Då var det en ny vecka igen. Veckan då man ska få besked om vad som händer härnäst! Det kan bli så att jag får besked redan idag, men förmodligen först i morgon. Även om jag verkligen vill veta eftersom den här ovissheten verkligen är jobbig och tär på en, så känns det ibland som jag inte vill veta heller. Det känns liksom som det finns roligare saker att vänta på. För vem vill egentligen
veta att man förmodligen är sjuk i en sjukdom som man faktiskt kan dö av? Å andra sidan, så länge jag inte vet och bara går runt här hemma kan jag inte göra ett dugg för att förhindra något heller. Den där hemska sjukdomen riskerar för var dag som går att bli allt allvarligare och sprida sig i kroppen. :-(
Det är många som tycker att jag är stark, men jag vet inte det. Är så rädd att min kropp inte ska orka kämpa hur mycket jag själv än vill det. Två täta graviditeter har ju gjort sitt också. Särskilt nu den här senaste när jag känt av foglossning och inte kunnat röra på mig särskilt mycket.
Det här otroligt gulliga katt-änglaspelet fick jag av Marie m. familj.
5 kommentarer:
Usch, förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig nu.
Tänker på dig! Kram!
Jag har läst din blogg men kommenterar sällan. Vill bara säga också att jag tänker på dig väldigt mycket och hoppas att det inte är så illa som det verkar... Du fixar det här, det är jag övertygad om!!! Kram!
Man måste inte vara stark. Starkt kan vara att tillåta sig att bryta ihop med, att gråta och skrika och förbanna allt som hänt, att tycka det är jävligt orättvist och orätt. Starkt är att ändå resa sig igen, på något sätt, hur ofta men än bryter ihop. Sedan behöver man massor av hjälp från släkt och vänner och man får inte glömma att det är OKEJ att njuta i livet med, att skratta och glömma det hemska för en liten stund. Jag beundrar dig ändå, för att du skriver så rättframt och för att du så ärligt visar att det här skrämmer dig. För det skrämmer, självklart. Men du kommer att fixa det!
Hej min vän! Du kommer orka och du kommer fixa det!! Jag känner det på mig och du måste försöka tänka så positivt som möjligt.... Förstår att det är TUNGT och att ovissheten är hemsk. Hoppas du får så bra besked som möjligt imorgon
Kram Maria
Jag vet inte vad jag ska skriva, allt känns bara så fruktansvärt overkligt......!
Att någon i sin egen ålder, och till och med lite yngre skulle drabbas av en sjukdom som denna är så ofarbart.
Men jag hoppas så innerligt att beskeden de ger dej , är så positiva de nu kan bli.
Men jag vet att du är en tuffing och en riktig vinnare, så detta kommer du att fixa!!
Tänker på er!
Kramar i Massor
Skicka en kommentar