VAD TYST DET BLEV

Det har gått en vecka nu sen jag fick min sjätte och sista behandling med cellgifter. Mår lite bättre för varje dag som går. Skönt! Fast sen är man väl såklart inte återställd till 100% än. Allt är liksom relativt. Känner mig ganska mörbultad i kroppen, blir lätt trött, magen är ur balans, är mer eller mindre skinnflådd i munnen, får hjärtklappning emellanåt, näsblod, fryser och svettas... så det får bli att försöka ta det lite lugnt (även om jag ibland har sååå svårt för det). Men alla de där biverkningarna känns enklare att ta den här gången när jag vet att jag inte måste in för en ny omgång gifter så snart jag börjar återhämta mig!



Helgen har varit bra och det har varit härligt vårväder. Vad man har längtat efter våren nu när det varit "istid" i en evighet!! Vi har varit utomhus, träffat vänner, invigt grillen, gått tipspromenad och ja... haft en skön helg helt enkelt! :-)


Våra barn är nog lite avis på min kusin som har fått en sandlåda!

Men söndagsmorgonen startade först lite VÄL tidigt. Båda de små busfröna vaknade strax efter fem och det kändes verkligen som mitt i natten. Var jättetrött och när W utbrast LEKA och verkade ha en miljon myror i brallorna kändes det lagom kul. Men tack och lov somnade de om efter nån timma och gav oss alla en sovmorgon till halv nio!! Då blir man glad!

Nu är det måndag morgon och det enda jag hör just nu är fågelkvitter. Med huset fullt av barn är det knappt man hör sånt annars för det är alltid någon som pratar, skrattar, tjoar, skriker eller så är det leksaker eller spel som blippar, tjuter, spelar eller låter på ett eller annat sätt. Men just nu är A i skolan, S på förskolan, W är hemma hos mormor och E ligger och sover gott i sin vagn. Så här är det tyst... nästan lite för tyst!