onsdag, januari 05, 2011

ÄNTLIGEN UTSKRIVEN FRÅN SJUKHUSET

Nu är jag hemma! Jag är inte bara hemma på permission utan nu är jag utskriven och jag hoppas på att kunna vara det ett tag. Tänkte faktiskt att jag skulle frågat läkaren idag på eftermiddagen när hon gick ronden om jag kunde få åka hem, men hon hann före att fråga mig om jag ville åka hem. Så som sagt, nu är jag hemma! Det är ju röd dag i morgon och då är det stängt på strålningen. Med andra ord får jag förhoppningsvis en helt sjukhusfri dag då.

Men tyvärr är det inte så att jag mår superbra även om det är så att jag fått komma hem. Mitt crp-värde sjönk först häromdagen från drygt 250 till omkring 145. Sen låg det runt 145-147 under några dagar...  men så idag hade det plötsligt skuttat upp till 170! Innan min läkare var inne hos mig på ronden så hade jag besök av infektionsläkaren. Han frågade mig om lite allt möjligt, men det som han kom fram till var att antibiotikan som jag får antagligen inte hjälper längre eftersom min feber är hög och crp-värdet stiger. Med andra ord tyckte han att det var bättre att låta bli antibiotikan några dagar och se vad som händer.

Men innan jag fick åka hem kom en narkossköterska (?) in på rummet. Jag hade ingen aning om att de behövde ta en massa fler prover innan jag fick lämna sjukhuset, för det var det ingen som hade berättat. Jag stack fram min hand och undrade vilket finger hon ville sticka mig i, men så sa hon att de här proverna var tvunget att tas i armen eftersom de behövde ta ganska mycket blod. Då bröt jag ihop! :-(

Jag hade ingen aning om att jag skulle ta såna prover idag och hade inte hunnit ta något Emla-plåster för att inte behöva ha så ont. Jag är precis sönderstucken på hela högersidan. Där finns nog inte ett enda helt kärl kvar i vare sig handen eller armen där. Fy vilken stick-fobi jag har fått! Jag kommer förmodligen aldrig kunna vänja mig vid alla dessa stick. Var och varannan dag ska de ju sticka en. Tyvärr är det ofta som det inte lyckas vid första eller andra försöket. Det känns som jag ska svimma eller kräkas bara av att se den där hemska nålen.

Jag är så glad över att dessa plåster och denna salva finns när man ska bli stucken.

Hur som helst så lät narkossköterskan mig att vänta en timma med att ta proverna. En sköterska på avdelningen kom in och satte dit några Emla-plåster och efter nån timma kom det upp en annan narkossköterska för att ta proverna. Tyvärr gick det inte ett dugg bra! För det första så stack hon mig tre gånger och utav dem hamnade två utanför de bedövande områdena, så det gjorde jätteont. Ett av dem hamnade där det hade suttit ett Emla-plåster, men där kom det tyvärr inte ut en endaste droppe blod.

Åh, jag är så himla trött på att må så här!! Men samtidigt ville jag ha det gjort och slippa ha det framför mig. Behövde dessutom helst få dem tagna idag eftersom jag visste att det skulle ta flera dagar innan svaren på odlingarna skulle komma. Så innan sköterskan gick så satte hon på ett par nya Emla-plåster på ställen som hon tyckte såg bra ut. Hon tyckte säkert att jag var larvig som inte lät henne testa att sticka mig utan bedövning, men jag kände att jag helt enkelt inte klarade av det! Så hon gick därifrån efter att hon hade satt dit plåstren och sen kom ytterligare en sköterska och fick sticka. Vid det laget var jag precis livrädd, men tack och lov gick det redan på första försöket och samtliga prover är tagna.

Fy, jag känner mig verkligen totalt misslyckad som inte längre fixar att ta ett stick i armen utan bedövningssalva. Men mina händer och armar är tyvärr inte ett dugg samarbetsvilliga. Kärlen sticker antingen iväg och gömmer sig eller så går de sönder. Det är urjobbigt!

Nu är det flera dagar kvar innan det ska tas några prover. Det känns både skönt och lite oroligt på samma gång. Medan jag har legat inne så har de ju hållt koll på mina värden varenda dag, men de kommande dagarna kommer jag inte veta ett dugg om mina värden. Kan t ex mitt crp eller andra värden hamna farligt högt eller lågt utan att jag märker det?!

En annan sak som är jobbigt är att jag börjat få ont i ryggen efter strålningen. Det hände mig tyvärr samma sak även i somras då jag strålades mot ryggen. Efter några dagar blev det onda värre och värre. Jag hade hoppats på att slippa det denna gången, men tyvärr. Så jag har fått ta en del extra doser med pumpen för att härda ut. Är glad över att jag har pumpen nu och med hjälp av den smärtlindra mig både snabbt och enkelt.

På tal om något helt annat. Min vänsterhand är fortfarande lika svullen som igår. Jag såg att någon frågade i kommentarsfälten om det är på samma sida som där jag har opererat bort lymfkörtlar och ja, det stämmer. Men den började svullna upp efter att jag hade fått på Emla-plåstren, så de hade inte hunnit sticka mig eller så. Jag har frågat både läkare och sköterskor om Emlan kunde påverkat och gjort mig så svullen, men fick svaret att den inte borde kunnat göra det. Så för tillfället hänger ringen runt min hals i en kedja istället. Det känns lite "naket" när den inte finns på fingret, men annars går det ju bra det också. Men på tal om vigselringar så har min make tyvärr tappat bort sin idag, vilket han är väldigt ledsen över! Han hade lagt den på köksbänken medan han skulle ta en dusch. Finns det någon som läser min blogg som kan "se" försvunna saker så får ni mer än gärna höra av er! Just nu verkar den vara spårlöst försvunnen...

Nygifta och är ute på en mysig middagskryssning i Stockholms skärgård.

För att sammanfatta denna dagen så har jag mest känt mig väldigt trött och ledsen. Det är så himla mycket just nu och detta gäller lite av varje. Glömmer så ofta bort saker och ting. Till exempel när jag fått något förklarat för mig så kan jag bara någon minut senare ha glömt bort alltihop.

94 kommentarer:

Anonym sa...

Känns inte att du är gnällig och sjåpig som inte klarar av att ta prover utan emla. Det är väl inte ett dugg konstigt. Jag som har finfina kärl hatar hatar hatar att ta blodprov och kärlen krampar direkt och det gör skitont. så du som är sönderstucken kan gnälla och kräva vad som helst. hoppas att du får det lugnt hemma med boysen.

Lisa sa...

Usch jag lider så med dig när du beskriver hur ont det gör med alla stick. Det är väl inte så konstigt om du blir mer och mer öm där så mycket som de måste sticka dig.

När jag var nere i Tyskland för behandling av min borrelia så var det en tjej där som hade det jättebesvärligt när de skulle sticka henne (man fick antibiotika intravenöst varje dag = att man blev stucken 2ggr/dag). Hon fick "värma" sina armar/händer under kranen (varmvatten då såklart *s*)för att ens få fram sina vener.
Kanske har du provat det? Om inte kanske det kan vara ett tips också att prova.

Jag hoppas verkligen smärtan blir bättre för dig. Och så hoppas jag ni hittar din mans vigselring.

Kram Lisa

Susanne sa...

Du är INTE misslyckad för att du bryter ihop när de ska sticka dig. Jag är imponerad över hur du fixar det, jag har ju sett bilder på ditt blåstuckna armveck:(
Jag själv har alltid haft fobi för att ta blodprov, både i armen o i fingret. Jag kom över det värsta när jag var gravid o inte kunde snacka det ur mig längre. Men varje gång de tar blod i armen på mig svimmar jag så jag måste absolut ligga ner.
Så tro mig, jag har all förståelse för att du bryter ihop. Jag tycker du är helt fantastisk Linda. Kram

anna sa...

Fina fina Linda.
Skönt att du får komma hem till dina kära!

Jag är, som alltid, så imponerad över hur du kan skriva så långa och rediga inlägg trots all smärta etc.

Det är så mycket omkring dig, inte konstigt du glömmer saker. Vem gör inte det!?

Önskar dig bättre dagar!
Kram anna

Monica sa...

kram kram kram kram

Malin sa...

Hej Linda,
Va jobbigt allt låter.. Jag tänkte på det där om att du är rädd för att bli stucken, jag är nästan färdig sjuksköterska (en termin kvar) och när jag är på praktik så är jag rädd för att sticka :) Det är mest att jag är rädd för att det ska göra ont på patienterna och att jag inte får svar på första försöket. Jag kan inte tänka mig att sköterskan tyckte du var larvig när du inte lät henne sticka utan Embla, det är så stressande och frustrerande när man måste sticka och göra illa någon hela tiden..

Jag följer din blogg varje dag för att se hur du mår och hoppas med dig att du ska få må lite bättre..

Kram Malin

Anonym sa...

När det gäller din mans ring:
Fråga barnen!

Anonym sa...

Jag har en kär kollega som får hormonspruta i magen varje månad och utan Embla bryter hon ihop....men hon fick kämpa för det, precis som du. Jag brukar hjälpa henne sätta en stor kompress över innan det bär iväg till sjukhuset. Ett bröst bortopererat.
Apropå vigselringen så har ni ju både barn och katter ;-)
Mina katter har lekt med en del småsaker som jag sen hittat på konstiga ställen , som i en back med gamla vinylskivor...

Önskar er en så smärtfri och lugn helg som möjligt!

Annika i Limhamn

Anna sa...

Jag blir så glad när jag läser att du fått komma hem.
Hoppas du får en lugn och bra dag i morgon, så du kan njuta av att inte behöva åka in till Ryhov.

Trist med mannens ring, jag hoppas verkligen att ni hittar den snart.

Önskar dig en bra natt och att morgondagen blir riktigt bra.

// Anna

Anonym sa...

Vännen!

Din man kommer att hitta sin ring för han har inte lagt den just där han först trodde. Inte bara du som är disträ just nu och glömmer saker...

Många stora varma kramar och ljus över dej och din familj.

e-beth sa...

är inte på något sätt synsk, men försöker mig på några logiska gissningar iaf, med tanke på att ni har katter, småbarn och hund (eller är det hundar?) så kanske det är någon av dessa som råkat få tag på ringen, eller sprättat iväg den, katter är ju duktiga på att få in saker på det mest udda ställen.Kollat under kyl å spis och sånt? Där hittade jag alla mina hårband som spårlöst försvunnit ett efter ett. Katten var den skyldige.
Håll även lite extra koll i kattlådan, blöjor och när hund rastas! ;-)
Jag var av med en förlovningsring i ett helt år, när min då tvååriga son hade lyckats ta den från mitt sängbord och pillat in den i en tomtelykta..var först när vi tog fram julgrejerna året efter som ringen kom fram.
Hoppas den dyker upp igen och att du får vara hemma och må bättre!

Ingrid sa...

Hej Linda!

Måste vara skönt för dig att få komma hem från sjukhuset! Vad de har sagt till mig är att man ska undvika att sticka för blodprover i den armen där lymfan är borta. Varför har de gjort det på dig? Har du någon "strumpa" och handske som man kan ha för att hålla ödem borta? Om inte, be hemsjukvården fixa det till dig. Det är skönt även om det kanske ser lite töntigt ut. Du har väl fått en skrift med övningar som man kan göra för att undvika ödem, prova att göra dem om du orkar.

Hoppas att du ska må bättre!

Kramar

Ingrid Benjaminsson

Anonym sa...

<3 Hoppas du sover nu lilla du, kl är över 24. <3 Du är helt fantastisk, du klarar att de sticker i dig fast du bara vill gå därifrån.
Låt din blogg bli en bok i framtiden, blanda den med din goa mans blogg så kan pengarna gå till era underbara barn. Hoppas din dag blir bra imorgon <3
Kram Sus

Anonym sa...

Bästaste Linda !
Ingen på hela jorden är så bra och tapper som du !
Att sätta gränser för vad man tål är bara bra, inget att ha dåligt samvete för !!!!!!
Det viktiga är DU mår så bra som möjligt, det är du som har cancern i din kropp och kämpar för att överleva !
Kramar Kristina

Ulrika sa...

Hej! Det är bra att du skriver av dig lite frustration och ledsnad i bloggen. Vi som läser "lyssnar" gärna. Jag förstår att du är trött och less. När det gäller makens ring så brukar man säga att guld allltid kommer igen. Han kommer att hitta ringen. Min pappa tappade sin vigselring och ett par år senare hittade han den i jorden när han grävde potatis. Hoppas Lars inte behöver vänta ett par år bara..... Kram!

Beata sa...

Hej Linda!

Förstår att det måste kännas skönt att få komma hem och inte behöva ta en massa prover och stick.

Men du, snälla, sluta genast med att tycka att du är misslyckad för att du får panik och vill ha Emla innan provtagning. Fy vad med stick du måste utstå och det är ju hemskt de gånger jag har varit med om att de stuckit fel, inte fått ut något blod, kärlen gömmer sig eller går sönder. Du om någon är absolut INTE misslyckad på något sätt! Tänk vad du har gått igenom en massa och fortfarande gör!

Jag tycker att du är helt otroligt stark och tapper, positiv mitt i allt tuffa. Du verkar verkligen vara en underbar människa fastän jag aldrig har träffat dig! Du berör och bjuder på dig själv på ett sådant osjälviskt sätt. Iänk om alla människor hade den egenskapen, då skulle jorden vara god. Oj vad jag babblar...

Önskar dig en bra natt med bra sömn och en smärt-och feberfri dag imorgon och alla andra dagar!

Förresten, vilket fint reportage i Mama, har börjat att läsa det, men ska strax läsa klart det innan jag somnar!

Kram från Beata.

Jeanette sa...

Skönt för dig att du kommit hem igen och kan vara tillsammans med din familj, även om det ibland också tar mycket på krafterna.

Jag funderade...har du ingen portacut (stavning?) som de kan ta blodpoverna genom, i alla fall de som inte måste tas i armen?

Sen känner jag igen svullnaden som du har, för min syster hade likadant. När jag frågade sköterskan vad det berodde på så sa hon att när ett visst värde var lågt (började på bokstaven A)så klarade inte kroppen längre att hålla vätskan inne i blodbanorna utan den sipprade ut och det var inget som var farligt men man blev svullen. Man behövde heller inte bli svullen överallt...min syster hade värst på ena benet. Men det hjälpte att linda det. Det är inte alls säkert att du har samma, men det var en tanke jag fick.

Hoppas du för det skönt hemma nu och att strålningen blir effektiv så du kan bli av med lite värk.

Kramar från Jeanette

Anonym sa...

Hej Linda...
Kan du inte få "en sån där port-någonting" som sitter kvar så du slipper nya stick hela tiden....
Och du, jag tror helt naturligt att du måste ta in info pö om pö.... Alla dessa kontakter som du träffar på sjukan och ASIH som babblar på så som du endast hade dom som vårdkontakt...
Påpeka gärna detta för dem...Dom förstår alldeles säkert men tänker sig inte för just nu!

Great att du är hemmaaaaaaaaaaa....
Ät, drick, kramas ochg låt dig älskas tveklöst.....

Styrka kraft och mod från Åhus / Skåne

Anonym sa...

Du kan be dem lägga varma handdukar runt din arm 15 min innan de kommer och sticker dig, det gör att blodkärlen sväller upp och det blir lättare att sticka dig. Gammalt bra knep för att få kärlen att komma fram. Tyvärr är det nog så att din rädsla/obehagskänsla för sticken gör att dina kärl drar ihop sig mera. Bra att du tar emla kräm och står på dig!

Pia EDSmamman sa...

Förstår att du bröt ihop, det är u inte direkt bara det här med stickandet som kan kännas jobbigt utan man är ju dessutom så påverkad av hela situationen och jag tror att det drar sitt lilla strå till stacken oxå. Nu när jag låg inne så stack de mig hela tiden då mina lever värden inte var så bra. Tillslut var jag så ärrad att det knappt gick att sticka. Och det gör så sjukt ont då och jag är inte ett dugg stickrädd men kände oxå att det blev extremt jobbigt med alla dessa provtagningar. Samtidigt så vill man ju veta hur allt ligger till. Sen såklart är ju du i en helt annat situation är den jag var/är i. Min sjukdom är ingen fara för livet. Men det är jobbigt ändå. Hoppas nu att febern håller sig i schack och att du inte blir sämre nu. Håller alla tummar och tår som jag har. ps. din blogg berör mig verkligen. Min mamma har oxå haft bröstcancer och jag fick efter sista graviditeten en indragen bröstvårta som jag fick åka och kolla med mammografi eftersom det kan vara ett tecken på cancer. Ibland är jag jätterädd att de faktiskt har missat nånting eftersom jag har såna fruktansvärda smärtor i kroppen. Men jag antar att det borde ha synts på alla blodprover de tagit nu under hösten då jag legat inne för min sjukdom och den inflammerade gallan och bukspottkörteln. Jag hittade hit för någon dag sedan och har nu läst varje dag. lär nog fortsätta följa dig och ska sätta in en extra slant till cancerfonden nu.

Anonym sa...

Du är fantastisk Linda! Jag fattar inte att du orkar dela med dig av ditt liv på det sätt som du gör, samtidigt som du kämpar ditt livs kamp. Att du känner dig glömsk och virrig är väl inte att undra på, både sjukdomen och medicinerna påverkar förstås. I bloggen är du trots det ytterst välformulerad! Hoppas nu att du kan känna att du är väl omhändertagen även hemma, att du får slappna av och vila. Stor kram!
Mia

Emilia sa...

Jag har tårar i ögonen. Din rädsla för blodprover är helt naturligt. Det handlar inte om att du är misslyckad, utan du har fått nog av smärta. Det räcker att du måste hantera din ständiga smärta dygnet runt! Du har all anledning till att vara ledsen och rädd men du är inte misslyckad! Det är många bloggläsare som följer dig dagligen och beundrar dig. Ta till dig all positiva kommentarer som du får!
Du får be personalen på avdelningen att de ska ge dig skriftlig information. Det har du rätt till!
Styrkekramar

Mamma Mima på Landet sa...

Skönt att du fått komma hem!!! Tycker åxå att det är superläskigt med stick! Förstår att du bryter ihop, jag blir nervös bara man ska ta ett vanligt prov när man e gravid (du vet sånt i fingret). En gång har jag fått ta i handleden å ja trodde jag skulle dö! Det gjorde så fruktansvärt ont, å hon som tog gjorde fel 2 ggr.(Dom ville ha syrefattigt) Nä, ucsh... jag skulle inte klara det du går igenom! Tycker det är taskigt att dom sticker dej hela tiden! Finns det inget sätt att slippa det?

Stora kramar! /Mima

Anonym sa...

du är stark!

Sarah sa...

Du är inte larvig! Det är jobbigt att bli stucken! Min dotter har varit helt hopplös att sticka. men vi har ev haft fel taktik. När vi har "Emlat" henne så har kärlen dragit ihop sig och gått sönder. Det bästa hade nog varit om Emlat fått sitta i ca 1.5 h och sen när man tar bort plåstret/krämen så ringar man in det emlade området med en bläckpenna. (inte så snyggt kanske) sen väntar man minst 30 min. sen tror jag, och det är det vi har missat, ska man värma mycket gärna hela dig så det är riktigt varmt. min stackars dotter är 9 år nu och henne har vi stuckit flitigt sen hon var 2 månader och inte förrän nu kanske fått kläm på det! Du kan tro att jag har känt mig som en hemsk mamma många ggr. Hoppas att smärtan lägger sig fort efter strålningen. Du har rätt till dina känslor. Kram Sarah

Anonym sa...

Hej Linda!

Vilken kämpe du är! Beundrar så ditt positiva synsätt, trots alla allvarliga bekymmer du har. Skäms för att jag klagar över en f.d. svärson, som mer eller mindre förstört jul och nyår för min dotter, mina barnbarn och mig själv också.Förstår att detta med den försvunna vigselringen är jobbigt för speciellt din man, men kanske den kommer fram, om han inte letar efter den? Kan det vara så att nån av era små grabbar varit framme i ett obevakat ögonblick? Önskar av hela mitt hjärta att du får några bra dar hemma utan alltför mycket smärta. Det är väl inte konstigt att du glömmer saker. Om du bara visste, vad jag, som så vitt jag vet är fullt frisk, kan snurra till saker och ting!
Önskar dig och din familj allt gott. KRAM!

Iréne i Gävle

Anonym sa...

Godmorgon fina Linda,larvig du? finns inte en chans,det du går igenom skulle inte många klara det är säkert.Önskar nu att du får många fina dagar utan plågor och elände,du är faktiskt bäst.

Anonym sa...

Stackars dig! Fy fasen vad jobbigt med alla provtagningar! Min 3-åring fick hålla i en gummihandske fylld med riktigt varmt vatten i ca 15 min. Sedan gick det att mjölka fingret på blod istället för att ta blodprov. Kan det funka för dig också? Styrkekramar zukits från feb-gruppen.

ausi sa...

Hej! Har precis börjat följa din historia och jag håller tummarna för dig och tänker mkt på dig. Det är ju jättejobbigt att bli stucken sådär ofta, men kan du inte få en CVK inlagd eller en portacath? Så slipper du bli stucken så ofta? mvh/Åsa

Anonym sa...

Härligt att du fått komma hem till familjen :)
Hoppas du får må lite bättre. Du är ju inte gnällig bara mänsklig .
Styrkekramar till dig /. Pia

Anonym sa...

Men jag förstår inte. Om du nu har denna nålfobi, varför låter du dem inte sätta in en CVK? Det är ju en engångs grej och de KAN ju funka alldeles utmärkt! Ta och överväg det, om inte för din egen skull så för personalens det ÄR jobbigt att handskas med patiener med fobier av alla dess slag och skapar en stress och press!

Kajsa Bergman Fällén sa...

En lymfterapeut skulle säkert hålla lite på Emlas skuld i det hela i alla fall, det är min gissning. Allt som kommer in i kroppen renas genom lymfsystemet, även bedövningsmedlet, är lymfsystemet redan belastat så tycker i alla fall inte jag att det låter det minst konstigt ifall även bedövningen från Emla belastar. I lymfan snurrar det runt en massa döda cancerceller som ska ut och sådär redan, och säkert en massa gamla skräpiga blodkroppar från din infektion och då behövs det kanske bara lite extra av något? Kanske skulle du träffa en lymfterapeut och få en ärmstrumpa? Det är ganska skönt.

Härligt att höra att du är utskriven i alla fall! Kram!

Anonym sa...

Jag har följt din blogg en tid nu och jag imponeras av din styrka Linda. Hur orkar du trots din situation skriva så fina och långa inlägg? Jag vill bara tala om att jag tänker på dig och önskar att du får vara fri från smärta. Hoppas att du får många fina och bra dagar med din familj.

Maria33 sa...

Kärlek och värme till dig. Hoppas du fr må bättre och kan va hemma så länge som möjligt. Du finns ständigt i mina tankar <3 <3 <3 Kram från Maria33

Nea sa...

Det är klart du glömmer lätt då din hjärna har så mycket att tänka på och tyvärr också oroas över.

Att vara rädd för sticken tycker jag är alldels naturligt. Det är ju känt att blodkärlen blir sådär med tiden då man stuckits mycket och då man har obehag. Och även sköterskorna förstår alldeles säkert att du känner att det är tungt. De har knappast själva stuckits nära på så många gånger som du. Sätt på massor av Emla du bara, allt som lättar ska utnyttjas!

Anonym sa...

Hej Linda Tuffing!

Du är så himla duktig och stark. Bra gjort att stå emot sköterskan som tyckte hon skulle sticka dig utan smärtstillande!! Bra att du orkar sätta gränser du behöver ha!

För övrigt kan du väl snälla försöka vila, så gott det går, när du är hemma? Du kan väl snälla snälla låta någon annan familjemedlem eller nära familjen ta hand om shopping av skor och bilbarnstolar och annat om du absolut inte VILL vara ute i affärer och sköta sånt själv.

Jag är för din skull rädd att du offrar för mycket av din kraft. Jag förstår att du ju naturligtvis förstår det själv, men jag vet också hur lätt det ibland är att bara rusa fram utan att tänka på konsekvenserna. Särskilt om man kanske tror att man genom det skonar de människor man har runtomkring sig.

Barnen är givetvis viktigast!!

Jag hoppas du inte tar illa upp av denna kommentar. Jag vill inte låta illa eller mästra. Det är INTE min mening.

Kramen

Kerstin

Lisbet Lindell sa...

Tycker inte alls du är gnällig, du har rätt att reagera, din kropp har varit med om tillräckligt utan att dom ska plåga dig med en massa stick också. Tänker på dig varje dag och hoppas det kommer något mirakel snart så du kan få må bra.
Många Kramar och styrka från Lisbet

Anonym sa...

Fråga om de inte har Rapydanplåster, ett bedövningsplåster som bedövar lite djupare och som blir lite varmt vilket gör att kärlen vidgar sig! Om de inte har på din avdelning så kanske de har på barnavdelningen?

Lycka till! // Stickrädd som provat Rapydanplåster!

Anonym sa...

Min första tanke är att du måste ju också vara rädd för någonting! Du som är en som kämpe och klarar allt annat. Klart du är rädd, du är ju inte mer än människa! :-) Jag är inte rädd för just sprutor, men för ungefär allt annat du genomgår. Du är inte misslyckad för att du har svårt för sprutor! Kom ihåg det!!
Är man dessutom lite nedgången, som du är efter veckor av feber så är det inte konstigt alls att du reagerar som du gör! Jag hejjar på dig jag!! :-) Hoppas du får några sköna dagar hemma, utan minsta spruta!
/Anette

ime sa...

Snälla lilla du, du ska verkligen INTE känna dej misslyckad, du är fantastisk med tanke på vad du går igenom. Har inte läst din blogg så länge men har fastnat totalt, är så otroligt berörd av allt du går igenom och din inställning. Hoppas av hela mitt hjärta att du snart mår bättre, tycker det är fantastiskt att du sätter upp delmål, tänk på den lilla bebisen som du måste få träffa.

Anonym sa...

kära du! inte är du misslyckad!!! Det gör fruktansvärt ont att vara sönderstucken så då får man faktiskt vara lite rädd o tycka det är jobbigt! Det är klart du ska ha bedövningssalva etc! Vad skönt att du får komma hem iallafall. Jag hoppas så att du kan få lite andrum, du får kämpa hela tiden med diverse motgångar...jag hoppas av hela mitt hjärta att allt lugnar sig lite för dig. stor varm kram/ Annica

Sister Moonshine sa...

Jag tänker på dig och hoppas så att du får lugn och ro och tid tillsammans med din familj nu. Kram.

/Åsa

Therése sa...

Hoppas att du får en fin dag tillsammans med din man och dina barn idag.

thile sa...

Kjære vakre Linda! Du er ikke gnellig, og jeg forstår du er redd for å bli stukket. Husker det godt fra min tid, med det samme. Det var jättevondt og de stakk tilogmed nederst ved åren i pekefingret.
Du er så sterk og står ut dine prøvelser. Men nok er nok, det er det du føler nå, vennen min, jeg legger mine armer rundt deg nu.
Ble så glad du er hjemme hos dine kjære.
Håper dere finner gifteringen.
Det er ikke det minste rart du glemmer, hvem gjør ikke det? Tenk på så mye info du får på sykehus, så mye du lurer på.
Ønsker dine dager blir lidrigere.

Varme tanker og klemmer

Anonym sa...

Du är absolut inte gnällig. I din situation så är det nog många stickorädda som skulle hamna i samma rädsla som du. Det är en sak att ta ett stick någon gång ibland mot det du utsätts för. Jag lider så med dig! Hoppas du får några fina dagar när du nu är hemma.

Tråkigt med ringen men om inte barnen har fått tag i den så tror jag att han har lagt den någon annanstans, inte där han minns. Så var det för mig. Jag "såg" mina ringar framför mig på hallbyrån, i själva verket hade jag lagt av dem hemma hos mamma på kryddhyllan någon dag innan när jag skulle diska. Så leta på alla möjliga konstiga ställen så får vi hoppas att den kommer fram. Fånga dagen/Maria

Pernilla sa...

Usch jag lider så med dig. Jag tycker absolut att du får gnälla när de sticker dig så mycket.
Hoppas att smärtan blir lättare under dagen.
Styrkekramar

Lillan sa...

Åh Linda jag känner så med dig. Hoppas att den där j-vla infektionen ger med sig snart och att du ska må bättre. Förstår att du blir ledsen. Många kramar

Anonym sa...

Varför kan de inte ta blod från port a cauhen? Du ska inte behöva stick, om du har en sådan

hoppas du får en lugn helg!

marianne

Carina sa...

Linda, det är inte alls larvigt att behöva Emlasalva. När jag var under min behandling gjorde det mer och mer ont för varje gång jag blev stucken och det blev också svårare och svårare. Sista gångerna grät jag för att det gjorde så ont. Jag förstår fullkomligt hur du känner. Fortsätt att stå på dig om bedövning. Du ska inte behöva ha mer smärta än du redan har. Skönt att du får komma hem nu. Hur det än är så är borta bra men hemma bäst. Hoppas du får må lite bättre nu. Stora kramar, Carina

Helena sa...

Hej Linda!
Vet att du skrivit innan att du fått infektioner när du har haft centrala infarter.
Men är det inte värt ett försök så du slipper dessa stick.
En piccline? Vad säger läkarna?
STYRKA till dig i oändliga mängder,
Varm kram Helena

Anonym sa...

Härligt att du får komma hem
Det vänder nu, det hoppas vi verkligen!
Styrka Kärlek Hopp & Mod till er <3
Kram Jenny

Catrin sa...

Önskar dig så att du får bra dagar hemma med de dina :-)
Styrkekramar!!!!

Lillie plein damour sa...

Gumman, jag fâr târar i ögonen av ditt inlägg!
Vet du vad jag har blivit rädd för efter min sjukdom? Att gâ till tandläkaren!!
Efter att ha gâtt igenom stora OP, cellgifter etc sâ är jag nu rädd för att gâ til tandläkaren.

Jag tror att man befinner sig under en enorm stress när man är behandlad och döden flâsar en i nacken, sâ man för över sin rädsla till nâgot annat.

Jag tog emla plâster inför varje cellgift, när de stack och det är verkligen en lindrig.
pâ tal om mina besök hos tandläkarn, sâ har jag fâtt ta en lugnande och innan hon ens börjat att titta sâ tar hon och smörjer in en slags bedövande kräm ( som man använder till barn).
I bland har jag lust att lipa när jag är hos henne för hon är sâ snäll.
Vi möttes första gângen mellan en stor OP och cellgifter sâ hon har följt mig !

Linda, var snäll mot dig själv och vila nu när du är hemma.
Kram

Anonym sa...

Tänker på dig och familjen/ kram från roslagen

Lotta A sa...

Linda....

Så glad jag är för din skull att du är hemma.
Hoppas att du får må bra och kan njuta av att vara hemma.

Fy, så jobbigt och hemskt att bli stucken så mycket.
Jag kan bara föreställa mej hur ont det måste göra till slut,när man är helt sönder stucken.

Åh, så trist att Lars har tappat bort sin vigsel ring.
Hoppas att ni kan finna den igen.

Tänker på dej <3
De varmaste kramarna från Lotta

Celias Spetsar sa...

Lider med dig och varit med om samma, stick är inte roligt särskilt inte när det inte finns något att sticka i.
Be att få en "värmepåse" och bädda in dina armar så du blir riktigt varm. Värme gör ju så att kärlen blir större och mer synliga.
Bra att du säger till, det är ingen som har anledning att tycka att du är besvärlig. Det är ju DU som har det besvärligt.
Kram från Linda

Miss Juni sa...

Kämpa, kämpa, kämpa!!
Och släng Bror Duktig-fasonerna i soptunnan, en gång för alla!!
Det är DIN kropp och det är klart att du ska be om ALLT som kan underlätta och minska smärtan. Det ska vara så självklart, och inget du ska behöva be om ursäkt för.
Jag tycker du är SÅÅ tapper. Och jag tycker tvärtom att du visar en så´n otroligt imponerande positiv sida - och inte alls så gnällig som du verkar tro.
Herregud, du har ju verkligen rätt att gnälla, och är ändå så ödmjuk. Medan många gnäller för att de har en fis på tvären, för att det snöar ännu mer, för att de har mycket att göra på jobb...

Nä, som jag sa...KÄMPA PÅ!! Vi är många som håller tummarna och som tror på dej!

Ninna sa...

Jag känner med dej. Tycker det är konstigt att du ska behöva lida så med dessa provtagningar.
Ha det nu så gott hemma.
Tänker på dej, alltid.
Kärlekskram.
Cecilia

Anonym sa...

Har precis hittat din fina blogg,man blir imponerad på dig att du orkar skriva i din smärta för alla oss som är utanför din värld, ett stort tack att vi får vara med.

Det jag funderar på..varför har du ingen "port a cath"?
Jag har en son på 8 år som har leukemi och han fick den rätt så snart efter diagnos.
Tycker synd om dig att bli så sönder stucken.

Ha en fin dag.

Styrkekramar från Åsa

Mika sa...

Jag har börjar följa din blogg och du är en mycket tapper kvinna. Jag har jobbat som sjuksköterska en onkologavdelning så medicinskt vet jag vad du går igenom. Jag förstår av erfarenhet hur detta tär på dig. Att inte tycka om att bli stucken är inte sjåpigt. Det är naturligt när du bli stucken så mycket. Jag är stickrädd, jag avskyr att bli stucken. Jag ser att du tidigare har pratat om port eller CVK, kanske detta är ett bra alternativ för dig. Vill egentligen bara säga att jag följer din blogg och beundrar ditt mod och din kraft. En kram till dig och din familj.

Eva T sa...

Hej Linda !
Jag undrar om inte frågan ang op var att då är det väl svullnad som ett resultat då inte kroppens dränering funkar som den ska.
När man opererar bort lymfkörtlar mm kan man ju få problem och få hjälp med svullnad.
Vätska kan samlas ju i kroppen även i vanliga fall och i synnerhet efter att man påverkat de lymfsystemen vi har.
Önskar dig allt det bästa nu när du fått komma hem igen.
Styrkekram

Anonym sa...

Snälla Fina Linda !
Du ska inte behöva plågas så.Förmodar att din personal redan berättat det här för dig men jag gör det i alla fall. Picc-line är enkelt att sätta in av läkare el sjuksköterska som har den kunskapen. Man kan både ta blodprover,ge dropp och antibiotika i den infarten. När den inte används så bäddar man in den i ett bandage. Den sitter oftast på överarmen. Och när den är omlagd och inbäddad så kommer inte dina småttingar åt den och kan alltså inte riva bort den av misstag. Det skulle förenkla så mycket för dig om du hade en sån.Picc-linen kan sitta i flera månader och du behöver ju inte bli stucken för att de ska ta blodprover!
Jag har jobbat mycket med såna själv och tycker de är riktigt bra.
Kram till dig och hoppas du får vara hemma nu önskar en bc-syster
Anne-Marie

Anonym sa...

Hej Linda. Jag har också obotlig bröstcancer som än så länge "bara" har spridit sig till skelettet. Jag har också blivit stucken flera ggr i veckan och jag upplever att det bara gör mer och mer ont i armarna, men när jag i oktober började med cellgifter så fick jag en pick line, Jätteskönt! nu får jag alla behandlingar och dom tar även alla prover via den. Kanske, om du ber din läkare att du kan få en pic line, så att dina armar får vila. Hälsningar Birgitta

Dahlqvist sa...

Du har all rätt att vara ledsen, Linda.
Hoppas du har sovit i natt !

Kram
Marie-Louise

Anonym sa...

Linda!
Har följt din blogg ett tag nu och är gripen över ditt öde och den styrka du besitter.
Har sett i tidigare kommentarer att du har blivit föreslagen att be om en picc-line. Är det något du har tagit upp med läkarna? Borde vara ett mycket bra alternativ för dig då SVP/CVK är provat och inte fungerar pga infektion som jag förstår det. Det är inte mänskligt mitt i allt ditt svåra att bli utsatt för alla dessa stick.
Kram från en ssk i ASIH i en annan del av landet <3

Anonym sa...

Hej Linda,

Hoppas du får stanna hemma ett tag nu och börja må lite bättre.

Gällande ringen så tappade min blivande man bort sin för ca en månad sen:-( men vi ringde försäkringsbolaget och för oss gick det på hemförsäkringen, med att vi betalda självrisken men helt klart värt så ringden idag är på 15.000 kr. Så om ni orkar så ring och kolla med dem.

Många kramar 3 barnsmamman

charlotte sa...

tack för all inspiration som du ger..jag går igenom en hjärnblödning o livet känns piss just nu..så de e skönt o komma i från sitt eget liv även om de bara e en liten stund o läsa om ditt..önskar dig all lycka.

ha de bäst o tack för en bra blogg

Anonym sa...

Kära Linda! Lider såå med dig! Du är inte sjåpig utan har bara fått nog. Kan inte sjukhuset ge dig en picc-line? Blir inte lika lätt infektioner i den som i en CVK. dessutom sitter den på armen precis som en vanlig pvk. Går att ta prover ur och ge alla mediciner i. Den sätts ofta med hjälp av ultraljud så man kan pricka rätt direkt. Jag tycker inte det är rätt att utsätta dig för allt detta när du redan gått igenom så mycket.
Massor av varma hälsningar från Johanna på Gotland

Mia sa...

Kram Linda!

Du ska INTE känna dig misslyckad för att det är så jobbigt att bli stucken. Jag funkar precis likadant. Det är ALLTID så för mig och när jag låg inne i våras grät jag också när det skulle stickas och inte funkade.

Såklart att det är jobbigt och ännu jobbigare blir det ju när den som ska sticka inte riktigt tror att det är så lurigt utan måste "försöka" innan de inser faktum.

Såklart att du också känner dig slut. En sak i taget. Åk nu hem, ta det lugn och försök att inte oroa dig för ditt CRP. Den går knappast upp utan att du känner av det och du har väl din avancerade hemsjukvård som kommer och tittar till dig.

Ang. ringen, har någon av barnen fått händerna på den? En kompis till mig saknade sitt kreditkort innan jul och häromdagen hittade hon den, bakom böckerna i bokhyllan istoppad i en strumpa...

Kanske kan fråga William om han har sett den?

Stor, stor kram!

malin sa...

Du får gnälla precis så mycket du behöver, vi läsare, din familj och vänner finns här och stöttar dig, Jag förstår din nedstämndhet, att du e ledsen, Skickar här en stor varm kram från snöiga och blåsiga Gotland.

Anonym sa...

Hej Linda,

håller med alla andra. Du behöver inte känna dig misslyckad och gnällig! Tänk all smärta du får utstå, klart att det blir för mycket ibland. Fasen vad tufft du har det, lider verkligen med dig. Tänk om du kunde få en liten paus från smärtan, några riktigt bra dagar då allt känns som vanligt. Önskar dig det av hela mitt hjärta! Lina i Linköping

Kristina sa...

Skönt att du är hemma men förstår din tudelning, sjukhuset innebär en spec trygghet och hemmet att få vara med de kära men mera trötthet.
Jag vet inte om jag är trög men tar de proverna på den sida du är opererad för visst är det den armen som svullnat upp Eller får du emlan på andra armen o kopplar den till att du svullnat på motsatta sidan? Jag har alltid fått höra att man inte får ta prover på den opererade sidan. Hag tycker inte du är sjåpig vid provtagningen. När man är sönderstucken så gör det ont o man gruvar sig. I fjol när jag inte hade ett enda kärl kvar att sticka i, inte ens i fötterna, o de stuckit sönder mig överallt, och det ej gick sätta via porten så började de linda in mig i varma frottehanddukar tills jag kokade och sen kunde de hitta ngt kärl när det var proffs från narkosen som kom.
Varför får du inte kompressionshandske och armbandage av sjukgymnasten för pressa tilbaka svullnaden? Jag har ahft det sen i våras och har ej haft mina ringar sen min gförsta acancerop pgr av sullnader. Hade kompressionsbandage då med men sen gick det tillbak i ca ett år innan ajg fick börja om igen.
Tänker på din mans guldring kolla slaskpåsar, dammsugar påsar och skrymslen. Min pappas vigselring hittade vi i trädgårdslandet flera år efter ahn tappat den. Hoppas det ej dröjer så länge. Önskar dig ngr sköna dagar hemma. Du är med i mina böner varje dag och du är otroligt fantastisk . Kram Kristina I Umeå

Anonym sa...

Hej Linda, följer din kamp varje dag och beundrar ditt mod och styrka! Du är inte pjåkig! Stå på dig ang stick i armen....Du ska INTE behöva oroa dig för det...ps har ni diskuterat portacat? Då slipper du ju sprutor och prover i armen. Varm Kram Mia

Anna L sa...

Linda-gumman!
Som så många andra har skrivit - inte är du misslyckad för att du har det jobbigt när de ska sticka! Förr i världen hade de bedövningsspray på vårdcentralen där mamma jobbade. Den använde de på de små barn där Embla-plåstret inte fick sitta kvar och verka. Har de sånt kvar månntro? Fråga i alla fall, för som jag kommer ihåg det är den effektivare än embla. Ska de sticka flera gånger kan de väl också ge lokalbedövning - det fick de lov att göra när jag gjorde planerat kejsarsnitt på andra barnet. Först embla på handen innan venflonen för blodtryckshöjande kom på plats, sen lokalbedövning på ryggen innan spinalbedövningen för att först därefter sätta kateter. Så jag förstår din ångest för sprutorna! Personligen tror jag också att sån ångest blir extra stor när man inte kan välja bort sticken.
Har du någon sköterska som du upplever är extra bra på att sticka? Som du känner förtroende för? Fråga i så fall om det kan vara samma person som sticker varje gång. Min storasyster är efterfrågad när sprutskraja patienter behöver stickas och hon gör det särskilt för den patientgruppen.
Kram på dig!

Annie sa...

Hej!
Skönt att få vara hemma med busarna.

Ang provtagningarna.
Det är klart att kärlen drar ihop sig och gömmer sig när det gör ont. O när det gör ont så blir man rädd och spänner sig. O då blir det ännu svårare och gör mer ont osv osv osv
Såklart ska du Emla!

Emla nåra bra ställen ca 1 h. Ta bort plåstren och salvan. Vänta minst 15 min. (Emlan gör att kärlen drar ihop sig.)
Se till att du får värme, både på stickstället och handen nedanför, det vidgar kärlen, plus att det även verkar avslappnande och till viss del smärtstillande på dig. En handske med varmvatten från kranen funkar. (Eller speciella värmekuddar.) Se bara till att det inte blir för varmt eftersom du inte känner om det bränns där du är emlad.
Slutligen. Vilket jag gissar att du redan gör... tänk på nåt trevligt (NY?) och andas långa djupa när de sticker... (jag vet, så lätt att säga men svårt att göra) Andas man så slappnar man av... säg till att de sticker på en utandning.

Och som andra säger... en picc-line kanske vore nåt...

Hoppas ringen dyker upp. Ingen som torkat köksbänken?

Varma styrkekramar

Annelie och livet sa...

Linda,

jag önskar att du har det så gott det är möjligt nu där hemma. Du är så klok och kämpar så väl!! Vila dig och tänk på och gör sånt du tycker om. Du är fantastisk bara genom att finnas till. Och det är inget misslyckat att du ogillar och räds sticken. Du är bra helt enkelt.

Kram Annelie

Tesa sa...

Hej! Jag är inne och läser din blogg ibland, och min egen man brukar också lägga ifrån sig både ring och annat på det viset.
Och sen lägger han saker över det, istället för att flytta på det, så det är många borttappade saker som kommit tillrätta när man bläddrat nedåt i högen.

Jag hoppas ringen kommer till rätta, och att du kommer få finare dagar.

Anna från Värmland sa...

Jag följer din blogg och du verkar vara en mycket stark kvinna/mamma. Ser vad du genomlider dagligen och jag kan verkligen inte förstå allt, men jag kan bara tänka mig ditt lidande. Sjuksköterska som jag är måste jag bara få säga: Be om en portá cut (hoppas du vet vad det är). Du ska inte behöva allt jävla elände (ursäkta uttrycket), du har nog ändå. På det sättet skulle de kunna ta prover (smärtfritt) ge ev antibiotika (smärtfritt) osv. Stor kram till dig och hela din familj från en mamma till en annan. Kram

Jessika sa...

Inte alls konstigt att du hatar stick och vill ha emla. Med sådana ärriga kärl så är det ett mirakel att de håller alls.

Anonym sa...

Vill bara krama dig när du ska stickas, usch. Jag haaaatar nålar också och det blir värre ju fler ggr jag blir stucken!? Vidrig känsla när nålen är inne, ryser...
Kan tänka mig smärtan när dina ådror är så förstörda och ömma :(
Hoppas du får må så bra du kan hemma nu och att du får tillfällen med vila.
Kramar Annelie ♥

Anonym sa...

Blev så arg när jag läste att ingen kommit och talat om för dig innan att dom skulle ta fler prover:( Lider så med dig Linda när jag läser om allt och dina hemska smärtor. Skönt ändå att du får vara hemma nu. Hoppas verkligen att din man återfinner sin ring! Tänker på er varje dag.
Kramar malin

Helena sa...

Nä det är inte alls konstigt att du känner så för att ta blodprover.
Du är ju svårstucken nu och de gör ju sitt. Det är nog jobbigt för dig.
Hoppas att ni hittar ringen.

Många kramar Helena

monabrinde sa...

alladessa jättebra råd du har fått tycker jag du måste framföra till din personal . Du ska inte va för snäll , du ska fråga , föreslå ifrågasätta allt GE DIG INTE! Du är helt fantastisk! Din man underbar ! Kramar från Mona jkpg bröstop.

Fotograferande fembarnsmamma sa...

Hej kära vän! Vad tråkigt att du mår så dåligt. Hoppas du snart mår bättre! Kunde Adam ha termobyxorna? Kram Maria

Anonym sa...

Hej Linda.

Du har antagligen nämnt det någonstans i din blogg, men jag har missat det och frågar därför:
Varför har du ingen Porth a Cath?
Jag sticker ofta svårstuckna patienter och ett tips är att lägga på en varm vetekudde i ca 20 minuter. Det brukar locka fram och värme upp det mest illvilliga kärl. Antagligen har ni testat detta också, men kan inte låta bli att skriva det då jag har stor förståelse för hur du mår. Tror inte att det handlar om att du är rädd för den rent fysiska smärtan. Du är så mentalt trött på det här att det bara blir dig övermäktigt, eller? Kanske kan kännas bättre för dig att veta att det är en mycket vanlig reaktion...
Kram på dig!

Anonym sa...

Fina, fina Linda! Som jag önskar att du fick vara frisk och må bra! Jag önskar det så otroligt mycket! Beundrar din tapperhet och ditt mod! Hoppas du har det bra därhemma, sköt om dig! Tänker på dig ofta! Kram Åsa

Anonym sa...

Linda! Jag lider med Dig, men samtidigt tycker jag att Du är en rigtig tuffing på ett positivt sätt. Du är inte alls harig och sjåpig för att du är rädd för att bli stucken. Ha en skön dag med familjen.

Youngmi sa...

Finns plåster som heter Rapidan, är dyrare än Emla men ska sitta kortare tid och istället för att göra så att blodkärlen drar ihop sig så vidgas kärlen. Värme är som Lisa skrev bra och vidgande. Emlaplåsterna ska sitta på och sedan tas av i ca 15 min innan man sticker så att blodkärlen ska ha en chans att vidga sig igen, många som försöker sticka direkt och funkar då oftast inte bra.

Jag tycker definitivt inte att du är gnällig utan helt underbar!!! :D

Caroline =) sa...

Jätte fin blogg! Helt galet vad ledsen jag blev när jag läste om cancern.. Stå på dig! Kram

äppelblomman sa...

De är väl inte konstigt att du tycker de är jobbigt att ta prover.... Tycker du är jätteduktig, själv hade jag nog svimmat både en och två gånger;-)
Skönt att du äntligen är hemma igen!!
Stor kram K

Anonym sa...

Be din läkare skriva en remiss så du får en picc-line, en infart/utfart i armens insida... Behöver läggas om en gg / vecka , tex av ASIH eller distriktssköterskan men du slipper alla stick. Alla prover och alla mediciner kan ges och tas ur denna å du behöver inte känna något!!!
Mycket mindre ingrepp än tex en port-a-cart eller en Cvk ...
Kräv en , du lider tillräckligt ändå!
Hade du vart min patient hade du redan fått en picc-line för länge sedan.

Tusen styrkeKramar !!!
/ Lotha

Annica sa...

Du är så tapper och duktig!! Tro inte något annat!!

Anonym sa...

Vilken kämpe du är! Jag blir rörd när jag läser dina ord. Jag önskar dig all lycka, glädje och kraft.
På tal om ringar, min ring försvann också för ett antal år sedan. Jag skulle duscha och eftersom ringen var för stor tog jag av den och lade den på hyllan i badrummet. Tänkte inte mer på det förrän dagen efter. Då fanns inte ringen kvar där jag hade lagt den. Jag funderade på om jag mindes fel. Letade överallt, plockade ur skåpen i badrummet men ingenstans fanns den. Jag hade då två små tjejer och den yngsta av dem var en riktig liten buse så jag förhörde henne noga om hon möjligtvis visste vart den hade kunnat ta vägen men hon blånekade. Fortsatte alltså att leta de närmsta dagarna men utan resultat. När det hade gått tre dagar satte jag och min sambo tjejerna i soffan och pratade allvar med dem. Vi lovade att inte bli arga bara de sa vart ringen hade tagit vägen. Jag var ganska säker på att den minsta kanske hade spolat ner den i toastolen eller något liknande. Men den lilla bedyrade att hon inte hade rört ringen. När jag råkade titta till på den större så såg hon väldigt besvärad ut och jag frågade då om hon visste var ringen var. Hon tittade ner i knät och mumlade något. Jag bad henne upprepa och då pekade hon på sin mage och sa att där inne fanns ringen. Hon hade satt den på tungan och sedan råkat svälja den. Det blev röntgen och mycket riktigt där i hennes magsäck låg ringen. Dagen efter fick hon sövas och ringen skulle tas bort genom gastroscopi. Tyvärr hade ringen då trängt sig igenom nedre magmunnen och fanns i tarmarna och dit når man ju inte med ett gastroscop. Vi fick åka hem med oförrättat ärende men dagen efter kom ringen ut den naturliga vägen :)
Så, ni kanske skulle kolla med era underbara killar för att se så de inte har gjort samma sak *L*.
Kram Linda!

Anne

Anonym sa...

En Kram och tanke vill ja skicka till dej!<3