det är din egen kommentar (28 juli) om att det känns orättvist att du inte skulle få finnas kvar för dina barn. Det finns kommentarer som går i samma riktning - alltså att det är orättvist att du har drabbats.

Om din sjukdomssituation innebär en orättvisa, så måste det rimligen finnas människor som drabbar rättvist av cancer. Jag skulle gärna vilja höra dina - och andras - tankar kring vilka det skulle handla om. Hur ser de människor ut, som drabbas av cancer och det är rättvist? Har de uppnått en särskild ålder? Vilken ålder är det, i så fall? Handlar det om deras barns ålder? Innebär det i så fall att om ens barn har hunnit bli myndiga så är det rättvist att man får cancer? Eller handlar det om inkomst? Bostadens storlek? Hur mycket pengar man har på banken?

Om det finns en "orättvisefaktor" så bör det rimligtvis finnas en "rättvisefaktor" också. Berätta för mig hur den ser ut.

Hälsningar från en undrande

Monica

Linda sa...

Monica: Tack för din kommentar! Jadu, bra fråga?! Egentligen känns det inte rättvist att någon alls drabbas av cancer. Det är en hemsk och vidrig sjukdom som jag önskar inte fanns!

Men om nu någon ändå måste få cancer och "förtjänar" det lite mer så kan jag väl personligen i så fall tycka att det kan vara t ex mördare, pedofiler och våldtäktsmän. Men dessvärre dyker cancermonstret på vem som helst, såväl gamla som unga. Även små barn kan få cancer. Det är så hemskt tycker jag! :-(

Kram!

Mamma Mima på Landet sa...

Monica! Nu tycker jag att du är orättvis!
Hur kan du bli upprörd över detta!? Självklart är det orättvist! Jag tycker att det är mycket mycket värre att en småbarnsmamma eller ett litet barn drabbas av detta, än en dam på 70. Visst är det också hemskt, jätte hemskt, men då har man iaf levt ett liv, och sett sina barn (och kanske barnbarn) växa. Självklart är det hemskt om ens föräldrar dör, men det måste ändå vara värre när man e liten! Jag förstår faktiskt inte hur du tänker. Och bara för att man tycker det är orättvist, så önskar man väl ingen annan den sjukdomen.
Min mamma drabbades av cancer förra våren, och är idag frisk. Hon sa då till mig att hon var glad att alla hennes fyra barn va vuxna. Jag antar att det är för att hon vet att vi klarar oss utan henne.
Trots att det är min egen mamma, så tycker jag det är mer orättvist att Linda fått monstret! Å jag känner inte ens Linda!
/Mima

Anonym sa...

Jag lider så med dig Linda, att du ska behöva ha det så svårt. Och jag håller med, det är orättvist att du fått cancer, det är för mig självklart "värre" när en ung person som i detta fall, en småbarnsmamma dabbas framför en gammal människa! Jag förstår inte hur man som Monica kan bli upprörd över den tankegången!!!?
Stor kram en trogen bloggläsare//

Nina sa...

Hej !
Surfade runt och hittade hit, vi var på samma lista för ett par år sedan, 99 listan. Jag har funderat på hur ngr av er har det i dag och dig hittade jag i gen. Kan inte mer än beklaga sjukdomen men grattis till pojkarna och till det kommande bröloppet.
/Nina

kerstin sa...

FY katten vad det är synd om dig.
Men Linda berätta för barnen så mycke du orkar och kan
De små förstår ju inte ´lika bra som en 11 åring.
Ärlighet vara längst
kram kram du är imina tankar varje dag
kerstin

Hannsu sa...

Ja, det är svårt. Vi har precis fått berätta för barnen att deras mormor (min mamma) gått bort i cancer. Hon insjuknade i höstas i lungcancer med metastaser i hjärna och skelett, blev efter Tarceva behandling bra och cancern var ett tag borta. I maj blev hon sämre, i juni jätte dålig och hamna på sjukhus och förra helgen gick hon bort, med cancern spridd i hela kroppen. Det är svårt! Tänker på dig och din familj, fast jag inte känner er. Hittade hit från Ludmilla tidigare i våras.
mvh Hanna

Mamman sa...

Skickar massa med kramar, skönt att migräntabletten hittades och hjälpte iallafall. Kram

Johanna sa...

Hej Linda!!! Mina tankar går till dig och din familj!!! Tråkiga besked! Massor med Kramar till er allihop!!!! från Johanna

Kristina sa...

Ja det är inte lätt att berätta
för barnen, minns själv hur svårt det var att berätta att jag fått igen ca.Det jag gjorde förutom att berätta var att låta dom följa med och se hur det gick till med behandlingen. Glömmer aldrig sonens kommentar när jag frågade om strålningen var som han trott. Nej jag trodde dom satt och sköt dig med en laserkanon, det var sån strålning han kände till från data världen. Vi har pratat jätteöppet om deras rädslor och mina barn har varit väldigt öppna med frågor o rädslor. Önskar dig och din sambo styrka i denna svåra process Kram Kristina