tisdag, maj 11, 2010

KRASSLIG

Som jag misstänkte igår så var W på gång att bli sjuk. Han var riktigt krasslig i morse när han vaknade. Hostade och hade jobbigt att få luft, så han fick lite panik och var ledsen. Inte blev det roligare när han var tvungen att andas i "ankan" flera gånger heller. Men efter en stund släppte det värsta iallafall. Fast det låter fortfarande inget vidare från hans luftrör så han behöver säkert ha medicin fler gånger idag.


"Ninni" behöver visst också ha medicin.

Får hoppas att jag slipper smittan bara. Om precis en vecka ska jag in på operation. Det känns både lite jobbigt. Det är ju liksom en kroppsdel som ska bort och som inte kommer tillbaka (eller jo, jag kan ju göra en rekonstruktion sen, fast riktigt detsamma blir det aldrig). Samtidigt som det ska bli skönt att få det gjort. En kroppsdel med cancer vill jag ju inte ha!

5 kommentarer:

Trebarnsmamman sa...

Hej!
Förstår att du oroar dig inför operationen...tror alla gör det inför en operation. Vår dotter opereras ju också nästa vecka och hon är supernervös!

Tänkte att jag har ju skrivit på min blogg om en gammal klasskompis och hennes bröstoperation bla. på min blogg. Kanske något för dig att läsa. http://blogg.trebarnsmamman.se/?p=2946

Håller tummar och tår för att du slipper bli förkyld. Vi fick tyvärr också använda våran anka en del extra i natt. Men oj så skönt att den finns. Här är den populär så länge hon inte har ett rejält astmaanfall för då får hon panik.

sara sa...

Brukar kika in på din blogg o läsa. Önskar dig all lycka inför din operation, fixar du:-) /sara

Kajsa Bergman Fällén sa...

Håller tummarna för att bacillerna inte fastnar på dig! Kram!

Lotta A sa...

Hoppas den lilla gullungen snart kryar på sig!
Aldrig kul att känna sig krasslig......
Kram

Marie sa...

En vecka kvar till operation alltså, håller alla tummar så att du håller dig frisk o kan bli av med det dumma innehållet i bröstet.

Visst var jag nervös inför operationen, men jag mötte såå mycket underbar personal, så det gick hur bra som helst.

För mig var det tuffast att acceptera det "nya utseendet".

Det kanske låter makabert, men jag tog bilder, dagen innan,sen med bandaget o dräneget o sen även helt utan. Låter kanske märkligt, men som du skriver, det är en kroppsdel som aldrig mer kommer se ut som den gjorde innan o dessutom tycket jag att det var som en bearbetning att klara av att titta på bilderna.

Kram!