söndag, oktober 17, 2010

GOD NATT

Helgen är över. En riktig skit-helg! :-( Känner mig mest trött och ledsen. Det känns som att världen t o m vore bättre utan mig. Det är säkert därför jag har fått den här hemska sjukdomen. För att det vore bättre om jag inte fanns.

En stark, positiv kämpe? Hjälte? Ord jag ofta får höra. Men jag känner mig så långt ifrån den beskrivningen som man bara kan.

Dagarna före inbokade sjukhusbesök och svar från röntgen och dylikt är hemska. Jag hatar cancer!! Jag är så trött och less på att kämpa mot de där monstren. En kamp jag ändå till slut antagligen kommer att förlora.

Samtidigt ska jag orka vara en bra mamma och en bra maka. Känner mig helt värdelös när det gäller båda delarna. Blir bara missförstådd. Är jag ledsen och gråter så tolkas jag som arg eller sur.

Och kanske kommer det bli aktuellt med cellgifter igen. Om jag är så här trött NU - hur ska jag då känna mig sen?! Vill inte heller tappa håret igen. Gå runt och frysa huvudet av mig i vinter eller gå runt med en kliande peruk eller sjalar som får mig att känna mig som någon annan?! Nej, vill inte, vill inte, vill inte...! :-(

Befinner mig mitt i livet, nygift med mannen jag älskar och med ett helt gäng underbara barn. Livet borde leka och vara som allra bäst. Men just nu känns det mest skit faktiskt... nästan så jag öskar att jag somnar och aldrig mera vaknar och bara kunde få slippa allt det hemska och jobbiga!

65 kommentarer:

Mia sa...

Åh jag vill bara rusa till dig coh krama dig hårt hårt och säga att du är dum som tänker så!!

Men jag förstår att du ibland känner att du inte orkar. Vem skulla orka att vara stark jämt?

Du är inte alls förtjänt av den här hemska sjukdomen. Den är dum och orättvis!

Du ÄR en bra mamma och maka, det är jag helt övertygad om. De förstår säkert att du är trött och inte orkar ibland men är säkert svårt för dom att greppa hur de ska hantera det.

Jag och säkert många till finns för dig om du vill prata ut men hur är det för din man? Har han någon han kan ventilera sina tankar hos?

Alla mina tankar är hos dig hela tiden.

Kramar!

Åsa sa...

Inte konstigt att du är trött och less! Du utkämpar ju ett världskrig varje dag medan vi andra lever mer eller mindre normala, fridsamma liv.

Tänker på er!

Linda V sa...

Du är tuff som orkar se glädjen i det lilla Linda, men du orkar inte allt. DU är precis allt det vi säger att du är för du kämpar. Men ibland måste du få släppa taget och få bli ledsen, arg, förtvivlad och så trött på monstren som tar din ork och din glädje ifrån dig. Du vågar be om hjälp, du vågar visa dig så som den du är. Jag önskar dig en natt där du får sova gott och där cancermonstren håller sig lugna. Hoppas du får lov att hämta lite energi och kraft. Kram

Sanna m S, B och J sa...

Linda, Linda...
Jag förstår att det är jättejobbigt. Eller, förstår? det känns så fel att säga- för ingen av oss andra kan ju förstå HUR du har det. Vi kan bara försöka. (Och förstå just att vi itne alls förstår.) Det gör nog ingen som inet varit i din situation. Man kan ju ana hur tufft det är, men ändå är det för stort för att greppa.
Och jag önskar såååå av hela mitt hjärta att du slapp allt det här eländiga och fick må bra.
Du ÄR fantastisk- tänk på alla människor som följer dig, som inspireras av dig, beundrar din styrka, dina förmågor, dina talanger. Jag som haft förmånen att följa med innan just den här resan började har haft såååå stor glädje av dina mail på fotolistan i alla år. all inspiration och uppmuntran du gett till oss andra och alla kunskaper vi delat med oss av tillsammans där. DU ÄR toppen!
Samtidigt _är_ det tillåtet att känna som du gör nu. Det är orättvist, fördjävligt och bedrövligt att cancer finns! Men det är en gåva att DU finns. Du är en fantastisk mamma och maka, utan tvekan, men ingen är outröttlig.
Jag tänker på dig varje dag, och bara hoppas att du ska få bra besked nån gång, att resan blir bra och att de hittar nåt sätt att få monstren att stanna upp.
Sov gott nu, och hoppas att du får en bättre vecka!
Många, många kramar,
Sanna m S, B och J

En Eva sa...

Jag kan förstå hur du känner!
Men mitt hjärta gråter för dig, för inte är den här världen bättre utan dig! Du är inte förtjänt av din sjukdom - ingen är det! Livet är bara så jävla orättvist, så fruktansvärt jävla orättvist.
Du skulle vara nygift, lycklig och glad med alla era barn, du skulle må bra och vara stark och orka. Livet skulle vara vackert och glatt.
Det är inte rättvist, det är för jävla orättvist och jag är så fruktansvärt ledsen för din skull.

Men fast jag förstår hur du känner så vill jag ändå säga; tro aldrig att världen vore bättre utan dig. Tro aldrig att du fått den här sjukdomen som nåt straff.
Du fick den, nån annan slapp den. Livet är orättvist och hemskt.
Jag lider med dig. Jag tänker på dig. Jag gråter för dig.
Kramar Eva

Anonym sa...

Jag hade känt precis likadant som du gör just nu. jag hade säkert känt så hela tiden fast jag hade inte visat det utåt för jag hade varit rädd att såra och skrämma mina närmaste med mina tankar och känslor. Jag hade utåt varit en riktigt hurtig hjälte, fast jag är ju bara en människa som alla andra. Precis som du. Precis som dina närmaste... Var inte rädd att visa vad du känner så är inte andra runt dej rädda för att visa vad de känner. Det är mitt råd till dej.

Jag önskar jag kunde göra dej frisk! Men jag kan inte mer än att skänka dej mina varmaste tankar. Tänker på dej i natt.

Anonym sa...

Åhh Linda. Livet är så orättvist och jag lider med dig. Så jäkla dumt att monsterna hittade just dig att bo i. Förbanne skit så onödigt.

Dumma trötthet försvinn från Linda nu!!

Du är en vanlig människa som hamnat i en ovanlig situation och det är inte lätt att tackla. Man får göra så gott man kan.

Men hur skall du kunna kvittra runt och vara glad hela tiden när su har förtvivlan och rädslor och skitmonster som far runt i kroppen?

Kram bamse kram

Helena sa...

Du skriver om önskan att vara en bra mamma, en bra fru, och hur du tycker att du misslyckas... Kanske den bästa människan är den som är ärlig och sann? Som vågar berätta hur det verkligen är?

Jag känner dig bara genom bloggen, och jag tycker väldigt mycket om dig!

Ulrika sa...

Linda, du ska veta att vi är många som lider med dig!

Jag tycker att den här reaktionen och dina funderingar är helt naurliga. Att man är stark och positiv innebär inte att man ALLTID är stark, även starka människor drabbas av sorger, eller hur?

Helt ärligt, jag har följt din blogg länge och snarare funderat över motsatsen; Om det varit jag hade jag fått PANIK, känner Linda aldrig så??
Att det går upp o ner och att du inte alltid orkar bevisar att du är mänsklig!!

Att du inte alltid orkar är inget konstigt. Om du frågar dina närmaste och får ett ärligt svar så ska du se att ni alla vacklar ibland. Ibland fungerar livet ganska hyfsat trots alla motgångar men ibland är förtvivlan total och det måste få vara så!! Ingen vet hur detta slutar.

Kramar till dig och din familj med hopp om bättring <3

Karro sa...

Jag har följt din blogg ett tag nu, men aldrig kommenterat ett inlägg. men nu måste jag!

Jag är helt övertygad att du är den bästa mamma o maka du kan. O jag blir så ledsen då jag läser detta inlägg.Önskar jag bara kunde ta fram trollstaven, oså tjoff...va du frisk igen.
Du verkar helt klart vara en stark,goo o glad tjej!
O att det kommer sånna här skit dagar kan jag förstå.

Tänker iaf på dig o jag håller tummarna att dagen idag blir bättre!!!!

KRAMAR!!!!!!!!!!!

Unknown sa...

Massor av styrkekramar till dig!

Jane L sa...

Kram till dej Linda <3 Tänker på dej och hoppas du vaknar upp till en bättre dag idag. Det är du så värd... Du ÄR bra... Kram

Anonym sa...

Hej!

Man känner det man känner och självklart är det omöjligt för dig i din situation att orka med att hela tiden vara den mor och den fru du skulle vilja vara. Jag känner igen mig i det du skriver fast jag inte har cancer utan bara har perioder av deppighet och nedstämdhet ibland. Att känna sig som att man bara är till besvär. Men du, du är inte alls bara till besvär. Det är bara oerhört jobbigt nu och så är det i familjer, alla familjer, perioder av kamp. Olika grader av kamp förstås. Din familj ställer upp för dig nu precis som du skulle ställa upp för dem om det var någon av dom som var sjuk. Stor, stor kram till dig.
Ulrika

Emelie sa...

Tänker på dig!
Kram Emelie

malinj80 sa...

Lilla Linda. Min fina vän!
Blir så ledsen över dina tankar. Ring om du vill prata, du vet var jag finns!
Kram Malin

Unknown sa...

Jag vet inte om du tror på Gud? När jag säger det vill jag inte komma och slå det i huvudet på dig...absolut inte, men jag vet att tryggheten i honom och sanningen om hans son Jesus är en säker hamn att ankra i. Jag ber för dig varje gång jag läser din blogg..även om jag inte lämnar kmmenatrsmärke efter mig men jag ber, naturligtvis om helande men också om frid o trygghet...
Du är den bästa mamma dina barn kan ha, ingen kräver underverk av dig men det du har det har ingen annan. Mammakärlek och omsorg... Du är också den bästa hustru din man kan ha.. för du är mamma till hans barn och hans val attdet är dig han vill leva tillsammans med.. ingen kan bytas mot dig. Du är unik.
Har ni möjlighet att gå och samtala tillsammans med någon om allt detta? Din make behöver nog få ventilera han med...
Gå bönernas bra... den bär...

Anonym sa...

Lilla Du! Det är okej att känna sig liten och svag ibland. Man måste inte alltid vara den starka som kämpar! Du är jätteduktig och såklart att din familj älskar dig över allt annat!

Tänk att du snart ska åka till New York? Vad roligt!

kramar!

Ann-Louise sa...

Skickar en miljon kramar till dig! Jag är övertygad om att det är en bättre värld så länge du finns kvar här! Önskar så det fanns något jag kunde göra för dig.

Anonym sa...

Miljoner av styrkekramar till dig Linda. Anna

6-barns mamma sa...

Vill bara ge dig en kram, förstår att du har ett helvete med allt önskar att man kunde hjälpa dig på nåt sätt - sänder en cyberkram!

Anonym sa...

Heja Linda,
Åh det gör ont i mig att läsa dina rader. Så klart man måste få falla platt ibland när man är i din situation! Du lever ju faktiskt den värsta mardrömmen! Men att världen skulle vara bättre utan dig - nej vet du vad!!!
Det gör också ont i mig att läsa om din smärta och trötthet - och så vet du hur livet "borde" vara. För det borde det verkligen. Men det verkar som att cancern slår till hos de bästa mammorna, bästa morfarn, finaste barnen... cancermonstret far fram hänsynslöst. Jag har förlorat min pappa i cancer (och min pappa råkade vara världens bästa pappa och morfar), och sett på nära håll hur den bryter ner och förstör.
Linda - tillåt dig att falla, du kommer resa dig igen. Men att världen vore bättre utan dig - så fel du har!!!
Styrkekramar i massor från- Hanna -74:a, trogen bloggläsare, 3-barnsmamma i Stockholm som tänker på dig i massor!!! Håller också tummarna för att du får må så pass ok att ni kommer iväg till N.Y

Åse sa...

Kraaaaaaam Linda!!!!

Anonym sa...

Linda, du måste få känna så här. Cancer är ett helvete. När jag fick mitt besked om återfall så körde jag på som vanligt. Jag var nog i chock men sedan kom verkligheten ikapp mig och jag blev helt knäckt.

Barnen o familjen är det bästa man har men man blir så sårbar.Oron och tankarna kretsar ju kring dem.

Går du och pratar med någon proffesionell? jag tror det kan vara bra att bearbeta de mörka tankarna med någon utomstående.

Du är ofta i mina tankar trots att jag ej känner dig. kram, Anna

Monica R sa...

Först och främst skickar jag tusen styrkekramar till dej, att plocka fram när du behöver en <3

och så kan jag nånstans tycka ändå att det är bra ATT du dippar emellanåt! Man _måste_ inte vara så himla duktig hela tiden..

Nu har jag ju inte alls varit i DIN sits, men har haft barn med cancer och känner igen mej i en del av vad du går igenom..

Jag är en "duktig" person, som vill klara allt och går på tills jag bryter ihop..

men med tiden har jag lärt mej att jag faktiskt behöver få bryta ihop och tycka synd om mej och vår sits, för att orka fortsätta kämpa..

nu kanske du känner för att smälla till mej och att jag är helt fel ute.. och du.. det är helt ok det med:-)

stor VARM kram till dej <3
Monica R

äppelblomman sa...

Åh Linda, min tårar rinner ner för kinderna. De går inte att tänka sig in i din hemska situation, hemska cancer:-( Önskade jag kunde krama dig på riktigt och inte bara genom cyber världen.... Men jag skickar iallfall hundra tusen stora varma kramar ifrån mej!! Fortsätt kämpa!!!!! Du är BÄST!!!!
Kram K

Trebarnsmamman sa...

Kära du! Kan inte mer än skicka en kram och säga att alla skulle känna sig nere och deppiga i din situation. Men till skillnad från de flesta visar du en gnista, en ilska, en målmedvetenhet...och det är det som lyser fram som får oss andra att beundra dig så mycket. keep it up!

Anonym sa...

Stor kram till dig Linda! Jag förstår att du inte orkar tänka positivt och vara stark alltid.
Jag är övertygad om att du är en jättebra mamma och fru trots allt.
Hoppas att du får OK besked från läkaren idag. Det borde vara slut på dåliga besked nu, du har ju verkligen fått så det räcker.
Kramar från Marie, en okänd läsare

Anonym sa...

Gör så ont att läsa dina rader, såklart känner du fruktansvärd oro och det är inte mer än rätt att du inte orkar hålla skenet uppe hela tiden.

Men vet du...jag känner dig inte, men bara genom att läsa din blogg så är jag helt säker på att världen skulle bli enormt mycket sämre utan dig!!! Kämpa på!!!!

Styrkekramar!!

Anonym sa...

Linda, Linda!

Ibland är livet skitsvårt, men man måste fortsätta kämpa. Varför tror du annars man fick chansen att leva? Inte för att ge upp i alla fall.

Jag förstår att du är arg på cancern som har förstört så mycket i ditt liv, och det får du vara. Men det kanske skulle vara bättre om du försökte se det positiva i tillvaron? Att ta vara på allt som du kommer missa... Umgås med barnen, njut av deras leenden, berätta hur mycket de älskar dig.

Jag hoppas att allt bra och önskar dig alla lycka!

Cecilia

Anonym sa...

Vad ska jag säga för att trösta.....

Lisbet Lindell sa...

Världen blir definitivt inte bättre utan dig!!
Förstår hur du mår och jag kan bara skicka stora styrkekramar till dig..

KRAAAMM!

Catarina sa...

Hej Linda!
Tänk om du kunde vakna upp ur den där hemska mardrömmen, det räcker nu!
HÖR DU DET! GUD!!!! ?
HALLÅ DÄR UPPE? HALLÅ?..... NÄE, Ingen där!?
Det var väl det jag trodde!!
FAAN i helvetes jävla skit!!!
Man blir så jävla HELIGT förbannad att någon ska behöva drabbas av sånt här!
Jag känner med dig och jag förstår att man får hemskt djupa svackor och tänker sådär, vem skulle inte göra det?
Tänk om det kunde ske ett under och du blir frisk igen.
Jag läser din blogg flera gånger om dagen och jag tycker jättemycket om dig, du verkar vara jättetrevlig och en jättebra mamma och maka.
Hoppas att ni får trevlig resa och att du får bra dagar där.
Kram Catarina

Anonym sa...

Kämpa på!
En styrke kram till Dig och familjen.

//Ulrika

Åsa sa...

De svarta tankarna måste också ut. För min del känner jag att de anhöriga inte alltid ska behöva höra mig älta. Då är det ju fantastiskt att man kan släppa ut allt i sin blogg. Vi förstår och lyssnar och stöttar dig. Livet är en berg-och-dal-bana. Det kommer även ljusa dagar. Det är naturligt att du känner så här. Det är märkligt hur mycket man klarar av när man måste. Man gör det bara. Timme för timme, dag för dag. All kärlek, stöd och ljus till dig i din kamp.

Anette colliander sa...

Oxå en av dina många läsare, brukar inte kommentera, men nu känner jag att jag måste"visa" mig.
Om jag kunde så skulle jag vilja skicka styrka, mod och självförtroende till dig.
Tänk på din härliga resa som du har framför dig i sällskap med din man.
Imorgon ska du se att dagen känns lite lättare:)

Anonym sa...

Jag tycker du är helt fantastisk som orka kämpa som du gör! Visst förstår jag att du är ledsen för det är jag med fast jag inte känner dig, men ibland hjälper det att bli riktigt skitförbannad. Då är det som om kraften att kämpa emot blir större. Och det är fullt tillåtet att bli trött i din situation. Jag tror inte det är många som är så positiva som du, inte ens de som är friska.

Anonym sa...

Fast vet du vad Linda - man MÅSTE må dåligt ibland också annars orkar man inte med alls. Innerst inne vet bårde du och jag och alla nadra att du inte vill ge upp - inte alla dagar och så länge det bara finns en dag då du inte vill ge upp, då finns det inga andra alternativ än att bara fortsätta!

Kram!

Carola L

som inte kan kommentera på annat sätt äm anonymt...

Anonym sa...

Åh, jag måste också bara skriva ett par rader till dig! Du verkar vara en sån varm och härlig människa, jättego mamma och maka men....när man drabbas av en sån här skitsjukdom är det inte lätt att alltid va glad och "stark". Är själv drabbad och det går upp och ner. Mycket tankar..och oro. När man mår bra får man försöka ta vara på dagen , det borde alla!! Det jag kan göra är att ge till bc forskningen. Många kramar till dig och hoppas du redan nu känner dig lite bättre!! Annika

Helena sa...

Det är inte konstigt att du känner så. Det är fruktansvärt tragiskt det du har drabbats av.
Jag lider med dig och kan inte ens tänka tanken om hur det skulle vara om jag varit du.
Jag önskar jag kunde bara krama om dig!
Livet är så förbannat orättvist!
Många kramar Helena!!

Viktoria sa...

Förstår så väl hur du menar. Och bara tanken på att få cellgifter får mig att må så dåligt, att inte vilja vara med längre.

Du är ingen hjälte skriver du. Jo, det är du, just därför att du känner så som du gör och ändå är en fantastisk person. Se bara på alla fina inlägg du gör om dina barn, din kärlek till din man är säkert tillräckligt för honom och du verkar var en fin vän. Det är en hjälte, du kämpar fast du inte orkar.

Stor kram till dig!

Viktoria

Anonym sa...

Linda, jag vill trösta-krama-hålla dig i handen!!! Ni genomgår en hemsk tid med det där dumma cancermonstret. Hoppas på bättre dagar.

kram

Gunilla N

Anonym sa...

Jag vill trösta dig krama dig och hålla dig i handen.
Hoppas på bättre dagar.

Kram Gunilla N

Mamma Mima på Landet sa...

Skickar en stor kram vännen! <3 Du ÄR en kämpe! Man måste få känna sej nere ibland, för att orka ta nya tag och kämpa på igen. Ingen av oss som inte är, eller har vart drabbad, kan någonsin förstå, varken hur du, eller hur ni har det. Det är en hemsk situation som är så otroligt orättvis! Hoppas det känns bättre idag, å att du kan tänka på resan eller något annat kul istället!
Klart du måste få gråta ut! Vi, alla andra gråter ju hela tiden för dej, klart du åxå måste få gråta! Det är viktigt! Det är ju du som är den sanna hjälten! Alla vill ha dej kvar! En bamsekram!/Mima

Lotta A sa...

Linda......
Tänker på dej.
Varma kramar från Lotta

Lina sa...

Man kan inte vara stark jämt. Och du som har det så tufft nu måste få vara liten och ledsen också! Men FÅR klaga och gnälla när man har ont, man får gråta och vara förbannad på alla cancermonster! Det är helt okej att inte vara en bra mamma och en bra maka vissa dagar. Så länge du kan se det från den ljusa sidan mellan åt och inte bara ser det dåliga. Du har en underbar familj som älskar dig över allt annat! Dom älskar dig även dom dagarna som du är ledsen och arg! In i fotostudion och gråt och var förbannad, ta ett djupt andetag och gå upp till din familj som älskar dig och SE vad du också har. Se inte bara cancern, se din familj och sparka cancern åt helvete ett par timmar! Bli förbannad och ge dig inte! Låt inte cancermonstren vinna nu!

Anonym sa...

Linda, förstår hur du känner det. Tror det är bra att du har bloggen att skriva av dig i. Världen blir knappast bättre utan dig. Skickar massor av styrkekramar till dig.
Kramar

Lisa sa...

*Kramar om*

Känner så väl igen dina tankar och funderingar. Ingen tröst såklart men ibland kan det kännas skönt när man ser att man inte är ensammast i hela världen.

Ja livet borde vara tipptopp för dig och det är så orättvist att en ung nygift småbarnsmamma ska behöva genomgå det här. Önskar jag kunde lyfta din börda.

Styrkekramar
Lisa/Shakiro

Kajsa Bergman Fällén sa...

Stor kram från mig! Känner igen mig i de där känslorna, ibland är allt så jävla svart. Du är bra Linda!

Kristina sa...

Käraste Linda Du rä världsbäst,världsbäst på vara mamma och hustru och dotter, syster och vän. Ingen kan fylla din plats du behövs för allas skull och för din egen .Det är bara du som är du. Jag fattar att det inte är lätt och ajg vet hur man känner sig när alla säger att du är så stark o duktig o glad o helst vill man krypa ihop ett hörn och skrika. Känner precis igen det du säger om att, är man lessen o gråter så tolkas det som att man är sur eller arg. Vet inte hur ofta jag fått höra det dom dagar jag ej orkat vara stark. Till slut är man så less på att vara starka och den som planerar o tänker och känner ung som att varför kan jag ej få vara sjuk o ligga i sängen o andra pysslar om mig o tar allt ansvar. Förstår din oro inför cellgifter igen o att förlora håret o alla andra biverkningar. Du har all rätt att få uttrycka att du inte vill. Det är viktigt att du säger ifrån, oavsett hur duktig du än tycks vara. Undrar återigen om du ej ahr regelbunden kontakt med kurator eller annan samtalspartner som står utanför hemmet. Tycker det varit min räddning att få sätta ord på allt till ngn som inte är inbegripen i kampen som familjen är. Fortsätter o ber för dig Kram Kristina i Umeå

Annelie sa...

Jag förstår så väl hur du känner dig. När jag fick mitt återfall funderade jag på att låta bli all behandling. Jag skulle aldrig lämna barnen genom att ta livet av mig men om jag dog av cancern skulle det liksom inte vara "mitt fel" att jag dog. Men det var omöjligt att inte kämpa för att få se barnen växa upp och jag har tagit mig över ytan igen.
När man sedan inte får stöd från kommun eller sjukvård då blir tillvaron så mycket jobbigare.
Jag vet att du är världens bästa mamma och fru för du kämpar. Dom här dåliga dagarna som kommer måste man på något sätt bara stå ut med. Men lätt, nä, det är det inte.
Den varmaste av alla varma kramar till dig!
Annelie

Gunilla sa...

Jag varken kan eller törs föreställa mig det helvete du och din familj går igenom. Jag beundrar, att du trots all smärta som dessa elaka monster orsakar, ändå allt som oftast tycks se livet från den ljusare sidan. Sen är det helt förståeligt när de mörka tankarna tar överhanden ibland. Låt dem hållas och släpp taget för en stund. Ingen människa orkar vara stark för jämnan.

Anonym sa...

Jag vill trösta dig och hoppas du får en bättre dag imorgon!
många kramar Gunilla N

Grodan sa...

Hej Linda!

Usch vad tungt du har det nu. Jag lider med dig och önskar att det fanns nåt jag kunde göra. Ord blir så futtiga såna här gånger. =(
Jag har också cancer och jag känner precis som du ibland. Ffa att jag slösar på min mans tid, han kan ju fortf bli pappa....
Jag har fått bra hjälp av kurator. Har du nån att prata med?

Hoppas du snart mår bättre!


Kram Grodan

Grabbarna bus är: sa...

Finner inga vettiga ord mer än att du får en Stor styrkekram!!!!

Anonym sa...

Linda, man måste inte alltid vara stark. Det är bra att du säger ifrån såhär för det är nog lätt att få en stämpel att vara duktig när man kämpar som du gör.
Hoppas din dag idag har blivit så mycket bättre med alla fina foton som du tog.
Håller alla tummar och tår för att doktorn ska ha bra besked att komma med den här gången.
Massor med styrka till dig & Kärlek från Karin

Anonym sa...

Det är så tufft så tufft och det är inte konstigt om man ibland bara får känslan av att vilja ge upp. Allt som du vill vara, men som inte kan komma ut just nu.
Det är tufft för dig och alla de dina runt om och ibland måste man få bryta ihop,för att orka gå vidare. Men det är inte alltid det går att tajma att man bryter ihop när den andre är stark osv. Vi är inte mer än människor så klanka inte ned på dig själv!
Henrik, änkling efter Anna, på annajansson73.blogspot har skrivit om hur det är att vara anhörig. Kanske kan det vara något för din man att läsa, så att han får stöd i sina känslor!?
Du är fantastiskt stark, gråt när du måste och var glad när du känner dig glad. Dina barn har en underbar mamma!
/Vera

Johanna Almberg sa...

Linda!Jag har läst din blogg ett par månader och den berör mig!Du är en kämpe(som alla skriver)Men det jag vill belysa i detta inlägg är din enastående förmåga att uttrycka dig i skrift. Du skriver erhört bra,känns som om varje inlägg från dig är genomtänkt,snygg meningsuppbygnad och fina avslut. Tänk på vad denna blogg kommer att betyda för dina barn i framtiden oavsett vad som händer med dig.Vilken dagbok!!kram Johanna

Inkan Ligan o Trillingarna sa...

Ger massor med Kramar

inger M sa...

Linda, min allra varmaste, hetaste STYRKEKRAM till dig !!!
Du måste få misströsta, konstigt vore det annars.
Nu ska du tänka framåt,önskar sååå innerligt, att du ska få må mycket bättre.
Du måste finnas, så enkelt är det !!!
Krma, kram ,kram
Inger M

Kristina sa...

Nu är det tredje ggn idag jag försöker kommentera inlägget ditt, jag fattar inte varför det inte kommer med, trots att det står att inlägget kommit fram.
I alla fall i ngt förkortad version skrev jag att du är en toppenmamma, toppen maka och toppendotter, syster och vän, ditt värde sitter inte i att du är sjuk eller frisk. Du är du och som du måste du få känna allt du känner. Ibland är det jobbigt att höra att man är så stark och duktig när man inte alls känner sig så och det bara skriker i ens inre nu orkar jag snart inte mer.Jag känner igen mig när du säger att man blir betraktad som sur o arg när man egentligen är lessen och ingen begriper.Just då vill man bara bli omkramad o få vara liten o rädd, för det är ju det man innerst inne är när det känns så där. Och alla svar man väntar på gör att kroppen hela tiden är i högberedskap för ta emot nya neg saker. Åter undrar jag om du inte har regelbunden kuratorskontakt? Jag tycker det är en räddning att ngn utifrån lyssnar o tar emot det ingen annan orkar eller vill höra. Men du måste sätta ord på det du känner och få ut det. Jag fortsätter och ber för dig Kram Kristina i Umeå

Anonym sa...

Åh, man önskar ju bara att det fanns nåt man kunde göra för dig. Varför ska det finnas cancer?! Och du har så rätt, livet ska leka för dig och det är så förbannat orättvist att du inte ska kunna njuta av det fullt ut. Jag förstår att du är ledsen och bitter och det har du all rätt att vara och det gör dig inte till en sämre person alls. Du är så bra som du är och älskad för den du är. Kram på dig vännen!

Ludmilla sa...

Fina, fina du!

Det är verkligen inte så konstigt att du känner så här! Ut med det bara. Det är verkligen för-ligt!! Livet är orättvist, elakt, grymt och fullständigt omänskligt för dig och din familj!

Du är en underbar person som har ett varmt hjärta, är intelligent, ser möjligheter och fokuserar så mycket på dina små barn trots att du har ont och haft en hemsk sjukdom under så lång tid med så mycket behandlingar.

Det är klart att du är TRÖTT! Det är klart att du är fullständigt LESS! Det är klart att du får negativa tankar! Det är OK! Ut med det bara. Allt går upp och ned och upp igen.

Och när man är längst där nere så kan man bara komma uppåt igen...

Nu har du resan att se fram emot. Och sedan något kul med barnen. Försök att vara kvar i nuet och rusa inte för långt i framtiden.

Du gör det du kan göra.
Mer kan du faktiskt inte göra...

Varmaste kramar

Din vän

Ludmilla

Anonym sa...

Åh va jobbig situation...Vill bara säga några ord. Jag en en av alla som går in och läser din blogg. Vet att inte du känner alla men vad man/jag blir berörd när jag läser om dina dagar... massor av känslor för dej och även för oss som inte ens känner dej.Jag har gråtit när jag ser dina fina bilder/filmsnuttar på dej och din familj. Kämpa vidare. Ge inte upp. Du berör många på massor av sätt. Vi bryr oss och vi finns här...Massor av KRAMAR Tina

Sara sa...

Du ÄR en hjälte Linda. Du är en fantastisk kvinna och mamma.

Din kämparglöd trots den fruktansvärda situation du och din familj befinner er i är beundransvärd.

Du får förtvivla och förbanna! Det finns ingen rättvisa i det ni går igenom. Ingen rättvisa alls.

Det är modigt att våga visa sig liten och svag. Det är starkt att våga visa sig ledsen och skör.

Du är fantastisk Linda. Kom ihåg det.

Varmaste styrkekramar
Sara

Anonym sa...

Jag blev glad att du skriver så här ärligt och rakt på sak, tillåt dig att bli arg och ledsen för det har du rätt till. Det är en kraft ansamling att fokusera sig på det positiva hela tiden, en enorm kraftansträngning psykiskt sett och sedan har du all annan fysiska besvär efter cytostatikan och alla undersökningar och all psykisk press.
Försök och få ut dina känslor och sorg i tiden som är nu så du får ro.
Det sista vi vill ge upp är hoppet men , om det inte skulle bli som man tänkt .fundera hur då kan skicka med barnen på vägen i livet. ,nerskrivet ,inspelat vidieo dina vackra foto , fundera på det !
är det gjort och det sker en radikal förbättring så finns de där till gåva till barnen. Eller är det för smärtsamt !!

kram
Marie-Louise