Det är några saker med cancern som känns lite jobbiga och skrämmande. En är att jag inte alls vet hur det ser ut framöver. Den där ständiga ovissheten. Monstret i min kropp verkar ju inte riktigt vara av den lilla gulliga varianten som ligger och latar sig om dagarna. Tvärtom har den på ganska kort tid lagt beslag på mitt ena bröst, lymfkörtlar, skelettet och lever... och kanske ännu fler ställen som jag inte vet just nu. Kommer det nöja sig med detta eller vad blir nästa grej?!
Cellgifterna jag fick i vintras var starka, men hjälpte tyvärr inte ändå för cancermonstret var ännu starkare! Kommer behandlingarna som jag får nu fungera eller inte?! Kanske. Kanske inte. Det är det ingen som vet ännu. Och kommer jag må lika dåligt dagarna efter nästa behandling som jag gjorde efter denna?
Stort TACK till min vän Marie (som är med i samma fotoklubb som mig) för den här fina krukväxten!
Många tror nog att jag oroar mig för hur länge till jag kommer att leva och har en oro inför döden, men det är inte riktigt det som skrämmer mig. Min tankar handlar nog snarare om hur länge till jag kommer få må någorlunda bra. Kommer jag en dag bli jättesjuk och hamna på sjukhus där jag ligger alldeles ensam hela dagarna?! Skulle någon säga till mig att "du kommer leva ett år till, men må riktigt dåligt 9 månader av den tiden"... ja, då skulle det nog nästan kännas som någon sa att jag bara hade 3 månader kvar att leva!
Känner också en rädsla över att cancern förstör så mycket mera än bara delar inuti en kropp. Den är även en påfrestning för hela familjen. Oro, rädsla och ovisshet gör att till exempel humöret svänger både hit och dit. Nu är det inte enbart min egen oro och rädsla jag pratar om. Cancer är en sjukdom som drabbar hela familjen på ett eller annat sätt. Önskar bara att övriga i min familj kunde prata med MIG ibland också om sin rädsla. Å andra sidan är det kanske svårt. Vet av personlig erfarenhet för det är lätt att man blir missförstådd och den andre personen tolkar en på ett helt annat sätt än man egentligen menade. Men det är väl så i en familj. Det är så många olika känslor inblandade.
Sen finns det också en oro inför praktiska saker. Sånt jag egentligen inte SKA oroa mig över och som säkert löser sig till slut på det ena eller andra sättet. Det är bara det att det har varit ganska mycket här hemma nu det sista. Både jag som haft allt med min sjukdom och så sjuka barn och upprepade besök på barnakuten på det. Det har liksom känts för mycket trots att vi båda varit hemma, så jag känner mig stressad över hur vi ska hinna med allt nu framöver. Är verkligen tacksam för all hjälp vi får av släkt och vänner, men en klump av oro ligger där ändå i magen för att vi inte kommit fram till mer än att vi löser en dag i taget. Min makes jobb är inget heltidsjobb. Det är snarare 150%. Han är totalt slut när han kommer hem, somnar som en stock i soffan och sover sen så djupt att han oftast inte hör barnen på nätterna när de vaknar och skriker (vilket såklart är fullt förståeligt eftersom han går upp kl 4 och sen jobbar hårt hela dagarna).
Det blev visst mycket tankar nu. Men nu hoppas jag hjärnan vilar en stund från dessa för det är dags att sova...! Och jag går inte och är rädd och oroar mig för min sjukdom hela tiden. Långt därifrån faktiskt. Men ibland så dyker de upp där. Konstigt vore det kanske annars.
Tack till min underbara vän Magdalena för det fina kortet och vänskapsboken.
"Vänner kan göra dig glad. Även när livet känns upp-och-ner."
Stort tack även till Inger och Malin för matlådorna och till Lotta för "fredagsmyset"! Och även jättestort tack till några av mina gamla klasskompisar som kom förbi häromkvällen med ett presentkort på relax bad för 2 personer. Får boka in detta snart så att det finns något roligt och positivt i kalendern att se fram emot!
10 kommentarer:
Hej Linda tjejen,
jag är både anhörig till cancerpatient och har ju själv "haft" bc. Jag reflekterar över det du skriver ang att prata om rädslor och innersta tankar. Jag har pratat mycket med mina vänner under min sjukdom och av de fått veta att det för de nästan uteslutande handlat om att inte "tynga mig" med sina rädslor. De har tyckt att de ska ju vara de starka och peppa och pusha mig inte prata om vad som händer sedan, döden och så vidare. Vad de inte förstod då va att de flesta har behov att prata om rädslorna också, om vad som händer när det som inte ska hända händer osv.
Om du vill att de ska prata med dig om detta, tydliggör det för de. Säg att det är viktigt för dig.
Det är bra att du skriver i bloggen, en liten ventil för dig plus att någon eller några anhöriga säkert läser.
Jag tänker på dig varje dag och önskar att jag hade bott närmare och hade kunnat hjälpa på nåt sätt.
Sköt om dig så länge!
förstår att det måste vara mycket tankar ibland.Tror det är bra att vädra dem ibland,även om jag inte på långa vägar kan förstå vad ni går igenom.
Vi är många som tänker mycket på dej Linda.
Många kramar /xaramia med Calle
Kloka, ord och tankar som du inte är ensam om. Jag har inte cancer men känner likadant som du i många av tankarna. Keep it upp! Kämpa för varje minut, timme, dag, månad år vi har tillsammans. Man vet aldrig när slutet är här, så det gäller att njuta av livet, varenda minut!
Jag kan tänka mej att det ibland, kan vara skönt att få ur sig sina tankar och funderingar.
Jag hoppas att allt praktiskt kommer lösa sig till det allra bästa.Nu i samband med att din man börjat jobba.
Tänker på dej och din familj.
Mängder med kramar från Lotta
Du och din familj är i en av de tuffaste situationerna man kan vara tror jag, på flera sätt. Det handlar både om det psyksika, känslomässiga och det praktiska. Det gäller att hitta energikällor och det verkar som att du gör det Linda. Du gräver inte ner dig och det verkar också som att du har mycket stöd runt dig. Och det ska gudarna veta att det behövs. Förstår att det känns tungt och mörkt ibland och det måste det få göra, men "keep up the spirit". Tänker mycket på dig. Kram Carina
Så svårt att prata om tunga saker och döden är den svåraste av alla. Rädd att såra och säga fel saker.
I ditt fall är det svårt att ens tänka på det och ta in det. Du är ung, du är mamma, du är nygift och ser inte sjuk ut.
Tänker på dig mycket - mycket!
Kramar Gunilla N
Hej Linda,
sa ledsamt svar du fick! Du ar en fantastisk manninska och mamma.
Du kampar pa sa bra och jag hoppas sa att man kan hjalpa dig att sjukdommen halls i schack. Mina tankar ar hos er i Habo, aven att jag skriver fran Chicago. Vi , alla dina cybervanner finns har och om du ramlar sa lyfter vi upp dig igen! Kram Jennifer
Hej Linda,
sa ledsamt svar du fick! Du ar en fantastisk manninska och mamma.
Du kampar pa sa bra och jag hoppas sa att man kan hjalpa dig att sjukdommen halls i schack. Mina tankar ar hos er i Habo, aven att jag skriver fran Chicago. Vi , alla dina cybervanner finns har och om du ramlar sa lyfter vi upp dig igen! Kram Jennifer
Jag förstår dina tankar helt och fullt. Det är en sådan extrem situation ni befinner er i. Jag märker att det är det som sliter på mig nu. Att man börjar förstå vilken extrem situation det var under behandlingen med all oro osv. Men, för oss var det kortare tid än för dig. Och för mig har det hela tiden varit en bra prognos.
Jag förstår därför att du är ännu mer pressad och din kropp ännu mer stressad än min.
Varma kramar
Ludmilla
Det är svårt att förmedla, det med att dela rädslor med andra, att din rädsla kan vara min tröst. Och att man verkligen pratar om det som betyder något.
Jag har en autoimmun sjukdom. Den drabbade mig tidigare än vad som betraktades som normalt och den har varit bra mycket elakare än vad den "ska" vara. Mitt i stormens öga stod jag. Och jag stod ensam. Ena delen av familjen låtsades som om allt var normalt, även när det definitivt inte var det. En anhörig har inte hälsat på en enda gång under de måååånga gånger som jag har legat på sjukhus. Mind over body, skärp dig bara så ordnar det sig. Och länge var det de kraven jag ställde på mig själv, när det inte fanns någon annan att skylla på så måste felet vara mitt. Jag måste ha varit orsaken till att inget gick som förväntat.
Nu har jag en sambo. Gud ska veta att jag inte har gjort det enkelt för honom utan har hela tiden pekat på exakt hur jävligt det kan vara. Han stannade men jag gav honom alla möjligheter att schappa. Mitt i allt så hae jag bara inte orkat att bli övergiven.
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för dem jag lämnar efter dem, för den sorg man inte kan lindra. Och DET skulle jag vilja kunna prata om. Men där är många anhöriga sådär att nej, du kommer inte att dö...
Jag önskar att det vore så enkelt.
Skicka en kommentar