Igår var det en lång dag. Den bestod mest av en massa väntan och när man sitter i väntrum går tiden aldrig särskilt fort. Först var vi på vårdcentralen. Där fick vi först vänta, vänta och vänta för att komma in till doktorn. Sen ytterligare lång väntan in till labbet för att fixa ett urinprov, och därefter mera väntan för att träffa doktorn igen. A har fått urinvägsinfektion, så han fick antibiotika utskrivet som han ska ta i en vecka.
På eftermiddagen var det dags för mitt eget läkarbesök. Jag visste ju mer eller mindre redan vad de skulle säga. De starka misstankarna som de haft om bröstcancer stämde tyvärr! :-(
Så nu börjar en jobbig tid. Eller nej, kanske inte. Den jobbiga tiden började redan i samband med alla provtagningar och väntan på besked. När vi fick svaren igår kändes det inte värre än det redan gjorde innan så att säga. Nu VET man hur det ligger till och vi VET vad vi har att vänta oss. Men samtidigt är det overkligt, orättvist och skrämmande. Fortfarande hoppas jag att allt är en hemsk mardröm alltihop och att någon snart ska komma och säga att det är dags att vakna.
Idag ska vi till sjukhuset igen. Först så ska de ta fler prover (såna där hemska stick som gjorde skitont sist, usch!). Efter det har vi tid på förlossningen där vi ska göra ultraljud och även diskutera en eventuell igångsättning. Kanske blir det bebis redan nästa vecka!
Det finns visserligen behandling som går att ge medan man är gravid också, men det blir i så fall andra cellgifter än de som de tänkt ge mig om jag inte har en bebis i magen. Så det känns ju som mina egna chanser att övervinna cancern är större om man inte hela tiden behöver ta hänsyn till bebisen. Har även funderat på om jag verkligen skulle orka en förlossning när man är mitt uppe i en cellgiftsbehandling?! Det är ju svårt att säga redan nu hur sjuk jag kommer att bli.
Men kommer bebisen ut redan nu så är det neo som gäller och då vet vi att det blir en tid på sjukhuset framöver. Känns inte roligt alls. Visserligen säger de flesta att han har stora chanser att klara sig fint och eftersom det blir planerad igångsättning får jag även cortison som påskyndar utvecklingen av bebisens lungor. Men det är klart, en viss oro finns där ändå för att det ska bli komplikationer!
Nej usch, inte lätt det här! Önskar att läkarna kunde säga att "så här gör vi" och att det skulle bli bra så. Nu är det vi själva som avgör och hur sjutton ska man veta om man tar rätt beslut?!
25 kommentarer:
Åh, Linda... Ni står inte framför några lätta val men jag är säker på att om ni följer era hjärtan så kommer det att gå bra! Jag kan inte riktigt sätta mig in i din situation men jag tror att jag skulle låta dem ta ut bebisen för att få "rätt" behandling. Din familj behöver dig, ta alla chanser du kan få för att bli frisk! Tänker på dig, ber för dig och finns här... Kramar.
Jag förstår att detta känns som en mardröm! Det är inte lätt att behöva ta de besluten men samtidigt så får du ju den bästa vården. Jag tror att det kommer att gå jätte bra med dig och lille bebisen.
Många kramar!
Jag förstår att detta känns som en mardröm! Det är inte lätt att behöva ta de besluten men samtidigt så får du ju den bästa vården. Jag tror att det kommer att gå jätte bra med dig och lille bebisen.
Många kramar!
Hej!
Är ny här och har därför inte skrivit tidigare, men vill bara skicka en styrkekram till dig!!!!!!!
Usch Linda, jag beklagar verkligen att det är cancer du har.
Vilka jobbiga beslut som ligger framför.
Bebisen har absolut stor chans att klara sig om den skulle födas nu. Behöver inte bli några komplikationer alls. Jag är ingen exper, men eftersom jag båda mina graviditeter haft mycket sammandragningar och risk för för tidig födsel så har jag läst en hel del om prematura bebisar.
Ska man se något possitivt i det hela så är det väl just att du kanske får träffa din älskade bebis väldigt snart. Spännande.
Tänker på dej! Kram
Oj oj oj....
Tråkigt med beskedet så klart, men som du skriver. Nu vet du och behandling kan påbörjas.
Det kommer att bli en tuff tid framöver, men det fixar du! Man klarar mer än man tror.
Tänker på dig! KRAMAR!
Hej! Tänkre skriva, gör som läkarna tycker. Men så avslutar du med att ni ska besluta, det är inte klokt! Hur ska ni veta vad som är bäst? Kanske det inte är nån fara om ni låter bebben växa till sej några veckor till i alla fall? Hemskt svåra val...Jag tänker på er! Styrkekramar i amssor från Anna/Cliffen-cancertjejer
oj oj oj, det var inga roliga nyheter. Jag som tyckte det var jobbigt att bestämma om Oskar (och jag själv) skulle ta sprutan. Det känns ju verkligen som småpotatis nu...
Hoppas du har mycket familj och goda vänner som ställer upp för dig nu. Inte bara känslomässigt utan med barnen osv.
Önskar dig lycka till i alla beslut och behandlingar!
Kram
Kära vän! Jag har ina ord :( Tänker på dig/er hela tiden! Jag tror som du skriver själv att du eller din kropp får mer chans att kämpa eot cancern än om du inte är gravid. Neo är fantastikst bra i Jönköping!!! Hoppas undersökningarna idag inte blir för plågsammma. Kram Maria
Det känns tryggt att du är så klarsynt och så klok i ditt resonerande. Det gör att du kommer att kunna fokusera på ditt tillfrisknande.
Men det är orimliga val som du ställs inför. Förstår att det skulle kännas bra om läkarna bestämde.
Jag känner så för dig och din familj. Ni kommer gå igenom er livs prövning, men efter detta kommer allt att vara lätt.
Du/ni kommer att klara detta. Det är jag helt övertygad om. Hoppas vi runt om dig kan sprida energi som hjälper till att ge styrka, mod och övertygelse.
Jag tänker sååå mycket på dig!
Kram Malin
Å va jobbigt för er, Har tänkt på dig. Jag följer din blogg.
Jag håller tummarna för att allt ska gå bra för dig.
En stor tröstande kram till dig.
cizziandesson.blogg.se
Å va jobbigt för er o framförallt dig. Jag har tänkt på dig de sista dagarna. (följer din blogg). Usch man kan inte föreställa sig hur jobbigt det måste vara.
Jag är nära anhörig till en som har bröstcancer.
Håller tummarna för att allt ska gå bra för er.
En stor kram till dig.
cizziandesson.blogg.se
Usch, ja allt är så orättvist! :-s
Får man fråga om ni har några namnförslag på Lillebror? =)
Ååååh, Linda!!! Jag sitter och ryser, och har tårar i ögonen!!! Vad jag lider med dig och din familj, och inte minst med den lille ofödda bebisen!! Fyyyy, för att ta ett sånt beslut som ni står inför, det måste vara det värsta med alltsammans!! Jag hoppades, hoppades att du skulle få bra besked igår, men misstänkte att det inte var så när du inte bloggade redan igår.
Så jobbigt för er, tänker på er massor!!!!!!
Kram
Usch så diagnosen stämde alltså. Jag beklagar verkligen Linda! <3<3<3
Du ska veta att jag tänker på dig. Fast vi aldrig har träffats så känns det ändå som vi "känner varandra". Vi har ändå följt varandra i ca 5-6 år genom Barnfotolistan.
Har de gjort viktuppskattning på bebisen? När jag väntade min Melker fick jag jättemycket sammandragningar då jag var i vecka 31. Då uppskattade de hans vikt till ca 2100gram. De förberedde mig med kortison (Betapred) och allt. Allt lugnade sig då till slut och han föddes i vecka 39+1 sen.
Ta hand om er!
(( Styrkekramar ))
Det låter som en mycket tuff och jobbig dag som du var med om i går.
Att få det definitiva beskedet att det är Cancer, det måste vara oerhört tungt.
Varje gång jag tänker på det så känner jag mej så oerhört ledsen,för din och för din familjs skull.
Att behöva gå igenom allt detta nu när ni har så mycket roligt på gång, som Bebis och flytten till ert hus.
Det är så ofattbart , skrämmande och framför allt orättvist.
Varför händer detta nu, varför just dej......?
Det måste var ett mycket svårt beslut som ligger på era axlar, att bestämma hur ni ska göra med bebisen och vilken behandling som du ska få.
Precis som du skriver så kan jag tänka mej att man bara önskar att någon annan kunde bestämma det åt en.
Tänker på dej, hoppas att det går bra på sjukhuset i dag!
Kram Lotta
Förstår att det känns bättre att veta än att inte veta, men ändå, så fasansfullt hemska besked ni fått! Fast jag försöker kan jag inte sätta mig in i hur det måste kännas, att helt plötsligt stå inför såhär svåra beslut. Skönt att graviditeten ändå är så långt gången som den är. Bebisen kommer säkert klara livet fint, även utanför din mage, om ni beslutar er för det.
Tänker på er! Kram!
Tänker på er!!
kram
Inget kul att behöva besluta om nu, sådär kan jag också känna ibland att man vill att andra ska bestämma åt en, människor som trots allt borde veta bättre än en själv. Det positiva i det hela är att du har gått så pass långt in i graviditeten så bebisen har större chanser att klara sig. En födsel i nästa vecka borde kunna gå rätt bra trots allt kan man ju tycka.
Jag håller alla tummar och tår för din och din familjs skull. Jag har tro på att ni kommer klara det här och att det ska gå bra.
Ibland råkar man ut för prövningar som är till synes helt orättvisa, kanske finns det någon mening i det också? Förstår att det inte är lätt att tänka positivt men försök, jag tror att det hjälper.
Kram
Vet du, i e.m. presenteras två nya vinnare, du är en av dom. Kika in då och se vad du vunnit!! Grattis ;-) Maila mig sen dina uppgifter så du kan få ditt pris!!
Det är svårt att ta så svåra beslut då man är upprörd och påverkad av annat också. Jag tror dock inte ni behöver vara oroliga för lilla skrutten, han kommer få jättefin vård och växa till sig bra utanför din mage också. Och du får förhoppningsvis ro att faktiskt fokusera på det som komma skall också. Det är på ett sätt skönt att det händer saker fort, att det kommer igång, så det inte drar ut på tiden. Ju snarare det sätter igång, desto snarare är ni ur den här skiten! Många, många kramar
Många varma tankar till dig och din familj.
Kramar Ina
Håller alla tummar jag har att allt ska gå bra. Och ta de beslut som känns rätt i magen med den information ni nu har. Det rådet hörde jag en barnläkare en gång ge till ett par föräldrar med ett barn som hade cancer. Hur ni än gör så önskar jag er all lycka! Kram /Ebba
Jag beklagar verkligen.
Många kramar till dig och familjen, tänker på er jätte mycket fast jag aldrig träffat dig utan bara känner dig via familjeliv.
Kram/Jenny (Bebisifebruari)
Jag blir alldeles kall när jag läser detta. Det vore som om du skrev om mitt liv. Har varit med om allt detta som du nu går igenom, för 2 år sedan. Tänker på dig, kram Tanja.
Skicka en kommentar