söndag, januari 17, 2010

ETT PAR MÅNADER EFTER DIAGNOSEN

Igår var det ett par månader sedan jag fick diagnosen Inflammatorisk bröstcancer. Ett par månader som verkligen vänt upp och ner på hela livet med operationer, behandlingar, mediciner, prematur bebis, sjukhusvistelser m.m. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss i somras när vi köpte huset och jag var gravid att vi hade en sån här tuff resa framför oss. Och tur är det väl kanske ibland att man inte vet allt om framtiden.



Hela den här situationen är jobbig både psykiskt och fysiskt. Bara det att ständigt ha ont någonstans och inte kunna krama om de man älskar mest av allt så hårt och ofta man vill är tufft. Sen så har jag ju haft en himla otur med mina operationer. Fem gånger istället för en på operationsbordet har ju satt sina spår. Lagom när ett sår slutat göra ont är det dags att få ett nytt! :-( Men nu hoppas jag verkligen att den här sista port-a-cathen som jag fick ska kunna sitta kvar under resten av mina behandlingar!

De här första dagarna efter behandling nr två som jag fick i fredags har varit ganska jobbiga. Är trött, trött, trött...! Känns som någon kört över mig med ett tåg eller nåt. Samtidigt vill jag inte bara ligga ner heller. Men igår kväll gick det inte göra annat. Somnade ganska tidigt på kvällen och var nog inte världens roligaste sällskap direkt.

Är skapligt trött idag också. Har klarat mig undan illamåendet hyfsat, men emellanåt lurpassar det lite. Kanske mest för att jag är rädd för att börja må illa?? Det är bland det värsta jag vet! Usch! Sen så smakar det lite illa i munnen också. Det gjorde det dagarna efter första behandlingen också, men det gick över sen... lagom tills svampen och det onda i munnen tog över! Mmm... mycket är det som man ska stå ut med, och man har ju inget direkt val heller utan gör det ju för att ta chansen att en dag bli frisk!

5 kommentarer:

Tina sa...

Ja, jag minns från Marcus behandling att det var en del småkrämpor, och nu har du ju en tuffare behandling än vad han hade. Jag kan tänka mig att det psykiska är mest tärande, det du skriver att du inte kan krama dina nära och kära så ofta du vill. Men det kommer en dag då du slipper det här sjukhuseriet! Då återgår du till det vanliga, och vet du? Det kan faktiskt bli BÄTTRE efter en sån här grej med! Du är med i mina tankar varje dag. Kämpa på! Kramar / Tina

malinj80 sa...

Stackars dig! Det är tur man inte vet iförväg hur det kommer att se ut! Håller mina tummar så hårt det bara går för att du ska bli frisk! Finns ju inget annat alternativ. Tänker på dig massor.
Många kramar till dig!!!

Elisabeth sa...

Känner igen detta, Linda!
Nu väntar jag bara på det onda i munnen också. Blöder redan som en gris i tandköttet bara jag tittar på tandborsten;-)

Det är ju som du säger en tuff resa...
Hoppas du får må lite bättre ibland!

Stor kram från Elisabeth

Stina sa...

Hej. Hittade hit via aff.

Fy vad jag lider med dig. För 2 år sedan gick min mamma igen om det du gör nu. Hon hade äggstockscancer. Det blev operation och hon fick cellgifter och jag känner så igen varje biverkning som du beskriver.

Hon blev av med cancer efter en lång och tuff kamp och går nu "bara" på halvårs kontroller.

Vill tacka för en jättefin blogg.
Kram.

Lotta A sa...

Det känns som det inte finns ord för det nu ni går igenom.
Det måste vara en fruktansvärd resa som ni nu måste kämpar er igenom på en massa olika plan............
Vi tänker på er!
Kram